Juridiska institutionen Vårterminen 2019

Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng

Straffrätt och penningtvätt Ett rättssäkert medel mot smutsig brottslighet?

Criminal law and money laundering: A detergent against dirty crime in compliance with the rule of law?

Författare: Linnea Liif Handledare: Universitetslektor Lena Holmqvist

Innehållsförteckning

1 Inledning 3 ......................................................................................................

1.1 Bakgrund 3 ........................................................................................................1.2 Syftesbeskrivning 4 ...........................................................................................1.3 Metodologiska överväganden 5 ........................................................................1.4 Avgränsningar och disposition 6 .......................................................................

2 Penningtvätt 8 .................................................................................................

2.1 Vad jag skriver om när jag skriver om penningtvätt 8 ......................................2.1.1 Straffrättslig definition 9 .......................................................................

2.2 Penningtvättens syften och faser – modus operandi 10 ....................................2.2.1 Placering, skiktning och integrering 11 ................................................

2.2.2 Svart–vitt; och gråskalan däremellan 12 ...............................................

2.3 Hur mycket tvättas det? 12 ................................................................................

3 Rättsliga utgångspunkter 14 ..........................................................................

3.1 Reglering med grund i internationell rätt 14 .....................................................3.2 Penningtvättslagen 15 .......................................................................................3.3 Penningtvättsbrottslagen 16 ..............................................................................

3.3.1 Kritik mot tidigare brottsbalksreglering 17 ..........................................

4 Penningtvättsbrott 18 .....................................................................................

4.1 Brottens inbördes förhållande 18 ......................................................................4.2 Allmänna brottsförutsättningar 19 .....................................................................4.3 Efterbrott förutsätter förbrott 20 ........................................................................

4.3.1 Vilka förbrott kan bädda för penningtvätt? 21 ......................................

4.3.2 Efterbrott i efterfältsdelikt? 22 ..............................................................

4.4 Egendomens koppling till förbrottet 22 ............................................................4.4.1 Brott eller brottslig verksamhet 23 .......................................................

4.4.2 Det numera pregnanta kopplingskravet? 24 .........................................

4.5 Penningtvättsåtgärd 27 ......................................................................................4.5.1 Annan sådan åtgärd 28 ..........................................................................

4.6 Penningtvättssyfte 29 ........................................................................................4.6.1 Vem ska ha tvättsyftet och vad är syftet knutet till? 29 ........................

4.6.2 Syftet är penningtvättsbrottets nav 30 ..................................................

4.6.3 Otillbörligt främjande av omsättning utan penningtvättssyfte 32 ........

4.7 Det allmänna skuldkravet 32 .............................................................................4.7.1 Uppsåtsprövning i två led 33 ................................................................

4.7.2 Tvättäkta uppsåt 34 ...............................................................................

4.7.3 Oaktsamhetsansvar – penningtvättsförseelse 35 ..................................

4.8 Vem tvättar vad och i vilken grad? 36 ...............................................................4.8.1 Gärningsmän och medverkande 36 ......................................................

4.9 Konkurrensfrågor 38 .........................................................................................4.9.1 Häleriöverlappningen 38 ......................................................................

4.9.2 Det kvalificerade penningtvättsbrottet 39 .............................................

4.9.3 Självtvätt 40 ..........................................................................................

5 Straffrättsliga synpunkter 42 ........................................................................

5.1 Straffrätt och penningtvätt 42 ............................................................................5.2 Det mondiala penningtvättsbrottet 44 ...............................................................5.3 Kriminaliseringens syfte och begränsningar 46 ................................................

5.3.1 Aktuella skyddsintressen 46 .................................................................

5.3.2 Kriminaliseringens legitimitet 48 ..........................................................

5.4 Avvägningen mellan förutsebarhet och flexibilitet 49 ......................................5.4.1 Effektivitet och legalitet 50 ..................................................................

5.4.2 Penningtvättsbalans 50 .........................................................................

5.5 Rättssäkerhet i all sin enkelhet? 51 ...................................................................5.5.1 Långt om länge 53 ................................................................................

6 Slutord 54 ........................................................................................................

7 Käll- och litteraturförteckning 56 .................................................................

7.1 Offentligt tryck 56 .............................................................................................7.2 Litteratur 57 .......................................................................................................7.3 Tidskrifter och artiklar 59 ..................................................................................7.4 Rättsfall 60 ........................................................................................................7.5 Internetkällor 62 ................................................................................................7.6 Övrigt 63...........................................................................................................

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Att brott inte ska löna sig är en lika moraliskt självklar som rättsligt förpliktande

utgångspunkt. Den stora drivkraften bakom brottslighet i allmänhet, och ekonomisk 1

och organiserad sådan i synnerhet, är just lönsamhet. Penningtvätt möjliggör eller utgör 2

i många fall en förutsättning för lönsamhet. Med penningtvätt avses något förenklat

åtgärder som syftar till att dölja eller omsätta vinning från brott. För att kriminella ska

kunna använda sina brottsvinster i den legala sektorn måste svarta vinster tvättas vita

genom att omvandlas till skenbart lagliga inkomster och tillgångar. Karaktären av 3

ömsesidigt beroende i det globaliserade ekonomiska systemet har i förening med ett

sofistikerat utnyttjande av de finansiella verksamheternas teknik skapat ett oändligt

antal tvättmedel för den uppfinningsrike penningtvättaren. Rättssamhället, med

lagstiftaren i spetsen, hamnar ständigt på efterkälken.

Individer, företag och samhället i övrigt drabbas av att ohederliga vill överleva på de

hederligas bekostnad, vilket på sikt äventyrar välfärden och den finansiella stabiliteten. 4

Det finns således en alltmer ökad insikt om att kampen mot penningtvätt, i stor som

liten skala, är ett av de mest verksamma sätten att bekämpa såväl den vanemässiga

brottsligheten som de typer av brottslighet vilka utgör en särskild samhällsfara. Mot

denna bakgrund tas ideligen nya initiativ till att motverka tvätten på nationell och

internationell basis. Detta sker bland annat genom harmoniserad lagstiftning som syftar

till att förbygga att de finansiella systemen används för tvättändamål samt till att

kriminalisera gärningar som vidtas i detta syfte.

Jag vill rikta mina varmaste tack till alla ni som givit mig råd och glada tillrop under skrivtiden. Tack Lena Holmqvist för mönstergillt handledarskap. Tack Uppsala tingsrätt för inspiration och lärdom. Tack nära och kära – ni vet vilka ni är – för ständig uppmuntran och hökaktig korrekturläsning. Utan er hade en jäktad juriststudent strandat på flygplatsen i Sydney. Nu ligger det istället en pinfärsk jurist och lapar sol på Bondi Beach. Här, bland tvätt- och surfbrädor, laddar hon upp inför framtida yrkesliv. SOU 2015:67 s. 11.1

Prop. 2013/14:121 s. 42. 2

A.prop.a.s. Jfr dir. 2010:80 s. 4 samt Finanspolisens årsrapport 2017 s. 8. 3

Örnemark Hansen s. 11 f., Stessens s. 90 ff. och Jacobson m.fl. s. 11 ff. 4

!3

Sverige har implementerat dels ett administrativt regelverk, lagen (2017:630) om

åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen), dels en

strafflag som kriminaliserar penningtvätt, lagen (2014:307) om straff för penningtvätts-

brott (penningtvättsbrottslagen). En välfungerande administrativ reglering, som ställer

rapporteringskrav på finansiella aktörer och andra utsatta näringsverksamheter, är en

förutsättning för att penningtvättarna ska kunna upptäckas och brott beivras.

Lagstiftningen på detta område har reviderats åtskilliga gånger och är för närvarande

under revision. Allt fler verksamheter omfattas av lagens krav samtidigt som allt större 5

krav på dessa ställs. Om lagstiftningen får avsedd effekt kommer antalet rapporter om

misstänkt tvätt öka och fler potentiella brottsutredningar läggas på polis och åklagares

bord. Om, och när, fler penningtvättsåtal når våra allmänna domstolar ställs den 6

straffrättsliga regleringen inför sitt elddop. Kriminaliseringen måste vara lättillgänglig 7

och ha tydliga men flexibla kriterier för straffansvar, samtidigt som internationella

åtaganden efterlevs och de evinnerliga rättssäkerhetskraven upprätthålls.

1.2 Syftesbeskrivning

Utgör den straffrättsliga regleringen av penningtvättsbrottet ett rättssäkert medel mot

smutsig brottslighet? Straffbestämmelsen i 3 § penningtvättsbrottslagen framstår vid en

första genomläsning som snårig. Med vaga och vida rekvisit avgränsas det straffbara

området i flera led. Den huvudsakliga avgränsningen sker genom det överskjutande

uppsåtskravet att själva tvätten vidtagits i penningtvättssyfte. Härutöver gäller allmänna

uppsåtskrav till såväl tvättåtgärden som till den omständigheten att den aktuella

egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet. Vad penningtvättssyftet innebär,

vad som avses med brottslig verksamhet och vilka krav som ställs på kopplingen mellan

förbrott och efterföljande penningtvätt är allt annat än lexikaliskt tydligt. Att avgränsa

I Sverige antogs den första penningtvättslagen 1993 (SFS 1993:768). Lagändringarna har därefter främst 5

syftat till att efterleva internationella åtaganden: prop. 1998/99:19, prop. 2003/04:156, prop. 2008/09:70, prop. 2013/14:121, prop. 2014/15:80 och prop. 2016/17:173. Ett femte penningtvättsdirektiv, direktiv (EU) 2018/843, ska vara implementerat i svensk rätt senast den 10 januari 2020. SOU 2016:8 s. 43 ff. och prop. 2016/17:173 s. 174.6

På senare tid har flera fall av misstänkt tvätt väckt allmänhetens, medias och rättsväsendets intresse, jfr 7

Almgren & Ståhle SvD 9/12 2018, Lindgren Dagens industri 19/9 2018, Finanspolisens årsrapport 2017 s. 30 samt Högsta domstolens mål Penningtvättshjälpen (I–III): B 5389-17, B 5253-17 och B 1751-18.

!4

det straffbara området i flera led bidrar onekligen till bestämmelsens svårtillgänglighet.

Allmänt hållna stadganden öppnar vidare för godtycke och därmed för rättsosäkerhet.

Regleringen av penningtvättsbrottet måste samtidigt, med bibehållna krav på legalitet

och förutsebarhet, vara tillräckligt flexibel för att omfatta den mångfald av åtgärder som

kan vidtas för att tvätta svart egendom vit. Att efterleva internationella åtaganden och

samtidigt värna om den nationella straffrättens värdegrund aktualiserar flera svåra

avvägningar, inte minst med hänsyn till att en kriminalisering av efterföljande

delaktighet i brott är sällan förekommande i svensk straffrätt.

Har lagstiftaren utformat en ändamålsenlig penningtvättsreglering utan att göra

avkall på de heliga straffrättsliga principerna? Arbetets huvudsakliga syfte är att med

frågan som rättesnöre syna 3 § penningtvättsbrottslagen samt de kriminalpolitiska motiv

som ligger till grund för kriminaliseringen. Penningtvättsbrottets förhållande till de

underliggande straffrättsliga principerna är – som arbetet ska visa – inte oproblematiskt,

men med det sagt inte rättsosäkert.

1.3 Metodologiska överväganden

De där böckerna är förstås lagböcker och det hör till detta rättsväsendes natur att man inte bara ska dömas oskyldig, utan också ovetande.8

En analys av gällande penningtvättsbrottsreglering, och i synnerhet av dess förenlighet

med grundläggande straffrättsliga principer, görs lämpligast genom den rättsdogmatiska

metoden. I juridiska framställningar motiveras sällan det ifrågavarande metodvalet

närmare. Detta antyder att det finns konsensus inom juridikens kosmos om vad 9

rättsdogmatik faktiskt innebär. Så är inte nödvändigtvis fallet. Det finns flera, delvis

överlappande, uppfattningar om vad som karakteriserar rättsdogmatiken. Att denna

bestäms av rättskällorna och ska användas i enlighet med sitt syfte, rättskälleläran,

genom att med juridisk argumentation fastställa gällande rätt samt tolka rättssystemets

systematik och enhetlighet, lär samtidigt vara relativt ostridigt, eller i vart fall inte

oriktigt. Objektet för tolkningen är ett normativt system uppbyggt på grundval av så 10

Ur Franz Kafkas Processen. Översättning av Ingegärd Martinell, Modernista, 2015, s. 79.8

Jfr Sandström s. 133.9

Jfr Kleineman s. 21 ff., Jareborg, 2004, s. 1 ff., Mellqvist s. 818 ff. och Sandgren s. 649 ff.10

!5

kallade auktoritativa källor: lag, förarbeten, rättspraxis och doktrin, vilka också ligger

till grund för detta arbetes innehåll. Materialvalet ingår således i metoden men utgör

inte metoden. Att det vidare kan ifrågasättas huruvida rättsdogmatiken lever upp till den

vetenskapliga definitionen av metodbegreppet hindrar inte att begreppet används för att

beskriva hur arbetet genomförts. Arbetet har ett vetenskapligt syfte i det avseendet att

den straffrättsliga regleringen av penningtvättsbrottet ska analyseras och normativa

ståndpunkter i frågan utvecklas, vilka ämnar att rättfärdiga och kritisera olika delar av

gällande rätt. I det ingår att söka efter, eller i vart fall resonera kring, ideala lösningar

och materiell rättssäkerhet, förutsebara och systemkonforma slutsatser. I det 11

sammantagna finns en viss ödmjuk förhoppning om att framställningen även kan bidra

till den praktiska verksamheten i de fall penningtvättsbrottet nås av lagens långa arm.

1.4 Avgränsningar och disposition

Penningtvättsområdet är rättsligt digert och ytterst gränsöverskridande till sin natur. Det

är nödvändigt att göra omfattande avgränsningar med hänsyn till arbetets syftes-

beskrivning. Det är samtidigt författarens uppfattning att ämnesområdet inte är läsaren,

ens den straffrättsligt inbitne, till fullo förtroget. Frågan om den svenska regleringens

förenlighet med straffrättens själ och systematik är därtill svår att besvara utan att

redogöra för penningtvätt som allmän företeelse. I syfte att förstå den kontext vi nu rör

oss i kommer därför det inledande kapitlet 2 att avhandla penningtvätt i vid mening:

avsaknaden av vedertagen definition, de praktiska tillvägagångssätten för att tvätta svart

egendom vit, syftet med denna tvätt samt omfattningen av problemet. I denna del görs

inga anspråk på att ge en uttömmande redogörelse för penningtvätt som samhällelig

företeelse. Sådana framställningar kan däremot hänvisas till. 12

Vidare i kapitel 3 sätts penningtvättsbrottet i sitt rättsliga sammanhang. Den

internationella och EU-rättsliga grunden för penningtvättslagstiftningen banar väg för

förståelsen av uppdelningen i ett administrativt och ett straffrättsligt regelverk. Här ska

kort anmärkas att komparativa inslag må vara fruktbara men faller likväl utanför

Jfr Jareborg, 2004, s. 4, Peczenik s. 250 f. och Svensson, 2016, s. 46 (särskilt fotnot 89 med 11

hänvisningar). Jfr SOU 2016:8 s. 63 ff., SOU 2012:12 s. 51 ff., Grahn m.fl. s. 21 ff. och Unger m.fl. s. 20 ff.12

!6

arbetets ram. Även här kan hänvisas till andra framställningar. Eftersom den 13

administrativa regleringen är brottsförebyggande till sitt syfte, genom att förhindra att

de finansiella systemen och andra näringsverksamheter används för tvättändamål,

föregår penningtvättslagen i de flesta fall straffrättsliga ingripanden. Mot denna

bakgrund redogörs för huvuddragen i penningtvättslagens uppbyggnad och innehåll,

vilket sätts i relation till penningtvättsbrottslagen och framväxten av en special-

straffrättslig reglering. Kort ska vidare anmärkas att penningtvättslagen har, som det

fullständiga namnet antyder, ett nära samband med lagstiftningen mot terrorism, vilken

även den faller utanför framställningen. Den brottsförebyggande närheten till trots rör

det sig nämligen om två skilda företeelser rent straffrättsligt. 14

Avslutningen i kapitel 3 om penningtvättsbrottslagens framväxt ligger till grund för

framställningen i kapitel 4 där arbetets hjärta ligger. De allmänna brottsförutsättningarna

i 3 § penningtvättsbrottslagen presenteras och problematiseras. Detta förankras i

lagstiftarens motiv, och ibland avsaknaden därav, samt sätts i relation till läror om

uppsåt, gärningsmannaskap och konkurrens. Syftet är att utkristallisera det straffbara

området för penningtvättsbrott. Övriga brottsformer i penningtvättsbrottslagen, liksom

tidigare kriminaliseringar i brottsbalken, nämns i de relevanta delar huvudbrottet

diskuteras. Straffprocessuella frågor, likt de om kvarstad och beslag, samt frågor om

särskild rättsverkan, likt de om förverkande och företagsbot, vilka har stor betydelse för

kriminaliseringens och ytterst brottsbekämpningens effektivitet, lämnas vidare därhän.

Det gör likaledes frågor om straffmätning och påföljdsval. Arbetet är klassiskt

straffrättsligt inriktat, vilket blir utpräglat i kapitel 5 där läsaren bjuds in till diskussion

om gällande penningtvättsbrott, där termer som preventionism, kriminaliseringssyfte,

legalitet, förutsebarhet och rättssäkerhet fungerar som vägvisare.

Kapitel 6 syftar till att knyta ihop tvättpåsen och sammanfatta vad, om något, som

kan konstateras om den straffrättsliga regleringen av penningtvättsbrottet och huruvida

denna utgör ett rättssäkert medel mot smutsig brottslighet.

Jfr SOU 2012:12 s. 276 ff., Örnemark Hansen s. 62 ff., Grahn m.fl. s. 48 f. samt Stessens s. 249 ff. 13

Penningtvätt handlar om efterföljande åtgärder med egendom härrörande från brott eller brottslig 14

verksamhet medan finansiering av terrorism handlar om förberedande åtgärder vidtagna i visst syfte, oberoende av finansieringskällans rättsliga ursprung, jfr prop. 2013/14:121 s. 22.

!7

2 Penningtvätt

If you want to discuss the devil, you must, have some common characteristics of what you mean by the devil. 15

2.1 Vad jag skriver om när jag skriver om penningtvätt

Läsaren bör inledningsvis bli uppmärksammad på att det inte finns en vedertagen

definition av penningtvättsbegreppet, trots att det ibland används som om så vore fallet.

Med de i sammanhanget gängse termerna svart och vit egendom innebär penningtvätt

att medel som förtjänats illegalt – svarta – omvandlas så att de framstår som legalt

förtjänade – vita – vilka kan redovisas och konsumeras öppet i den reguljära ekonomin

utan att det väcker misstankar om brott. 16

Penningtvättsbegreppet i fråga sägs härstamma från 1920-talets USA där det vid

tidpunkten rådde ett förbud mot all tillverkning, import, försäljning och export av

alkoholhaltiga drycker. Förbudstiden gjorde den illegala langningsverksamheten till ett

hett villebråd för den organiserade brottsligheten. Maffian, vilken onekligen tillhörde de

sistnämnda, använde sig bland annat av de vanligt förekommande tvättomatföretagen i

syfte att deponera och omsätta sina illegalt förtjänta pengar. Verksamheten kom i

folkmun att kallas för money laundering. Penningtvätt som företeelse är dock 17

betydligt äldre än så. Att dölja och omsätta vinster från brott har så länge brott kunnat

begås varit en naturlig efteråtgärd i strävan efter att skapa legitima källor för lönsamhet,

även om termerna härom varierat i samma utsträckning som de kvalificerade metoderna

härför. Bakgrunden förklarar varför den juridiska innebörden av penningtvätts-18

begreppet skiftat efter det sammanhang och syfte i vilket det använts. 19

Per Ole Träskman angående avsaknaden av en vedertagen definition av begreppet ”organiserad 15

brottslighet”, se Träskman, P O, General report on organized crimes in the Baltic sea area, Toulouse 1998, I: The concept of Organized Crime and the Contents of the Answers to the Questionnaire Distributed s. 39 (hämtat från Örnemark Hansen s. 16 fotnot 8).

