LUND UNIVERSITY

PO Box 117221 00 Lund+46 46-222 00 00

Kinesisk politisk filosofi

Ringmar, Erik

2018

Link to publication

Citation for published version (APA):Ringmar, E. (2018). Kinesisk politisk filosofi.

General rightsCopyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authorsand/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by thelegal requirements associated with these rights.

• Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private studyor research. • You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portalTake down policyIf you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will removeaccess to the work immediately and investigate your claim.

Kinesisk politisk filosofiringmar.net/lundakurser/index.php/kina-och-indien/

6/18/2017PrevNext

Referera till som

Erik Ringmar, “Kinesisk politisk filosofi,” Statens historia, Statsvetenskapliga institutionen, LundsUniversitet, ht. 2017.

Contents [hide]

2 “Axialtiden”3 Krigsstaternas period4 Några allmänna principer5 Kongzi och “konfucianismen”6 Legalismen7 Daoismen8 Mohisterna9 Vad den här föreläsningen handlade om10 Läs mer:

IntroduktionHittills har vi talat om staten historia som en fråga om den europeiska statens historia. Men det ärnaturligtvis ett begränsat perspektiv. Världen är mycket större än bara Europa. Även om Europas politiskainstitutioner, framför allt genom 1800-talets kolonialism, kom att påverka utvecklingen hos politiskainstitutioner i resten av världen, så är det ett misstag att tro att bara Europa haft stater. I Asien har detfunnits mäktiga stater sedan urminnes tider, men det har funnits stater också Afrika och både Syd ochNordamerika. Och närhelst det har funnits stater har det också funnits tänkande kring statens roll ochstyrelse. Mayariket i Centralamerika hade en mycket sofistikerad teori om politiskt ledarskap och detMaliska imperiet i Västafrika hade utvecklade traditioner om medbestämmande och rättsskipning. Om viverkligen är intresserade av “statens historia” måste vi tala om allt det här.

Men i den här föreläsningen ska vi begränsa oss till en kortare diskussion om Kina. Att bara använda entimme till att tala om Kina räcker naturligtvis inte. Kina har en skriven historia som sträcker sigåtminstone fem tusen år tillbaka i tiden och det har funnits ett kinesiskt imperium sedan år 221 före vårtideräkning. Under hela den tiden har det producerats idéer om politik. Man skulle till och med kunna sägaatt all kinesisk filosofi handlar om politik på ett elller annat sätt. Men, som sagt, det här är enintroduktionskurs. Det måste vara bättre att kort och översiktligt bli introducerade än att inte bliintroducerad alls.

Förutom att ni läser de här föreläsningsanteckningarna vill vi att ni läser några kortare originaltexterskrivna av kinesiska politiska tänkare. Klicka vidare här:

Kinesiska texter.

De här texterna är ännu så länge på engelska. Sorry.

“Axialtiden”Låt oss börja med ett pedagogiskt problem. Frågan gäller hur man ska kunna väva ihop det vi redan sagtom Europa med det kinesiska materialet. Risken är att det blir till ett sorts efterord; någonting man lägger

1/9

till av mångkulturella ambitioner eller “politisk korrekthet.” Vad som skulle behövas är en gemensam basfrån vilka olika traditioner kunde diskuteras på ett gemensamt och likvärdigt sätt. Vi behöver ett sätt attmöta andra utan att nedvärdera eller döma.

Den tyske filosofen och psykologen Karl Jaspers trodde sig ha hittat en lösning på det här problemet i sinbok Von Ursprung und Ziel der Geschichte, Om historiens ursprung och mål, som kom ut 1949. Efter detAndra världskriget var det viktigt, som Jaspers såg det, att tala om historien på ett sätt som inteprivilegierade europeiska erfarenheter. En ny, fredligare, värld krävde en ny, gemensam, världshistoria.

Jaspers förslag var idén om vad han kallade der Achsenzeit, “Axialtiden.” Det var hans namn på dentidsperiod, några århundraden före vår tideräkning, då de flesta stora världsomspännande religioner ochfilosofiska system kom att etableras. Det är slående att buddhismen, konfucianismen, judendomen och detmesta av den grekiska filosofin kom till under en relativt kort period så där 4, 5 eller 600 år före vårtideräkning. Det var också den här revolutionen som både kristendomen och islam — även om de kommycket senare — reagerade på.

Innehållet i de här idésystemen var i och för sig olika i sak men de hade ändå en gemensam form. Isamtliga fall var det en fråga om vad man skulle kunna kalla en filosofisk revolution. Nu räckte det intelängre med myter och blind tro; en politisk eller religiös auktoritet kunde inte längre bara hänvisa tilltraditioner eller till en av naturen given ordning. Det gällde istället att resonera sig fram till slutsatser ochatt hitta argument för sina ståndpunkter. Slutsatserna ifrågasattes sedan av de som gjorde andraantaganden och argumenten bemöttes med motargument. Det var så här filosofin började i den Axialatiden — inte bara i Grekland utan också till exempel i Kina och i Indien.

