CONDOLEEZZA NOT WELCOMEDET FÖRDRIVNA JERUSALEMSTENHAGEN ÄGER

FOLKETiBILD

FOLKET I BILD

KULTU

RFRON

T • NU

MM

ER 5 2008 • 45 KRON

OR

fibfem2008

sverigebilden 4

gunnar olofsson jorden runt 5

mare toomingas dansturné 11

hans isaksson filmrecension 14-15

activestills fibjerusalem 22

jan myrdal skriftställning 29

recensioner sett/läst/hört 36

margareta zetterström krönika 30

hans o sjöström erkki tuomioja 32

ingemar folke juridik 35

andreas svanberg novell 44

hans lindström sista sidan

en sjuk konferens 6Sverige ska den 29 maj vara värdland för en FN- och Irakledd konferens. Till den är USA:s utrikesminister Condoleezza Rice inbjuden. Carl Tham skriver om vad en svensk statsminister bör säga till deltagarna.

folketibild/kulturfrontfem2008På egna ben sedan 1972

kerstin ekberg här bor de! 30I medierna skildras förorten på ett negativt sätt. Kerstin Ekberg ställde frågan:

var bor journalisterna?

sofia eriksson kristina mattsson 8Dagligen pågår ett utnyttjande av de papperslösa som billiga arbetskraft,

men de papperslösa är arbetsgivarnas ansvar, inte fackets, anser journalisten Kristina Mattsson som skrivit boken De papperslösa och de aningslösa.

Folket i Bild/KulturfrontÄgs av föreningen med samma namn.ISSN 0345-3073

Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten• för en folkets kultur• antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medar-betare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.Redaktion: Martin Schibbye, Astrid Iselidh (praktikant).Redaktionskommitté: Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Bengt Rydsjö, Eva Myrdal, Martin Schibbye, Eva Wernlid, Peo ÖsterholmDebatt: red@fib.seSett Läst Hört: red@fib.seGrafisk form: Donald Boström, Ola SvenreLayout: Martin Schibbye, Astrid IselidhOmslagsbild: Mick Carrasco Droguett. Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt)Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: pwwrenum@fib.seBokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/KEkonomi: ekonomi@fib.seFörening: forening@fib.sePriser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stöd-prenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår)Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersut-gåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.För icke beställt material ansvaras ej.

astrid iselidh stenhagen äger18Uppsalas beryktade bakgata är på väg att växa ikapp. Astrid Iselidh återvände

till Stenhagen för att se vad som hänt med skaparnas drömmar och visioner. Hon fann en uppväxande generation med framtidshopp.

per gharton tvinga israel!26I år är det 60 år sedan över 750 000 palestinier tvingades fly från sina hem

och staten Israel utropades. Per Gahrton skriver om varför Israel måste tvingas till fred.

carl tham

fibfem

kenneth lundgren ordförande i FiB/K

Ålder: 26 år.Sysselsättning: Läser Masterprogrammet i journalistik vid Uppsala universitet.Bor: I Uppsala.n Varför studerar du journalistik?– För att jag är nyfiken på hur vi lever och hur vårt samhälle fungerar. Varför vi beter oss på ett visst sätt och varför vi behand-lar varandra som vi gör. Och för att jag älskar att skriva förstås. Jag tycker om att fördjupa mig i ett ämne och ta reda på varför det blev som det blev. Dessutom känns det jättekul att ge en röst åt dem jag möter. Den främsta förhoppningen är att få läsarna att stanna upp och tänka till, att väcka nya tankegångar hos människor helt enkelt. Jag vill belysa den lilla människan utifrån det stora perspektivet. n Vad håller du på att skriva på nu?– Just nu arbetar jag med mitt examensarbete. Jag skriver om homosexuella som planerar att skaffa eller som har barn, och om barn som växt upp med homosexuella föräldrar. n Vad gör du på fritiden?– Jag spelar hockey med Uppsalas enda damlag, Almtuna IS. Det är snart dags för korpenfotboll också. Annars letar jag efter snygga secondhandkläder, lyssnar på musik, ser på film, läser, pratar om hur roligt jag hade det när jag bodde i England, dröm-mer om att resa och söker jobb. Umgås med pojkvän, vänner och familj.n Är det något som du har läst eller sett som berört dig lite extra?– Nina Solomins Ok, Amen som vi fick läsa inom utbildningen nyligen var både imponerande och inspirerande. Den gav kraft till att ge sig ut och möta människor, och var också en påminnelse om att efter många nej får man till slut ett ja. I övrigt doku-mentärserien Sexturisterna som skildrade prostituerade kvinnor i Thailand och Venezuela. Allt som handlar om hur vi i väst-världen utnyttjar människor i utsatta länder berör mig, framför allt för att jag själv är född i väst men har rötterna i öst.

Medarbetare: Astrid Iselidh

I maj är det 60 år sedan det som palestinierna kallar Al-Nakba – kata-strofen – inträffade. Det var inte en enskild händelse utan det var en process av planerad terroristisk fördrivning – en etnisk rensning – av mer än 700 000 palestinier från deras hem i Palestina. De som kon-

kret utförde detta brott var den sionistiska paramilitära organisationen Haganah. De jämnade över 400 palestinska byar med marken och den 15 maj utropades den koloniala och den rasistiska staten Israel.

Det palestinska folket har därefter fått utstå ett ohyggligt lidande i flyktingläger i Mellanöstern och under israelisk militärockupation. Den israeliska historieskrivningen och propagandan har hela tiden talat om Al-Nakba som en massiv ”frivillig flykt”, det vill säga att palestinierna har sig själva att skylla. Palestinska historiska undersökningar har visat att detta inte är sant. Den israeliske historikern Benny Morris har också visat att den gängse sionistiska historieskrivningen varit felaktig. Men grundskottet mot den sionistiska propagandan kom när den israeliske historikern Ilan Pappe genom att använda israeliska källor, kunde visa att flykten berodde på en planlagd och med blodig terror utförd etnisk rensning.

Det palestinska folket bär på en djup längtan att hela Palestina – från Medelhavet fram till Jordanfloden och ner till Akabaviken – ska befrias. De önskar att det ska komma en tid när flyktingarnas ovedersägliga rättighet att återvända ska uppfyllas. FN har också bekräftat denna rättighet. Men Israel har naturligtvis ignorerat dessa resolutioner, liksom det vägrat följa alla andra resolutioner, som gått emot de sionistiska intressena.

Det är vår skyldighet att stödja palestiniernas rättmätiga krav och rättfärdiga kamp. Men hur denna kamp ska gå till, vilka som är denna kamps mål och delmål och vilka strategiska och taktiska övervägande som måste göras, är frågor som endast det palestinska folkets kan besluta om.

Vi kan bara stödja det palestinska folket på deras egna villkor. USA och EU tillåter att Israel trakasserar befolkningen på Västbanken och stänger inne och utför ohyggliga krigsräder

med flyg, attackhelikoptrar och stridsvagnar mot den palestinska befolkningen i Gaza. De svenska regeringarna – den förra socialdemokratiska liksom den nuvarande alliansregeringen – bär en stor skuld till detta får pågå.

Vad ska då den svenska regeringen göra? Till och börja med kan den bryta med sin Israelvänliga politik och arbeta för att blockaden och utsvältningen av Gaza

upphör. Detta vore ett litet steg, men ändå ett steg i rätt riktning.Nästa steg är verka för att den israeliska ockupationen från 1967 upphör, att israelerna lämnar bosättningarna på

Västbanken och Östra Jerusalem samt att palestiniernas rätt att återvända erkänns.

60 år sedan al-nakba» Hur denna kamp ska gå till, vilka som är denna kamps mål och delmål och vilka strategiska och taktiska övervägande som måste göras, är frågor som endast det palestinska folkets kan besluta om. Vi kan bara stödja det palestinska folket på deras egna villkor. «

fibsverige

fotograf:hillevi nagel

Årets internationella bokmässa i Paris, med Israel som tema, har kantats av demonstrationer, bombhot och en total bojkott från en rad länder som Algeriet, Iran, Libanon, Marocko, Saudiarabien, Tunisien och

Jemen. Mässan, invigd av Israels president Shimon Peres, såg 39 israeliska författare representerade – inklusive David Grossman, Amos Oz, A.B. Yehoshua och Aharon Appelfeld – medan kända namn som John Berger, Tariq Ali och den israeliske historikern Ilan Pappe uteblev. Enligt Christine de Mazières, representant för arrangören, de franska för-läggarnas Syndicat National de l’Edition, var bojkotten en ”olycklig åtgärd”, och ”vad som händer i Mellanöstern är mycket sorgligt men har ingen koppling till vårt arrangemang”. Israel, betonar de Mazières, ”hyllas inte för sin politik utan för sina författare”. Att palestinska författare ignorerats förklaras med ekonomiska snarare än politiska orsaker. ”Det är en privat kommersiell händelse och vi måste ha en motpart som kan hyra utrymme. Jag tror inte att det finns någon palestinsk förläggarförening eller någon stor marknad” avslutar de Mazières. Även bokmässan i Turin i maj har Israel som tema.