SOU 2012:12 s. 51, Grahn m.fl. s. 24 Unger m.fl. s. 20 ff. 16

Jfr Stessens s. 82 ff., Jacobson m.fl. s. 181 ff., Chaikin. s. 415 ff. samt Brå 2015:22 s. 14.17

Jfr Örnemark Hansen s. 24. 18

Brå 2011:4 s. 21.19

!8

2.1.1 Straffrättslig definitionÖrnemark Hansen uttrycker bildligt att penningtvättsbegreppet är urvattnat, att det

kriminaliserade området omfattar mycket skilda gärningar och att det är svårt att få till

en straffrättslig definition som uppfyller legalitetsprincipens krav. En viss samsyn 20

kring begreppet, låt straffrättsliga legalitetskrav för tillfället läggas åt sidan, finns likväl.

En lämplig utgångspunkt tas i penningtvättslagens 1 kap. 6 §, vars definition visserligen

är mer vidsträckt än straffbestämmelsen i 3 § penningtvättsbrottslagen, men som på ett

bra sätt överensstämmer med det straffbara området för penningtvättsbrott, i synnerhet

efter lagändringen 2016 då detta var ett uttalat syfte. De i 6 § angivna och något 21

flyktiga formuleringarna om vad som utgör penningtvätt kan, i straffrättslig mening,

konkretiseras enligt följande.

Det första ledet – penning – av det sammansatta ordet avser, ordet till trots, inte enbart

penningar, utan vilken egendom som helst. Såväl fysiska som icke-fysiska tillgångar, av

fast eller lös, materiell eller immateriell natur, samt juridiska dokument eller instrument,

i elektronisk eller digital form, som styrker äganderätten eller rättigheter knutna till

sådana tillgångar, omfattas. Egendomen kan vidare omvandlas i flera led, byta skepnad

och form, och likväl träffas av penningbegreppet. En vän av ordning skulle föreställa 22

sig att det andra ledet – tvätt – hade närmare koppling till den kriminaliserade gärningen.

Så är inte fallet. De åtgärder som avses kan vara att bruka, inneha, nyttja eller överlåta

egendomen liksom att undandra sig de rättsliga följderna av ett visst handlande. Det kan

även vara fråga om medverkan till dylika gärningar. Begreppet tvätt, som en direkt och

konkret åtgärd som vidtas i syfte att dölja egendom som härrör från brott eller brottslig

verksamhet eller till att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendomen

eller dess värde, är således inte heller särskilt träffande. 23

Örnemark Hansen s. 88. 20

Definitionen är utformad i enlighet med artikel 1.3 och 1.4 i det fjärde penningtvättsdirektivet (EU) 21

2015/849, jfr prop. 2016/17:173 s. 179 ff. Den administrativa definitionen tar sikte på olika former av misstänkt egendomshantering utan hänsyn till huruvida beteendet faller under 3 § penningtvättsbrotts-lagen. Det framstår kanske som en självklarhet, men verksamhetsutövarna som träffas av penningtvätts-lagen åläggs att rapportera om misstänkta transaktioner, se avsnitt 3.2, vilka kan vara av vitt skilda slag, och inte att göra en bedömning av huruvida ett brott har begåtts.

Prop. 2013/14:121 s. 108 ff. 22

Jfr Calissendorff s. 560. 23

!9

Sammantaget kan konstateras att definitionen av penningtvätt är såväl vag som vid. 24

Att så är fallet är något läsaren fortsättningsvis bör ha i åtanke när den straffrättsliga

regleringen av penningtvättsbrottet ska diskuteras. Obestämdheten ska nämligen på

flera sätt sättas i relation till principiellt och även, som diskussionen ämnar att beröra,

materiellt viktiga straffrättsliga legalitets- och rättssäkerhetskrav. Dessförinnan ska

syftet med, och tillvägagångssättet vid, penningtvättsprocessen presenteras. Ingången

blir här densamma; att det otaliga antal sätt varigenom svart egendom kan tvättas vit har

inverkat på kriminaliseringens utformning.

2.2 Penningtvättens syften och faser – modus operandi

Lagstiftningens utformning, näringslivets struktur och samhällets attityd och tilltro till

statens förmåga att tillgodose gemensamma intressen spelar in på omfattningen och

formerna för brottsligheten. Följaktligen ser också problematiken kring penningtvätt

olika ut på olika platser i världen. Samtidigt finns det gärningsmönster som är

gemensamma för alla samhällen, vilket underlättar det brottsförebyggande arbetet. 25

Inom forskningen lyfts tre syften med penningtvätt fram, vilka kan utkristalliseras i

de flesta tvättsammanhang: Brottsutbytet ska omvandlas till en mindre misstänkt form

av tillgång, dess illegala ursprung och ägarskap ska döljas och en legitim förklaring

eller källa ska skapas. Anmärk att samtliga tre syften varken behöver vara uppfyllda 26

för att en åtgärd ska vara att betrakta som penningtvätt eller för att falla inom det

straffbara området för penningtvättsbrott. Syftena representerar snarare tvättens

huvudsakliga ändamål och underlättar förståelsen av de tre, delvis överlappande och

inte alltid urskiljbara, faser som normalt brukar framhävas när svart egendom ska tvättas

vit: placering, skiktning och integrering. Notera vidare att denna trestegsprocess inte 27

Brå använder brottsrelaterad penninghantering som ett vidare begrepp än den kriminaliserade penning-24

tvätten genom att det innefattar åtgärder som inte vidtas i penningtvättssyfte liksom andra typer av illegal hantering av ekonomiska medel. Ett typexempel är penningmaskering, där företag använder sig av falska fakturor för kontoöverföringar och uttag, ett annat är omvänd penningtvätt där vita pengar används för att betala svarta löner, Brå rapport 2015:22 s. 7. Tidigare användes penningförflyttning som ett alternativt begrepp, Brå rapport 2011:4 s. 16. Eftersom kravet på penningtvättssyfte är en central förutsättning för straffansvar, se avsnitt 4.6, är dylika begreppsanvändningar inte lämpliga ur straffrättslig synpunkt. Begreppen överensstämmer snarare med penningtvättslagens penningtvättsdefinition i 1 kap. 6 §.

Jacobson m.fl. s. 11 ff. 25

Brå 2011:4 s. 23 ff.26

Brå 2011:4 s. 24 ff., prop. 2013/14:121 s. 20, SOU 2012:12 s. 53 f. och Grahn m.fl. s. 30 ff.27

!10

representerar en allmängiltig schematisk penningtvättsbeskrivning. Utläggningen är 28

likväl viktig för förståelsen för tillvägagångssättet i många fall, och därmed för

kriminaliseringen av dessa typer av gärningar.

Det är med pengar som med gödsel; man måste sprida ut dem, annars luktar de. 29

2.2.1 Placering, skiktning och integrering För att en penningtvättsprocess ska vara för handen förutsätts att brottsutbytet förts in i

det legala ekonomiska systemet. Detta kan ske på ett otaligt antal sätt, exempelvis

genom att vinsterna delas upp och investeras i olika egendomar, verksamheter,

finansiella tillgångar och instrument. Det inledande momentet är vanligtvis det mest

riskfyllda mot bakgrund av de många kontroller som görs för att förhindra placeringen.

Om denna lyckas är det första av de tre ovan nämnda syftena med tvätten uppfyllt;

brottsutbytet har omvandlats till en mindre misstänkt form av tillgång.

Vid den efterföljande skiktningen genomförs åtgärder i syfte att dölja egendomens

ursprung. Åtgärderna innefattar inte sällan flera transaktioner, av olika slag och

omfattning, involverar åtskilliga tvättare, målvakter och bulvaner samt berör diverse

finansiella institut och ibland nationsgränser. Det sistnämnda har ett tydligt samband 30

med tvättarnas effektiva utnyttjande av elektroniska betalningssystem i globaliserade

finansmarknader samt det växande utbudet av finansiella produkter och tjänster online,

oberoende av tidpunkt och fysisk belägenhet, och därmed möjligheter att snabbt föra

medlen bortom myndigheternas kontroll. Skiktningen möjliggör för tvättaren att skapa 31

distans mellan sin person å ena sidan och brottet och vinningen å den andra.

I den sista integreringsfasen ska distansen befästas och en till synes legal bakgrund

och legitim förklaring till den skiktade egendomens ursprung skapas. Detta kan

exempelvis ske genom fiktiva affärsaktiviteter eller genom att egendomen maskeras

såsom spelvinster eller banklån. Integreringen avslutar penningtvättsprocessen och

Ibland talas om en fjärde och sista återinvesteringsfas. Ibland talas om fem faser med det brottsliga 28

förvärvet som inledande fas samt en efterföljande strukturering av egendomen som ska tvättas. Andra beskrivningar använder metaforer, likt den om ”Water Cirkulation”, jfr Grahn m.fl. s. 30 f.

Francis Bacon i Essays, Civil and Moral avsnitt XV Of Seditions and Troubles.29

SOU 2016:8 s. 57 f., SOU 2012:12 s. 53 ff., Örnemark Hansen s. 37 och Jacobson m.fl. s. 182 ff. 30

Grahn m.fl. s. 23 ff. och Stessens s. 90 ff.31

!11

innebär att egendomen, på kort eller lång sikt, kan brukas öppet i den legala

ekonomin. Frågan är om begagnandet av den numera gråaktiga egendomen alltid är att 32

betrakta som något samhällsvådligt och om ett effektivt arbete med att stävja tvätten

alltid är eftersträvansvärt.

2.2.2 Svart–vitt; och gråskalan däremellan Det anförs ibland att penningtvätt kan tjäna legitima syften, exempelvis genom att

förhindra vissa tillgångars värdeminskning, för finansiering av statlig underrättelse-

verksamhet samt som hemligt stöd till utländska intressen. Det finns vidare de som 33

menar att en effektiv penningtvättslagstiftning kontraproduktivt föranleder att mer

illegala medel investeras i kriminell verksamhet istället för att tvättas, och potentiellt

upptäckas, i den legala ekonomin. Låt vara att legitima syften kan påvisas i enskilda 34

undantagsfall liksom att brottsförebyggande arbete i allmänhet tvingar kriminella att

tänka i nya banor. Det sammantagna utgör dock inte någon andra sida av myntet. Det

råder samstämmighet om att penningtvätt överbryggar gapet mellan brottsligheten och

resten av samhället. Tvättens eventuella fördelar, liksom baksidan av bekämpnings-35

arbetet, utgör således i detta sammanhang snudd på ovidkommande observandum.

Fortsättningsvis benämns tvätten, med grund i vad som ovan anförts om dess innebörd

och syfte, som ett samhällsproblem högst angeläget att beivra. För att sätta problemet i

perspektiv ska nedan redogöras för tvättens omfattning, eller snarare vad som är känt

om den.

2.3 Hur mycket tvättas det?

På samma sätt som penningtvätten saknar allmängiltig definition, liksom att dess syften

och upplägg är nebulöst mångahanda, är det svårt att redogöra för tvättens omfattning

då vederhäftig statistik saknas. De siffror som finns tillgängliga är grova uppskattningar

gjorda av olika internationella och nationella organ. En viss samsyn går emellertid att

utröna även här. 1998 uppskattade en talesperson för IMF (International Monetary

Jfr SOU 2012:12 s. 53 ff., Brå 2011:4 s. 24 ff. samt Jacobson m.fl. s. 182.32

Jfr Alexander s. 21 f., Hinterseer s. 12 ff. och Örnemark Hansen s. 12.33

Wennberg s. 849.34

Robinson s. 269. 35

!12

Fund) att 2-5 procent av världsekonomin involverade svarta pengar. Denna uppskattning

är alltjämt accepterad. FN-organet UNODC (United Nations Office on Drugs and

Crime) uppskattade år 2011 att allt brottsutbyte sannolikt uppgår till ca 3,6 procent av

världens totala BNP och penningtvätten till ca 2,7 procent av denna total. Siffran 36

indikerar att en stor del av det världsliga brottsutbytet blir föremål för tvätt.

Osäkerhetsmarginalen för denna typ av beräkningar och uppskattningar är visserligen

betydande, inte minst på grund av stora variationer länder emellan. Det finns samtidigt

inget som tyder på att penningtvätten i Sverige inte skulle involvera mångmiljard-

belopp. Antalet rapporter om misstänkt penningtvätt och, anmärk särskilt, finansiering

av terrorism, utgör en annan fingervisning av problemet.

Under 2017 inkom 16 551 rapporter till finanspolisen, som sammanställer och

analyserar informationen som de aktörer som omfattas av penningtvättslagen åläggs att

lämna, se nedan avsnitt 3.2. Siffran uppskattas till en bråkdel av de misstänka 37

transaktioner som borde ha rapporterats. Det har tidigare spekulerats i huruvida den låga

rapporteringen, felmarginalen, beror på avsaknaden av en gemensam och vedertagen

definition av penningtvättsbegreppet alternativt verksamhetsutövarnas bristande

förmåga att identifiera, värdera och utreda misstänkta fall av tvätt. Bristerna vad gäller 38

både kunskap och teknisk utveckling ligger dock inte enbart hos de finansiella aktörerna

utan även i rättskedjan. Vad som positivt är, är att det finns insikt härom. Mätnings- och

utredningssvårigheter till trots utgör den obestridliga omfattningen av brottsliga medel

som tvättas varje år en betydande rättslig och politisk angelägenhet såväl nationellt som

internationellt. I detta är lagstiftningsarbetet mot penningtvätt en central komponent. 39

Nedan ska redogöras för resultatet av denna insiktsfullhet och hur penningtvätts-

lagstiftningen kommit att utformas.

Camdessus IMF 10/2 1998. Jfr Finansinspektionen m.fl. s. 8 f., Stessens s. 87 f. och Grahn m.fl. s. 29 f. 36

Antalet rapporter ökade med över 3 000 från 2016. Det spekuleras i om ökningen delvis kan bero på att 37

fler verksamhetsutövare omfattas av rapporteringskraven samt att de senaste årens terrorattentat, och inte minst rapporteringen i media härom, ökat medvetandegraden om betydelsen av att rapportera och komma till bukt med penningtvätten, jfr Finanspolisens årsrapport 2017 s. 30.

Brå 2011:4 s. 16 och Brå 2015:22 s. 161 ff. I den offentliga debatten har Sverige pekats ut som ett 38

paradis för penningtvätt spelandes i penningtvättsbekämpningens gärdsgårdsserie, Wierup 4/11 2008. Grahn m.fl. s. 22 f. Låt vara att lagstiftningens effektivitet är svår att mäta eftersom penningtvättens 39

exakta omfattning är okänd, jfr Stessens s. 89. !13

3 Rättsliga utgångspunkter

3.1 Reglering med grund i internationell rätt

En framgångsrik kamp mot organiserad och ekonomisk brottslighet förutsätter åtgärder

som berövar kriminella deras brottsvinster och som förhindrar att vinsterna åter-

investeras och omsätts inom den legala ekonomin. Lagstiftningen kring penningtvätt 40

är i huvudsak brottsförebyggande till sitt syfte genom de regelverk som ställer krav på

finansiella aktörer och andra näringsverksamheter som riskerar att utnyttjas i tvätt-

processen. Det finansiella systemet är globalt till sin natur, varför en samreglering på

det administrativa området är allmänt accepterad. Den straffrättsliga regleringen tar 41

snarare sikte på det som är själva slutmålet med tvätten, nämligen att stävja

vinstutsikterna samt att lagföra dem som sökt tvätta vinsterna från kriminalitet.

Straffrättens utformning och syfte är således i högre grad nationellt särpräglat och

därmed svårare att harmonisera. Eftersom penningtvätten är en internationell 42

angelägenhet råder samtidigt en viss enighet om att nationella åtgärder isolerat skulle få

en begränsad verkan. Regelverken, av såväl administrativ som straffrättslig natur,

härstammar mot denna bakgrund från olika gränsöverskridande rättsliga samarbeten. 43

Av mycket stor betydelse i sammanhanget är det arbete som bedrivits inom FATF

(Financial Action Task Force on Money Laundering). Det mellanstatliga organet

bildades 1989 ur den så kallade G7-gruppen och har sedermera antagit 40 44

rekommendationer om penningtvätt, vars syfte är att harmonisera och förbättra

medlemmarnas rättsliga reglering på penningtvättsområdet. Härutöver publicerar 45

FATF kontinuerligt uttalanden om medlemmarnas utsatta risk för penningtvätt liksom

Prop. 2013/14:121 s. 1. Jfr skäl 1 och 3 i direktiv 2005/60/EG.40

Prop. 2016/17:173 s. 174 f.41

Jfr Bergström, 2017, s. 366 ff., Bäcklund s. 876 ff. samt Roos s. 201 ff.42

SOU 2012:12 s. 59, skäl 5 i direktiv 2005/60/EG, Grahn m.fl. s. 48 ff. samt Bergström, 2011, s. 97 ff.43

En informell grupp bestående av sju av världens största industrialiserade ekonomier: Frankrike, Italien, 44

Japan, Kanada, Storbritannien, Tyskland och USA. I gruppens möten deltar även representanter från EU. För närvarande är 36 stater och två regionala organ medlemmar i FATF. FATF har, som en följd av 45

terrorattentaten i New York den 11 september 2001, även antagit nio specialrekommendationer om finansiering av terrorism, jfr prop. 2014/15:80 s. 16 ff.

!14

löpande utvärderingar om deras brottsförebyggande arbete. Rekommendationerna i 46

förening med andra internationella konventioner på området har föranlett EU att ställa

krav på sina medlemsstaters legala system, även dessa krav i såväl administrativt som

straffrättsligt hänseende. Det är vidare genom internationellt och EU-rättsligt inflytande

som den svenska penningtvättsregleringen tagit form. 47

3.2 Penningtvättslagen

EU:s fjärde penningtvättsdirektiv har i svensk rätt implementerats genom lagen

(2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Penningtvätts-48

lagen riktar i huvudsak skyldigheter mot fysiska och juridiska personer som utövar

finansiell och viss annan verksamhet, och som riskerar att utnyttjas för penningtvätt och

finansiering av terrorism, att förebygga, upptäcka och förhindra sådan brottslighet i sin

verksamhet, 1 kap. 1 §. I 1 kap. 2 § anges vilka fysiska och juridiska personer som

träffas av lagens krav. Antalet verksamheter som omfattas blir allt fler, vilket motiveras

av att penningtvättarna i ökad utsträckning rör sig utanför den finansiella sektorn. 49

Regleringen, i det följande lagens 2-3 kap., innebär att aktörerna åläggs att anta ett

riskbaserat förhållningssätt genom att systematiskt vidta kontrollåtgärder för att

upptäcka misstänkta transaktioner. Omfattningen av åtgärderna anpassas efter den risk

verksamheten är utsatt för genom de kunder och samarbetspartner med vilka den

samverkar. Det är tänkt att resurser ska allokeras dit behov finns. Kraven innebär att 50

aktörerna åläggs ha tillräckliga rutiner och tillräcklig kunskap för att bedöma om en

situation innebär en risk för penningtvätt för att vidare kunna agera därefter. Det finns

situationer där undantag från åliggandena kan göras och situationer där skärpta krav

tillämpas. Transaktioner som misstänks utgöra ett led i penningtvättskedjan ska

Den senaste uppföljningsrapporten om Sverige är från 25 juli 2018, jfr FATF 2018. 46

För en närmare redogörelse för Sveriges internationella åtaganden på penningtvättsområdet se SOU 47

2016:8 s. 63 ff., SOU 2012:12 s. 95 samt Grahn m.fl. s. 48 ff. Direktiv (EU) 2015/849 implementerades efter prop. 2016/17:173. Ett femte penningtvättsdirektiv, 48

direktiv (EU) 2018/843, ska vara implementerat i svensk rätt senast den 10 januari 2020. Prop. 2003/04:156 s. 1 och 85. Varför verksamheterna omfattas, ratione personae, jfr Stessens s. 133 ff.49

SOU 2012:12 s. 80 ff. och Finansinspektionen m.fl. s. 12. Jfr Brå Rapport 2015:22 s. 3 ff. angående 50

vilka sektorer som riskerar att utnyttjas för penningtvätt samt hur riskerna varierar över tid och skiljer sig åt mellan länder, kunder och verksamhetsområden.