Det är svårt att tro att det här skulle vara ett sammanträffande, men det är samtidigt svårt att förklara hurde här koordinerade revolutionerna kom till. Vi ska inte försöka reda ut de sambanden här utan iställetbara peka på en intressant likhet vad det gäller den politiska kontexten. I alla tre fallen — Grekland, Kinaoch Indien — hittar vi statssystem, system av självständiga stater som konkurrerar med varandra utan enöverordnad makt som bestämmer över dem. I alla tre fallen är staterna ganska små, och de tävlar medvarandra — ekonomiskt, kulturellt men först och främst militärt. Det är i alla tre fallen i den här politiskamiljön som filosofin uppkommer.

Kanske går det här att förklara. Om man lever i en stat som är en del av samma system av stater tvingasman kanske lära sig tänka filosofiskt. För att överleva måste man lära sig se sig själv från de andrasperspektiv och från perspektivet av systemet som helhet. Våra lösningar kan inte längre tas för givna närdet är uppenbart att våra grannar — de andra oberoende staterna — löst samma problem på helt olika sätt.Vi börjar ställa frågor; gamla sanningar blir relativa; en konstitution eller en uppsättning gudar måste heltplötsligt jämföras med en annan.

Eller tänk på vad den militära konkurrensen innebär. Eftersom alla stater kämpar för sina liv tvingas dehela tiden utveckla sig. I den först föreläsningen talade om en liknande konkurrens mellan de suveränastaterna i Europa under tidig modern tid. De stater som ingår i systemet är intresserade av allt som kanförbättra deras militära beredskap, inklusive alla idéer som kan göra statens administration mer effektivoch ekonomin mer produktiv. De letar alla efter nya sätt för staten att överleva och för ledarna att stärkasin makt.

Den här situationen skapar en sorts marknad för politisk teori. Politiska tänkare, militärstrateger och vemsom helst med en god idé, kan vända sig till ledaren i en stat och presentera sina förslag. Om sedan ledareninte vill lyssna kan personen i fråga vända sig till en annan ledare i en annan stat. Om den politiskafilosofen i fråga till slut hittar en publik för sina idéer kan han sedan få ett jobb och göra karriär sområdgivare och hovman. För systemet som helhet blir resultatet att en väldig massa nya idéer produceras.

Den här “axiala modellen” kan hjälpa till att förklara varför det antika Grekland var så dynamiskt, menden passar också väldigt bra in både på Kina och Indien.

Krigsstaternas period2/9

Vi befinner oss nu i vad kineserna kallar zhànguó shídài, “Krigssstaternas period,”475-221 f.Kr. Det förstakinesiska imperiet etablerades år 221 före vår tideräkning och det här gäller alltså de tre, fyra,århundradena före det datumet. Under krisstaternas period bestod Kina inte av en stat utan av sjusjälvständiga stater. Här hittar vi Han, Wei, Zhao, Qi, Chu och Yan — och så Qin, som är den stat somtillslut vinner över alla de andra.

“Krigsrstaternas period,” är ett bra namn på den här perioden. De sju staterna låg i ständiga krig medvarandra och när de inte krigade förberedde de sig för att kriga. Krigsstaternas period liknar på många sättvärlden som den beskrivs av den Realistiska skolan som vi diskuterade i föreläsningen om internationellpolitik. Ingen vågade lita på någon annan; alla tänkte bara på sig själva. Också i Kina handlade statskonstom att etablerade allianser, kapprusta, och att balansera sig egen makt mot andras. Arméerna var dessutomenorma, med miljontals soldater, och tydligen kunde 100,000 soldater dö i ett enda slag. Det är inteförvånande att Krigsstaternas period idag är en favorit bland filmregissörer som gör kostymdramer. Detvar en tid av ond bråd död — och, mycket romantik (om man ska filmerna).

Det är alltså inte förvånande att militärstrategi och taktik ofta diskuterades under den här tiden och attmånga olika teorier fördes fram. Sunzi var den mest kände militärstrategen och hans Sūnzi bīngfǎ, “Sunziskrigskonst,” är faktiskt fortfarande läst — men märkligt nog mer av utlänningar än av kineser.Västerlänningarna verkar ha bestämt sig för att Sunzi kan ge dem inblickar i ett kinesiskt, “orientaliskt,”sätt att tänka.