När Raúl Reyes, en av de högsta ledarna för Colombias revolutionära väpnade styrkor (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia, FARC) dödades tillsammans med ett antal andra gerillasoldater i ett flyganfall

tre kilometer in på ecuadorianskt territorium den första mars – något som höll på att utlösa krig – avbröts en tids framgångsrika förhandlingar mellan FARC och Álvaro Uribes regering om frigivande av kidnappade politiker, inklusive den fransk-colombianska presidentkandidaten Ingrid Betancourt, i utbyte mot en del av de hundratals politiska fån-gar som försmäktar i colombianska fängelser. Dådet, utfört praktiskt taget inför ögonen på en fransk förhandlings-delegation, ledde till skarpa reaktioner i Frankrike, där utrikesminister Bernard Kouchner förklarade det vara ”en dålig nyhet att mannen vi talade med är död”. Uribe, son till en knarkhandlare och med nära band till Pablo Escobar och Medellínkartellen, har vunnit två val på löften om full seger mot landets olika väpnade grupper. Stödet från USA upp-gick 2006 till 728 miljoner dollar varav 80 procent till polis och militär.

Haiti skakas av hungerkravaller som resulterat i regeringens avgång. Landet, det fattigaste på västra halv-klotet, där 80 procent av befolkningen lever på mindre än två dollar om dagen, får nu 10 miljoner dollar

extra i stöd från Världsbanken för att häva den akuta situationen. Enligt en färsk rapport, ”Rising Food Prices: Policy Options and World Bank Response”, har priset på vete i världen ökat med 181 procent de senaste 36 månaderna, fram till februari 2008, och matpriserna har totalt sett ökat med 83 procent. Matkravaller, ibland med dödsoffer, har även drabbat länder som Bangladesh, Burkina Faso, Elfenbenskusten, Kamerun och Mauretanien. Medan medier i väst hoppas på en ny ”Grön revolution” och varnar för ökad protektionism, kritiserar FN:s rapportör om rätten till mat, Jean Ziegler, i den tyska radiokanalen Bayerischer Rundfunk EU:s dumpning av jordbruksöverskott i Afrika för att den ”fullkomligt ruinerar afrikanskt jordbruk”.

Indonesiens tidigare president, Mohammed Bemusu Thojib Suharto, har sedan en tid lämnat det jordiska. Suharto, som kom till makten i en militärkupp 1965 mot företrädaren, den alliansfria rörelsens förgrunds-

gestalt Ahmed Sukarno, lyckades under 32 år av militärdiktatur tillskansa sig en privat förmögenhet i mångmiljard-klassen, och massmorden på mellan en halv och en miljon förmenta ”kommunister” tillsammans med folkmordet på det ockuperade Östra Timor – enligt “Commission for Reception, Truth and Reconciliation in East Timor” 102 800 döda – gör regimen till en av 1900-talets absolut blodigaste. Enligt de frisläppta CIA-dokumenten Familjejuvelerna skall dåvarande amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, vid den USA-stödda invasionen av Östtimor i oktober 1975, ha sagt till sina medarbetare att ”jag förutsätter att ni verkligen kommer att hålla tyst om detta”. Suharto upprätt-höll under sin tid nära och vänskapliga förbindelser med USA och tillhör nu – tillsammans med bland annat Augusto Pinochet, Mobutu Sese Seko och kanske snart Kissinger själv – den grupp av internationella storförbrytare som rätt-visan aldrig hunnit ifatt.

fibjordenrunt

gunnar olofsson globalt

fib 5

>>

>

Uribe, son till en knark-handlare och med nära band till Pablo Escobar och Medellínkartellen, har vunnit två val på löften om full seger mot landets olika väp-nade grupper

På Haiti lever 80 pro-cent av befolkningen på mindre än två dollar om dagen.

Att palestinska förfat-tare ignorerats på den internationella bokmäs-san i Paris, med Israel som tema, förklaras med ekonomiska snarare än politiska orsaker. Bild: Indymedia Barcelona.

>

Suharto tillhör nu den grupp av internatio-nella storförbrytare som rätt visan aldrig hunnit ifatt.

Sverigeskallståsom värd för en stor FN konferens om Irak, har regeringen beslutat. Konferensen är en uppföljning till den så kallade

”International Compact with Irak” som bildades på amerikanskt initiativ och som förmodas bidra till en fredsprocess i Irak. Konferensen skall, hoppas man, stärka FN:s roll i Irak och leda till mer bistånd.

Förfrågan om ett svenskt värdskap har kommit från FN:s generalsekreterare, heter det från UD. Men kraften bakom är Bush och Condolezza Rice, som säkert har varit i kontakt med Bildt. Bildt har inte varit svårövertalad.

VarförskallSverige ordna en sådan konfe-rens? Vore det inte naturligare, att något av de länder med USA i spetsen som anfal-lit, ockuperat och förstört Irak, ordnade konferensen? Varför inte Danmark, med dess modiga uppslutning på USA:s sida? Eller Storbritannien eller Polen?

Men för USA är det en poäng att ha konferensen i Sverige som inte deltagit i

kriget men som ändå anses vänligt sinnat och förstående. Det kan ge ett skimmer av legitimitet åt kriget och vad som därefter har hänt.

Det kan ligga något i den uträkningen, om det inte talas klartext. Vad bör den svenska statsministern säga?

Han bör säga som det är: vi har samlats här på grund av den katastrofala situatio-nen i Irak. Den är en följd av USA:s och dess allierades angreppskrig och ockupation. Minst 100 000 människor har dödats, för ödelsen är oerhörd, flyktingarna kan räknas i miljoner. Kriget var folkrättsstri-digt, har främjat terrorismen och fördjupat motsättningarna i hela världen. Den svens-

ka regeringen fördömer också i detta sammanhang att USA tillämpar tortyr mot fångar och misstänkta och har upprättat koncentrationsläger. Kriget i Irak är en civilisatorisk katastrof och ett oerhört bakslag för de värderingar som bär upp FN stadgan. Frågan är vad omvärl-den kan göra för att få ett slut på katastrofen. Ett sådant anförandeav den svenska statsministern skulle

onekligen väcka uppmärksamhet men också förstämning. Jag misstänker starkt att ingenting sådant kommer att sägas. I stället kommer den svenska regeringen lik-som de andra deltagarna på konferensen att diskutera läget i Irak som om landet på något sätt drabbas av en naturkata-strof. Man kommer att diskutera följderna av ett angreppskrig utan att nämna de ansvariga. Så var det också när Sverige, då under ledning av Göran Persson, ordnade en konferens om bistånd till det av Israel sönderbombade Libanon.

Sanningenärtyvärr också att omvärlden och FN i praktiken är maktlöst. En ny kon-ferens kan heller inte få ett slut på kriget.

Det är USA:s regering som sitter med den avgörande beslutsmakten.

En första förutsättning är nämligen att ockupationen upphör, att de främmande trupperna försvinner. Det ger säkert ingen omedelbar fred men å andra sidan kan ingen fred åstadkommas så länge de finns kvar. Den nuvarande regeringen är i prakti-ken fortfarande beroende av USA:s militära stöd. Det vet alla parter. Det gör politiska framsteg nästan omöjliga.

Bush har nu förklarat att trupperna

En tvivelaktig konferensfibkrönika

carl tham text

Är Iraks regering legitim?n n Det sägs att USA är i Irak på begäran av den irakiska reger-ingen. Visserligen har FN:s säkerhetsråd gång på gång förlängt mandatet för ockupationsstyrkan i Irak. Nu senast förlängdes det till den sista december 2008. Men att säkerhetsrådet hänvisar till en regering, som är resultatet av en folkrättsstri-dig militär intervention och efterföljande ockupation, ändrar inte på de faktiska förhållandena. Den vägen kan principen om staternas självbestämmanderätt inte undermineras. Säkerhetsrådet har etablerats i enlighet med FN-stadgan och det skall hålla sig inom stadgans konstitutionella ramar. Rådet skall agera i överensstämmelse med principen om staternas självbestämmanderätt. Det uppenbara missbruk av FN-stadgan som USA drivit igenom via säkerhetsrådet ställer frågan om gränserna för rådets makt på sin spets. Staterna kan inte vara bundna, när säkerhetsrådet grovt bryter mot grundläggande internationell rätt. Källa: IrakSolidaritet.se

Sverige ska den 29 maj vara värdland för en FN- och Irakledd konferens. Till den är USA:s ut -rik esminister Condoleezza Rice inbjuden. Carl Tham skriver om vad en svensk statsminister bör säga till deltagarna.

tor

härn

quis

t bild

Frestelsen för Bildt att få spela en roll, låt vara som marionetter, var uppenbart övermäktig, skriver Carl Tham.

fibdebattVad tycker du? Lägg dig i debatten! Skriv till: red@fib.se

NuharPeo Österholm skrivit i nummer fyra om Vietnam, bland annat kommer Sköld Peter Matthis till tals. Stackarn kom inte till Vietnam förrän 2008; på grund av Vietnams ”invasion ” av Kambodja (1978) kunde han inte besöka landet 1979 som representant för DFFG. Tacka tusan för det! Redan fyra dagar efter befrielsen 30 april 1975 kom Kambodjas första attack mot Vietnam och dessa attacker mattades inte av med åren. Några av oss är tacksamma för att Vietnam reagerade till slut – men DFFG fortsatte sin irrgång till sotdöden var ett faktum. Hade Sköld Peter Matthis varit klarsyntare den gången hade han kunnat besöka Vietnam redan 1979.