!15

rapporteras till Polismyndighetens finanspolissektion, se lagens 4 kap. Finanspolisen

sammanställer och analyserar informationen. Om tvättmisstanken kvarstår kan brotts-

anmälan upprättas, utländska instanser underrättas samt beslut om fortsatt bevakning i

ett underrättelseuppdrag till berörda myndigheter fattas. Aktörernas skyldighet att 51

kontrollera och rapportera är villkorad på så sätt att förelägganden, ingripanden och

ytterst sanktionsavgifter kan vidtas av behörig tillsynsmyndighet, se lagens 7 kap. 52

Genom att ställa krav på finansiella aktörer och andra näringsverksamheter att

kontrollera att dessa inte utnyttjas för penningtvätt samt att rapportera när misstankar

härom uppstår, syftar den administrativa regleringen, som ovan angivits, till att

förebygga penningtvätt. Penningtvättslagen samverkar med det straffrättsliga regel-

verket på olika plan, framförallt i det avseendet att rapporterna i många fall utgör en

förutsättning för förundersökning, åtal och ytterst lagföring för penningtvättsbrott. 53

3.3 Penningtvättsbrottslagen

Samtliga EU:s medlemsstater har straffbelagt penningtvätt, för svensk del genom lagen

(2014:307) om straff för penningtvättsbrott. Det finns emellertid nationella skillnader 54

vad gäller kriminaliseringens omfattning. Från EU-nivå, där det straffrättsliga

samarbetet står högt på dagordningen, bedöms skillnaderna hindra ett effektivt gräns-

överskridande samarbete mot brottsligheten i fråga. Kommissionen meddelade, så sent

som den 23 oktober 2018, ett direktiv i syfte att fastställa minimiregler rörande

definitioner av straffbara gärningar, påföljder och sanktioner på penningtvättsområdet. 55

Den preliminära bedömningen är att svensk lagstiftning i huvudsak motsvarar de

kriminaliseringskrav EU-rätten ställer. Den svenska regleringen är nämligen mer 56

långtgående än vad som påkallas, vilket är resultatet av lagstiftarens ambition att uppnå

en effektiv kriminalisering på området.

2017 upprättades 136 brottsanmälningar och drygt 1 100 underrättelseuppslag, Finanspolisens 51

årsrapport 2017 s. 9 och 30. Jfr förordning (2009:92) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.52

SOU 2012:12 s. 148 f.53

Prop. 2013/14:121 och SOU 2012:12.54

Direktiv (EU) 2018/1673 om bekämpande av penningtvätt genom straffrättsliga bestämmelser.55

Ds 2018:34 s. 42.56

!16

3.3.1 Kritik mot tidigare brottsbalksreglering Penningtvättsbrottslagen ersatte 2014 brottsbalksbestämmelserna om penninghäleri, 9

kap. 6 a §, och penninghäleriförseelse, 9 kap. 7 a §. Regleringen i brottsbalken hade 57

varit i kraft i över ett decennium men ändock kommit att tillämpas i begränsad

omfattning. Det framfördes omfattande kritik, från flera aktörer i rättskedjan, mot

framförallt regleringens lagtekniska konstruktion: att gränserna för straffansvaret

upplevdes som svårtillgängliga, att överlappningen mot det näraliggande häleribrottet,

liksom den mellan de dåvarande gärningsalternativen i 9 kap. 6 a § punkterna 1 och 2,

framstod som otydlig, samt att kriminaliseringen var inkonsekvent eftersom gärnings-

män som tvättat sina egna brottsvinster, så kallad självtvätt, inte kunde lagföras för

denna tvätt. Även FATF framförde kritik avseende regleringens materiella innehåll 58

liksom det låga antalet fällande domar. Inalles, den interna och externa kritiken, 59

föranledde utbrytningen av penningtvättsbrottet, med dess nya brottsrubricering, till en

specialstraffrättslig reglering. Resultatet i penningtvättsbrottslagen är en mer vitt-60

gående kriminalisering med en i viss mån tyngre lagteknisk konstruktion än de

föregående bestämmelserna i brottsbalken.

Förståelsen för såväl externa kriminaliseringskrav som rättsväsendets interna kritik

mot den tidigare brottsbalksregleringen är central för den fortsatta framställningen.

Förståelsen för det som varit skapar nämligen en förståelse för det som är. Frågan är

huruvida den nuvarande regleringen kommit till bukt med de problem som riktades mot

den tidigare och om ändamålsenligheten skett på bekostnad av autonoma svenska

straffrättsliga principer. För att besvara frågan ska huvudbrottet i 3 § penningtvätts-

brottslagen i det följande dissekeras grundligt.

Infördes den 1 juli 1991 i BrB efter prop. 1990/91:127 och ändrades senare efter prop. 1998/99:19. 57

Prop. 2013/14:121 s. 42 f., SOU 2012:12 s. 47 f. och 142 f. samt Ds 2010:82 s. 4.58

FATF, 2006, s. 67.59

Penninghäleri i 9 kap 6 a § BrB hade företräde framför 9 kap. 6 § BrB om sak- och vinningshäleri, 60

prop. 1998/99:19 s. 70.Vinningshäleri utgick emellertid delvis från samma gärning som penninghäleri-brottet då det straffbara området tog sikte på att hälaren skulle gjort en otillbörlig vinning av den brottslighet som förbrottet grundat sig i, Holmqvist m.fl. s. 9:79 och 9:91. Penninghäleri kunde även överlappa 17 kap. 11 § BrB om skyddande av brottsling, Holmqvist m.fl. s. 9:93 a. Avseende överlappningsproblematiken inom 9 kap. 6 a § se Holmqvist m.fl. s. 9:93 a samt NJA 2006 s. 103 där HD kom fram till att båda punkterna var tillämpliga på samma gärning.

!17

4 Penningtvättsbrott

4.1 Brottens inbördes förhållande

Penningtvättsbrott begås av den som vidtar vissa åtgärder med egendom i syfte att dölja

att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet eller i syfte att främja

möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, 3 § penning-

tvättsbrottslagen. Den grundläggande straffbestämmelsen kompletteras av 4, 6 och 7 §§

som på olika sätt utvidgar straffansvaret i förhållande till huvudbrottet.

Enligt 4 § förövas penningtvättsbrott även av den som, utan att åtgärden har ett i 3 §

angivet syfte, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller

annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. 61

Den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att egendomen härrörde från

brott eller brottslig verksamhet enligt 3-4 §§, liksom i ringa fall av nämnda paragrafer,

kan fällas till ansvar för penningtvättsförseelse enligt lagens 6 §.

För penningtvättsbrott enligt 3-4 §§ döms till fängelse i högst två år, för grovt

penningtvättsbrott enligt 5 § till fängelse mellan sex månader och sex år och för

penningtvättsförseelse enligt 6 § till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs

vanemässigt eller i större omfattning medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas

vara vidtagen i 3 § angivet tvättsyfte, gör sig skyldig till den särskilda brottstypen

näringspenningtvätt och riskerar härför att dömas till fängelse i upp till två år, och i

grova fall lägst sex månader och högst sex år, 7 § 1-2 st. För motsvarande medverkan

utanför nämnda näringskontext, utdöms ansvar enligt samma straffskala som för

penningtvättsförseelse, 7 § 3 st. 2 m.

8 § stadgar vidare, genom hänvisning till 23 kap. BrB, straffansvar för försök,

förberedelse och stämpling till penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott samt

näringspenningtvätt som inte är ringa.

4 § är subsidiär i förhållande till 3 §, det vill säga 3 § ska tillämpas i fall av regelkonkurrens, se avsnitt 61

4.6.3.!18

4.2 Allmänna brottsförutsättningar

3 § har en relativt omfattande lagteknisk konstruktion där lagstiftaren gjort ett tappert

försök att på ett lättillgängligt sätt sammanfatta de relevanta brottsförutsättningarna. Det

handlar om objektiva gärningsrekvisit respektive subjektiva skuldrekvisit, varemellan

det råder ett inbördes beroendeförhållande som brukar betecknas som täcknings-

principen. För att ett penningtvättsbrott ska vara för handen förutsätts dels att 62

gärningen är objektivt brottsbeskrivningsenlig, straffbelagd genom att brottsrekvisiten

är uppfyllda, och att rättfärdigande omständigheter saknas, dels att personlig skuld

föreligger, att gärningsmannen som huvudregel begått gärningen med uppsåt och att

någon ursäktande omständighet inte är aktuell. Det sagda kan konkretiseras i enlighet

med nedanstående schema : 63

BROTTSBESKRIVNINGSENLIGHET

Förbrott att den ifrågavarande egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet.

Penningtvättsåtgärd

att åtgärden sker genom att någon • överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med

egendomen, eller • tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar

förklaring till innehavet av egendomen, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd.

Penningtvättsyfte (överskjutande

uppsåt)

att åtgärden med egendomen syftar till att • dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig

verksamhet, eller • främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess

värde.

Gärningsculpa att kravet på gärningsculpa är uppfyllt.

FRÅNVARO AV RÄTTFÄRDIGANDE OMSTÄNDIGHETER

PERSONLIG SKULD

Uppsåt att gärningsmannen har uppsåt till: • att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet • penningtvättsåtgärden

FRÅNVARO AV URSÄKTANDE OMSTÄNDIGHETER

En närmare redogörelse för brottsbegreppet och distinktionen mellan vad som är förutsättningar för 62

brott respektive förutsättningar för straffbarhet, se KG s. 58 ff., Jareborg & Ulväng s. 40 ff. samt Jareborg & Zila s. 17 ff.

Notera att schemat inte följer rekvisiten så som de räknas upp i 3 §. Framställningen är anpassad efter 63

hur författaren anser att rekvisiten lämpligen bör prövas. !19

I den fortsatta framställningen ska brottsförutsättningarna för penningtvättsbrottet

presenteras och problematiseras. Det förutsätts att läsaren har grundläggande kunskaper

om såväl brottsbeskrivningsenlighet som personligt ansvar då relevanta begrepp

används som om så vore fallet. Delar av prövningen, exempelvis den om gärningsculpa,

liksom den om rättfärdigande respektive ursäktande omständigheter, lämnas vidare

därhän. Löpande diskuteras rekvisiten i förhållande till framförallt de förarbeten och

motiv som står bakom utformningen av bestämmelsen. I kapitel 5 sätts, som tidigare

utlovats, denna diskussion i sin straffrättsliga kontext genom att lyfta mer generella

frågor om regleringens förenlighet med för området relevanta rättsprinciper och värden.

It's now your duty to sit down and try and separate the facts from the fancy. 64

4.3 Efterbrott förutsätter förbrott

Penningtvätt är ett – av författaren benämnt – efterbrott. Detta innebär, förenklat 65

uttryckt, att den vidtagna tvättgärningen måste avse egendom som har samband med ett

redan fullbordat brott, det så kallade förbrottet. Om tvätten vidtas innan förbrottet

fullbordats rör det sig inte om en efterföljande penningtvättsgärning, utan det kan i

stället vara fråga om straffbar medverkan till det första, och i det fallet det enda, brottet i

enlighet med 23 kap. 4 § BrB. Denna allmänna kriminalisering är, som läsaren

säkerligen känner till, begränsad såtillvida att det enbart är den medverkan som lämnas

medan brottet ännu pågår som omfattas. För efterföljande delaktighet, åtgärder som

vidtas efter det att förbrottet är fullbordat, saknas däremot, vilket inte heller bör förvåna

läsaren, en allmän kriminalisering. Penningtvättsbrottet utgör ett exempel på fall av

sådan delaktighet som är straffbelagd enligt särskilda regler, häleri enligt 9 kap. 6 § BrB

och skyddande av brottsling enligt 17 kap. 11 § BrB utgör två andra, något vi i

konkurrensavsnittet 4.9 får anledning att återkomma till. Eftersom kriminaliseringen i 66

fråga inte är allmän kvarstår frågan vilka brott som kan utgöra förbrott till efterföljande

penningtvätt.

Domstolens ordförande i 12 edsvurna män (film 1957).64

Jfr Strahl s. 427 som skriver om ”efterhandlingar”.65

SOU 2012:12 s. 59 f. 66

!20

4.3.1 Vilka förbrott kan bädda för penningtvätt? Regleringen av det svenska penningtvättsbrottet representerar en så kallad all crimes

approach. Detta innebär att Sverige gått längre än sina internationella åtaganden när det

gäller vilka brott som kan utgöra förbrott till straffbelagd penningtvätt. Alla brott som 67

kan ge upphov till utbyte omfattas, vilket utöver uppenbara frånhändande- och förvärvs-

brott innefattar även undandragandebrott. Det handlande som genererat ett utbyte 68

måste vara brottsbeskrivningsenligt, däremot saknar det betydelse om förbrottet är

preskriberat eller om andra förutsättningar för straffbarhet är uppfyllda. 69

Enligt penningtvättsbrottslagens 2 § preciseras det aktuella förbrottsbegreppet som:

en gärning som utgör brott enligt svensk lag, punkten 1, eller en gärning som utgör

brott enligt utländsk lag och som motsvarar brott enligt svensk lag, punkten 2. Eftersom

samtliga straffbestämmelser i penningtvättsbrottslagen bygger på 3 och 4 §§ gäller

brottsdefinitionen i 2 § för lagen i sin helhet. 2 § har vidare betydelse för innebörden 70

av rekvisitet brottslig verksamhet eftersom sådan verksamhet förutsätter att brott enligt

definitionen har begåtts, se nedan avsnitt 4.4.1.

Notera att gärningar som på grund av nationellt eller territoriellt begränsade straffbud

inte utgör brott mot svensk lag, i förarbetena anges skattebrott enligt skattebrottslagen

(1971:69) respektive tjänstefel enligt 20 kap. 1 § BrB som exempel, faller under

punkten 2. Detta kan enklast beskrivas som att ordalydelsen motsvarar brott innebär att

gärningen efter viss omställning av sakförhållandena skulle ha utgjort brott mot svensk

lag, givet att den hade vidtagits i Sverige, av eller mot ett svenskt subjekt respektive

objekt. För att en gärning ska falla under punkten 1 förutsätts såldes inte svensk 71

jurisdiktion, 2 kap. BrB. 72

Prop. 2013/14:121 s. 45 ff. Jfr skäl 5 i direktiv (EU) 2018/1673: medlemsstaterna åläggs säkerställa att 67

alla brott som kan leda till fängelsestraff ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt. Avseende skatte- och tullbrott se särskilt a.prop. s. 54 samt NJA 2010 s. 374 angående att rekvisitet 68

utgör utbyte av i 36 kap. 1 b § BrB om utvidgat förverkande, ska tolkas som synonymt med härrör från. SOU 2012:12 s. 456.69

A.prop. s. 107.70

A.prop. s. 108. Jfr NJA 1993 s. 137 angående motsvarar brott i fråga om dubbel straffbarhet. 71

Jfr artikel 3.3c och 3.4 i direktiv (EU) 2018/1673 samt a.bet. s. 171 ff. För att ytterligare 72

problematisera: Det är teoretiskt möjligt att en gärning som leder till tvättbart utbyte är straffbar enligt svensk lag men fullt tillåten i det land där den företogs. Eftersom svensk domstols behörighet inte förutsätts, och det för jurisdiktion normala kravet på dubbel straffbarhet därav kan lämnas utan avseende, kan gärningen utgöra ett förbrott enligt 2 § punkten 1, jfr Asp, kommentaren till 2 §, Lexino 2/9 2018.

!21

För den intresserade ska kort nämnas att de vanligaste förbrotten till 3-4 §§, enligt

Åklagarmyndighetens praxisgenomgång från 2016, utgjorde narkotikabrott och

bedrägeri. Även dopningsbrott, stöld, rån, utpressning, smuggling, oredlighet mot

borgenär och skattebrott förekom. 73

4.3.2 Efterbrott i efterfältsdelikt? Det kan mot ovan angivna bakgrund konstateras att förbrottskravet är generöst öppet.

Regleringen skulle kunna liknas vid en amöba utan direkta konturer. Det går följaktligen

att ifrågasätta om penningtvättsbrottet kan ses som ett brott i efterfältsdelikt , där 74

straffansvarets inträde sker på ett så sent stadium att gärningens koppling till relevanta

skyddsintressen – av att effektivt kunna bekämpa ekonomisk och organiserad 75

brottslighet, värna om enskildas och det allmännas egendomsskydd liksom att motverka

att brottsutbyte infiltrerar de finansiella systemen – framstår som flytande. 3 §

förutsätter emellertid att någon form av koppling kan styrkas till förbrottet, låt vara att

detta kopplingskrav är lexikaliskt otydligt, varpå vi ännu inte med bestämdhet kan

fastställa att vi rör oss i ett dylikt delikt. Först bör klargöras vad som avses med

rekvisitet härrör från brott eller brottslig verksamhet och vilka krav som ställs på

kopplingen mellan förbrottsegendomen och den efterföljande tvättåtgärden.

4.4 Egendomens koppling till förbrottet

Enligt den tidigare ordningen i 9 kap. 6 a § 1 st. BrB kunde den som vidtog vissa

åtgärder med egendom som härrör från brottsligt förvärv dömas för penninghäleri.

Förvärvsrekvisitet hade felaktigt kommit att uppfattats som att åklagaren ålades att

styrka en koppling till ett konkret och identifierat förbrott. Även om varken förarbeten

eller praxis gav stöd för slutsatsen i fråga ansågs ett tydliggörande vara påkallat. 76

Numera lyder rekvisitet härrör från brott eller brottslig verksamhet.

Åklagarmyndighetens RättsPM 2016:2 s. 15, en genomgång av 33 domar beträffande 3 och 4 §§ 73

penningtvättsbrottslagen. Efter inspiration från det av Asp myntade begreppet förfältsdelikt, åsyftande kriminalisering av en 74

gärning på ett så tidigt stadium att någon skada inte hunnit ske, jfr Asp, 2005, s. 11. Jfr prop. 2013/14:121 s. 49. Se vidare avsnitt 5.3.1 angående relevanta skyddsintressen.75

A.prop. s. 47 samt SOU 2012:12 s. 157 ff. som hänvisar till Ds 2008:38 s. 385 f. och 76

Rikskriminalpolisen rapport 2010:2 s. 23 f. Jfr även Holmqvist m.fl. s. 9:91 samt Grahn m.fl. s. 277 ff.!22

4.4.1 Brott eller brottslig verksamhet Först och främst ska anmärkas att ordvalet eller antyder att brottslig verksamhet inte

skulle bygga på att ett faktiskt förbrott begåtts, det vill säga ett alternativt rekvisit till

brott. Så är naturligtvis inte fallet. Också egendom som härrör från brottslig verksamhet

förutsätter att ett eller flera brott begåtts, annars hade verksamheten inte varit just

brottslig. Syftet med den nya lydelsen var att i första hand erinra om att straffansvar inte

förutsätter att egendomen kan hänföras till visst brott. Rekvisitet är således uppfyllt

även om det inte kan visas att några närmare angivna gärningar har ägt rum. 77

Åklagaren ska kunna peka på konkreta omständigheter som tyder på brottslig

verksamhet av viss typ, samtidigt som det inte är nödvändigt att styrka några

specificerade detaljer eller uppgifter om dess omfattning eller inriktning. 78

Lagstiftaren anförde att rekvisitet framförallt blir tillämpligt i situationer där brotts-

utbytet härrör från flera och olika typer av gärningar, vilka inträffat över tid, och där

egendomen blandats samman och kanske substituerats. Detta innebär att utöver det

konkreta brottsutbytet kan, som ovan 4.3.1 angivits, även egendom som trätt i dess

ställe liksom den förmögenhetsökning som uppstått bli föremål för penningtvätts-

brott. Av tidigare nämnda praxisgenomgång från Åklagarmyndigheten framgår att i de 79

domar där brottslig verksamhet ansetts styrkt har en sammanvägning av flera

omständigheter gjorts: dels sådana som visar på inblandning i brott, exempelvis

kopplingar till kriminella nätverk eller uppvisande av för vissa brott typiska

förfaringssätt, såsom karakteristiska resemönster eller befattning med vissa verktyg och

medel, dels sådana som visar på illegala intäkter, exempelvis genom utredning om den

tilltalades ekonomi och avsaknad av skattedeklarerade inkomster. 80

Prop. 2013/14:121 s. 48 och s. 109. Jfr artikel 2 och 3.3 a-b samt skäl 12 i direktiv (EU) 2018/1673. 77

Jfr RH 2017:29 där ett åtal för grovt penningtvättsbrott, avseende bland annat en större mängd 78

kontanter, ogillades i avsaknad av konkreta omständigheter som tydde på brottslighet av viss typ. Åklagaren påstod att den tilltalade saknade nämnvärda tillgångar vid tiden för sin brottsliga verksamhet, men framförde inget påstående, och än mindre konkreta omständigheter, om verksamheten som kontanterna i fråga skulle härrört ifrån. Jfr även Svea hovrätt B 6119-17.