Resultaten av den här maktpolitiken var hur som helst att olika stater turades om att ta platsen som denmäktigaste staten i systemet, men till slut kom Qin att dominera. Frågan var hur de andra sex staternaskulle reagera. Först försökte de etablera en anti-Qin allians, och förhindra Qin från att ta över helasystemet, men med hjälp av militär makt, skicklig diplomati och falsk information, lyckade Qin få sinafiender att misstro varandra och till slut bröt alliansen ihop. En stat efter en annan gick över till Qins sidaoch till slut förstod de kvarvarande Qin-motståndarna att loppet var kört.

Trots krigen — eller kanske på grund av dem — var det här en period av snabb ekonomisk utveckling.Mottot för varje stat var Fùguó qiángbīng, att “berika nationen och stärka armén.” Och militär teknologikom mycket riktigt att utvecklas först. Man uppfann nya sorters svärd, armborst och stridsvagnar. Meneftersom den militära teknologin förutsatte mycket annan teknologi utvecklades också till exempeljärnhantering. Redan 500 år före vår tideräkning producerade Kina lika mycket gjutjärn som Europa skullekomma att producera vid slutet av 1700-talet — över två tusen år senare.

Statsbyråkratierna organiserades med hjälp av formella regler, skatter drevs in mer effektivt, ochbyråkrater utsågs på sina meriter. Till slut, efter att imperiet etablerats, skulle det här bli till ett system mednationella prov som alla byråkrater måste gå igenom. I Kina hade adelsmännen ingen politisk roll, detfanns inget organiserat prästerskap, och även om köpman ofta var mycket rika, definierade de sig aldrigsom en samhällsklass med egna intressen och krav. Att ett lands elit kunde utses genom nationella provdär alla kunde delta, och att sociala positioner i teorin inte var ärftliga, var någonting som under 1700-taletskulle komma att imponerade stort på européer som de franska upplysningsfilosoferna.

En stark armé krävde en stark ekonomi och krigarstaterna gjorde också vad de kunde för att uppmuntraekonomiska aktiviteter. Man utvecklade nya jordbrukstekniker och byggde stora bevattningsanläggningar.Man utvecklade ekonomiska marknader, präglade mynt, och standardiserade mått och vikter. I de störstastäderna gick det att köpa varor från hela Kina och till och med från platser ändå längre bort —Manchuriet, Korea och Indien.

Här finns en direkt, och mycket intressant, parallell till de kamerala staterna i Europa. I båda fallen, som visa, var det den militära konkurrensen som tvingade varje stat att mobilisera resurser och att utvecklas.Dessutom litade också de kinesiska staterna till den blandning av omsorg och kontroll som vi kallade“pastoral makt.” Det är en intressant fråga — som vi inte ska diskutera här — vilken påverkan denkamerala traditionen haft på den ekonomiska utvecklingen i Östasien i vår tid.

Men det var inte bara teknologin och ekonomin som utvecklades utan också de politiska idéerna. Kinaunder den här tiden var fullt av kringvandrande filosofer som letade efter härskare som ville lyssna på

3/9

deras idéer. I intellektuella termer brukar Krigsstaternas period kallas “de hundra skolornas period,” ochdet var nu som alla stora filosofiska kinesiska system kom att etableras. Vi ska inte prata om all 100skolorna här. Förresten är det egentligen bara nio stora skolor som man idag kommer ihåg. Men vi ska inteprata om all nio heller — bara de fyra viktigaste: Konfucianismen, Legalismen, Daoismen och Mohismen.

Några allmänna principerMen först kanske vi borde säga någonting lite mer allmänt om hur den kinesiska filosofiska traditionenskiljer sig från den europeiska. Alla kinesiska skolor är naturligtvis inte identiska, och det finns mycketöverlapp med europeiska traditioner, men det kan ändå vara bra att försöka sig på några generaliseringar.

En fråga gäller uppdelningen mellan filosofi och religion. I Väst brukar vi tala om “Konfucianismen” och“Daoismen” som religioner. Men det är samtidigt slående hur lite de har att säga om världar bortom denvärld vi lever i. Kinesiska religioner är “inom-världsliga” brukar man säga; de talar om hur livet är vårvärld och ingen annan. De säger till exempel mycket lite om hur jorden skapades, “livet efter detta,” ochkonstigt nog inte mycket heller om en gud eller gudar. Kineser har inte trott på en enda, allsmäktig,gud som ser vad vi gör, ger oss regler för hur vi ska leva, och bestraffar oss efter vår död. Och himlen ärmest en sorts allmän princip — en ganska vag idé om “naturens ordning” — som vi människor måsteanpassa oss efter.

Samtidigt är tron på en andevärld mycket vanlig — till exempel inom Daoismen men också bland kineser iallmänhet. Det finns en parallell värld där andarna bor, och de påverkar och styr på många sätt vad somhänder hos oss. Därför måste vi hålla oss väl med goda andar och se till att de onda andarna inte får maktöver oss. Det här kan naturligtvis låta som en teori om en annan värld, men andevärlden finns egentligeninte någon annanstans utan är en del av våran värld — bara den del av vår värld som vi inte kan se.