Är FiB en förlängning på gammalt DFFG-tänkande? Jag saknar möjlighet att debat-tera dessa frågor! Har precis gått med i föreningen, men blir nu alltmer tvivlande. Utan debatt inget liv!

lars linnerstenprenumerant och medlem

vietnamresan -40 år för sent!

öppet brev tillledamöterna i sveriges riksdag Folkrörelsen Nej till EU

Niärvaldasom ledamöter i Sveriges Riksdag av det svenska folket. Ni måste besluta om en folkomröstning om Lissabonfördraget. Folkrörelsen Nej till EU uppmanar med bestämdhet Er att rösta för en folkomröstning för att ge svenska folket en möjlighet att rösta NEJ till fördraget.Varför? Därför att EU:s domstol (EG-domstolen) beslut i Vaxholmsmålet, som har beskrivits av LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin som att det öppnar vägen för social dumping (inklusive lönedumping), är ett instrument som utraderar Lex Britannia och vårt nationella kollektivavtalssystem på vilken den svenska välfärdsmodellen vilar. I Vaxholmsdomen konstaterar EG-domstolen att fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet inom EU, men att Byggnads och Elektrikerförbundets blockad var ett hinder för friheten att erbjuda tjänster på EU:s inre marknad. EG-domstolen tar således redan hänsyn till EU:s rättighetsstadga när den dömer, men det ruckar inte på den fria marknadens hegemoni i EU. Att förespråka Lissabonfördraget är därmed i praktiken detsamma som att förespråka Vaxholmsdomen.

Niärvaldasom

Ni måste besluta om en folkomröstning om Lissabonfördraget.

folkomröstning för att ge svenska folket en möjlighet att rösta NEJ till fördraget.Varför? Därför att EU:s domstol (EG-

” i onsdags var det fem år sen USA invaderade Irak. Av denna

invasion har inte kommit någonting gott, bara elände

och ondska.”Mats Olssons i Expressen Sport. Det är på sportsidorna sanningarna finns.

måste stanna tills vidare. Ockupationen skulle vara i sex månader, sades det 2003. Nu har det gått fem år och för-ödelsen och dödandet bara fortsätter.

Bush vet säkert att kriget är ett totalt politiskt och moraliskt misslyckande, men jagar en hägring, nämligen att fort-satta militära insatser ändå till sist skall skapa fred och stabilitet.

Kanske kommer en ny amerikansk administration på andra tankar. Säkert är det alls inte.

BehöverIrakdåmer bistånd? Nej och ja. Irak behöver i första hand inte bistånds-miljarder för infrastruktur och återupp-byggnad. Det kan man betala själv med de stora inkomsterna från oljeexporten. Men en god början vore att de väldiga vinster som nu tas hand om av ameri-kanska företag i stället gick till Irak.

Irak behöver humanitära insatser och teknisk expertis. Men hur skall man meningsfullt kunna bedriva sådant bistånd under de nuvarande omständig-heterna? FN-tjänstemän och andra gör ett heroiskt arbete för att få fram livsför-nödenheter men systematiska och breda insatser fungerar inte.

Mycket större resurser behövs för att hjälpa flyktingarna. Det finns bortåt två miljoner flyktingar bara i Jordanien och Syrien. Här behövs massiv hjälp. UNHCR, FN:s flyktingorgan, är på plats men har, som vanligt för små resurser. Det behövs ingen ny konferens för att ändra på den saken. Det är bara att skicka pengarna.

Det finns med andra ord starka skäl mot att Sverige står som värd för denna tvivelaktiga konferens. Den svenska regeringen kunde i stället skicka de biståndsmiljoner som konferensen kom-mer att kosta till de irakiska flyktingarna. Men frestelsen för statsministern och Bildt att få spela en roll, låt vara som marionetter, var uppenbart övermäktig.

carl tham är samhällsdebattör, politiker (fp, fram till 1984, från 1986 (s)) bland annat utbildningsminister (s) 1994–98, och ambassadör i Berlin 2002–2006. inlägget har också publicerats i obs i p1.

fib 7

Källa: http://smygarn.blogspot.com/

>

fibintervju

Fler och fler människor lever och arbetar i Sverige utan personnummer. För många är osäkra svartjobb den enda möjligheten till för-sörjning. Vi kallar dem papperslösa, de kan kalla

oss samvetslösa. Frilansjournalisten Kristina Mattsson hoppas med

sin debutbok, De papperslösa och de aningslösa, bidra till en mer nyanserad debatt kring villkoren för de pap-perslösa i Sverige.

Vi träffas på Kulturhuset. En fristad i Stockholm där kulturkoftor möter trötta barnvagnsmorsor och rynkade pannor flyttar schackpjäser samtidigt som de uppdaterar sig om det senaste. Kanske sitter his-torieprofessorn jämte sin svarta städhjälp och läser tidningen. Här möts de på lika villkor, här råder undan-tagstillstånd.

Utanför Kulturhusets väggar är verkligheten en annan för dem som lever utan de magiska fyra sista siffrorna. De utan arbetstillstånd eller uppehållstill-stånd, de papperslösa.

– Man tror att det bara är i Djursholm som polska kvinnor städar för en spottstyver, men bakom vil-lafönstren i varje radhusförort pågår dagligen ett utnyttjande av de pap-

perslösas billiga arbetskraft, säger Kristina Mattsson vars bok utkom i april.

I boken får vi bland annat träffa Nicolas som levt större delen av sitt liv utan personnummer i Sverige, hans fru Maria som ständigt längtar hem till sonen som är fast i Bolivia och Nancy vars kropp bränner som eld efter åratal av tungt arbete.

Varje historia är unik men de delar alla en gemensam dröm. Att få möjlighet att jobba vitt, betala skatt och bidra till samhället. Att bli accepterad. Självklara rättig-heter för den med medborgarskap eller uppehållstill-stånd, men helt ouppnåeligt för en papperslös.

Utan arbetstillstånd är man hänvisad till de jobb som ingen annan vill ta. Majoriteten av dessa innebär allde-les för många timmar med alldeles för lite betalt.

– Det är okej att jobba svart i Sverige, men det är inte okej att vara hänvisad till det. Det är fint att vara hantverkare och själv kunna välja vad man vill göra på sidan av. Men de papperslösa har inget val.

Det finns omkring 200 miljoner mig-ranter i världen, det är klart att några hamnar i Sverige. Vissa vill ha ett bätt-re liv, andra flyr för att de måste.

Hur många papperslösa som finns

Kristina Mattssonn n Har sedan slutet av 1990-talet växlat mellan att arbeta med journa-listik och inom folkbildning/facklig utbildning. n n Hon är född i början av 1960-talet och bor i ett 40-tals egnahem i Aspudden med man, katt och barn.

Dagligen pågår ett utnyttjande av de papperslösa som billig arbetskraft, men de papperslösa är arbetsgivarnas ansvar, inte fackets, menar journalisten Kristina Mattsson som skrivit boken De papperslösa och de aningslösa.

Kristina MattssonUppmärksammar aningslösa om papperslösa

sofia eriksson text elvine lund bild

fib 9

Kristina MattssonUppmärksammar aningslösa om papperslösa

i landet är omöjligt att säga, men enligt Socialstyrelsen som hänvisar till migrationsforskaren Jonas Widgren, hamnade siffran på runt 20 000 åren 2003-2004. Enligt lokala stödnätverk rör det sig snarare om 30 000.

När Kristina började intressera sig för papperslösa var intresset från medierna ganska svalt. På redaktionerna möttes hon av fågelholkar. Sedan hände något. Över jul blev ämnet plötsligt en brännande fråga och var och varannan tid-ning uppmärksammade de papperslösas villkor.

Begreppet papperslös kommer av franskans sans papiers, men används i de flesta svenska medier som en synonym till offer.

När Kristina intervjuades i ett nummer av Journalisten lade reportern per automatik till epitetet flykting, efter papperslös. Som om alla utan uppehålls-tillstånd vore svaga.

– Vi svenskar är programmerade att vara humanitära och ansvarstagande. Det är fint, men också lite store-brorsaktigt. De människor som faktiskt tagit sig hit är alla starka och väldigt kapabla att åstadkomma något.

Kristina Mattssons bok började i en kritik mot fackets frånvändhet. Sågade dem vid fotknölarna, men allt eftersom arbetet fortskred var hon tvungen att revi-dera sin bild av deras verksamhet. Både LO-kongressen och Europafacket vill numera försöka hitta en lösning och förbättra situationen för de papperslösa.