A.prop. s. 109.79

Åklagarmyndighetens RättsPM 2016:2 s. 16 ff. Jfr Hovrätten över Skåne och Blekinge B 2791-15 och 80

Göteborgs tingsrätt B 2586-15.!23

Av det sagda kan slutligen konstateras att rekvisitet härrör från brott eller brottslig

verksamhet är uppfyllt så länge det är möjligt att styrka eller påvisa någon form av

koppling mellan viss egendom och dess ursprung i brott, hur högt detta kopplingskrav

ställs har emellertid lämnats till rättstillämparen att fastställa.

4.4.2 Det numera pregnanta kopplingskravet? Att rekvisitet härrör från brott eller brottslig verksamhet syftar till att anlägga en bredare

syn på bevistemat är ostridigt. Lagstiftaren menar att de närmare omständigheterna 81

kring förbrottet såsom tid, plats, utbyte eller gärningsman inte behöver styrkas.

Tillräckligt är, enkelt uttryckt, att det kan konstateras att egendomen inte är åtkommen

på ett lagligt och legitimt sätt. Från åklagarhåll uppfattades – föga förvånande – det 82

breddade bevistemat som välkommet. Det finns dock all anledning att inte köpa 83

lagstiftarens välmening rakt av. En alltför lös koppling mellan tvättgärningen och

egendomen härrörande från förbrottet riskerar nämligen att sätta såväl legalitets- som

rättssäkerhetshänsyn ur spel.

Låt oss ta ett par steg tillbaka. Ett nära nog identiskt förslag om ett breddat bevistema

ratades av 1995 års penningtvättsutredning då begreppet brottslig verksamhet ansågs 84

vara alltför vagt och oprecist för att användas i en straffbestämmelse. Det anfördes att

en kriminalisering som anknyter till ett sådant rekvisit skulle riskera att bli oklar och

svår att överblicka. Lagstiftaren bemötte dessa invändningar och motiverade såväl 85

nuvarande ordning som den tidigare brottsbalksregleringen med att det från straffvärde-

mässiga utgångspunkter var ett naturligt betraktelsesätt att endast kräva att det kan

styrkas att egendomen härrör från brott i mera obestämd mening och att den nya

formuleringen därav var väl vald och tillräckligt precis i sitt sammanhang. 86

SOU 2012:12 s. 18.81

I enlighet med legalitetsprincipen kan detta vidare uttryckas som att åklagaren inte måste bevisa mer än 82

vad som följer av lagtexten. Åklagarmyndighetens remissyttrande s. 1 f. 83

SOU 1997:36 Bekämpande av penningtvätt: slutbetänkande. 84

Prop. 1998/99:19 avsnitt 6.2, särskilt s. 29. Samma eller liknande kritik framfördes mot den nu gällande 85

regleringen av flera av remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland, Helsingborgs tingsrätt, Lunds universitet och Uppsala universitet, jfr prop. 2013/14:121 s. 47.

Prop. 2013/14:121 s. 47 f.86

!24

Låt oss vidare ta en sak i taget. Det förstnämnda argumentet föranleder vissa

betänkligheter. Det kan ifrågasättas huruvida det generellt – naturligt till och med – går

att fastställa ett förbrotts, som ju kan bestå av i princip vilken brottslighet som helst,

straffvärde i förhållande till en efterföljande penningtvättsgärning. Uttalandet avslöjar

något om lagstiftarens ambition; att skapa en vidsträckt kriminalisering av penning-

tvättens alla faser och led och att det anmärkningsvärda – eller straffrättsligt system-

främmande om man så vill – med att denna kriminalisering tar sikte på gärningar nära

eller i ett efterfältsdelikt hamnat i skymundan av lagstiftarens framåtanda. Att blint

angripa alla efterföljande åtgärder med egendom diffust härrörande från brott, riskerar,

som Svea hovrätt anförde i sitt remissvar , att träffa även legitimt åtkommen egendom 87

och att därmed straffa den som oskyldig är. Det är nämligen, som Ingvarsson målande

beskriver, verklighetsfrämmande att påstå att svart egendom bär särskilda tecken på

brottsligt ursprung.

Osedligheten syns inte, den luktar inte och den kan inte fastställas med naturvetenskapliga metoder. (…) På något sätt är det som att de ohederligt erhållna pengarna kunde skiljas ut i en hög av sedlar och mynt, som om det skändliga vidhäftade själva pengarna. Men så är det förstås inte. Ändå kan man fråga sig om inte sådana tankar influerar juridiska bedömningar. 88

Det spelrum som lagen ger kopplingskravet måste således vara brett men, i enlighet

med legalitetsprincipens krav, tydligt avgränsat. En jämförelse kan göras med närings-

penningtvättsbrottet i 7 § 1 st. penningtvättsbrottslagen, där något krav på styrkt förbrott

inte finns. Motiven härför är att grunden för straffansvaret är gärningsmannens

klandervärda risktagande i samband med förvärv och mottagande av egendom i

näringskontext, det vill säga i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som

bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Det klandervärda risktagandet

anses vara straffvärt i sig, även om egendomen senare visar sig vara legitimt

åtkommen. Det sistnämnda är viktigt. Det förefaller nämligen vara en viss skillnad 89

Svea hovrätts remissyttrande s. 1. Jfr prop. 2013/14:121 s. 48.87

Ingvarsson s. 1019. 88

SOU 2012:12 s. 19. För ansvar krävs uppsåt till de omständigheter som ligger till grund för 89

bedömningen att gärningen är vidtagen i penningtvättssyfte enligt 3 §, jfr avsnitt 4.6 nedan. Jfr även näringshäleribrottet i 9 kap. 6 § 2 st. BrB.

!25

mellan att ställa högre krav på näringsidkares befattning med egendom och medel, och

att ett lägre kopplingskrav till förbrottet därmed gör sig lämpligt, även om ett obefintligt

förbrottskrav onekligen kan ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt, och att motsatsvis

upprätthålla ett högre kopplingskrav, inte minst med anledning av vad Svea hovrätt

anförde, i fall som träffas av 3 §. Men hur högt är egentligen det av lagstiftaren angivna

kravet att egendomen ska kunna hänföras till förbrottslighet av viss typ?

Låt oss titta närmare på det nämnda och diffusa bevistemat. Lagstiftarens andra

argument, att rekvisitet brottslig verksamhet är väl valt och tillräckligt precist i sitt

sammanhang, föranleder nämligen vissa vidare betänkligheter. Om syftet med

nuvarande ordning var att tydliggöra att kravet på koppling mellan egendomen och dess

ursprung i brott inte är så högt ställt som tidigare uppfattats, kan det genomföras på två

sätt: Antingen genom att vidga bevistemat eller genom att sänka beviskravet. Även detta

är viktigt. Det sistnämnda har nämligen aldrig varit aktuellt. I förarbetena uttrycks att

beviskravet för egendomens koppling till brottslig verksamhet ska vara detsamma som

normalt gäller i brottmål. Frågan är om beviskravet, att det ska vara ställt utom rimligt 90

tvivel att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet, kan kompensera för

det faktum att rekvisiten i sig själva bär på en sådan öppenhet att ett sådant beviskrav

svårligen kan upprätthållas. Åklagaren åläggs styrka att tvättegendomen härrör från 91

brottslighet av viss typ, men behöver inte precisera denna brottslighet till punkt och

pricka, vilket i sin tur innebär att en lättnad i bevisföringen – låt vara ett inte uttalat

lägre beviskrav – måste accepteras för att någon som helst effektivitet i rätts-

tillämpningen ska kunna uppnås. Det är således tveksamt om rekvisitet brottslig

verksamhet tillfört något i sak, inte minst med hänsyn till att det kan ifrågasättas

huruvida det kan tillämpas som ett självständigt brottsrekvisit vid sidan av brott, och

därmed vidga bevistemat, eller om rättsläget är mer eller mindre oförändrat sedan

brottsbalksregleringen. 92

SOU 2012:12 s. 18.90

Jfr Uppsala universitets remissyttrande s. 491

Vidare framstår den lagtekniska kopplingen mellan 2 och 3 §§ som otydlig om brottslig verksamhet är 92

ett självständigt rekvisit men likväl inte tas upp i 2 §, jfr Lagrådets sammanträdesprotokoll s. 3 f.!26

Sammantaget har det inte från någon av de tilltalade lämnats en trovärdig förklaring om pengarnas ursprung. Tillsammans med omständigheterna att kontanterna uppgått till ett mycket högt belopp, att de bestått av endast 500-kronorssedlar förpackade i banderoller och att de förvarats gömda i en kastrull talar detta för att kontanterna härrör från brottslig verksamhet. Dessa omständigheter är dock inte tillräckliga för att det ska anses styrkt att kontanterna härrör från brottslig verksamhet. Som nämnts ovan krävs det för bifall till åtalet att åklagaren lyckats peka på konkreta omständigheter som tyder på brottslig verksamhet av viss typ, i detta fall narkotikabrottslighet. 93

I praxis tycks relativt höga krav på kopplingen mellan förbrott och tvättegendom ha

upprätthållits. Det förefaller således finnas en viss motsättning mellan lagstiftarens 94

ambition, välmening eller enfald å ena sidan, och rättstillämparens återhållsamhet,

rättskänsla eller trångsynthet å den andra. Kopplingskravet är – oavsett vilken egenskap

vi vill tillskriva de inblandade – allt annat är pregnant. Den straffrättsligt orienterade

läsaren inser att diskussionen, vare sig den rör bevistemats omfattning, beviskravets

styrka eller kriminaliseringens legitimitet, leder oss in på resonemang om rättssäkerhet

och ändamålsenlighet samt den svåra balansgång som råder däremellan. Det finns all

anledning att återkomma till diskussionen i sin helhet i kapitel 5. Härnäst ska något

nämnas om den tvättåtgärd som för straffansvar måste vidtas med egendomen

härrörande från brott eller brottslig verksamhet.

4.5 Penningtvättsåtgärd

Straffansvar för penningtvättsbrott förutsätter att en viss tvättåtgärd vidtagits med

förbrottsegendomen. De åtgärder som anges som normerande exempel i 3 § är avsedda

att indikera att åtgärden måste vara av viss kvalitet, så till vida att den har, eller

åtminstone typiskt sett har, betydelse för penningtvättssyftet, det vill säga möjligheterna

att dölja egendomens ursprung eller att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra

sig egendomen eller dess värde. Det finns en uppdelning mellan åtgärder som 95

representerar någon form av befattning med egendomen, punkten 1, och sådana som

snarare handlar om att skapa en rimlig, men falsk, förklaring till en genom brott

Uppsala tingsrätt B 4113-16 där ett högt, och rättssäkert, kopplingskrav upprätthållits. 93

Jfr Svea hovrätt B 1247-17, Svea hovrätt B 6119-17 och Uppsala tingsrätt B 6481-15. Kopplingen till 94

brottslig verksamhet har inte ansetts styrkt när den tilltalade saknat nämnvärda inkomster men, genom muntlig och skriftlig bevisning, gjort sannolikt att hen haft alternativa och legala försörjningskällor, jfr Svea hovrätt B 7248-15, Norrköpings tingsrätt B 3289-14 och Uppsala tingsrätt B 2243-17.

Prop. 2013/14:121 s. 50 och 109. Om penningtvättssyftet se nedan avsnitt 4.6. 95

!27

uppkommen förmögenhetsökning, punkten 2. Befattningsfallen, där någon överlåter,

förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendomen, kan avse

såväl en direkt fysisk befattning, exempelvis förvaring av pengar i ett kassaskåp, som 96

en mer indirekt sådan, exempelvis elektroniska kontotransaktioner. I dessa fall förutsätts

någon form av aktivt handlande från gärningsmannens sida. Uppräkningen i punkten 97

2: tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar

förklaring till innehavet av egendomen, deltar i transaktioner som utförs för skens skull,

uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd, tar i huvudsak sikte på åtgärder

som kan bidra till att ett innehav legitimeras eller dess ursprung döljs. Typexempel på

det förstnämnda är att förfalska dokument avseende besittnings- eller äganderätt till viss

egendom. Typexempel på det sistnämnda är att delta i skentransaktioner eller agera

mellanman i syfte att göra det svårare att avtäcka egendomens ursprung.

4.5.1 Annan sådan åtgärd Båda punkternas exemplifiering avslutas med formuleringen annan sådan åtgärd.

Rådgivning gällande hur svart egendom tvättas vit kan vara en sådan åtgärd som

inbegrips. Även de så kallade berikandefallen, från exempelvis skatte- eller tullbrott,

liksom andra undandragandebrott där gärningsmannen behåller en större del av sin

inkomst eller förmögenhet än vad hen skulle behållit om brottet inte hade begåtts,

omfattas. Eftersom åtgärdsrekvisitet är generöst öppet föranleder det sällan några

bevissvårigheter. Enligt tidigare nämnda praxisgenomgång från Åklagarmyndigheten 98

utgjorde de vanligaste penningtvättsåtgärderna att på och från ett bankkonto upplåta,

förvara, omsätta, överföra eller ta ut pengar. De näst vanligaste penningtvättsåtgärderna

var att förvara och transportera kontanta medel. 99

En tvättgärning kan således vidtas på flera olika sätt och likaledes löst kopplas till ett

förbrott av samma mångsidighet, vilket leder oss in på frågan om penningtvättsbrottets

huvudsakliga avgränsningsrekvisit: kravet på att tvätten vidtagits i penningtvättssyfte.

Underlåtenhet att befatta sig med den svarta egendomen bör under vissa förutsättningar kunna ses som 96

en förvaringsåtgärd, jfr NJA 2003 s. 254 avseende grovt penninghäleri enligt tidigare 9 kap. 6 a § BrB. Prop. 2013/14:121 s. 109. HD har ansett att vederlag som lämnats för brottet osant intygande utgjort ett 97

brottsligt förvärv vid tillämpningen av bestämmelsen om penninghäleri, NJA 2005 s. 833. A.prop. s. 50 och s. 111.98

Åklagarmyndighetens RättsPM 2016:2 s. 16.99

!28

4.6 Penningtvättssyfte

Straffansvar för penningtvättsbrott förutsätter att tvättåtgärden vidtagits i penning-

tvättssyfte; i syfte att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller

brottslig verksamhet eller att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig

egendomen eller dess värde. I det andra syftesalternativet, representerar denne någon 100

en obestämd referens. Även fall då gärningsmannen till förbrottet själv vidtar åtgärder

för att främja sitt eget tillgodogörande träffas av 3 § syfteskrav. Motsvarande gäller det

första ledet, i fall där syftet är att dölja, eftersom det där helt saknas referens till en viss

person. Med andra ord är sedan 2014 så kallad självtvätt kriminaliserad i svensk rätt. 101

De spörsmål detta föranleder berörs, av där angivna och uppenbara skäl, under

konkurrensavsnittet 4.9.

4.6.1 Vem ska ha tvättsyftet och vad är syftet knutet till? Penningtvättssyftet är knutet till gärningen och inte till gärningsmannen. Detta innebär

ett krav på överskjutande uppsåt, ett uppsåtskrav som följer direkt av brotts-

beskrivningen och som prövas inom ramen för den otillåtna gärningens brotts-

beskrivningsenlighet. Om gärningsmannen själv har det överskjutande avsiktsuppsåt 102

som krävs föreligger uppsåtstäckning i förhållande till rekvisitet. Om penningtvätts-103

syftet däremot finns hos någon annan i tvättkedjan måste gärningsmannen ha uppsåt i

relation till detta syfte. På ”penningtvättsspråk” kan det sagda uttryckas som att 104

uppsåt till penningtvätt inte behöver föreligga hos tvättaren, den som utför åtgärden,

men väl hos någon annan medverkande, normalt hos beställaren, den som har anstiftat

tvätten, och att tvättaren har uppsåt i relation till beställarens anstiftan. Syftes-

bedömningen sker utifrån samtliga omständigheter i det enskilda fallet. I bedömningen

vägs in om åtgärden varit sådan att den, typiskt sett, varit ägnad att dölja eller främja

Prop. 2013/14:121 s. 50. Rekvisitet eller dess värde syftar till att förtydliga att det inte är nödvändigt 100

att tillgodogörandet avser just den konkreta egendomen som kan härledas till förbrottet, jfr ovan 4.4. A.prop. s. 54 ff.101

KG s. 60 och 361 ff. samt Jareborg, 2001, s. 34 och 336 f. Ibland används uttrycket subjektiva 102

överskott istället för överskjutande uppsåt, jfr Strahl s. 21 och 127 samt Ågren m.fl. s. 42 och 105. SOU 2012:12 s. 63. Närmare om uppsåt och täckningsprincipen avseende 3 § se avsnitt 4.7.1 nedan. 103

Jfr även Svea hovrätt B 6119-17 och Uppsala tingsrätt B-3255-15. A.bet. s. 19 och a.prop. s. 108. Jfr tingsrättens dom i NJA 2017 s. 1053 (endast skadeståndsfrågan 104

överklagad och prövad i högre instans) samt Uppsala tingsrätt B 5564-16. !29

penningtvätt. Helt otjänliga försök uppfyller inte det kvalificerade syfteskravet och

faller därmed utanför området för straffansvar. Likaså saknar mer vardagliga

transaktioner som huvudregel tvättsyfte, även om straffbarheten inte i sig är avhängig

den ifrågavarande egendomens värde. 105

4.6.2 Syftet är penningtvättsbrottets nav Kravet på överskjutande uppsåt representerar den huvudsakliga avgränsningen av det

straffbara området för 3 §. Saknas penningtvättssyfte, saknas också enligt grund-

läggande kriminaliseringsprinciper förutsättningar för lagföring eftersom dylika

gärningar inte generellt kan anses orsaka skada eller fara för det intresse som penning-

tvättsbrottet är avsett att skydda. Att enbart befatta sig med egendom härrörande från 106

brott bidrar nämligen inte självverkande till att exempelvis göra brottsvinster svår-

åtkomliga för brottsbekämpande myndigheter eller i förlängningen för de skadelidande.

Att bara underlåta att sätta in pengar som härrör från brottslig verksamhet på banken för att inte genom ett fett bankkonto dra uppmärksamhet till sig kan inte anses syfta till att dölja att egendomen härrör från brottslig verksamhet eller till att otillbörligt främja möjligheterna att omsätta pengarna. Det finns inget tvång att använda sig av bankkonton. 107

Under förarbetena diskuterades huruvida ett otillbörlighetsrekvisit eller ett krav på

penningtvättssyfte skulle sätta den yttersta gränsen för straffansvar. En fördel med ett 108

otillbörlighetsrekvisit är att ett sådant skapar ett visst utrymme för att ta hänsyn till

enskilda gärningars straffvärdhet. Andra sidan av myntet är naturligtvis den relativa

obestämdhet som ligger i en hänvisning till det otillbörliga, vilket är problematiskt dels

från rättssäkerhetssynpunkt, det blir svårt att förutse om en viss gärning är tillåten eller

otillåten, dels såtillvida att en alltför otydlig reglering kan antas påverka lagstiftningens

effektivitet. En, och nuvarande, ordning där de straffvärda penningtvättsfallen skiljs från

de icke straffvärda genom ett kvalificerat syfteskrav avgränsar mot denna bakgrund

SOU 2012:12 s. 187. Jfr Hovrätten över Skåne och Blekinge B 1139-17 (prövat av Högsta domstolen 105

B 5389-17, med ändring i påföljdsfrågan) samt Södertörns tingsrätt B 16348-16 (prövat av Svea hovrätt B 11681-17 som fastställde tingsrättens dom i relevanta delar).