Att kinesiska religioner är inom-världsliga betyder att de alla kommer att likna vad västerlänningar tänkerpå som “filosofi.” De kommer också att ligga mycket nära politisk filosofi. Om den värld vi lever i är denenda värld vi känner till blir det helt plötsligt väldigt viktigt hur den världen organiseras och här kommerpolitiken alltid att spela en stor roll. Det gällde framför allt när imperiet etablerades och den politiskamakten hamnade i kejsarnas händer. Istället för att kalla till exempel Konfucianismen för en “religion”skulle man lika gärna kunna kalla den för en “politisk filosofi.”

Mycket kinesisk politisk filosofi handlar sålunda om kejsaren och hans uppgifter. Det var till exempelkejsarens jobb att se till att himlens principer och livet på jorden var i harmoni med varandra. Ett stortansvar skulle man kunna tycka. Tianxia, 天下, “allt under himlen,” var kejsarens ansvar. Kejsaren varkänd som “himlens son,” och han hade ett mandat från himlen — ett “himlens mandat” — som gav honomrätten att styra. Men samtidigt kunde han inte göra precis vad han ville utan måste hela tiden följa himlensprinciper. Vilka dessa var var naturligtvis ofta oklart, och det var här de olika politiska tänkarna kom in ibilden. Deras uppgift var att förklara hur kejsaren bäst skulle kunna skapa harmoni mellan himmel ochjord.

I den här traditionen var uppror och revolutioner inte tillåtna — det finns ingen kinesisk idé om ett “socialtkontrakt” som en kejsare kunde bryta. Men himlens mandat kunde ändå tas ifrån den kejsare som intefullgjorde sina plikter. Om ett uppror uppstod, trots att det inte var tillåtet, och om det var framgångsrikt,så bevisade det bara att den gamle kejsaren förlorat himlens mandat och att det istället givits tillupprorsmakarna. På så sätt kunde uppror rättfärdigas i efterhand. Det var så här de olika kinesiskadynastierna kom att efterträda varandra.

Det viktigaste sättet för kejsarens att uppfylla sitt himmelska mandat var egentligen inte att styra landetmed traditionella administrativa eller politiska medel. Kina var alldeles för stort för det. Istället användesig kejsaren framför allt av olika ritualer. Vid varje stor helg under det kinesiska året — Nyåret,Drakbåtsfestivalen, Månfestivalen på hösten, och så vidare — fanns det speciella ceremonier som kejsarenmåste gå igenom. Det var till exempel hans jobb att sätta igång vårbruket genom att rituellt plöja en fåra iett risfält. Dessutom måste kejsaren gå igenom de ritualer som följde med månkalendern — vid fullmåne,halvmåne, och när månen var helt borta. Om kejsaren missade någon ritual kunde det få förödande

4/9

konsekvenser. Om det blev krig, pest eller uppror var alltid den första misstanken att kejsaren inte sköttsina rituella plikter ordentligt.

Ritualernas roll i det kinesiska samhället är något som kan förbrylla västerlänningar. Kinesiska religionerhandlar ofta mer om vikten av att utföra de rätta rituella handlingarna än om att tro på vissa speciella saker.Man måste gå igenom de föreskrivna rörelserna för att allt ska bli riktigt, men vad man tänker under tiden— eller om man tänker någonting alls — spelar mindre roll. Det viktiga är ortopraxi, den rätta handlingen,inte ortodoxi, den rätta tron.

Många kinesiska filosofiska system har också en stark materialistisk, förkroppsligad, aspekt. Eller kanskebättre: i den kinesiska filosofiska traditioner har man inte gjort en så stor skillnad mellan en människaskropp och hennes själ. Meditation handlar till exempel inte om att man ska tänka något speciellt. Man skabara sitta. Taiji, långsam kinesisk gymnastik, är också en sorts meditation, och därmed vad envästerlänning kanske skulle kalla en religion.

För tio år sedan var en rörelse som kallas Falung gong väldigt stor i Kina. Så stor att Kommunistpartier tillslut förbjöd den eftersom de var rädda för konkurrens. I väst fördömdes det här som ett brott mot denreligionsfrihet som står inskriven i den kinesiska grundlagen, men vad Falung Gong anhängarna framförallt sysslade med var en sorts gymnastik. “Gymnastikfrihet” är ingenting som västerlänningar har velatförsvara. Det låter inte lika seriöst. Men i den kinesiska traditionen är kroppens rörelser och tankens inteolika saker utan samma sak.