– Svenska facket har blivit systemets fångar. LO har varit med och byggt upp det centrala systemet. Det

är bra för alla svenska medborgare, det är skittryggt att bo i Sverige. Men de som inte är medlemmar i för-eningen Sverige passar inte in i mönstret, de kan inte göra något.

Kristina menar att de papperslösa främst är arbetsgi-varnas ansvar, inte fackets.

– Tidningarna skriver gärna om någon stackars utnyttjad papperslös och sedan tar de dit facket och skäller på dem. Ingen pratar med arbetsgivarna eller Svenskt Näringsliv. Kanske är det för att facket har tagit på sig den rollen.

Företagen bör möta svartarbetet med en etisk diskus-sion, tycker Kristina. Fråga sig om det är rätt att utnytt-ja människor som inte har något annat val. Paradoxen ligger i att finns det inget svartarbete, finns heller ingen möjlighet för de papperslösa att arbeta.

– Kommunerna anställer värstingfirmor. De väljer bort att se, de bara fyller i blanketterna utan att vidare ifrågasätta hur ett företag kan sälja sina tjänster till underpris. Som om de tänker att ”de har F-skattesedel och vi får ett billigt pris, fine”. I stället bör de göra en extra koll och ta sitt moraliska ansvar.

Från staten kan inte papperslösa vänta sig någon hjälp. Kanske kommer regeringens och miljöpartiets förslag om ändrade regler och ökade möjligheter för arbets-kraftinvandring förändra situationen för dem som kommer till Sverige i framtiden. De som redan är här är utelämnade till folks goda vilja.

– Det verkar finnas fler snälla människor än vad jag trodde. De mänskliga rättigheterna innefattar bland annat rätt till skydd och rätt till hälsa. Här i Sverige finns många som tar sitt ansvar, som inte ställer obe-kväma frågor eller envisas med id-kontroll.

Vi enas om att det inte finns någon hundraprocen-tig lösning. De egna principerna får styra så länge. Och kanske kommer historieprofessorn vika ihop sin tidning, fara hem till prydliga villan och börja betala avtalsenlig lön.

fibintervju

sofia eriksson är journalist och webbredak-tör. elvine lund är bild journalist se: www.elvinelund.se

> » Man tror att det bara är i Djursholm som polska kvinnor arbetar för en spottstyver, men bakom villafönstren i varje radhursförort pågår dagligen ett utnyttjande av de papperslösas billiga arbetskraft. «

Kristina Mattsson är journa-list med arbetsliv och arbets-marknad som specialitet.

fib 11

John Tenniel | Punsch (nr 39) från den 1 december 1860.Tenniel kommenterade det amerikanska inbördeskriget 1861-1865 med ett femtiotal teckningar i Punsch. Det här är den första när Abraham Lincoln just blivit vald till president.

John Tenniel (1820-1914)Brittisk konstnär. Tenniels berömmelse som illustratör vilar på hans kongeniala teck-ningar till Lewis Carrolls två böcker om Alice i underlandet (1865, 1871) samt på hans medverkan som karikatyr-tecknare i tidskriften Punch 1850-1901. Hans endast lätt förvridna djur- och människo-gestalter gjorde det overkliga sannolikt och verkligheten tvetydig.

Ute på dansturné igenmare toomingas bild

ur satirarkivet.se

n n Första maj 2003 stod president George W Bush i full stridsmundering på USS Abraham Lincolns hangar-däck och förklarade: ”Major Operations in Iraq have ended. The United States has prevai-led.” En femton meter lång kopia av banderollen ”Mission Accomplished” vecklades ut framför Vita Huset på årets första maj som en påminnelse. Plattformen för Bushs seger-tal, fartyget USS Abraham Lincoln, avgick i början av april för sju månaders tjänstgöring i Persiska viken...

http://www.noiraqescalation.org

Mission Accomplished

fibnoterat

astrid iselidh text alessandro sorrentino bild

Uppsalas beryktade bakgata är på väg att växa ikapp.

Det är skärtorsdagen 1991. Jag är nio år gammal. Ensam. Iklädd en spontant hopplockad påskkär-ringutstyrsel, med fräkniga kin-

der, röda läppar, och med en korg i handen börjar jag att modigt ringa på dörrklock-orna i radhusområdet i Stenhagen för att dela ut mina handmålade påskhälsningar.Men varken de unga nyinflyttade sambo-paren eller de för mig etniskt främmande personerna har laddat upp med lösgodis inför denna viktiga dag. Oförberedda öppnar de sina dörrar i förvåning och börjar gräva i fickor och handväskor efter

lösa mynt. Efter min vandring är jag san-nolikt den lyckligaste påskkärringen i hela Uppsala. Förnöjsamt räknar jag enkronorna, femmorna och till och med en och annan sprillans ny tia. Stenhagen är utan tvekan det bästa området att gå påskkärring i.

Några år senare besöker Göran Greider och Ola Larsmo området. I det första numret av Arena från 1994, beskrivs situationen i Stenhagen som en ”katastrof”. Det som fattas är helt enkelt ”ett samhälle”. Göran Greider och Ola Larsmo redogör också för hur Stenhagen var ”ett sällsynt ambitiöst

försök att genom själva planläggningen motverka segregering och klasskillnader”. Men strävan mot att åstadkomma en ”all-sidigt sammansatt social struktur” hade misslyckats. Varken ett planerat köpcen-trum, fritidslokaler eller barnavårdscentral blev det något av. I det Stenhagen som Göran Greider och Ola Larsmo besökte inskränkte sig den sociala servicen till en postlåda. Men vad har hänt i Stenhagen sedan dess? Hur ser det egentligen ut där i dag? För första gången sedan början av nittiotalet beger jag mig in i det beryktade samhället bortom Ica Maxi.

fibsverige

astrid iselidh text alessandro sorrentino bild

Det är skärtorsdagen 1991. Jag är nio år gammal. Ensam. Iklädd en spontant hopplockad påskkär-ringutstyrsel, med fräkniga kin-

der, röda läppar, och med en korg i handen börjar jag att modigt ringa på dörrklock-

lösa mynt. Efter min vandring är jag san-nolikt den lyckligaste påskkärringen i hela Uppsala. Förnöjsamt räknar jag enkronorna, femmorna och till och med en och annan sprillans ny tia. Stenhagen är utan tvekan det bästa området att gå påskkärring i.

försök att genom själva planläggningen motverka segregering och klasskillnader”. Men strävan mot att åstadkomma en ”all-sidigt sammansatt social struktur” hade misslyckats. Varken ett planerat köpcen-trum, fritidslokaler eller barnavårdscentral

»Stenhagen äger!«

fib 13

>

»Stenhagen äger!«

fib 13

fibsverigeFyra brasor lyser i mörkret på ena lång-sidan av fotbollsplanen. Runt omkring dem står människor i olika åldrar och samtalar. Flera bilar anländer. Familjerna hoppar ut och ansluter sig till folksam-lingarna runt brasorna. På planen är det fotbollsträning. Tjejerna, som är i tret-tonårsåldern, tränar skott mot mål. De står på led och en efter en fokuserar de omsorgsfullt på bollen innan de skjuter. Vid andra sidan av planen sitter en kille på en moped, mannen bredvid honom är nog hans pappa. Tillsammans bevakar de fotbollsträningen. Killen pekar ut fri-tidsgården åt mig.

Inne på fritidsgården spelas det biljard och stojas högljutt. Biljardborden, de mörkblå sofforna, teven och kiosken hade kunnat höra hemma på vilken ungdomsgård som helst. Men… Något är inte som vanligt… Inga flickor syns till?

– De dyker upp lite senare, de är antingen hemma och gör läxor eller på fotbollsträning, förklarar fritidsledaren Svante Forslund.

Han är den förste etniska svensken jag möter denna kväll i Stenhagen. Fotbollslaget som tränar borta på pla-nen kallar sig Uppsala kurder, och bra-sorna har tänts för att fira in det iranska nyåret.

En grupp pojkar i övre tonåren dyker upp och intar ett av biljardborden. Fram tills nyligen var de för gamla för att vistas här, men man ändrade reglerna och nu är alla upp till 18 år välkomna till fritidsgården. Fortfarande inga flickor. Ridval Bimay är 18 år gammal och kurd från Turkiet. Sedan 1997 har han bott i Stenhagen och han beskriver det som ”toppen” att bo här. Toppen är det för att det är tryggt, tvärtemot vad många utom-stående tror. Däremot tycker han att det

saknas aktiviteter för ungdomar. I helhet är Stenhagen, enligt Ridval Bimay, ett bra ställe där alla känner alla. Men umgås alla verkligen med alla?

– De vuxna umgås mest med dem som kommer från samma land, säger han. Vi

ungdomar går ju i skolan tillsammans. I grundskolan hade han svenska vänner,

men dem träffade han bara under skoltid. Efter högstadiet tappade de kontakten, så nu har alla hans vänner utländsk bakgrund. Han berättar att en del killar i

fotbollslaget är svenskar, men att de inte kommer från Stenhagen.