A.bet. s. 18. Jfr SOU 2013:38 s. 483 f. Om kriminaliseringens syfte och funktion, se avsnitt 5.3. 106

Stockholms tingsrätt B 2385-15 (prövat av Svea hovrätt B 7248-15 som fastställde tingsrättens dom i 107

relevanta delar). Författarens fetstilisering av ”fett”. SOU 2012:12 s. 184 ff. 108

!30

kriminaliseringen på ett tydligare sätt. Straffvärdheten är, återigen, inte beroende av

vem som utför tvätten utan snarare på vilket sätt och med vilken avsikt den utförs.

En illustrativ jämförelse kan göras med människohandelsbrottet i 4 kap. 1 a § BrB. 109

Det överskjutande uppsåtskravet att utnyttja offret för visst ändamål i ifrågavarande

straffbestämmelse är kopplat direkt till den aktuella gärningsmannen. Uppsåts-

täckningsproblem uppstår när denne saknar – eller snarare när det inte kan styrkas – ett

sådant exploateringssyfte som krävs. Ett typexempel är en transportör som saknar

avsiktsuppsåt till exploateringen och som endast utför själva transporten mot betalning.

En sådan gärning rubriceras inte som människohandel utan, om förutsättningar

föreligger, som medhjälp till brottet enligt 23 kap. 4 § BrB, då medverkansansvar inte

förutsätter det nämnda exploateringssyftet utan enbart uppsåt till att gärningens utförare

har den överskjutande avsikten. Avseende penningtvättsbrottet träffar straffansvaret 110

den som vidtar en åtgärd i ett relevant tvättsyfte, även om gärningsmannen inte själv har

denna avsikt med sitt handlande, utan kanske enbart till att få betalt för sin medverkan,

eftersom det kvalificerade syfteskravet tar sikte på gärningen istället för gärnings-

mannen. Skillnaden straffbestämmelserna emellan illustrerar att lagstiftaren visat en

större benägenhet att i penningtvättsfall utsträcka straffansvaret i tid och rum, medan det

för människohandelsbrottets del eftersträvats ett begränsat gärningsmannaansvar. 111

Huruvida skillnaderna i rubricering, att dömas för brott i gärningsmannaskap eller i

medverkan, föranleder något större grubbleri hos rättstillämparen är en helt annan fråga,

vilken berörs under avsnitt 4.8.

Framställningen har hittills visat att utformningen av 3 § penningtvättsbrottslagen

speglar det uttalade motivet bakom kriminaliseringen, nämligen att minska möjligheterna

för kriminella att tillgodogöra sig sina, eller andras, brottsvinster och på så vis

upprätthålla en kriminell livsstil. För att motivet ska förverkligas, och kriminaliseringen

närma sig heltäckande, har lagstiftaren funnit skäl att införa en särskild straff-

bestämmelse i 4 §, för fall där penningtvättssyfte enligt 3 § inte kan styrkas. 112

Se Ulväng m.fl., 2014, s. 76.109

Prop. 2003/04:111 s. 45. Jfr Borg Jansson s. 549 och Jonsson s. 14.110

Prop. 2017/18:123 s. 29.111

Prop. 2013/14:121 s. 56 och Wennberg s. 843 ff. Det ska återigen noteras att 4 § är subsidiär till 3 §.112

!31

4.6.3 Otillbörligt främjande av omsättning utan penningtvättssyfte 4 § penningtvättsbrottslagen tar sikte på gärningar som innebär ett otillbörligt

främjande av någons möjligheter att omsätta egendom som härrör från brott eller

brottslig verksamhet. Motivet bakom bestämmelsen är att inte enbart åtgärder som

vidtas i syfte att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen bör vara

straffbara, utan också sådana åtgärder som faktiskt innebär att ett sådant främjande

skett. I förarbetena anges att egendomen i fråga av någon anledning måste vara svår-113

omsatt. Exempel på åtgärder som omfattas är transaktioner till betydande belopp,

antingen där mycket kontanter är i omsättning, exempelvis vid narkotikabrottslighet,

koppleri och dobbleri, eller där betalning sker med värdefull lös egendom såsom konst,

smycken och ädelstenar. Ett otillbörligt främjande föreligger inte i andra fall,

exempelvis fall av vardagliga affärstransaktioner som hör till livets nödtorft: att ta emot

betalning för en giltig och förfallen fordran eller för skyldigheter som fullgörs på grund

av lag. Otillbörlighetsbedömningen sker – föga förvånande – med beaktande av

samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Om ett otillbörligt främjande är för 114

handen, eller i andra och primära fall om tvättsyftet styrkts, samt om resterande, ovan

avhandlade, objektiva gärningsrekvisit är uppfyllda, kvarstår den subjektiva prövningen

av personlig skuld för att ansvar för penningtvättsbrott ska aktualiseras.

4.7 Det allmänna skuldkravet

För att en penningtvättare ska kunna hållas straffrättsligt ansvarig måste vissa subjektiva

krav rörande uppsåt eller oaktsamhet täcka rekvisiten för en brottsbeskrivningsenlig

tvättgärning. Detta följer av skuld- och täckningsprincipen, 1 kap. 2 § 1 st. BrB.

Principerna kan i sin tur härledas från konformitetsprincipen: Det är orättfärdigt att

straffa den som inte kunnat rätta sig efter lagen. Det handlar sammantaget om att fånga

en viss grad av medvetenhet, insikt eller vilja i förhållande till en rättsstridig följd. 115

Jfr Hovrätten för Västra Sverige B 1983-17 där ansvar enligt 3 § var uteslutet och likaså enligt 4 § då 113

åklagaren, på särskild fråga därom, förklarat att hon inte yrkade ansvar enligt 4 §. Ansvar har ibland felaktigt grundats på 4 § där frågan borde ha prövats enligt 3 §, jfr Svea hovrätt B 10563-15 samt Åklagarmyndighetens svarsskrivelse 2016/7260.

Prop. 2013/14:121 s. 112. Av särskild betydelse blir vad som anses normalt i det ifrågavarande 114

sammanhanget, eller snarare vad som kan anses gå utöver det normala, SOU 2012:12 s. 189 ff. KG s. 269 ff. samt Jareborg & Ulväng s. 11.115

!32

4.7.1 Uppsåtsprövning i två led Straffansvar för penningtvättsbrott enligt 3 § förutsätter uppsåt. Efter NJA 2004 s. 176

finns i svensk rätt tre former av uppsåt: avsikts-, insikts- och likgiltighetsuppsåt. I 116

penningtvättsfall hamnar bedömningen inte sällan i uppsåtets nedre skikt, vars gränser

förtydligats, inte specifikt för penningtvättsbrottet utan generellt, genom NJA 2016 s.

763. I enlighet med täckningsprincipen kan uppsåtsprövningen avseende 3 § delas in i 117

två led. Eftersom överskjutande uppsåt till tvättsyftet redan prövats inom ramen för

brottsbeskrivningsenligheten, saknas anledning att pröva detta på nytt vid bedömningen

av personligt ansvar. Uppsåtet ska istället täcka dels den omständigheten att den aktuella

egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet och dels själva penningtvätts-

åtgärden enligt 3 § punkten 1 eller 2. Graden av insikt eller medvetenhet behöver i 118

dessa avseenden inte vara mer preciserad än vad som följer av lagtexten. 119

Ett minimikrav för likgiltighetsuppsåt är att gärningsmannen åtminstone misstänkt

att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet, liksom att en penningtvätts-

åtgärd faktiskt vidtagits, och att hen varit likgiltig inför att så varit fallet, inför att den

omständigheten faktiskt förelåg. En penningtvättare bedöms vara likgiltig inför dessa

faktum endast om de inte utgjort handlingsskäl för hen. Med andra ord, faktumen har

inte utgjort relevanta skäl att agera annorlunda. 120

ES har visserligen inte haft full insikt om förbrottet och pengarnas ursprung. Däremot har hon insett att det fanns en påtaglig risk för att det i penningtvättssyfte sattes in pengar från brott eller brottslig verksamhet på hennes konto. Hon har också haft anledning att räkna med att insättningen kunde avse ett belopp i den storleksordning som faktiskt sattes in. Trots detta har hon inte ställt några frågor till den person som hon upplät kontot till. ES har haft likgiltighetsuppsåt till samtliga relevanta gärningsomständigheter inklusive insättningens storlek. 121

KG s. 284 ff. För en utförlig analys av domen hänvisas till Asp, 2004/05, s. 385 ff.116

För en utförlig analys av domen hänvisas till Borgeke s. 93 ff. samt Svensson, 2017, s. 182 ff.117

Prop. 2013/14:121 s. 112. Uppsåtskraven motsvarar de för 4 §, där uppsåt ska föreligga i förhållande 118

till att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet och att gärningen inneburit att någons möjligheter att omsätta denna egendom otillbörligen främjats.

Jfr artikel 3.1-2 i direktiv (EU) 2018/1673.119

Jfr KG s. 290 ff. samt Svea hovrätt B 10563-15, Uppsala tingsrätt B 3541-18 respektive B 3428-17 120

och tingsrättens dom i NJA 2017 s. 1053 (endast skadeståndsfrågan överklagad och prövad i högre instans).

Högsta domstolen B 5253-17 punkten 9.121

!33

I många fall pareras likgiltighetsprövningen genom att insiktsuppsåt finnes föreligga i

förhållande till uppsåtsprövningens båda led, att gärningsmannen haft insikt om och inte

hyst några tvivel om, uppvisat likgiltighet inför, tvättegendomens ursprung i brott

liksom att penningtvätt blir konsekvensen av en viss åtgärd. Oberoende av vilken 122

uppsåtsform domstolen finner styrkt kvarstår dock den basala frågan: Hur vet vi att

uppsåt till penningtvätt verkligen förelegat?

4.7.2 Tvättäkta uppsåt Att operationalisera uppsåt till konkreta fall är minst sagt knepigt. Det går inte att hitta

bevisfakta i sinnevärlden för att en viss attityd föreligger. Att styrka den manifesterade

likgiltigheten, insikten eller avsikten inför penningtvättsrekvisiten är dock inte förenat

med känslor och andra inre tillstånd i den utsträckning som kan verka vara fallet vid

första påseende. Uppsåt handlar om att utkristallisera vilka risktaganden som är 123

kvalificerade från andra. Däri spelar följden av risktagandet, att penningtvätt de facto

skett och att gärningsmannen i fråga på ett eller annat sätt kan knytas till denna tvätt,

stor roll för prövningens utfall.

Händelseförloppen i penningtvättsfall är inte sällan komplicerade och utdragna,

varpå det är svårt att koppla enskilda gärningar till en uttömmande och kvalificerad

prövning. I praxis tycks uppsåtskravet ha ställts relativt högt när det kommer till mer

avancerade tvättkonstellationer medan i fall där transaktionerna varit enklare att spåra 124

har uppsåtet naturligtvis också varit lättare att styrka . Det sagda ger inte vatten på 125

kvarnen åt de som proklamerar att beviskravet beträffande de subjektiva rekvisiten är

lägre än det beträffande de objektiva. Faktum är att det kan ifrågasättas huruvida 126

uppsåt överhuvudtaget kan bevisas. Vi kan inte – och kommer aldrig kunna – se in i en

persons tankar på erforderligt vis. Inget av det som är begreppsligt bundet i uppsåts-

bedömningen har med en viss sorts tänkande eller tankeprocess att göra. Det som ska

KG s. 289 f. Jfr Uppsala tingsrätt B 2473-17 respektive B 4301-15. 122

Jareborg & Ulväng s. 127 ff. samt KG s. 294 ff.123

Jfr Göta hovrätt B 3041-16 samt Uppsala tingsrätt B 4982-17 (prövat genom Svea hovrätt B 2101-18 124

som fastställde tingsrättens dom i relevanta delar). Jfr Hovrätten för Nedre Norrland B 497-17, Hovrätten för Västra Sverige B 3888-15, Svea Hovrätt B 125

4191-15 samt Uppsala tingsrätt B-2691-15. Jfr Diesen, s. 149, Ekelöf m.fl. s. 154 ff. och Lindblom s. 226 ff.126

!34

styrkas är innehållet i en tro eller avsikt. Uppsåt och vetskap får därav härledas från

objektiva och faktiska omständigheter, vilka likt andra omständigheter i straffrättsliga

sammanhang ska styrkas utom rimligt tvivel. Låt vara att detta beviskrav ibland 127

framstår som svårt att upprätthålla. Med det konstaterandet sätter vi punkt. Det faller 128

utanför arbetets syftesbeskrivning att närmare redogöra för den ack så nödvändiga men

likväl "överintellektualiserade” uppsåtsläran. Istället ska kort noteras att ansvar för 129

penningtvättsbrott kan aktualiseras även i vissa oaktsamhetsfall.

4.7.3 Oaktsamhetsansvar – penningtvättsförseelse Om uppsåtsprövningen utfaller negativt enligt 3-4 §§ kan straffansvar inträda om

gärningsmannen inte insett men haft skälig anledning att anta att egendomen härrörde

från brott eller brottslig verksamhet. Oaktsamhetsvarianten av penningtvättsbrottet

återfinns i 6 § 2 st. under benämningen penningtvättsförseelse. Ansvarsgrunden tar sikte

på oaktsamhet i förhållande till egendomens koppling till förbrottet. Utan att i detalj

redogöra för prövningen härom kan följande konstateras. Den penningtvättare som är

likgiltig inför risken för egendomens brottsliga ursprung, medvetet oaktsam, är mer

klandervärd än den som är likgiltig enbart inför huruvida det överhuvudtaget finns en

sådan risk, omedvetet oaktsam. Prövningen tar mer konkret sikte på under vilka 130

förhållanden tvätten företagits, dess art och omfattning, samt gärningsmannens person,

dennes förmåga och relation till övriga inblandade. Att närmare redogöra för hur 131

prövningen går till låter sig, i likhet med uppsåtsfallen, inte göras. Vad som däremot

måste redogöras för är just den rättsliga rollfördelningen hos de inblandade tvättarna.

Vid det här laget har läsaren, upprepade gånger, fått redogjort för sig att det inte sällan

är flertalet personer involverade i en penningtvättsprocess. Oberoende av styrkt förbrott,

tvättåtgärd, tvättsyfte och personlig skuld därtill, förutsätts att en eller flera gärningsmän

kan kopplas till själva tvätten och därmed hållas straffrättsligt ansvarig härför. Det

handlar om gärningsmannaskap och i andra – eller kanske samma – fall om medverkan.

Jfr Jareborg & Ulväng s. 83 ff. Jfr även skäl 13 i direktiv (EU) 2018/1673.127

Jfr avsnitt 4.4.2.128

Jareborg & Ulväng s. 71.129

KG s. 314 ff.130

Prop. 2013/14:121 s. 114. Jfr prövningen i Uppsala tingsrätt B 6067-17 respektive B 4802-18.131

!35

4.8 Vem tvättar vad och i vilken grad?

Förhållandet mellan gärningsmannaskap och medverkan är omdiskuterat. Hur roll-

fördelningen ska gå till, på vilka grunder det sker och vilka konsekvenser det får i fråga

om straffmätning är mer eller mindre outrett. Förhållandet kan enkelt beskrivas som att

det i lagtext görs skillnad mellan den gärningsman som utfört gärningen i gärnings-

mannaskap och de anstiftare eller medhjälpare som främjat denna gärning enligt

brottsbalkens medverkansregler. Om gärningen kan subsumeras under straffbudet

behöver 23 kap. 4-5 §§ BrB inte tillämpas. Gärningsmannaskap, att göra något straff-

belagt, är således det primära, medan medverkan, att främja något straffbelagt som

utförts av någon annan, är det sekundära. För penningtvättsbrottets del framstår 132

förhållandet dessa emellan som akademiskt tillkrånglat och inriktat på dogmatiska

frågor snarare än rättstillämpningen i enskilda fall. Syftet i den reella verkligheten – låt

vara att akademisk diskurs nu får falla utanför denna så kallade verklighet – är att alla

gärningar i tvättprocessen ska vara brottsliga och därmed möjliga att beivra genom

lagföring och straff. Vem som uppfyller straffbudet i 3 § och vem som snarare bör åtalas

enligt medverkansreglerna blir således en teoretisk fråga in casu. Det sagda ska

exemplifieras.

Krösus Sork är en affärsman och har en hel stab av arbetande sorkar i olika positioner. Han utför aldrig själv de kriminella handlingarna utan alla skumrask-affärer överlåter han till sina Fixare-sorkar. Misslyckas de får de genast sparken. Krösus Sork har inga vänner förutom sina pengar. 133

4.8.1 Gärningsmän och medverkande Ett penningtvättsupplägg kan innefatta åtskilliga tvättåtgärder av ett flertal tvättare,

vilka var och en för sig begår brott i gärningsmannaskap i strikt mening, det vill säga

uppfyller rekvisiten enligt 3 §. Åtgärdernas karaktär kan dock föranleda en annan

bedömning av vardera persons inblandning i brottet. Det är inte ovanligt att en

beställare av tvätten uppdrar åt andra att på olika sätt tvätta dennes egendom vit utan att

själv vara omedelbart ansvarig för det faktiska utförandet av tvätten. Som ovan

Svensson, 2016, s. 31 ff., särskilt hänvisningarna i fotnot 38 samt s. 147 ff. 132

Hämtat 3/1 2019 på: https://www.bamse.se/bamseskoj/krosus-sork/133

!36

konstaterats kan den gärningsman som vidtar tvättåtgärder, utan att riktigt tänkt igenom

sitt agerande, dömas för sin likgiltighet och i vissa fall oaktsamhet. Att hjälpa någon att

dölja eller tillgodogöra sig tillgångar som förvärvats genom brott är i sig självt

brottsbefrämjande och föranleder därför ett berättigat straffansvar. En person kan 134

dock anses vara gärningsman trots att denne inte utfört själva gärningen, på grund av att

gärningsmannen utnyttjat en annan person som ett viljelöst verktyg till att utföra brottet.

I dessa fall döms båda, eller åtminstone beställaren, som gärningsmän i gärnings-

mannaskap, i doktrinen talades tidigare om medelbart gärningsmannaskap, men

beställarens gärning som straffvärdemässigt mer klandervärd. 135

Möjligheten finns vidare att som gärningsman rubricera beställaren som anstiftare

och tvättaren som medhjälpare i enlighet med 23 kap. 4 § BrB. Om det senare

framkommer att främjaren egentligen är gärningsman eller att gärningsmannen i strikt

mening endast är främjare, kan medverkansansvaret omrubriceras till ett i doktrinen

benämnt utvidgat, även kallat konverterat, gärningsmannaskap. 136

Rör det sig om fall där två eller flera gärningsmän agerat tillsammans och i

samförstånd, och där deras gärningar tillsammans, inte var för sig, når ett uppfyllande

av 3 § alla rekvisit, kan talas om medgärningsmannaskap. Dessa fall bör utesluta en

omrubricering till gärningsmannaskap i strikt mening eftersom vad som utgörs på

gemensam nivå i allmänhet är mer kvalificerat och motsvarar ett högre straffvärde än

det som utförts på den individuella nivån. 137

Sammanfattningsvis ska konstateras att oberoende av rubricering kan, inom ramen

för svensk gärningsmannalära – låt vara oklarheten i denna läras essens – på ett eller

annat sätt, samtliga tvättare i processen straffas för sin grad av tvätt. Detta krav uttrycks

från EU-håll som att medlemsstaterna åläggs att vidta nödvändiga åtgärder för att

säkerställa att penningtvätt är straffbart om tvättgärningarna begås av personer som

Jfr Wennberg s. 849 f.134

SOU 2012:12 s. 453. Med ”tidigare” avses före 1948 års strafflagsrevision, se Svensson, 2016, s. 34 135

och 247 ff. Jfr Högsta domstolen B 1751-18 p. 29: Det förhållandet att någon haft en underordnad roll påverkar normalt straffvärdet men inte brottets svårhetsgrad, jfr NJA 2006 s. 577. Vid brottstyper som är konstruerade på sådant vis att personer som medverkar själva begår brott i gärningsmannaskap måste dock förhållandet kunna ges betydelse också vid bedömningen av gradindelningen, jfr NJA 2004 s. 354.