Det här förklarar också varför västerlänningar ofta har en lite nedlåtande syn både på kinesiskt filosofi ochreligion. De verkar ointellektuella och ytliga. Men varför måste religioner vara “intellektuella” ochfilosofier “djupa”? Det finns dessutom uppenbara fördelar med en ritualistisk syn. Det ryms till exempelen massa olika typer av idéer bakom samma rituella handlingar och det gör det lättare att kombinera olikareligioner med varandra och att lösa konflikter mellan dem. Så länge alla bara gör vad de ska får de tänkavad de vill och vi behöver inte bråka. Det är lätt att tänka sig en fundamentalistisk kristen eller muslim —det har funnits alldeles för många genom historien — men helt omöjligt att tänka sig en fundamentalistiskkonfucian eller daoist. De sysslar liksom inte med fundamentalism.

Kongzi och “konfucianismen”Kongzi, 551–479 f.Kr. är bättre känd utanför Kina som “Konfucius,” vilket är namnet Kongzi fick aveuropéerna som dök upp i Kina i början av 1500-talet. Kongzi var den mest kända av Krigarstatsperiodenskringvandrande filosofer. Han var född i staten Lu, i vad som idag är Shandong provinsen — den halvö inorra Kina som sträcker sig ut mot Korea. Kongzi började sitt liv som en fattig herde men fick jobb somsekreterare i staten Lus administration och reste sedan snabbt i graderna tills han till slut blev rådgivare tillkungen själv. Efter en serie hovintriger tvingades han bort från Lu och det var nu hans liv somkringvandrande filosof tog sin början. Han är känd som författaren till en samling verk som kallats Fyraböcker och fem klassiker och till Analekterna. Men de här texterna är nog egentligen inte skriva av honomutan det handlar istället om samlingsverk som sammanfattar en viss tradition. Det är inte alls säkert att enperson kallad “Kongzi” faktiskt existerade. Kineser själva talar inte om “konfucianism” utan istället om entradition man kallat Rú, efter ett tecken, 儒 , som betyder “filosof” eller “tänkare.” Men det här ärnaturligtvis ingenting som Kongzis många släktingar i dagens Kina går med på.

Kongzis filosofi underströk vikten av varje människas personliga moral och inte minst moralen hos depolitiska ledarna. Goda män var viktigare än goda lagar. Även om man har goda lagar är det inte säkert attman får goda män; och har man goda män behöver man inte goda lagar. Moraliskt handlande, enligtKongzi, är en fråga om att upprätthålla de sociala krav som ges av de sociala relationer i vilka allamänniskor ingår. Kongzi delade in samhället i parvisa relationer och talade om fem olika parvisa relationersom speciellt viktiga — de mellan fader och son, man och hustru, äldre och yngre bror, härskare ochundersåte, och mellan vänner. Varje par var hierarkiskt ordnad, med en överordnad och en underordnad och varje roll ställde givna krav. Den underordnade partnern skulle underkasta sig viljan och makten hosden överordnade, men den överordnade hade också ett plikt att visa omsorg om den underordnade.

5/9

Här är det inte individen som är den grundläggande enheten i samhället, utan istället den parvisarelationen. Samhället som helhet är ingenting annat än det enorma nätverk som skapas av dessa parvisarelationer. Ett välordnat samhälle är ett samhälle där alla plikttroget utför de moraliska förpliktelser somderas sociala roller krävde. Enskilda individer kan sedan flytta mellan roller — ibland vara pappa, sedanundersåte, sedan vän — och varje roll är mycket olika. Men det viktiga är att man hela tiden äruppmärksam på vad de olika rollerna kräver.

I den kinesiska traditionen, sa vi, är handlingar viktigare än tro, och det kan förklara varför Kongzi kanverka som en ganska ointellektuell tänkare. Vad vi hittar hos honom är inte ett teoretiskt system utansnarare en filosofisk visdom. Det är också orsaken till varför kan fungerar så bra på Twitter. Det viktiga ärhur man ska förhålla sig — till andra, till livet, samhället, evigheten — men vad som krävs för att kunna“förhålla sig” är inte rationella argument framför allt utan snarare en viss attityd, en hållning, också en visskroppshållning. Det är vad ritualerna ska se till. Vad Kongzi ger oss är en manual för hur man ska levasnarare än en filosofi som man måste tänka igenom. Hans lära är praktisk snarare än intellektuell.

Konfucianismen, sa vi, var en skola bland andra under Krigsstaternas period. Men när sedan det kinesiskaimperiet etablerats — speciellt under Han dynastin, två århundraden före och två efter början på vårtideräkning — blir den sedan till den officiella ideologin för det kinesiska imperiet. Kejsarna vill skapaordning i samhället och de vill att alla ska hålla sig på sina platser. Om man följer Kongzis lära, hoppasman, ska det inte bli uppror och krig. Undersåtarna måste lära sig att lyda men överheten måste lära sig attvisa omsorg. Hur det sedan fungerade i praktiken kan man naturligtvis diskutera.