Iqbal Khan är en livlig, gladlynt och engagerad man som talar varmt om sitt samhälle. Här på fritidsgården arbetar

»Folk blir som akvariefiskar, var och en i sin burk. Man glömmer att vi är samma människor.«

>

Iqbal Khan arbetar på fritidsgården i Stenhagen.

fib 15

han både som ledare på fritidsklubben, som finns till för de yngre under eftermid-dagarna, och som fritidsledare kvällstid. Han trivs jättebra i Stenhagen, uppskattar den omgivande naturen och gillar att sam-hället växer så snabbt. Dessutom tycker han att det är bra att fler etniska svenskar flyttar hit, då han tror att detta höjer områdets anseende.

Själv flyttade Iqbal Khan till Stenhagen redan 1989. Han berättar stolt att han var den första bengalen i Stenhagen, och att flera med samma nationalitet flyttat hit sedan dess. Fastän han varken känner eller umgås med alla, tycker han det känns bra att andra bengaler bor i närheten.

– Många kan ha flytt från krig och ha varit utsatta för förföljelse och fattigdom. De kan ha tappat kontaktnätet, menar Iqbal Khan. Man hamnar i en ny situation med ett nytt språk och i en ny miljö, man känner sig förvirrad.

– Det är möjligt att det blir så att man söker sig till sina egna, men det är upp till var och en. Man måste anpassa sig!

Iqbal Khan konstaterar att förutsättning-arna för att träffas och skapa nya kontak-ter i området är sämre för vuxna, och att det är viktigt med en träffpunkt för att möjliggöra detta. Personligen har han kon-takt med både svenskar och invandrare. Dessutom driver han Bengalesiska ung-domsföreningen. Likväl betonar Iqbal Khan att Stenhagen behöver en medborgarplats där alla kan träffas, unga som gamla.

En mörkt klädd man med prästkrage runt halsen har dykt upp på fritidsgården. Det visar sig vara Stenhagens förre präst Mats Jonsson. Fastän han inte längre arbetar i kyrkan är han bosatt i området och tillhör således de sovande, det vill säga de som har arbete utanför området och endast vistas här för övernattning. Just nu är det

kväll och han sitter i soffan på fritidsgår-den där han brukar kika in ibland.

Mellan 1992 och 2001 arbetade Mats Jonsson som präst i S: ta Maria kyrka i Stenhagen. I dag arbetar han inom Barn- och ungdomsnämnden i Uppsala kommun. Det var under kontroversiella omständigheter han fick lämna sin tjänst vid kyrkan. Trots en protestlista med 2000 namnunderskrifter blev han omplace-rad. Officiellt hette det att han fick gå på grund av arbetsmiljöproblem, men under ytan fanns ett missnöje beträffande hans arbetsmetoder. När Mats Jonsson var präst i Stenhagen var alla välkomna i kyrkan, oavsett bakgrund eller religiös tro. Eftersom kyrkan låg mitt i samhället och det var brist på mötesplatser blev den en viktig mötespunkt.

– Det rådde en sorts nybyggaranda då, en optimistisk stämning, berättar Mats Jonsson. Tanken var att prestigelöst sam-arbeta över alla gränser. Men vi fick inte hålla på på det viset.

– Nu upplever man att sammanhållning-en rämnar, aktörerna drar sig inom sitt skal och håller sig för sitt, fortsätter han. Det är inget samhälle. Folk blir systemimmanen-ta, som akvariefiskar, var och en i sin burk. Man glömmer att vi är samma människor.

När det gäller Stenhagen saknar Mats Jonsson varken minnen eller framtids-drömmar. På nittiotalet fick kyrkans lokaler agera fritidsgård, och redan till hösten får

Stenhagen vs. Uppsalan n 4353 personer är idag bosatta i Stenhagen. Samhället är beläget några kilometer väster om Uppsala, längs riksväg 55 mot Enköping. n n Cirka 50 procent av befolkningen har utländsk bakgrund. 40 procent av eleverna i skolan har annat förstaspråk än svenska, och undervisning i modersmål sker på tjugo olika språk. n n Uppsala kommuns statistik visar på märkbara sociala och ekonomiska skillnader i området. I Kullerstenen och Stenröset, som båda är belägna i den ursprungliga delen av Stenhagen, är de ekono-miska förhållandena betydligt sämre i jämförelse med resten av samhället. Dessa områden domineras av invånare med utländsk bakgrund, arbetslösheten är högre och befolkningen här har en medelin-komst på 154 000 kronor, vilket är en avsevärt lägre summa än i de övriga delarna. I Stenblocket, Västra Stenhagen, Herrhagen, Pimpstenen, Stenhagenskolan och Gatstenen kan man i samtliga fall utom ett, räkna antalet arbetslösa på en hand. De med utländsk bakgrund är få i dessa områden, och medelinkom-

sten ligger på mellan 244 000 och 295 000 kronor. Källa: Uppsala kommuns områdesfakta från 2007. >

”Toppen”, tycker fler av ungdomarna att det är i Stenhagen, för att det är tryggt, tvärtemot vad många utomstående tror. Däremot tycker flera att det saknas aktiviteter för ungdomar.

fibsverige

fib 17

Kulturcentrumn n Kommunens vision är att Stenhagens bildnings- och kulturcen-trum inte bara ska vara en plats för lärande och bildning, utan även för kultur och närsamhälle. Förskola, grundskola, fritidsverksamhet, bibliotek och måltidsservice ska drivas i lokalerna, som ska rymma 350 grundskoleelever upp till årskurs 9, samt omkring 40 förskolebarn. Utöver detta ska verksamheterna samverka med varandra och när-samhällets aktörer såsom föreningar, studieförbund och kulturaktörer. Biblioteket blir både ett skol- och folkbibliotek, och tanken är att de olika föreningarna och förbunden ska kunna nyttja fritidsgårdens ateljéer och musikstudio.

>

den ett nytt hem i och med det nybyggda bildnings- och kulturcentrumet. Mats Jonsson ser positivt på den nya skolan.

– Det är bra om det blir samhörighet mellan landet och förorten.

Han berättar om idéer till olika projekt, som en integrationsfest i Fyrispark, hur han skulle vilja förena invandrare som har kolonilotter med inhemska bönder från Järlåsa och Vänge, och om hur man skulle kunna starta hästklass och på så vis förena romska pojkar med svenska medelklass-flickor i skolan. Mats Jonsson har många visioner om hur man via gemensamma intressen kan skapa gemenskap mellan människor från olika sociala och etniska grupper i samhället.

– Integration tycks bara vara bra så länge någon annan sköter det.

– Jag tycker man har en social plikt mot sin närmiljö, fortsätter han. Men man engagerar sig inte tillräckligt, det är tydli-gen obehagligt om det händer för nära.

I höst är det tjugo år sedan den första familjen flyttade in i Stenhagen. Tommy Östblom, som är ute och promenerar med sin hund Isidor, är en av dem som har bott här sedan området var nybyggt. På den tiden då servicen lyste med sin frånvaro. Han trivs bra i Stenhagen och uppskattar promenadstråken i skogsområdena och närheten till stan.

– Det som saknas i dag är post, apotek och kassaservice, säger han.

Flera andra invånare nämner liknande brister. Till listan läggs bland annat vård-central samt en mötesplats för vuxna, något som faktiskt kommer att finnas i och med det nybyggda bildnings- och kul-turcentrum som startar verksamheten till

hösten. Förväntningarna på projektet varierar. Christine Wisell och Kjell Lindeberg, som båda varit bosatta i området sedan början av nit-tiotalet, tycker att man förbiser den äldre befolk-ningens behov.

– Det satsas mycket på ungdomar, men man glömmer de äldre invånarna. Man måste skapa mer utrymme för samarbete över generationsgränserna, menar de. De äldre medborgarna har kunskaper som de skulle kunna dela med sig av, till exempel under en lektion i skolan.

– Dessutom råder det brist på finkultur, föredrag och konserter, säger Christine Wisell.

Visionen för Bildnings- och kulturcentru-met innebär att det blir en plats där alla åldrar möts, över sociala och kulturella gränser. Projektet har kostat 175 miljoner kronor, och åsikter har uttryckts både om att det är för mycket och för lite. Bland kommunpolitikerna i Uppsala råder delade meningar om den nya skolan, men vad tycker egentligen de blivande eleverna och deras föräldrar? I en studie från 2006 har man undersökt vilka tankar elever och föräldrar i Vänges, Järlåsas och Stenhagens skolor har kring omorganisationen av skolorna. Medan majoriteten av föräldrarna var kritiska till omstruktureringen, hade majoriteten av eleverna i Järlåsa och Vänge en positiv inställning. Fler av de tillfrågade eleverna i Stenhagen var positiva än negativa, medan

deras föräldrar var övervägande positiva. Oron från föräldrarna i Vänge och Järlåsa grundades till exempel på att stadsdelen upplevdes som stökig med bilbränder och beskjutningar. Man oroades också för att elever med invandrarbakgrund krävde mer tid av lärare, och att deras egna barn då skulle glömmas bort. Föräldrarna i Stenhagen ansåg att omstruktureringen kommer att medföra fördelar för eleverna från Vänge och Järlåsa. Till exempel ges de en chans att vidga sina vyer, och får en kortare resväg till skolan, däremot fanns oro om att det kommer att skapas ett ”vi” och ”dom”.