A.bet.a.s. samt Svensson, 2016, s. 35 och 261 ff.136

Jfr Svensson, 2016, s. 278 ff.137

!37

begick eller var inblandade i den brottsliga verksamhet från vilken egendomen

härrörde. Åläggandet skulle inte uppfyllas på ett tillfredsställande sätt om inte en viss 138

omrubricering av gärningsmannaskapet var möjlig i penningtvättsfall. Regleringen av

penningtvättsbrottet syftar återigen till och, vilket numera kan konstateras, förverkligar

dessutom en vid kriminalisering av efterföljande delaktighet i brott som genererat någon

form av tvättbart brottsutbyte. Avslutningsvis ska något nämnas om de konkurrens- och

överlappningsfrågor denna reglering i sin tur föranleder.

4.9 Konkurrensfrågor

4.9.1 Häleriöverlappningen Som läsaren numera är bekant med reglerades penningtvättsbrottet tidigare i anslutning

till brottsbalkens häleribestämmelser. Brottsligheten är likartad såtillvida att det rör sig

om efterföljande gärningar med egendom härrörande från brott. Penningtvätt kan,

beroende på omständigheterna, fortfarande vara straffbar som häleri eller häleriförseelse

enligt nuvarande ordning i 9 kap. 6-7 §§ BrB. Ett typexempel är då någon tagit emot

pengar eller annan egendom som frånhänts annan genom brott. Häleribrottet 139

konsumeras i dessa fall, i enlighet med läran om gärningskonkurrens, av penningtvätts-

brottet. Med andra ord, om en gärning uppfyller de allmänna brottsförutsättningarna 140

för båda brotten döms enbart för penningtvättsbrottet. Konkurrenssituationen är således

densamma som för tidigare brottsbalksreglering där penningtvätten gavs företräde.

Ibland är dock överlappningssituationen mer komplicerad. Om en gärningsman träffat

en överenskommelse genom vilken hen gör en otillbörlig vinning av annans brottsliga

förvärv kan detta vara straffbelagt som vinningshäleri enligt 9 kap. 6 § punkten 2 BrB.

Om handlandet består i en dylik överenskommelse eller i övrigt i åtgärder som syftar till

att underlätta vinningen, exempelvis åtgärder för att ta hand om eller dölja det brottsliga

förvärvet, kan det även röra sig om ett penningtvättsbrott. Hur motiveras penning-141

tvättsbrottets företräde i dessa fall?

Jfr artikel 3.5 i direktiv (EU) 2018/1673.138

SOU 2012:12 s. 189 ff.139

KG s. 464 ff. Jfr Jareborg, 1992, s. 133 f.140

Jfr Ds 2019:1 s. 126 f.141

!38

4.9.2 Det kvalificerade penningtvättsbrottet Lagstiftaren har uttalat att det framförallt är det överskjutande uppsåtskravet i 3 § som

gör penningtvättsbrottet till en kvalificerad brottstyp i förhållande till häleri och även

vissa andra brott. De olika gärningstyperna i 9 kap. 6 § BrB förutsätter visserligen en 142

viss kvalificerad relation till förbrottet, exempelvis sak- och vinninghäleri enligt

punkten 1-2 som kräver att egendom frånhänts annan genom brott, till skillnad från

penningtvättsbrottet där kopplingskravet inte förutsätter ett konkret och identifierat

förbrott. En väsentlig skillnad ligger dock i nämnda uppsåtskrav liksom i brottens

fullbordanspunkt. För penningtvättsbrott krävs att gärningsmannen i visst syfte vidtar

vissa tvättåtgärder med den brottsliga egendomen, medan det för sakhäleri räcker att

enbart ta befattning med sådan egendom. Häleribrottet tar sikte på gärningar som

försvårar ett återställande av det brottsliga förvärvet. Penningtvättsbrottet innebär – på

ett mer påtagligt sätt i jämförelse med häleribrottet – att det allmännas brotts-

bekämpande arbete i förhållande till förbrottsligheten försvåras och att brottsvinster

investeras i den reguljära ekonomin. Vad som främst utmärker penningtvättsbrottet är

således dess karaktär av ett brott mot det allmänna. 143

Lagföringsstatistiken för häleri respektive penningtvätt, där det sistnämnda brottet

ligger i underkant, kan ge anledning att ifrågasätta om åklagarna uppfattar konkurrens-

situationen så som lagstiftaren åsyftat. Penningtvätt är en komplicerad företeelse som 144

inte sällan utgör ett led i en mer omfattade brottslighet. Häleribrottet är sannolikt mindre

resurskrävande för polis och åklagare att utreda, varför överlappningsproblematiken

ofta också bör lösas av resurs- och utredningstekniska skäl. Låt vara att långt ifrån alla

hälerisituationer fört förundersökningar om penningtvätt à jour.

Att saker och ting inte alltid lämnar den akademiska diskursen, och därmed inte

föranleder några större praktiska betänkligheter, är än tydligare när det kommer till

kriminaliseringen av självtvätt.

Motsvarande gäller som huvudregel i konkurrens med brottet skyddande av brottsling enligt 17 kap. 142

11 § BrB eller förfalskningsbrott enligt 14 kap. BrB, jfr prop. 2013/14:121 s. 112. Jfr Ulväng m.fl., 2014, s. 74. Se vidare diskussion om kriminaliseringens syfte och funktion i avsnitt 143

5.3. Under 2017 fattades 128 stycken domslut där huvudbrottet var penningtvättsbrott enligt 3-4 §§ 144

penningtvättsbrottslagen. Motsvarande antal för häleribrottet, 9 kap. 6 § BrB, var 545 stycken, se Brå 2017.

!39

4.9.3 Självtvätt Den tidigare regleringen med penninghäleri i 9 kap. 6 a § BrB krävde att gärnings-

mannen otillbörligen skulle främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig brottslig

egendom alternativt att åtgärden skulle vara ägnad att dölja vad annan berikat sig

genom brottslig gärning. Idag har det, som i avsnitt 4.6 konstaterats, ingen betydelse om

tvätten sker från egen eller annans brottslighet. Lagändringen tillkom efter 145

internationella påtryckningar och efter interna krav om en mer heltäckande penning-

tvättskriminalisering. Kriminaliseringen av självtvätt har emellertid inte inneburit 146

några större förändringar i sak. 147

I enlighet med konkurrensläran döms självtvättaren allt som oftast endast för

förbrottet och inte för den efterföljande penningtvätten, då denna betraktas som

konsumerad av, eller medbestraffad med, förbrottet. Vid kriminaliseringen av 148

förbrottet – och vid bestämmande av straffskalan för detta – utgår vi med svenska mått

mätt ifrån att gärningsmannen försöker behålla och tillgodogöra sig vinningen. Att

gärningsmannen sedan gör just detta tillför därför litet eller inget i straffvärde. Att 149

döma särskilt för den efterföljande hanteringen av brottsvinster skulle i regel innebära

en omotiverad och icke avsedd dubbelbestraffning i strid med den grundläggande

rättsprincipen ne bis in idem. 150

Det sagda hindrar dock inte, enligt förarbetena, att det kan finnas situationer då det är

motiverat att döma i brottskonkurrens, att döma en person till ansvar för såväl förbrott

som penningtvättsbrott. Dylika situationer kan dels ta sikte på gärningsmannen, om

denne endast deltagit i begränsad omfattning vid förbrottet men haft en avgörande roll

och vidtagit särskilt kvalificerade åtgärder för att se till att vinningen blir bestående i

samband med den efterföljande penningtvätten, dels ta sikte på själva tvätten, om denna

SOU 2012:12 s. 149. 145

Prop. 2013/14:121 s. 54 ff.146

Jfr RH 2017:29 och Uppsala tingsrätt B 6830-17.147

Jfr NJA 1943 s.155 där en kaffestöld utgjorde ett förbrott till en efterföljande försäljning av kaffet. 148

Straffansvar utdömdes endast för stölden av kaffet och inte för hälerigärningen. Jfr Strahl s. 427 som skriver att ”efterhandlingar” inte ska ses som straffria utan som medbestraffade 149

med förbrottet. Latin för att samma sak inte får prövas två gånger. Principen kommer bland annat till uttryck i 30 kap. 150

9 § RB, protokoll 7 artikel 4 Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna samt artikel 50 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

!40

klart gått utöver vad som får anses utgöra sedvanlig hantering av brottsutbyte,

exempelvis ingått som ett led i en verksamhet som bedrivs systematiskt och i större

omfattning. I dessa fall anses det ansvar som kan följa i relation till förbrottet inte fullt

ut konsumera det efterföljande penningtvättsbrottet. 151

Penningtvätt utgör å ena sidan ett straffvärt och angeläget brott att beivra, vilket bör

speglas i såväl brottsrubriceringen i enskilda fall som i lagföringsstatistiken generellt.

Det kan å andra sidan ifrågasättas om inte ovan nämnda förhållanden skulle kunna

beaktas tillräckligt som en för förbrottet straffvärdeskärpande faktor, exempelvis genom

29 kap. 2 § punkten 6 BrB. Att efterföljande hantering av egendom som förvärvats 152

genom brott normalt bör kunna beaktas genom bestraffningen av förbrottet måste

nämligen betraktas som grundläggande för det svenska straffrättssystemet. Frågan om

kriminaliseringen av självtvätt verkligen tillfört något i sak liksom den mer

övergripande frågan om penningtvättskriminaliseringens legitimitet kvarstår således.

Även om penningtvättsåtgärder vidtas något fristående från, eller självständigt i relation

till, förbrottet finns skäl att ifrågasätta hur lagstiftaren ska motivera de sållnings-

mekanismer som behövs för att skilja det tillräckligt fristående, och självständiga, från

övriga fall. Ytterligare cirkelresonemang härom lämnas till läsaren för vidare

kontemplation. Det har nämligen blivit dags att på allvar sätta på sig tänkarmössan.

Prop. 2013/14:121 s. 112 och SOU 2012:12 s. 196 ff. 151

A.prop. s. 55 f.152

!41

5 Straffrättsliga synpunkter

Prata på för all del, men prata på med egna ord – och jag skulle kunna kyssa dig för det. Att prata strunt med egna ord är ju nästan bättre än att tala sanning med andras. I första fallet är man människa, i andra fallet är man en papegoja. 153

5.1 Straffrätt och penningtvätt

Kampen mot penningtvätt har gestaltats som en mammut jagandes en leopard. Även 154

om liknelsen är träffande bör läsaren fråga sig om den inte också säger något om

föremålet för diskussion. Det är högst oklart huruvida den utdöda (!?) mammuten ens

kan ställa upp till kamp mot leoparden eller om den helt enkelt alltid kommer vara

chanslös i sin jakt. Det är med andra ord svårt att resonera kring penningtvättens

utvecklingstendenser, varför det blir enklare att tillgripa en allegori. Rättssamhället är 155

emellertid ingen mammut. Det är – skulle den aspirerande juristen vilja påstå – inte ens

i närheten av utrotningshotat utan i allra högsta grad livskraftigt.

Det finns en gemensam strävan inom de flesta rättsordningar att försvåra

omsättningen av brottsligt förvärvade tillgångar i tilltron att det ska ha en dämpande

effekt på den organiserade som på annat sätt vanemässiga brottsligheten. Som

inledningsvis presenterats utgör lönsamhet den huvudsakliga drivkraften bakom denna

typ av brottslighet och härför utgör i sin tur penningtvätt ofta ett nödvändigt led.

Slutsatsen är att om det finns möjligheter att förhindra tvätten, komma åt brottsvinster

och motverka att dessa återinvesteras och omsätts inom den legala ekonomin, kan det

antas bli mindre attraktivt att ägna sig åt brottslighet på samhällets och enskildas

bekostnad. Hur vi på bästa sätt åstadkommer en effektiv penningtvättsreglering utan att

göra avkall på fundamentala rättssäkerhetskrav, vilket eljest hade varit på nämnda

aktörers bekostnad, råder det däremot delade meningar om. Att en tydlig administrativ

lagstiftning är central i detta arbete lär få invända emot. Men den brottsförebyggande

Ur Fjodor Dostojevskis Brott och straff. Översättning Hans Björkegren, Bonnier Pocket, 2010, s. 244. 153

Av den spanske åklagaren Baltazar Garzon Real i La justice ou le chaos, en fransk bok om 154

brottsbekämpning i Europa av Denis Robert (hämtat från Örnemark Hansen s. 32). Jfr Ulväng, 2007 s. 1 angående tendensen att i komplicerade juridiska – straffrättsliga inte minst – 155

sammanhang och resonemang gömma sig bakom allegorier. !42

penningtvättslagen står inte ensam stark. En ändamålsenlig kriminalisering av penning-

tvätt är ett viktigt allmänpreventivt redskap. Det är i detta sammanhang som de delade

meningarna tar sig starkast uttryck. Få juridiska discipliner är så präglade av principer

och principiellt tänkande som straffrätten. Att systemet i fråga måste förankras i vissa

grundläggande värden bottnar i att dess främsta och krassa syfte är att tillfoga

lagöverträdare någon form av lidande. Som Jareborg framhåller kan det ifrågasättas 156

om det är en straffrättslig uppgift att, på annat sätt än genom sin existens, lösa sociala

och samhälleliga problem. Det går således att fråga sig hur offensiv straffrätten ska 157 158

vara i kampen mot gärningar som utgör ett efterföljande led till, men på många sätt

också en integrerad del av, ekonomisk och organiserad brottslighet. Att i kampen ta

hänsyn till begrepp såsom legalitet, rättssäkerhet och rättvisa är en juridisk självklarhet.

De rättsliga abstraktionernas närmare innebörd framstår dock som allt annat än

självklara när de ska analyseras mot en beskriven verklighet. Det går nämligen att

vidare fråga sig om kriminaliseringen av penningtvätt utformats med beaktande av

nämnda värden. Varken 3 § penningtvättsbrottslagen eller motiven bakom

bestämmelsen ger några tydliga svar på dessa svåra men likväl oumbärliga frågor.

Kriminaliseringen och lagstiftningstekniken ska i det följande ägnas eftertanke.

Följande delfrågor ska härvidlag beröras: På vilket sätt har den svenska lagstiftaren

påverkats av internationella och EU-rättsliga harmoniseringskrav och är denna påverkan

oproblematisk? Vilket syfte fyller kriminaliseringen av penningtvätt och legitimerar

syftet 3 § utformning? Mot denna bakgrund: vilka avvägningar bör göras för att

åstadkomma en ändamålsenlig penningtvättsbrottsreglering förenlig med svenska

straffrättsliga principer och värden? Sist men inte minst: utgör nuvarande reglering ett

rättssäkert medel mot smutsig brottslighet?

Ulväng liknar straffrätten vid en mäktig katedral där de små beståndsdelarna består av 156

straffbestämmelser av vilka man med hjälp av principer kan bilda ett system – katedralen – vars byggnad ständigt rekonstrueras och förbättras, Katedralen s. 150 ff.

Jareborg, 1995, s. 26 ff.157

En offensiv straffrättspolitik har effektiviteten som ledstjärna och utgår från snabba ingripanden mot 158

vad som uppfattas som brottsliga och därmed samhälleliga problem. Kännetecknande för motsatsen, en defensiv straffrättspolitik, är att straffrätten ska vara ett hinder att fortsätta med ett ur samhällets synvinkel oönskat beteende och samtidigt förhindra myndigheter och politiker från maktmissbruk, jfr Jareborg, 1995, s. 24 ff.

!43

5.2 Det mondiala penningtvättsbrottet

Penningtvättsbrottet är i flera hänseenden exponent för sin tid. Vad som ska regleras är

en komplex företeelse som ofta tar varierande former över nationsgränserna. Det finns

stort straffrättsligt intresse, frågan drivs närmast med frenesi, på såväl europeisk som

internationell nivå, något som innebär att den svenska lagstiftaren i relativt hög grad,

formellt eller i vart fall materiellt, påverkas av utomstående krav. De rättsliga

förändringar som föreslås blir således även de i hög grad exponenter för sin tid. Det

finns i dessa sammanhang en påtalad rädsla för att den svenska lagstiftaren och andra

beslutsfattare låter sig påverkas av yttre hugskott för att genomföra kriminalpolitiska

beslut. I den straffrättsliga diskursen lyfts ofta preventionismen fram som det största

hotet mot en rättssäker kriminalpolitik. Preventionismen kopplas inte sällan ihop med 159

utvecklingen av det straffrättsliga EU-samarbetet. Utvecklingen innefattar inte endast

formerna för åtgärderna, exempelvis kriminalisering och straff, utan även anspråken på

vad straffrätten kan eller bör reglera. Den överstatliga inverkan har för svensk del 160

inneburit att vi tycks röra oss i riktning från en klanderorienterad och moralisk syn på

straffrätten mot en mer instrumentell och kontrollinriktad sådan där allmänheten ska

skyddas från brott och brottslingar. 161

Jag visste det. Jag visste det. Jag visste att det här skulle hända. Jag försökte varna er, men nej, nej, nej. Ni ville inte lyssna… 162

Utvecklingen i fråga är inte ”förskonad" penningtvättsbrottet, vars svenska reglering i

sin helhet bygger på EU-rättslig grund. Låt oss ta rekvisitet brottslig verksamhet som

exempel. Rekvisitet infördes i syfte att tydliggöra ett rättsläge som redan förelåg.

Bevistemat avseende tvättegendomens koppling till förbrottet var, så som i avsnitt 4.4

redogjorts för, öppet vagt redan för penninghäleriregleringen. Ambitionen att klargöra

Asp menar att preventionismen kännetecknas av att det råder en överdriven brottsängslan, att frånvaro 159

av brott ses som ett uppnåeligt normaltillstånd, att brottsprevention genom straffrätt och därtill kopplad myndighetsverksamhet ses som primär i förhållande till andra former av prevention och att framgång i kriminalpolitiken får en alltmer empirisk karaktär där mätningarna sker efter huruvida brottsligheten ökar eller minskar, Asp, 2007, s. 69 ff. Se även Katedralen s. 225 ff.

Katedralen s. 228. Jfr Gröning s. 75 ff. och Roos s. 201 ff.160

Jfr artikel 67.3 i FEUF. Jfr även Katedralen s. 225 ff. och 261 samt Asp, 3016, s. 146 ff. 161

Sir Väs i Robin Hood (film 1973).162

!44

detta genom att, i all välmening, trixa in ett nytt och föga självständigt brottsrekvisit,

måste ses som ett misslyckande från lagstiftarens sida. Hela den grundläggande idén om

att straff utgör reaktioner på ett faktiskt begånget brott rimmar för övrigt inte väl med en

reglering där efterföljande gärningar har en diffus koppling till ett förbrott. Farhågan när

lagstiftaren obetänksamt breddar bevistemat, eller snarare poängterar dess breda vidd,

blir om detta i förlängningen riskerar att rucka på beviskravet eller kasta om

bevisbördan så att det åläggs den tilltalade att styrka att egendomen åtkommits på

lagligt sätt. Detta om något vore systemfrämmande för svensk straffrätt.

I straffrättsliga frågor finns ett inbäddat behov av en viss kontinuitet och stabilitet i

såväl lagstiftning som i rättstillämpning. Om övergripande värden såsom legalitet och 163

rättssäkerhet ska tas på allvar, måste förändringstakten ske på ett omsorgsfullt sätt. 164

Därmed inte sagt att det aldrig skulle vara motiverat att förändra gällande rätt. Det kan

här bara konstateras att lagstiftaren införde rekvisitet brottslig verksamhet inte minst

Lagrådets anmärkningar och uppmaningar till trots. Politiseringen och tendensen att 165

lagstifta i strid med den juridiska expertisens – inte sällan goda – råd är illavarslande,

men inte på något sätt unik för penningtvättsbrottet. 166

Skalman: Använd inte så fula ord. Bamse: Jag använder aldrig fula ord.

Skalman: Du sa ”skynda”, och det är det fulaste ord jag vet. Det är riktigt äckligt. 167

Givetvis är lyhördhet gentemot den nationella och internationella arenan samtidigt

viktigt. En inte obetydlig harmonisering av lagstiftningen, såväl den administrativa som

den straffrättsliga, är nödvändig, eller ett nödvändigt ont beroende på vem man frågar,

för att nå framgång på penningtvättsområdet. En ökad internationalisering av 168

brottsligheten grundar sig i de, till följd av globaliseringen och den snabba tekniska

utvecklingen, otaliga antal sätt varigenom svart egendom kan tvättas vit. Dylika

För ingående resonemang om kontinuitet och koherens inom straffrätten, jfr Katedralen s. 216 ff. 163

Victor, 1995, s. 73 f. och Lernestedt, 2010, s. 293 ff. 164

Prop. 2013/14:121 s. 47. 165

Jfr Anderberg & Martinsson s. 927 samt 929 ff.166

Rune Andréasson, Bamse i Vilda Västern, Egmont Kids Media Nordic, 2014, s. 1.167

Jfr Stessens s. 94. 168

!45

tendenser kan motivera en viss, ibland smått omotiverad, förändring av gällande rätt,

likt den om kriminaliseringen av självtvätt, för att uppnå enhetlighet på området i fråga.