På grund av kopplingen till imperiet kom konfucianismen att utsättas för mycket kritik när det kinesiskasamhället började förändras under 1800-talet. Kongzi sågs som symbolen för allt det omoderna ochvidskepliga. Hans idéer var precis vad Kina inte behövde. Under 1970-talet startade Mao Zedong and anti-konfuciansk kampanj, mest som ett sätt att bli av med sina fiender. Men sedan trettio år tillbaka är Kongzipå väg tillbaka. Studenter går till konfucianska tempel för att be om framgång på tentor på universitetet,och den kinesiska regeringen har startat “Konfuciusinstitut” runt om i världen som undervisar i kinesiskaoch sprider kinesisk kultur. Kongzi är mer levande idag än på väldigt länge.

LegalismenÄven om Konfucius är den mest kända kinesiska filosofen och “konfucianismen” etablerade sig somimperiets officiella ideologi, är det antagligen Legalismen och legalisterna som varit mest inflytelserika iKinas historia. “Legalism” är en direktöversättning av vad kineserna kallar 法家, fǎjiā, “den legalaskolan.” Lagen var också mycket viktig för legalisterna och det kan kanske låta betryggande, men deuppfattade alltid lagen som ett vapen i härskarens händer. Lagen — statens lag — var ett sätt att förtryckafolk och tvinga dem att göra vad härskaren ville, och i praktiken var Legalismen en cynisk doktrin somofta har jämförts med Machiavellis Fursten. I båda fallen gällde det att ge råd till den politiska ledaren omhur de skulle styra sin stat för att hålla sig kvar vid makten.

Det finns sålunda stora skillnader mot konfucianismen. Kongzi trodde inte på lagar utan på moralregler.Den moral som Kongzi ville att människor skulle följa var i och för sig given av samhället, men det varingenting som kunde manipuleras av en härskare. Om någonting var moraliskt rätt att göra — att kommaihåg en avliden släkting till exempel — då var det rätt oberoende av vad härskaren tyckte.

Legalisterna å sin sida hade ingen tid för moral och de hoppades mycket lite från individer. De förutsatteistället att alla människor handlar i sitt eget intresse, att de bara tänker på sig själva och vad som är bästför dem. Det är bara lagen som kan få folk att göra som härskaren vill och därmed garantera ordning ochfred i samhället. Lagen måste vara så klar som möjligt för att alla ska kunna förstå den, och straffen måstevara så kännbara att alla tvingas lyda.

I sista hand var det statens överlevnad det gällde. Härskaren måste vara fri att agera på vilket sätt han änville så länge som det var till statens bästa. Det gällde också vad det gäller politiken gentemot andra stater— och här hittar vi en direkt parallel till de europeiska Realisternas statsmoral. Visst kunde härskaren gå ini allianser, men han kunde också lika lätt bryta dem. Stater som sa sig vara vänligt inställda kunde

6/9

attackeras och invaderas utan varning. Pågående fredsförhandlingar hindrade inte att fursten startade ettnytt krig. Vänner kunde mördas även om de inte gjort sig skyldiga till något brott. Familjemedlemmarlikaså. Det var antagligen bäst att göra sig av både med vänner och släktingar innan de gjorde sig av meddig.

Qin Shi Huang, 259-210 f.Kr. var ledaren för staten Qin när den till slut kom att dominera hela Kina. Hanvar “den första kejsaren,” kejsaren för den första av alla kinesiska dynastier; det var han som till slut enadelandet och skapade fred. Orsaken att han tog sig till makten hade mycket att göra med den typ av cyniskaråd som Legalisterna gav honom. Han är kanske mest känd för att han beordrade alla böcker att brännasoch att han begravde hundratals konfucianska filosofer levande. Uppenbarligen ville han att Kinas historiaskulle börja om från början, och att den skulle börja med honom. Men han gjorde också en mängd merkonstruktiva saker — standardiserade mått och vikter, det kinesiska språket, och även vidden på vägar ochaxlarna på vagnar. Den förste kejsaren har alltid varit en lite skrämmande figur — imponerande på enmassa sätt men också sinnebilden för despoti och förtryck.

Qin Shi Huang dog av kvicksilverförgiftning vid 50 års ålder — ironiskt nog efter att ha ätit piller somskulle göra honom odödlig. Han lämnade efter sig en mycket imponerande nekropolis, en stad åt de döda,där man på senare tid grävt upp en massa terrakottasoldater. Men det finns antagligen mycket annat härsom ännu inte har grävts upp. Forskare är speciellt spända på om det kan finnas någonting kvar av denförste kejsarens bibliotek. Om det hittades skulle det kunna revolutionera vår syn på det gamla Kina.