Trots bristerna saknar man i dag inte lika mycket som man gjorde vid mitten av nittiotalet. Om den efterlängtade vårdcen-tralen någonsin kommer till Stenhagen är upp till landstinget. Möjligheten att etablera sig i området finns. Men eftersom marknaden styr den sociala servicen har stadsdelen länge fått lida.

Men nu är det andra tider. Enligt pla-ningenjören Owe Gustafsson kommer Stenhagen att vara färdigbyggt 2012. Han berättar att förutom ett kvarter där ett trettiotal villor kan komma att uppföras, är området bakom pizzerian Stenkakan i prin-cip den sista ytan man kommer att bygga på. Med entusiasm i rösten beskriver han visionen om en torgbildning som äntligen ska förse Stenhagen med en efterlängtad samlingspunkt.

>

I höst är det tjugo år sedan den första familjen flyttade in i Stenhagen.

»Integration tycks vara bra så länge någon annan sköter det.«

fib 17

fibsverige

– I och med torgbildningen strax efter rondellen, och med den nya skolan precis i närheten kan det bli jättefint, säger Owe Gustafsson.

Till slut dyker fyra flickor upp på fritids-gården. De har varit på fotbollsträning och sitter nu i en soffgrupp och samtalar livligt. Samtliga är iklädda röda träningsoveraller och på jackorna läser jag i mörkblå text: Uppsala kurder. En av flickorna är kurd, hon är en av två spelarna i laget som i själva verket är kurder. Deras tränare, en ung man som bär en toppluva med en liten chilensk flagga på, ger en enkel förklaring till varför de valt att kalla fotbollsföreningen Uppsala kurder:

– Kurderna har ju inget eget land!

Varpå en äldre småväxt man som står bredvid och lyssnat på konversationen om mössan och namnvalet utbrister:

– Kalkon!Kommentaren får dem båda att bryta ut i

hjärtligt skratt.

I samma ögonblick som jag slår mig ned i den lediga fåtöljen bombarderas jag med frågor: Var kommer du ifrån? Har du barn? Är du gift? Hur gammal är du? Eftersom frågorna inte kräver särskilt utförliga svar lyckas jag förvånansvärt nog svara på frågorna lika snabbt som de ställs. Alla fyra flickorna har bott i Stenhagen sedan femårsåldern, och de är nu mellan 12 och 14 år gamla. De överöser mig återigen med kommentarer, alla samtidigt förstås.

Flickorna berättar att de upplever att allt som behövs finns i Stenhagen, att alla kän-ner och tar hand om varandra, och framför allt att de inte är rädda. De tycker att den negativa mediebevakningen är överdriven och att det inte alls är lika farligt att bo i Stenhagen som många kanske tror. En av tjejerna har svensk mamma, i övrigt bildar de tillsammans en minst sagt spän-nande etnisk mix med rötter i Chile, Kuba, Pakistan, Kurdistan, Finland och Canada. På frågan om vad de tycker om att bo här utropar de samstämmigt:

– Stenhagen äger!

astrid iselidh studerar journalistik vid uppsala universitet. alessandro sorrentino är forskare och foto-graf bosatt i uppsala se http://web.mac.com/alessandrosorrentino

>

Enligt planingenjören Owe Gustafsson kommer Stenhagen att vara färdigbyggt 2012.

fib 19

Prenumerations-

Antal värvade första kvartalet: 130Mål: 300 nya prenu-meranter 2008!

var realist. kräv det omöjliga – en prenumeration!o Helår (12 nummer, 490 kr) o Helår stud/pensionär/arbetslös (12 nummer, 350 kr)o Halvår (6 nummer, 270 kr) o Halvår stud/pensionär/arbetslös (6 nummer, 195 kr)o Prov (4 nummer, 100 kronor)Ny prenumerant: VärvareNamn: Namn: Gatuadress: Gatuadress:Postadress: Postadress:Telefon: Telefon:E-post: E-post: bg-pg nr(för återbet):

Tycker du att det känns småtråkigt att klippa i tidningen? Inga problem. Maila då prenum@fib.se!

kampanjen börjar brännas!Tävlingsregler:Värvningspoäng: Helår tre värvarpoäng. Halvår två värvarpoäng. Prov en värvarpo-äng.Priser: Många chanser att vinna konstverk! l Utlottning av tre konstverk varje kvartal till tre värvare (oavsett antal värvarpoäng)! l Varje kvartal får den som samlat mest värvarpoäng en övernattning för två på Gästis i Varberg inkl spa, buffé och frukost!l De 20 första värvare som samlat minst 15 värvarpoäng får var sitt konstverk!l Den som samlat allra flest värvarpoäng under året får ett konstverk i december 2008!

Vad kostar en prenumeration? Helår 490 kr (stud/arbetslös/pensionär 350 kr). Halvår 270 kr (stud/arbetslös/pensionär 195 kr). Prov 100 kr.Provision: Värvare får 20 procent provision (utbetalas kvartalsvis i efterskott)Vem kan bli värvare? Alla som gillar FiB!

FIB BETALAR PORTOT

Folket i Bild/ KulturfrontSvarspost

Kundnummer 11 0334400110 04 Stockholm

Vinn en natt på Gästis i Varberg

Värva och

vinn fina

originalverk

+ hotellnätter!

Torsten Jurell

Karin Sunvisson

Donald Boström

fibfilm

Programmet tillämpar ”gör om mig”-konceptet, en underavdel-ning av Uppfostrings-TV:n.

I detta fall gäller det individer eller familjer, vilkas boende uppfyller högt ställda krav på kaos och bristande hygien. Offren har av för de flesta av oss out-g r u n d l i g anledning, under en arbets-

vecka upplåtit sitt hem åt två experter och ett filmteam för gransk-ning, filmning och

åtgärder. Enligt uppgift

har de av pro-

ducenten fått stränga order att i varje fall inte försöka snygga till sin bostad innan filmteamet får tillträde. Av interiörerna att döma torde de ha uppfyllt ordern till punkt och pricka.

Det är nog inte så illa som TV4:s spea-kerröst hotar med, att ”oändligt många familjer” som verkar normala ”under ytan” döljer en massa snusk och att Sverige där-för kan ”gå under” av alla människor som inte lärt sig eller orkar svabba och skura.

Om vi går under sker det säkert av andra skäl.

En katt tvättar sig ofta, om den är frisk (men även, likt

en tvångsneurotiker, om den är stressad). En

frisk gris håller rent i sin bädd, om den får möjlighet. Att i oträngt mål ställa upp i TV för att bli

så närgånget gran-skad vittnar snarast

om att man nog har andra, kanske allvarligare,

problem utöver de hygie-niska. Och den exhibitio-nism, utan vilken sådana

här program aldrig hade kunnat realise-ras. I flera fall misstänker man att värre bekymmer än städningen finns i botten även för dem som granskas i Rent Hus – sjukdom, psykiska problem, friktioner med livskamraten – eller ofrivillig avsak-nad av sådan, för mycket alkohol och för lite pengar (över). De granskade kommer företrädesvis ur socialgrupp tre och är i denna serie ej sällan sjukskrivna och/eller arbetslösa. Majoriteten av de ohygieniska boende i Rent Hus är män.

En undersökning från sociologiska insti-tutionen i Göteborg visar att det oavsett vem som utför hushållsarbetet är kvin-nans norm för hur och när städning i hemmet skall genomföras som gäller. Smuts är något relativt och kvinnans tröskel är som regel i detta avseende lägre. Redan Sigmund Freud ansåg sig notera detta fenomen hos den handfull överklasskvinnor från förra skiftets Wien som han merendels byggde sin teori på. Att förklara psykologiska fenomen uti-från samhälle och historia ligger inte för freudianer – hellre tvärtom. Enligt Freud sammanhänger alltså kvinnans ”besatt-het” vid städning med en feminin smut-sighetskänsla, som självfallet associeras till (vad annars hos Freud?) underlivet. Hon skrubbar, våttorkar och dammsuger för att kompensera skamkänslan för den egna (”defekta”, läs: pittlösa) kroppen, ansåg han. Sannolikt kan denna analys lära oss mycket – kanske inte om kvinnor eller städning, men säkert om attityden mot båda hos Freud själv.

Enligt svenska familjeterapeuter utlöses faktiskt majoriteten av alla äktenskapliga gräl – och till och med – skilsmässor – fak-tiskt numera inte av pengar, barn eller

hans isaksson text

Uppfostrings-tv Få TV-serier har hos publiken väckt så mycket reaktioner som TV4:s Rent Hus, som för närvarande går kl 20-21 på onsdagskvällar (inklusive betald reklam för lämpliga städprylar och gratis för Marlene Erikssons egen städfirma).