Även om kriminaliseringen av penningtvättsbrottet inte präglats av någon omfattade

förändringstakt, varken från lagstiftarens eller rättstillämparens sida, saknas anledning

att rädas diskussioner och rent av lagstiftning på det som vi bedömer vara svårreglerade

straffrättsliga områden. Det går att sätta minimikrav och till och med uppnå samsyn

kring sådana företeelser som vi uppfattar som fundamentala för vårt rättssystem. En 169

icke dynamisk straffrätt är nämligen ingen garanti för att produkten, såväl lagstiftningen

som förarbetena, håller en hög kvalitet. Det viktiga är att lagstiftaren reflekterar över sin

verksamhet och öppet redovisar om tidigare värderingar överges. Den första frågan i

denna självrannsakan bör vara vad som egentligen, ur svensk straffrättslig synvinkel,

motiverar en kriminalisering av penningtvätt i den form som nu gör sig gällande.

5.3 Kriminaliseringens syfte och begränsningar

I förarbetena till penningtvättsbrottslagen angavs att kriminaliseringen kunde få en viss

allmänpreventiv effekt genom att penningtvätten minskar. Hur, när, var eller varför 170

preciserades inte. Istället framfördes en viss ödmjukhet inför att det är svårt att härleda

effekter av detta slag till en specifik lagändring. Att brottsförebyggande effekter är 171

statistiskt svåra att påvisa fråntar inte att kriminaliseringen kan ha preventiva effekter på

sikt, och att en ändamålsenlig kriminalisering i sig är en främjande faktor lär vara

relativt ostridigt. Det vore samtidigt naivt att påstå att penningtvätten helt kan försvinna,

i synnerhet genom straffrättslig reglering, utan syftet med kriminaliseringen är ett annat.

5.3.1 Aktuella skyddsintressen Penningtvättsbrottet tillhör inte kärnstraffrätten, de klassiska brottstyper vilka utgör ett

konkret och allvarligt angrepp mot liv, hälsa eller egendom och vars kriminalisering är

så djupt förankrad att de är gemensamma för de flesta samhällsbildningar. I viss mån

Jfr Wersäll s. 665 ff. och Bäcklund s. 876 ff.169

SOU 2012:12 s. 445. Det råder bred samstämmighet om att kriminaliseringens övergripande syfte är 170

allmänprevention, att genom avskräckning och moralbildning eller moralförstärkning påverka människor att inte begå brott, jfr KG s. 30 ff.

Osäkerheten kring kriminaliseringens effektivitet är vidare riktig såtillvida att det finns ett stort 171

mörkertal av penningtvättsfall som aldrig når myndigheternas kännedom, se ovan avsnitt 2.4.!46

kan häleribrottet, vars kriminalisering överlappar delar av penningtvättsbrottet, sägas

tillhöra denna kärna. Penningtvätten riktar sig istället främst mot den gällande samhälls-

ordningen. Brottets kärna ligger i ett upprätthållande av, eller åtminstone ett 172

främjande av ett upprätthållande, ett från samhällelig synpunkt oönskat tillstånd, det

tillstånd som uppkommit genom förbrottet. Tvätten bidrar dels till att förbrottsligheten

blir svårare att uppdaga och beivra, vilket i sin tur resulterar i att förbrottets skade-

lidande, oavsett om denne är en enskild eller samhället i stort, lider bestående förlust,

dels ges gärningsmannen, eller någon i dennes ställe, möjlighet att disponera över

brottsvinsterna, exempelvis genom konsumtion eller för att finansiera annan kriminell

verksamhet. Kriminaliseringens övergripande syfte är således att värna om enskildas

och det allmännas förmögenhetsintressen genom att försvåra ett tillgodogörande av, och

öka de sammantagna riskerna med, vinstgenererande brottslighet. Ett annat syfte är 173

att skydda det finansiella systemet då stora flöden av illegalt åtkomna medel ytterst

riskerar att destabilisera finansmarknaden med betydande negativa konsekvenser på

hela ekonomin som följd. 174

Även om det finns få internationella studier som på djupet berör penningtvättens

reella konsekvenser, är de ovan angivna skyddsintressena inte tomma floskler. De 175

representerar i sin helhet en tydlig spegling av det globaliserade och högteknologiska

samhället där beivrandet av penningtvätten är en berättigat angelägen fråga. Frågan 176

hur långtgående en kriminalisering av efterföljande delaktighet i brott kan legitimeras

kvarstår. Vart går gränsen för när tvätten inte längre kan anses orsaka påtaglig skada

eller fara för sådan skada på de aktuella skyddsintressena? Och i vilken utsträckning är

det berättigat att kriminalisera en gärningstyp som ett medel för att beivra förekomsten

av andra? Lagstiftarens tendens att utvidga straffansvaret i tid, och även kanske i otid, 177

bör tillmätas ett inte litet mått av uppmärksamhet.

Heidenborg s. 301 och Ulväng m.fl., 2014, s. 74.172

Prop. 2013/14:121 s. 49 och SOU 2012:12 s. 146 ff. Jfr Alexander s. 24 ff. 173

Prop. 2008/09:70 s. 54 och Stessens s. 86 f.174

Jfr Finansinspektionen m.fl. s. 8 samt Unger m.fl. s. 82 ff.175

Kriminaliseringar ska grundas på det samhälle i vilket vi nu lever, prop. 1962:10 B s. 41.176

Jfr liknande resonemang angående sexköpslagstiftningen i Lernestedt & Hamdorf s. 123 ff.177

!47

5.3.2 Kriminaliseringens legitimitet Penningtvättsgärningen sker på ett sent stadium i en lång brottskedja i förhållande till

förbrottet, vilket i senast eller osäkrast av åtalsfall riskerar att träffa även legitim

egendom. Kriminaliseringen väcker såldes frågor om ett brott i efterfältsdelikt. Om

regleringen till varje pris syftar till att stoppa egendomstvätt, snarare än att lagföra

gärningar när tvätt väl skett, är steget inte långt till en preventionistisk kriminalisering

som inte syftar till att avhålla kriminella från att tvätta sin brottsvinster, utan till att

skydda "oss" från ”dem”. Att farhågorna väckts visar på en tendens hos lagstiftaren att,

efter påtryckningar från framförallt EU, använda straffrätten till att kriminalisera

gärningar i alla skeenden och led – åt alla håll och kanter – med motiveringen att detta

sker i gunstigt preventionssyfte. Men är straffrättens grundläggande syfte att förhindra

att brott begås eller är det snarare att reagera på när så faktiskt skett? Till det

förstnämnda har vi andra medel, penningtvättslagen inte minst. För att åter använda

Jareborgs ord: Det är inte straffrättens uppgift att på annat sätt än genom sin existens,

lösa sociala och samhälleliga problem. 178

Samtidigt behöver diskussionen i fråga inte sluta med pessimism. Den brotts-

genererande miljön är penningtvättslagens vida måltavla. Penningtvätten tar inte sällan

sikte på egendom som är sammanblandad med legalt förvärvade medel och omsatt i

flera led, vilket naturligtvis medför stora svårigheter att styrka från vilken konkret

brottslighet den härrör, även om det i och för sig skulle stå klart att den förvärvats

genom brott. I 3 § penningtvättsbrottslagen speglas detta genom att det är syftet med

gärningen snarare än gärningsmannens person som är vad det överskjutande

uppsåtsrekvisitet tar sikte på. Det essentiella kravet på penningtvättssyfte, liksom i

övrigt allmänna uppsåtskrav för personlig skuld, legitimerar i viss mån penningtvättens

karaktär av ett brott i efterfältsdelikt. Huruvida denna legitimering ska tillerkännas

lagstiftaren och dennes motiv eller rättstillämparen med rättssäkerhetstungan rätt i mun

får förbli osagt.

Jfr Jareborg, 1995, s. 26. Jfr även Örnemark Hansen s. 82 ff. samt Lernestedt, 2003, s. 77 och 320 ff.178

!48

Att ytterligare resonera kring kriminaliseringens syfte, liksom att konkretisera det

objektivt oönskade och skadliga med penningtvätt, framstår inom ramen för denna

begränsade framställning, som umbärligt. Det ska avslutningsvis sägas att beslut om

kriminalisering fattas på en politisk nivå och att rättfärdigandefrågor i enskilda fall

därför spelar en undanskymd roll genom att några konkreta individer ännu inte blivit

föremål för straffbudets tillämpning. Vad som snarare är angeläget att diskutera, och 179

inrymma i framställningen, är hur kriminaliseringen av penningtvätten lämpligen bör

utformas och huruvida den nuvarande ordningen har åstadkommit en nyanserad

avvägning mellan de intressen som står på spel.

5.4 Avvägningen mellan förutsebarhet och flexibilitet

Att klä en gärningstyp i en språklig dräkt är ett konstnärligt skapande i sig. Modet,

brottsligheten och dess former, förändras ständigt. Straffrätten laborerar med

bestämmelser som beskriver ett utsnitt i tid och rum av mänskligt handlande. Det är

omöjligt att i lagtext fånga alla omständigheter och aspekter som skulle kunna vara av

betydelse för en allsidig och rättvis beskrivning av ett visst händelseförlopp. Ord är 180

ord och gärningar är gärningar. Det finns inte någon logisk relation mellan den

betecknade verkligheten och det betecknade ordet. Det sagda gäller inte minst när

innehållet i händelseförloppen är barn av sin tid. Penningtvättsbrottet är ett skolboks-

exempel. Tvättmetoderna blir ständigt fler och lagstiftaren ligger ständigt efter. Att detta

är ett problem för den brottsförebyggande administrativa regleringen, och möjligheterna

att förhindra tvätten på tidigt stadium, är ostridigt. Frågan är i vilken utsträckning det

kan tillmätas beaktning vid utformningen av straffbestämmelsen kring penningtvätts-

brottet.

Jag tumlar om i mina pengar som en delfin, gräver mej fram genom dem som en mullvad och kastar upp dem i luften så de regnar ner över mej! 181

Lernestedt, 2010, s. 128. 179

Katedralen s. 219. 180

Carl Barks, Den finurlige farbror Joakim, Kalle Anka (1973).181

!49

5.4.1 Effektivitet och legalitet Lagstiftarens, och ytterst samhällets, ambition bör vara en straffrätt som på ett koherent

och konkret sätt anger gränserna för straffansvar. Legalitetsprincipen är här en

fundamental – i straffrättsliga sammanhang så när som på orubblig – rättsprincip. Om

efterlevd fungerar den som en garanti för rättssäkerheten genom att ställa sådana krav

på lagstiftningen att medborgarna kan förutse när, och i viss mån hur, de kan komma att

bli föremål för straffrättsliga ingripanden. Applicerat på penningtvätten är det inte 182

uteslutet att det från den enskildes synpunkt är rationellt att tvätta egendom från brott,

särskilt som upptäcktsrisken ofta är ganska liten och vinstutsikterna stora. Straffansvaret

för den tillfredsställelse eller det utbyte som tvätten givit måste således vara förutsebart.

Förutsebarhet är nämligen en förutsättning för valmöjlighet. Är en lagregel svårtolkad

eller innehåller den termer som hänför sig till företeelser, vars förekomst är särskilt

svårbevisade, blir rättstillämpningen vidare ojämn, och kriminaliseringen riskerar att

framstå som ineffektiv och orättvis, inte minst genom att skyldiga frikänns eller

oskyldiga straffas. Osäkerhet drabbar således inte bara den enskilde utan påverkar 183

också förutsättningarna för en effektiv hantering hos de brottsbekämpande

myndigheterna. Förutsebarheten är samtidigt relativ, vilket sammanhänger med just

svårigheten för lagstiftaren att klä en gärningstyp i en tidlös språklig dräkt. Både i fråga

om tolkning och tillämpning måste straffsystemet tillåtas ha viss flexibilitet utan att

hindras av stelbent legalism. 184

5.4.2 Penningtvättsbalans Även om bestämdhet inte är en absolut norm är det relativt enkelt att kategorisera

ytterlighetsfallen, de fall som är väl bestämda från dem som är mycket obestämda. 3 §

penningtvättbrottslagen måste anses tillhöra de sistnämnda. Svårigheten begränsas till

var gränsen för acceptabel bestämdhet, eller obestämdhet, bör dras. Penningtvättsbrottet

Nulla poena sine lege, nulla poena sine crimine, nullum crimen sine poena legali – inget straff utan 182

lag, inget straff utan brott, inget brott utan kriminalisering genom lag. Innehållsmässigt kan principen ses som en konjunktion av fyra fristående men funktionellt sammanhängande villkor för straffrättslig lagstiftning och rättstillämpning; föreskriftskravet, retroaktivitets-, analogi- och obestämdhetsförbudet, KG s. 45 ff. Se även SOU 1988:7 s. 43 ff., Jareborg, 1992, s. 93 f. och Strahl s. 14 f.

Jfr NJA 2016 s. 3 p. 13: Straffbestämmelser måste vara begripliga och i tillräcklig grad tydliga. Jfr 183

även Hultqvist s. 745.

Jfr Lernestedt, 2010, s. 71 ff. och Pezenik, 2005, s. 43. 184

!50

är lagtekniskt komplicerat. Flera vaga rekvisit måste benas ut på vägen till ett styrkt

brott. Detta bidrar sammantaget till att konturerna kring det straffbara området framstår

som vagt avgränsade. Såväl vid en lexikalisk tolkning av straffbestämmelsen som vid

lusläsning av förarbeten och motiv, är det tydligt att lagstiftaren lämnat stort utrymme

för tillämpnings- och tolkningsfrihet. Lagstiftaren resonerade redan i samband med

brottsbalksregleringen om penninghäleri att tillämpningen kunde väntas medföra

betydande svårigheter att avgränsa det brottsliga området, och att stort utrymme lämnas

åt domstolarna att med beaktande av legalitetsprincipen tolka bestämmelsen, men att

detta var något som i betraktande av ämnets svårhetsgrad fick godtas. 185

Penningtvätt är en mångfacetterad företeelse vars gränsöverskridande och samhälls-

undergrävande karaktär onekligen motiverar en långtgående kriminalisering. Det gäller

att i sammanhanget förlikas med det faktum att straffrätten fungerar väl inom sitt

kärnområde – när det gäller att hantera gärningar som har en tydlig angiven avsändare

och där de kausala strukturerna är någorlunda förutsebara – men har en bristande

förmåga att hantera det alltför svårfångade och komplexa. Till det faktum att 186

penningtvättslagstiftaren står inför en svår utmaning ska adderas att sekunddärrätten

inte sällan innehåller en öppenhet eller otydlighet som, medvetet eller omedvetet,

byggts in i rättsakterna. Den svenska regleringen i 3 § penningtvättsbrottslagen är 187

mot den bakgrunden acceptabelt obestämd, eller tillräckligt flexibel för att omfatta den

mångfald av åtgärder som kan vidtas för att tvätta svart egendom vit, utan att göra

uppenbart avkall på de intressen som finns på straffrättens arena. Med detta sagt: är

regleringen rättssäker?

5.5 Rättssäkerhet i all sin enkelhet? Rubriken till arbetet varslar om syftet att undersöka huruvida regleringen av penning-

tvättsbrottet är rättssäker. Syftet har berörts ur flera olika perspektiv, men ännu inte i

dess enskilda enkelhet. Rättssäkerhet är ett vida etablerat och värdeladdat begrepp,

likväl råder stor oklarhet i fråga om dess innebörd och konturer. Töcknet hindrar inte att

Prop. 1998/99:19 s. 32.185

Asp, 3016, s. 158 ff.186

Orsaken härtill kan spekuleras i. Reglerna har tillkommit genom kompromisser och politiska 187

ambitioner, implementeringsarbetet är således allt annat än enkelt, jfr Katedralen s. 237.!51

det finns en viss samsyn gällande rättssäkerhetens grundläggande betydelse. Kärnan

ligger i förutsebarheten kring rättsliga besluts utfall, vilket kan preciseras i krav om att

den offentliga makten utövas under lagarna, att medborgarna behandlas lika inför dessa

samt att de är utformade så att det är möjligt att förutse när och hur de kommer att

tillämpas. Detta synsätt siktar närmast på rättens beskaffenhet utan att lägga särskild 188

eller någon vikt vid dess innehåll. Det går att ställa sig frågan huruvida rättssäkerheten

endast är en fråga om förutsebarhet kring handlingars rättsliga utfall eller om den även

inbegriper myndigheternas förmåga att genom lagstiftning komma åt visst samhälls-

hotande beteende, det vill säga huruvida rättssäkerheten främst är enskildas eller rättens

säkerhet. Leder en sådan polemik någonvart? Oavsett om man är av uppfattningen att 189

endast en rättvis rättsordning kan leda till rättssäkerhet i ett samhälle eller anser att detta

krav är irrelevant från rättssäkerhetssynpunkt, kokar synen på rättssäkerhet ned till

attityder i förhållande till en viss åtgärd. Rättssäkerhet är således inte ett absolut

begrepp utan ett ideal mot vilket rättssamhället bör sträva.

För penningtvättsbrottets del kan krasst konstaterats att innebörden av rättssäkerhet i

regleringen ligger i såväl rättens som enskildas intresse av förutsebarhet och effektivitet

i rättstillämpningen. Som ovan redogjorts för finns i denna intresseavvägning olika, och

delvis motstridiga, intressen, vilka inte nödvändigtvis måste leda till orättvisa. 190

Enskilda har en ovillkorlig rätt att dömas av ett rättssäkert rättsväsende samtidigt som

nämnda rättsväsende måste ha effektiva straffrättsliga medel till sitt förfogande. Det

finns i detta sammanhang inte några godtagbara skäl för en högre eller lägre

rättssäkerhet vid åtgärder mot mer komplicerad brottslighet, vartill penningtvättsbrottet

får anses tillhöra. Rättssäkerhetskrav bör således gälla på området i samma utsträckning

som på straffrättens område generellt.

Zila s. 284 ff., Frändberg s. 269 ff. och prop. 1984/85:32 s. 36 f. 188

Att samhällsmedborgarna bereds skydd menar traditionella förespråkare av rättssäkerhetsbegreppet 189

inte är en fråga om just rättssäkerhet utan snarare om rättsskydd, rättstrygghet eller effektivitet i lagstiftningen, jfr Ågren m.fl. s. 27. Enligt den moderna och materiella uppfattningen faller emellertid även människornas säkerhet inom den offentliga maktens försorg, och därmed inom rättssäkerhets-begreppet, genom att lagstiftningsåtgärder som ska skydda medborgarnas rättigheter antas och genomförs, jfr Axberger s. 19 ff. Det handlar således om en strikt juridisk versus en sociopolitisk syn på rättssäkerhet, jfr Zila s. 286 ff.

Motstridigheten kan kännas igen i de flesta rättspolitiska frågor, vilket motiverar att 190

rättssäkerhetsbegreppet får ett skiftande innehåll, jfr Lernestedt, 2003, s. 77. !52

5.5.1 Långt om länge Penningtvätten är ett område som kontinuerligt måste bevakas och följas, ett brott i

tiden, medan straffrätten är en evig företeelse. Ett rättssäkert rättsstatligt system med

rättssäkerhetstänk – mycket rättssäkerhet blir det – förutsätter tydliga rättsliga normer

som med minsta möjliga utrymme för godtycke kan tillämpas på händelser och

skeenden i den mångfacetterade verkligheten. Att i denna verklighet åstadkomma en

lättillgänglig reglering med tydliga men flexibla kriterier för straffansvar, samtidigt som

kraven på förutsebarhet och legalitet upprätthålls, representerar alltid en svår balans-

gång. I det moderna tekniksamhället skymtas vägskälet mellan kasuistisk och generell

lagstiftningsteknik allt tidigare i lagstiftningsprocessen, vilket bör mana lagstiftaren, och

dennes vilja att kriminalisera gärningar till höger och vänster, till försiktighet.