Trots Legalisternas aggresiva råd, eller kanske på grund av dem, så varade Qin dynastin inte längre än 15år. Efter den först kejsarens död bröt var det oklart vem som skulle efterträda honom och en ny serie medkrig ut. Dock lyckas man förhindra en ny krigarstatsperiod när Han dynastin kommer till makten.Hankejsarna regerar sedan Kina under nära 400 hundra år. De försöker radikalt bryta med Legalismensprinciper och inför istället konfucianismen som officiell ideologi. I praktiken tvingas dock även de attlyssna på cyniska råd. Genom hela Kinas historia har Legalismen och Konfucianismen inspirerat depolitiska ledarna. Kineser brukar säga att Konfucianismen är silkes handsken som döljer Legalisternasnäve av stål. Det gäller nog för dagens kinesiska ledare också.

DaoismenEn annan skola som etablerades under Krigsstaternas period var Daoismen — ofta i Väst känd som“Taoismen” — från dàojiào, “läran om vägen.” Daoismens är sammankopplad med namnet Laozi, ocksåhan en kringvandrande filosof som inte heller han kanske existerade. Åter igen har vi att göra med enfilosofisk tradition som samlats ihop till texter som mest liknar antologier som tar upp en mängd olikaämnen snarare än böcker skrivna av en viss person.

Daoismens viktigaste texter är Dàodéjīng, antagligen från 500-talet före vår tideräkning, som innehållerblandade aforismer i 81 korta kapitel. Många handlar om moral men också om politik och härskarens roll irelation till samhället. En annan viktig text är Zhuangzi som möjligen kan ha varit skriven på 300-taletf.Kr. av en person som också hette Zhuanzi. Den här texten är känd för en mängd fantastiska anekdotersom ofta är både poetiska och roliga. Zhuangzi drömde att han var en fjäril som flyg omkring och haderoligt. Sen vaknade han och han var ledsen att upptäcka att han var Zhuangzi igen. Men så slog dethonom: tänk om jag egentligen är en fjäril som bara drömmer att jag är Zhuangzi. I så fall kommer jagkanske att vakna igen.

Dao, 道, betyder “väg” och det används i Kina för att ge namn åt vanliga vägar, men när Daoister talar omdet är det någonting mer filosofiskt de syftar på. Dao handlar om naturens väg, den naturliga ordningen,kanske till och med naturlagar. Daoismen försöker visa på vad den naturliga ordningen är och hur vi skakunna följa den. På så sätt skiljer sig Daoismen både från Konfucianismen och Legalismen.Konfucianerna, som vi sa, understryker vikten hos sociala normer, och Legalisterna hos statens lagar, menDaoistern vill istället ta oss ut i naturen och visa oss hur den fungerar och vad den ålägger oss att göra.

Qi är ett nyckelbegrepp inom Daoismen och det kan kanske översättas som “livskraft” eller “livsenergi.”Daoistiska munkar mediterade på bergstoppar och på andra vackra platser och försökte fånga det qi som

7/9

dessa platser innehöll. Daostiska munkar var också väldigt upptagna med frågor om hur man ska kunnaleva ett långt liv, få många barn, och behålla sin hälsa. Det var framför allt Daoistiska munkar somutvecklade kinesisk medicin som vi känner till den i Väst, inklusive akupunktur, massage, fengshui, ochtaiji gymnastik. Det var också Daoisterna som undervisade om de två principerna — yin och yang — somstyr våra liv. Men en Daoistisk munk kunde också ge goda råd för hur man ska göra för att tjäna pengar,hur man ska få många barn, och de var till och med intresserade av sexuella tekniker. Daoismen var väldigtvärldslig med andra ord; eller vad vi kallade “inom-världslig.” Den gav praktiska råd och var vad mankallar en “folkreligion.” Men det fanns också daoistiska tempel, med präster och en organisation somnästan liknade kyrkan i det medeltida Europa.

Men Daoismen var samtidigt väldigt intresserad av den värld av andar som finns parallellt med vår egen.Det gällde att hålla sig väl med andarna, att få vänner bland dem och att hålla de onda andarna borta. Detvar framför allt från det andra århundradet e. Kr. som Daoismen växte i omfattning. Det var nu som Hanimperiet började falla samman och Daoisterna var övertygade om att det berodde på att andevärlden var ikaos. Från den här tiden blir det viktigt för de politiska ledarna att styra i samklang med Dao, naturensordning, och att hålla sig väl med andevärlden.

Men samtidigt var Daoisternas råd till kejsarna ganska ovanliga. Det viktiga, sa de, var att följa naturensordning och så länge man gjorde det behövde man egentligen inte göra så mycket själv. Man förespråkadeprincipen om wuwei, “att handla genom att inte handla.” Om Legalister och Konfucianer upptäckte etthinder blev uppgiften för dem att flytta på det, men för Daoisterna var det istället en fråga om hur manskulle undvika det, hitta en väg runt, under eller över det. Politiska ledare som behövde lagar och moralhade egentligen misslyckats. Den mest framgångsrike ledaren följde naturens ordning och behövde därförinte göra någonting alls. Allt bara fungerade.