Foto

: Lin

us H

alls

éniu

s/TV

4

Katter och karlar avskyr, fast av olika skäl, ljudet av en dammsugare.(Samtida svenskt ordspråk)

fib 21

svärföräldrar, utan just av konflikter om städning. Trots att svenska kvinnor under den senaste femtioårsperioden i samma mån som sina män börjat arbe-ta som lönarbetare utanför hemmet anses ofta bostadens puts för kvinnan fortfarande ge ett omdöme om hennes person och sociala ambitioner. Det är därför som frågan blir mest känslig för henne. Moderna män erkänner å sin sida visserligen ofta att de i princip har samma skyldigheter i hemmet som den kvinna de sammanlever med. Men de yppar numera inte ostraffat att de lägre ambitioner de ofta i praktiken ådagalägger beträffande städning av toaletter och diskbänkar skulle bero på något tidigt förvärvat för-akt för sådant ”kvinnogöra”. Hellre skyller karlen i Freuds efterföljd på hennes sjuk-liga fixering vid renlighet och ordning. Mannens mera ”realistiska ambitioner” på området belönas ofta med att han efter ett tag slipper att städa toaletten. Detta trots att det är karlars, från generationer av utearbetande och utekissande förfäder nedärvda, genom otaliga tidsenliga TV-farser väldokumenterade, oförmåga att pricka rätt i WC-stolen, som är den största källan till förorening. Se till exempel familjedystopin Våra värsta år i TV6, som under 1986–1997 varje vecka byggde just på detta fenomen.

Kvinnan vill gärna bortse från att hen-nes ”krav på ordning och renlighet” kan belönas med ett, åtminstone partiellt, övertag. Detta till följd av den sambo-ende mannens, förväntade eller reella, kroniskt dåliga samvete, som kan få en damm sugare i funktion att ljuda som en dombasun. Båda parter har således en del att vinna på att vägra kompromisser och i stället skylla på partnern.

Inget under, således, att ett program som anammat de ”kvinnliga” normerna för ordning och hygien, väcker så mycket känslor.

I den mån budskapet hos Rent Hus bara vore att det kan vara praktiskt, och till och

med hälsosamt, att hålla en viss ordning i kök, på toaletten och i sovrum vore allt helt OK. Seriens livsmedelshygieniker försöker gärna med sina provpinnar och agarplattor ge objektiva belägg för städningens betydelse genom att påvisa mängder av bakterier och svampar som helst i vederbörande lortgris’ bostad. Man nämner dock inte att man skulle kunna odla fram nästan lika mycket även hos den mest välartade bostad, diskbänk, tandborste eller människa. Mikroorganismer, silverålar och pälsäng-rar har varit här längre än vi själva. Helt och hållet varken önskar, eller kan, man komma ifrån dem.

Men den som har en hammare, ser spikar överallt. Städexperternas redskap är ren-göringsmedel, dammsugare, odlingsplat-tor. Därtill en indignation, grundad på moralism och borgerlig kultur.

Till den sistnämnda hör just nu ”feng shui”, som en tillkallad ”expert”, utrustad med en slags mycket skum ”kompass” använde för att ställa en boendes säng i rätt vinkel mot ”chi-flödet”. Detta skulle ge henne bättre sömn. Det var förresten samma stackare som efter programmet fick sparken från sitt arbete i livsme-delsbranschen till följd av sin exponering i Rent Hus. Detta torde ha inneburit ett skarpt hårdtest för ”feng shui”-metoden som botemedel för sömnlöshet.

Värmeljus i färgade glas på toaletten anses numera också tillhöra god smak. ”Bögigt” tyckte busschauffören i program-met, vilket nog mest var hans sätt att uttrycka skepsis mot en estetik som för honom kändes främmande, liksom när han (på jävulskap) av damerna utrustades med långa skära gummihandskar och ett

storblommigt förkläde.Det mest flagranta exemplet på program-mets ambitioner att inte nöja sig med att röja upp i supplikanternas lägenheter, utan jämväl i deras grabbigt proletära ide-ologi, erbjöd avsnittet om den festande busschauffören och hans kamrat. Deras tilltag att anslå en affisch föreställande en ekorre med jätteballar i köket blev ett hårt slag för våra experter. För att om möjligt bibringa karlarna lite kultur, fick de göra hembesök i den sinnlige borgerli-ge kulturikonen Carl-Jan Granquists étage (obs! inte lägenhet!) på Strandvägen. Där fick de dricka té (inte öl eller snabbkaffe) och därvid spreta med fingret, lära sig hälsa ordentligt, kyssa en dam på hand och pussa henne på kinden utan att vid-röra ansiktet.

Vanligt folk är kulturlösa, exhibitionis-tiska grisar tycker man ofta inom TV:s underhållningsdetalj. På 1990-talet och ett tag framåt uppmuntrades vi att i underhållningssyfte agera så svinaktigt som möjligt ( Robinson, Riket, Farmen, tills konceptet löpte linan ut med Big Brother). Nu har denna genre fått ge plats åt en ”uppfostrings-TV”, försåvitt man inte måste betrakta redan de ovan nämnda serierna som sådana, t ex till nyliberalism.

Det nya, mera städade modet, började med att tämja våra hundar (och dem som höll i kopplet). Barnen, lärde sig av Supernanny med ungefär samma meto-der att veta hut. Nu skall Rent Hus lära oss hygien och ordning i hemmet. Möjligen är det ett steg framåt att vi lortgrisar får lära oss att i alla fall hålla rent och städat i stian.

fib 21

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på:http://web.telia.com/~u47210515/

”Vanligt folk är kulturlösa, exhibitionistiska grisar tycker man ofta inom TV:s underhållningsdetalj.”

fibbildNakna rötter från ett olivträd i Sur Baher, på en gård till ett palestinskt hus som är rivningshotat.

fibJerusalem

fib 23

Under vårt arbete med att dokumentera Jerusalem med omgivningar har vi blivit utsatta för den ljusa stadens mörka sidor: hundratusentals människor lever i skug-

gorna, med en identitet definierad av krafter bortom deras kontroll, oönskade i sina hem, rädda för att bli fördrivna, medan allt de begär är att leva ett fredligt liv i staden.

Framför allt vill vi diskutera mänskligheten. Men det sorgliga är att i Jerusalem så bestäms värdet på en människa av etnicitet och religion. Tillsammans med bulldozrar försöker Israel att krossa det palestinska samhället i östra Jerusalem till grus. Söndra och härska. Erövra och annektera.

Om Jerusalem ska förbli en symbol för fred och tole-rans kan det inte vara ett getto för någon, eller en stad ägd av en specifik grupp. Samtidigt som Jerusalem firar 40 år som så kallad ”enad stad”, delas staden av

diskriminering och orättvisor. I den ”heliga staden” år 2007 är den enda guden ”säkerhet” och fastigheter. Israels politik är att dra en vindlande mur som mer än någonting annat underblåser konflikten, lidandet och desperationen.

Det framtida Israel kan inte byggas genom att block-era potentialen hos någon annan. Varje förhandling som äger rum – samtidigt som fakta på marken och gränser bestäms aggressivt av ena parten – är enbart illusioner. Utan riktig frihet och respekt för den andres rätt att leva med värdighet finns det ingen grund för politiska förhandlingar.

jan anne paq, keren manor, nir landau, oren ziv, tess scheflan, yotam ronen. text, bild & bildtext

Det oberoende israeliska fotokollektivet ActiveStills har dokumenterat:

>

Det fördrivna Jerusalem

Al Qader-tunneln, en gränskontroll i Gush Etzion-området, en del av Stor- Jerusalem. Ringvägssystemet isolerar staden från Västbanken, ett apartheid-vägsystem som endast tjänar bosät-tare. Efter flera fördrivningar finns det fler bosättare i Gush Etzion-området än palestinier.

activestills är ett israeliskt fotokollektiv. bilderna är alla från deras fotoserie det berövade jerusalem från oktober 2007.(activestills.org) de ställde nyligen ut sina bilder på tegen 2 i stockholm(www.tegen2.se).

>

fibJerusalem

fib 25 fib 25

Tre generationer av familjen Siam blev hemlösa i Silwan. Mellan 1994 – 2006, var 678 hus – bara i östra Jerusalem – rivna. Husrivningar i Jerusalem utförs av ”administrativa” skäl, i allmänhet för att huset inte har byggnadstillstånd. Byggnadstillstånd från Jerusalems stadsför-valtning är så gott som omöjligt att få för Östra Jerusalems palestinier som lever under ockupation.

Bygget av en separations- eller apartheidväg: Judar till vänster om vägen. Palestinier till höger. På västbanken finns 20 vägar för ”bara judar”, vilket for-mar huvudvägnätet i regionen. Palestinierna tvinas därför in på icke anlagda bergsvägar, medan judiska bosättare har full tillgång till ett vägsystem som underhålls med 3 miljarder dollar amerikanskt bistånd.