Det är tydligt att penningtvättslagstiftaren intagit en offensiv roll, med effektiviteten

som ledstjärna, i kampen mot tvättarna. Att samhällets förhållningssätt till brott och

brottslingar retoriskt beskrivs i termer av en kamp är inget nytt. Det gäller att ställa 191

sig frågan om det på andra sidan verkligen finns en brottslighet jämbördig i makt med

statsmakten och om det motiverar att principen om individens behov och rätt till skydd

mot staten och dess funktionärer inte fullt ut kan tillämpas. Att beröva kriminella, 192

såväl enskilda som de i organisation, deras livsnerv och levebröd är samtidigt en

nödvändighet för att minska och komma till bukt med de flesta typer av brottslighet och

inte minst särskilt allvarlig sådan. Lagstiftaren kan beträffande penningtvättsbrottet

klandras för sin otydlighet och avsaknad av resonemang om regleringens förenlighet

med grundläggande straffrättsliga principer, men med det sagt utgör inte 3 §

penningtvättsbrottslagen ett rättsosäkert medel mot smutsig brottslighet. Det är nog så

att ändamålet helgar medlen.

Debatten har accentuerats på senare tid, inte minst på grund av hotet från den organiserade 191

brottsligheten, jfr Asp, 2007, s. 71. Penningtvätten må vara en leopard men om rättssamhället inte är en mammut, utan kanske ett lejon, 192

hur ska kraftmätningen då göras?!53

6 Slutord

Kriminaliseringen av penningtvätt sänder i sitt mest grundläggande hänseende signalen

att brott inte lönar sig. En person som felar samhället ska inte dra nytta av det, varken

då, nu eller på sikt. Straffansvaret för penningtvätt tar sikte på relevanta straffvärda

beteenden: nämligen åtgärder som bidrar till att kriminella kan tillgodogöra sig sina och

andras brottsvinster, genom att göra dessa oåtkomliga för de brottsbekämpande

myndigheterna, liksom att svarta pengar omsätts i den legala ekonomin, något som

utgör såväl ett hot mot den finansiella marknaden som samhällets välfärd som helhet.

Givet penningtvättens internationella karaktär erfodras här ett inte litet mått av

internationellt samarbete och harmoniseringsåtgärder. Frågan, som fungerat som

rättesnöre i detta arbete, är dock om den svenska lagstiftaren stirrat sig blind på

ekonomisk stabilitet och säkerhet och lämnat straffrättsliga värden om legalitet och

ändamålsenlighet i periferin.

3 § penningtvättsbrottslagen är ändamålsenlig i det avseendet att den mängd olika

typer av tvättgärningar som kan vidtas träffas av det straffbara området, liksom att

kravet på överskjutande uppsåt till penningtvättssyfte i stor mån upprätthåller

bestämmelsens legitimitet, och motverkar penningtvättens karaktär av ett brott i

efterfältsdelikt, genom att representera den huvudsakliga avgränsningen av det

straffbara området i fråga. Bestämmelsens vaga utformning kan i sin tur legitimeras av

kriminaliseringens syfte liksom av att språket alltid är mer eller mindre obestämt.

Kriminaliseringens utsträckning i tid – och möjligtvis även i otid – har och kan däremot

ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt.

Den genomgående diskursen har riktat viss kritik mot lagstiftarens välvilja, eller

kanske lättvilja, att skapa en heltäckande och effektiv reglering av penningtvättsbrottet.

Det har ifrågasatts huruvida så skett på ett ändamålsenligt och rättssäkert sätt, samtidigt

som det presenterats en viss ödmjukhet inför den ordning som råder med hänsyn till den

kontext i vilken tvätten vidtas och de gärningar lagstiftaren därmed ska kriminalisera.

Det sammantagna har med all säkerhet ett nära samband med författarens egen bild av

straffrättens begränsningar och syften. Det är min uppfattning att vi måste ha realistiska !54

förväntningar på vilken nytta som kan åstadkommas genom kriminaliseringar och

kriminalpolitiska beslut. Straffrätten kommer inte i någon större utsträckning lyckas

korrigera penningtvättsproblem på en strukturell nivå. Denna brist på effektivitet tycks

vara besvärande för lagstiftaren att förlikas med, likväl nödvändig för att förstå

straffrättens funktion och skyldigheter visavi de den riktar sig till.

Att göra undantag från effektivitetsbegränsande straffrättsliga principer och att skapa

kriminaliseringar som är utformade för att vara effektiva snarare än för att avspegla

verkligt straffvärt handlande riskerar att skapa en olycklig spiral av kritik mot

straffrättens otillräckliga effektivitet. Kampen mot penningtvätten, i stor som liten skala,

är samtidigt en kamp mot klockan. En ändamålsenlig reglering av penningtvättsbrottet

skulle representera ett universalmedel för att komma till bukt med vinstgenererande

brottslighet i allmänhet och organiserad och ekonomisk sådan i synnerhet. Att det finns

ett hot mot rättssamhället i form av grov gränsöverskridande brottslighet gör dock inte

de rättsstatliga idealen mindre viktiga. Tvärtom är det i sådana situationer som heliga

principer verkligen måste värnas. Det gäller således att vid framtagandet av de

straffrättsliga ingredienserna i nämnda universalmedel ha i åtanke följande. Endast en

sak är säker: Den smutsiga penningtvätten kan inte lagstiftas bort. Däremot kan det som

kallas rättsstaten lätt förintas genom rättsosäkra medel.

!55

7 Käll- och litteraturförteckning

7.1 Offentligt tryck

Propositioner

Prop. 1962:10 B Förslag till brottsbalk

Prop. 1984/85:32 Om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m.m.

Prop. 1990/91:127 Om Sveriges tillträde till FNs narkotikabrottskonvention, m.m.

Prop. 1998/99:19 Ändringar i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt, m.m.

Prop. 2003/04:111 Ett utvidgat straffansvar för människohandel

Prop. 2003/04:156 Skärpta regler mot penningtvätt

Prop. 2008/09:70 Genomförande av tredje penningtvättsdirektivet

Prop. 2013/14:121 En effektivare kriminalisering av penningtvätt

Prop. 2014/15:80 Införande av vissa internationella standarder i penningtvättslagen

Prop. 2016/17:173 Ytterligare åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Prop. 2017/18:123 Det straffrättsliga skyddet mot människohandel och människo-exploatering

Betänkanden

SOU 1988:7 Frihet från ansvar om legalitetsprincipen och om allmänna grunder för ansvarsfrihet: slutbetänkande

SOU 1997:36 Bekämpande av penningtvätt: slutbetänkande

SOU 2012:12 Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud

SOU 2013:38 Vad bör straffas? Del 2

SOU 2015:67 För att brott inte ska löna sig

SOU 2016:8 Ytterligare åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism – fjärde penningtvättsdirektivet – samordning – ny penningtvättslag

!56

Departementsserien

Ds 2008:38 Nationell mobilisering mot den grova organiserade brottsligheten – överväganden och förslag

Ds 2010:82 Sveriges internationella engagemang på narkotikaområdet

Ds 2018:34 Straffrättsliga bestämmelser till skydd för EU:s finansiella intressen

Ds 2019:1 Straffrättsliga åtgärder mot tillgreppsbrott och vissa andra brott

Direktiv

Dir. 2010:80 En översyn av kriminaliseringen av penningtvätt

Remissyttranden

Lagrådet protokoll vid sammanträde 2014-01-21 En effektivare kriminalisering av penningtvätt

Svea hovrätt remissyttrande 2012-06-15 Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud (SOU 2012:12)

Uppsala universitet remissyttrande 2012-06-27 Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud (SOU 2012:12)

Åklagarmyndigheten remissyttrande 2012-06-29 Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud (SOU 2012:12)

7.2 Litteratur

Alexander, R C H, Insider Dealing and Money Laundering in the EU: Law and Regulation, Ashgate Publishing 2007.

Asp, P, Från tanke till gärning, Del I, Legitimationsfrågor rörande förfältsdelikt, Iustus 2005.

Asp, P, Lernestedt, C & Ulväng, M, Katedralen. Tre texter om straffrätt, Iustus 2009. (cit: Katedralen)

Asp, P, Ulväng, M & Jareborg, N, Kriminalrättens grunder, 2 uppl., Iustus 2013. (cit: KG)

Axberger, H G, Rättssäkerheten i brottmål: ifrågasatt av Justitiekanslern, Lunds domarakademi 2007.

!57

Chaikin D, Money Laundering as a Supernational Crime: An Investigatory Perspective, I: Eser, A (red.) & Lagodny, O (red.): Principles and Procedures for a new Transnational Criminal Law, Max-Planck-Institut für ausländisches und internationales Strafrecht 1992.

Diesen, C, Bevisprövning i brottmål, 2 uppl., Norstedts Juridik 2015.

Ekelöf, P O, Edelstam, H och Heuman, L, Rättegång IV, 7 uppl., Norstedts Juridik 2009.

Grahn, T, Lundén, F, Madstedt, K och Wendleby, B, Åtgärder mot penningtvätt m.m. – En praktisk vägledning och kommentar, Norstedts Juridik 2010.

Gröning, L, EU, staten och rätten att straffa: problem och principer för EU:s straffrättsliga lagstiftning, Santérus 2008.

Hinterseer, K, Criminal Finance: the political economy of money laundering in a comparative legal context, Kluwer Law International 2002.

Holmqvist, L, Leijonhufvud, M, Träskman, P O, och Wennberg, S, Brottsbalken. En kommentar. Del I (1-12 kap). Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m., 6 uppl., Norstedts Juridik 2009.

Jacobson, H, Magnusson, D, Romare, J, Sjögren, H och Thörn Berggren, I, Svart grått vitt – en lärobok om ekonomisk brottslighet, Studentlitteratur 2012.

Jareborg, N, Straffideologiska fragment, Iustus 1992.

Jareborg, N, Vilken sorts straffrätt vill vi ha? – Om defensiv och offensiv straffättspolitik I: Victor, D (red.) Varning för straff: Om vådan av den nyttiga straffrätten, Norstedts Juridik 1995.

Jareborg, N, Allmän kriminalrätt, Iustus 2001.

Jareborg, N & Ulväng, M, Tanke och uppsåt, Iustus 2016.

Jareborg, N & Zila, J, Straffrättens påföljdslära, 5 uppl., Wolters Kluwer 2017.

Kleineman, J, Rättsdogmatisk metod. I: Nääv, M (red.), Zamboni, M (red.) Juridisk metodlära, 2 uppl., Studentlitteratur 2018.

Lernestedt, C, Kriminalisering: problem och principer, Iustus 2003.

Lernestedt, C, Dit och tillbaka igen. Om individ och struktur i straffrätten, Iustus 2010.

Lindblom, P H, Processens arkitektur: Jakten på det slutliga bevistemat i ett funkishus med flera våningar. I: Vänbok till Torleif Bylund 2003.

!58

Robinson, J, The Laundrymen: Inside the World’s Third Largest Business, Pocket Books 1995.

Sandström, M, The Concept of Legal Dogmatics Revisited. I: Bankowski Z (red.) Epistemology and Ontology, IVR-Symposium Lund 2003.

Stessens, G, Money laundering: a new international law enforcement model, Cambridge University Press 2000.

Strahl, I, Allmän straffrätt i vad angår brotten, PA Norstedts & Söners förlag 1976.

Svensson, E, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, Iustus 2016.

Victor, D, Varning för straff: Om vådan av den nyttiga straffrätten, Norstedts Juridik 1995.

Ågren, J, Leijonhufvud, M, Wennberg, S, Straffansvar, 10 uppl., Wolters Kluwer 2018.

Örnemark Hansen, H, Penningtvätt – Ett urvattnat begrepp? Norstedts Juridik 1998.

7.3 Tidskrifter och artiklar

Anderberg, A & Martinsson, D, Hårdare tag i valårets tecken. Ett kritiskt inlägg om den senaste tidens straffrättspolitik, JT 2017/18 s. 921-938.

Asp, P, Uppsåtets nedre gräns – en efterlängtad sequel, JT 2004/05 s. 385-396.

Asp, P, Går det att se en internationell trend? – om preventionismen i den moderna straffrätten, SvJT 2007 s. 69-82.

Asp, P, Straffrätten – i går, i dag och i morgon, SvJT 3016 s. 138-161.

Bergström, M, EU Anti-Money Laundering Regulation: Multilevel Cooperation of Public and Private Actors. I: Eckes, C (red.) & Konstadinides, T (red.) Crime within the Area of Freedom, Security and Justice: A European Public Order, Cambridge University Press 2011 s. 97-126.

Bergström, M, EU som lagstiftare inom straffrätten och reglerna mot penningtvätt, SvJT 2017 s. 357-374.

Borg Jansson, D, Människohandel för sexuella ändamål: ideala offer och de andra, JT 2014/15 s. 545-560.

Borgeke, M, Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns, SvJT 2017 s. 93-105.

Bäcklund, A, Straffrättsliga aspekter på temat harmonisering, SvJT 2005 s. 876-880.

!59

Calissendorff, A, Skärpta regler mot penningtvätt; advokater i en ny och oprövad roll som angivare av klienter, JT 2004/05 s. 553-579.

Frändberg, Å, Om rättssäkerhet, JT 2000/01 s. 269-280.

Heidenborg, M, Vad bör straffas? SvJT 2013 s. 301-313.

Hultqvist, A, Om bestämdhetskravet i legalitetsprincipen, SN 2016 s. 730-748.

Ingvarsson, T, Pengar luktar inte – eller gör de det? SvJT 2011 s. 1019-1035.

Jareborg, N, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 1-10.

Jonsson, A, Lagföring av människohandel i Sverige. En rättsfallsstudie, Department of East European Studies, Uppsala University 2005.

Lernestedt, C & Hamdorf, K, Sexköpskriminaliseringen – till skydd av vad? – del II, JT 2000/01 s. 111-131.

Mellqvist, M, Myter och dygder inom juridiken – tio noveller om rättslig kommunikation i anledning av en avhandling, SvJT 2004 s. 818-828.

Peczenik, A, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005 s. 249-272.

Roos, M-A, Perspektiv på EU- och internationell straffrätt, SvJT 3016 s. 201-209.

Sandgren, C, Är rättsdogmatiken dogmatisk? TfR 2005 s. 648-656.

Svensson, E, Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns? SvJT 2017 s. 182-190.

Ulväng, M, Brottsbekämpning, rättssäkerhet och integritet - vad är det som har hänt och vad skall vi göra? SvJT 2007 s. 1-16.

Ulväng, M, Jareborg, N, Friberg, S och Asp, P, Brotten mot allmänheten och staten, 2 uppl., Iustus 2014.

Wennberg, S, Advokaters ansvar för penningtvätt, JT 2003/04 s. 841-858.

Wersäll, F, EU och straffrätten, SvJT 2004 s. 665-675.

Zila, J, Om rättssäkerhet, SvJT 1990 s. 284-305.

7.4 Rättsfall

Högsta domstolen

NJA 1943 s. 155

NJA 1993 s. 137

!60

NJA 2003 s. 254

NJA 2004 s. 176

NJA 2004 s. 354

NJA 2005 s. 833

NJA 2006 s. 103

NJA 2006 s. 577

NJA 2010 s. 374

NJA 2016 s. 3

NJA 2016 s. 763

NJA 2017 s. 1053

Högsta domstolen dom 2018-12-14, B 5253-17

Högsta domstolen dom 2018-12-14, B 5389-17

Högsta domstolen dom 2018-12-14, B 1751-18

Hovrätterna

RH 2017:29

Göta hovrätt dom 2017-04-26, B 3041-16

Hovrätten för Nedre Norrland dom 2017-10-20, B 497-17

Hovrätten över Skåne och Blekinge dom 2016-01-12, B 2791-15

Hovrätten över Skåne och Blekinge dom 2017-10-26, B 1139-17 (överklagad: Högsta domstolen B 5389-17)

Hovrätten för Västra Sverige dom 2015-10-08, B 3888-15

Hovrätten för Västra Sverige dom 2017-10-16, B 1983-17

Svea hovrätt dom 2015-07-10, B 4191-15

Svea hovrätt dom 2015-10-05, B 7248-15

Svea hovrätt dom 2016-05-25, B 10563-15

Svea hovrätt dom 2017-04-25, B 1247-17

Svea hovrätt dom 2017-11-06, B 6119-17

!61

Tingsrätterna

Göteborg tingsrätt dom 2015-05-12, B 2586-15

Norrköping tingsrätt dom 2015-03-20, B 3289-14

Stockholm tingsrätt dom 2015-07-31, B 2385-15 (överklagad: Svea hovrätt B 7248-15)

Södertörn tingsrätt dom 2017-11-14, B 16348-16 (överklagad: Svea hovrätt B 11681-17)

Uppsala tingsrätt dom 2015-11-25, B-3255-15

Uppsala tingsrätt dom 2016-02-18, B 4301-15

Uppsala tingsrätt dom 2016-04-28, B-2691-15

Uppsala tingsrätt dom 2017-01-10, B 5564-16

Uppsala tingsrätt dom 2017-05-29, B 2473-17

Uppsala tingsrätt dom 2017-09-11, B 6481-15

Uppsala tingsrätt dom 2017-12-20, B 6067-17

Uppsala tingsrätt dom 2017-12-28, B 4113-16

Uppsala tingsrätt dom 2018-02-08, B 4982-17 (överklagad: Svea hovrätt B 2101-18)

Uppsala tingsrätt dom 2018-03-02, B 3428-17

Uppsala tingsrätt dom 2018-10-03, B 2243-17

Uppsala tingsrätt dom 2018-10-18, B 3541-18

Uppsala tingsrätt dom 2018-11-26, B 4802-18

Uppsala tingsrätt dom 2018-12-28, B 6830-17

7.5 Internetkällor

Almgren, J & Ståhle, M, Visselblåsare: Storbanker vidöppna för penningtvätt, Svenska Dagbladet 9/12 2018 (12/12 2018) https://www.svd.se/visselblasare-seb-och-swedbank-vidoppna-for-penningtvatt

Asp, P, Lag (2014:307) om straff för penningtvättsbrott 2 §, Lexino version 2018-09-02 (29/1 2019).

Brå 2017, Personer lagförda för brott - Slutlig statistik (10/1 2019) https://www.bra.se/statistik/kriminalstatistik/personer-lagforda-for-brott.html

!62

Camdessus, M, Money Laundering: the Importance of International Countermeasures, International Monetary Fund 10/2 1998 (8/11 2018) https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/28/04/53/sp021098

Lindgren, M, Detta har hänt: Penningtvättskandalen på Danske Bank, Dagens industri 19/9 2018 (4/10 2018) https://www.di.se/nyheter/detta-har-hant-penningtvattskandalen-pa-danske-bank/

Wierup, L, Fp vill vässa vapnen mot penningtvätt, Dagens Nyheter, 4/11 2008 (11/1 2019) https://www.dn.se/nyheter/sverige/fp-vill-vassa-vapnen-mot-penningtvatt/?site=mobile

7.6 Övrigt

Brå Rapport 2011:4 Penningtvätt: Rapportering och hantering av misstänkta transaktioner

Brå Rapport 2015:22 Penningtvätt och annan penninghantering: Kriminella, svarta och grumliga pengar i legal ekonomi

FATF 2018, Anti-money laundering and counter-terrorist financing measures - Sweden, 1st Enhanced Follow-up Report & Technical Compliance Re-Rating

FATF 2006, Third Mutual Evaluation/Detaild Assessement report, Sweden

Finansinspektionen m.fl. rapport 2013-08-30 Penningtvätt – En nationell riskbedömning

Finanspolisen årsrapport 2017

Rikskriminalpolisen rapport 2010:2 Penningtvätt inom den grova organiserade brottsligheten

Unger, B, Siegel, M, Ferwarda, J, de Kruijf, W, Busuioic, M, Wokke, K, Rawlings, G, The Amounts and the Effects of Money Laundering, Report for the Ministry of Finance, Netherlands, 2006

Åklagarmyndighetens RättsPM 2016:2 Penningtvättsbrottslagen – en genomgång av domar

Åklagarmyndighetens svarsskrivelse 2017-02-02 ÅM 2016/7260 AK ./. riksåklagaren ang. penningtvättsbrott m.m.

!63