Men Daoismen kunde också ha subversiva konsekvenser. Det var en folkreligion, sa vi, och med hjälp avdess tekniker kunde vanliga människor också få kontakt med andevärlden. De gjorde att de kundeinspireras och motiveras på ett sätt som inte myndigheterna kunde kontrollera. Upprepade gånger underKinas långa historia har upprorsrörelser startats av personer som fått budskap från andevärlden om attlandet är i kris, att kejsaren måste störtas, och en ny ordning upprättas. Kinesiska makthavare har ofta variträdda för andevärlden och för de arga bönder som sagt sig representera den.

MohisternaDen sista filosofiska skolan vi ska diskutera, också den från Krigarstatsperioden, kallas Mohismen och gårtillbaka till ytterligare en kringvandrande filosof vid namn Mozi — suffixes -zi, förresten, som allakinesiska filosofer har, är ett tecken, 子, som betyder “lärare.” Mohismen var inte alls lika inflytelseriksom de tre traditioner vi diskuterat, men den är intressant eftersom den visar på bredden hos den kinesiskafilosofiska traditionen.

På många sätt påminner Mozi oss om de grekiska filosoferna som Sokrates eller Platon. Mozi var denförsta i Kina att börja med filosofiska disputationer. Han argumenterade och diskuterade och hävdadebestämt att vi tillsammans kan komma fram till filosofiska sanningar.

Mohisterna undervisa om universell kärlek. Man ska älska alla och alla på samma sätt. Det här var alltså enväldigt annorlunda lära om Konfucianismen som sa att man bara ska bry sig om vissa speciella personer,men också mycket annorlunda än Legalismen som sa att man bara ska göra det lagen kräver. Mohisternavar inte pacifister, men de ville undvika aggressiva krig. Politiskt var de dock rätt totalitära. Om en godhärskare kunde identifieras, och om vi känner till den rätta moraliska läran, var det härskarens uppgift attstyra Kina och att se till att andra läror — som definitionsmässigt var felaktiga — inte fick ställa tillbesvär. Det gällde att se till att freden bevarades och att hela samhället var i harmoni.

Vad den här föreläsningen handlade omI den här föreläsningen talade vi om kinesisk politiskt filosofi. Vi talade om Krigarstatsperioden och desspolitiska logik och fyra olika skolor som etablerades vid den tiden: Konfucianismen, Legalismen,

8/9

Daoismen och Mohismen.

Konfucianismen var det kinesiska imperiets officiella ideologi, men Kinas ledare har alltid handlar ienlighet med Legalismens cyniska råd.Daoismen är en folkreligion som försöker upptäcka hur man ska leva i enlighet med naturens regler.Mohismen är en lära om universell kärlek som i praktiken tog sig ganska totalitära former.

Läs mer:1860 HNIAR66U items 1 apsa author ASC http://ringmar.net/lundakurser/wp-content/plugins/zotpress/Cheng, Chung-ying. 1987. “Confucius, Heidegger, and the Philosophy of the I Ching: A ComparativeInquiry into the Truth of Human Being.” Philosophy East and West 37(1): 51–70.http://www.jstor.org.ludwig.lub.lu.se/stable/1399083 (February 24, 2016).Confucius. 1999. The Analects of Confucius: A Philosophical Translation. 1st ed. eds. Roger T. Ames andHenry Rosemont Jr. Ballantine Books.Hamburger, Max. 1959. “Aristotle and Confucius: A Comparison.” Journal of the History of Ideas 20(2):236–49. http://www.jstor.org/stable/2707821 (May 28, 2011).Jensen, Lionel M. 1997. Manufacturing Confucianism: Chinese Traditions and Universal Civilization.Durham: Duke University Press.Ringmar, Erik. forthcoming. History of International Relations. Cambridge: Open Book Publishers.http://ringmar.net/irhistorynew/.Ringmar, Erik. 2013. Liberal Barbarism: The European Destruction of the Palace of the Emperor ofChina. New York: Palgrave. https://www.academia.edu/attachments/41058464/download_file?st=MTQ5MDI0MTQ3Nyw4MS44OC4xMC4yMzYsNDU3NTAw&s=profile.Standaert, Nicolas. 1999. “The Jesuits Did NOT Manufacture ‘Confucianism’” eds. C. Defoort, A.Dudink, N. Golvers, and K.U. Leuven. East Asian Science, Technology, and Medicine (16): 115–32.http://www.jstor.org/stable/43150559 (August 22, 2017).

9/9