Sheikh Sa’ad är ytterligare en förstad i östra Jerusalem där muren och en gräns-kontroll har belägrat ett helt område, så att de flesta bybor har tvingats överge sina hem. Byn står nu tom. Nuaman, Wallaje, Bir Nabala, A-Ram and A-Zaim är liknande exempel.

>

fibbild

40-årsfirandet av judisk kontroll över det ”förenade” Jerusalem. I år firade Jerusalem 40 år som ”förenad stad”, fastän det internationella samfundet fortfarande inte erkänner Jerusalem som Israels huvudstad. 1967 annekterade Israel Östra Jerusalem, trots att det stred mot internationell lag. Av det skälet är Östra Jerusalem ockuperat område

Ett stulet olivträd och plastgräs i Pisgat Zeev-bosätt-ningen framför Anata.

Har Homa-bosättningen byggdes under den så kal-lade Osloprocessen (trots att nya bosättningar var förbjudna enligt Osloavtalet). Bosättningen stryper Bethlehems-området och förstör den vackraste bergs-kullen i området. Netanyahu sa att han ”var tvungen att bygga Har Homa, för att förhindra att Bethlehem kröp in i Jerusalem”.

>

fibJerusalem

fib 27

fibbild

tvinga Israel till fred Alla som är gamla nog att min-

nas Golda Meir och Abba Eban i ledningen för Israel har också inprogrammerat i bakhuvudet

deras mantra: ”Nothing but peace” – Inget annat än fred! Under många år var detta det samlade israeliska budskapet. Det var naturligtvis lögnaktigt redan från första början eftersom Israel alltid velat ha betyd-ligt mer än fred, också före ockupationen 1967 då man tog för givet att man skulle behålla krigsvinsterna från 1948. Då eröv-rade Israel ju betydligt större område än man hade rätt till enligt FN:s delningsplan – bland annat Jerusalem som tillsammans med Betlehem skulle bli internationell zon. Inte bara Östra utan också Västra Jerusalem är alltså olagligt krigsbyte, vilket är orsaken till att inte en enda stat (inte ens USA) har sin ambassad i Jerusalem trots att den staden proklamerats som

Israel huvudstad. Alla ambassader ligger istället i Tel Aviv.

Den största krigsvinsten 1948 var förstås fördrivningen av drygt 700 000 palestinier, i runda tal 85 procent av hela den pales-tinska befolkningen i det område som erövrades av Israel. Enligt FN-beslut har de rätt att återvända, men Israel har aldrig någonsin erbjudit mer än högst 100 000 att återvända, ett erbjudande som sedan femtio år är övergivet. Efter 1967 har som bekant aptiten växt betydligt, så mycket att frasen ”nothing but peace” har blivit ganska sällsynt. Den är väl för magstark och dessutom totalt otrovärdig.

Ändå kan man fråga sig: Varför tar inte Israel chansen att ingå en rimlig kompro-missfred? Alla vet att både Arabförbundet och PLO och kanske till och med Hamas är beredda att acceptera mindre än pales-

tinierna har rätt till enligt folkrätt och FN-beslut – däremot inte samtliga Israels erövringar. Om Israel verkligen ville få slut på konflikten, bli accepterad i regionen av samtliga grannar, kunna etablera sig som ett Hong Kong för Mellanöstern, vore det möjligt. Varför blir det då inte så? Det beror definitivt inte på att en del palestinier envisas med att slåss. Sådant hotar inte Israels existens, knappast ens vardagsfriden i Tel Aviv och Haifa, utom i undantagsfall. Allt prat om ”terrorism” är skenargument för att lura Väst att godta och stödja den israeliska oförsonligheten. Så vad handlar det då egentligen om. Vore det inte bra för Israel med stabil fred? Jo, för de flesta vanliga israeler. Men inte för alla. Ofreden har alltid sina profitörer.

n n En slutlig fred skulle innebära slut för Stor-Israeldrömmen. Israels gränser och befolkningsstruktur skulle frysas till läget före 1967. Visserligen skulle Israel därigenom uppnå det mesta av det man eftersträvade före 1967: erkännande som en judisk stat, ingen betydande ström av återvändande flyktingar, kontroll över områden som erövrades i kriget 1948-49, erkännande av israelisk överhöghet över

per gahrton text stig söderlind kartor

Utan starkt yttre tvång kommer Israel aldrig att ingå en rimlig kompromissfred, skriver Palestinagruppernas ordförande Per Gahrton.

fibutrikes

Haifa

Acre

Nazareth

Jenin

Nablus

Tiberias

Tulkarm

Qalqiliya

Tel AvivJaffa

RamallahJeriko

JERUSALEM

Betlehem

HebronGaza

Ashdod

Beersheba

Eilat

Ashqelon

Netanya

Ramle

Safad

L I B A N O N

S Y R I E N

J O R D A N I E N

S A U D I A R A B I E N

E G Y P T E N

0 50

kilometer

före 1948Det brittiska mandatet100% av det historiskaPalestina

Haifa

Acre

Nazareth

Jenin

Nablus

Tiberias

Tulkarm

Qalqiliya

Tel AvivJaffa

RamallahJeriko

JERUSALEM

Betlehem

HebronGaza

Ashdod

Beersheba

Eilat

Ashqelon

Netanya

Ramle

Safad

L I B A N O N

S Y R I E N

J O R D A N I E N

S A U D I A R A B I E N

E G Y P T E N

0 50

kilometer

1947FNs delningsplan48% av det historiskaPalestina

Israel

Palestina

Corpus Separatum

Haifa

Acre

Nazareth

Jenin

Nablus

Tiberias

Tulkarm

Qalqiliya

Tel AvivJaffa

RamallahJeriko

JERUSALEM

Betlehem

HebronGaza

Ashdod

Beersheba

Eilat

Ashqelon

Netanya

Ramle

Safad

L I B A N O N

S Y R I E N

J O R D A N I E N

S A U D I A R A B I E N

E G Y P T E N

0 50

kilometer

1949–1967Före ockupationen22% av det historiskaPalestina

Israel

Palestina

Haifa

Acre

Nazareth

Jenin

Nablus

Tiberias

Tulkarm

Qalqiliya

Tel AvivJaffa

Ramallah

JerikoJERUSALEM

Betlehem

HebronGaza

Ashdod

Beersheba

Eilat

Ashqelon

Netanya

Ramle

Safad

L I B A N O N

S Y R I E N

J O R D A N I E N

S A U D I A R A B I E N

E G Y P T E N

0 50

kilometer

2005Av palestiniernakontrollerat område

Av Israel kontrol-lerade områden

Area A

Area B

Annekteratav Israel 1981

Haifa

Acre

Nazareth

Jenin

Nablus

Tiberias

Tulkarm

Qalqiliya

Tel AvivJaffa

RamallahJeriko

JERUSALEM

Betlehem

HebronGaza

Ashdod

Beersheba

Eilat

Ashqelon

Netanya

Ramle

Safad

L I B A N O N

S Y R I E N

J O R D A N I E N

S A U D I A R A B I E N

E G Y P T E N

0 50

kilometer

2005Israels mur12% av det historiskaPalestina

Israel

Palestina

Annekteratav Israel 1981

fib 29

tvinga Israel till fredVästra Jerusalem, tillgång till arabvärl-dens marknader. Men aptiten har ökat. Dessutom bygger den israeliska erfaren-heten på att den judiska staten byggs mer via utnyttjande av krig och konflikter än via FN-beslut. Utan möjligheten för krig och kriser, med en normalisering av läget med en internationellt erkänd palestinsk stat, måste alla drömmar om Stor-Israel läggas i papperskorgen.

n n En slutlig fred skulle innebära global betydelselöshet. Vem skulle bry sig om en lilleputtstat i Mellanöstern om den inte varje årtionde drar igång storkrig som riskerar att sätta hela världen i brand? Inte ens judarnas öde under nazismen och Jerusalems karaktär av centralort för tre världsreligioner skulle ge ett fredligt Israel mer än bråkdelen av den uppmärksamhet ”det hotade” Israel får - och bråkdelen så stort ekonomiskt och militärt stöd. För majoriteten av människorna skulle detta vara mycket bättre. Men för makteliten?

n n En slutlig fred skulle försvaga sionis-men. Under sin längsta fredsperiod hittills, mellan Suezkriget 1956 och sexdagars-kriget 1967 upplevde Israel en bortglömd men allvarlig identitetskris. Invandringen stagnerade, omvärldens intresse minskade, kritiska böcker frågade om Israel höll på att bli en orientaliserad enklav i arabvärl-den. Till och med Golda Meir har erkänt att situationen i Israel 1965 ”var inte bra”, där pågick en allvarlig ekonomisk nergång, stor utvandring av judar. Utan ett akut konflikttryck började sionismen erodera – och därmed de mest sionistiska politiker-nas maktbas.

n n En slutlig fred skulle leda till polari-sering och risk för inre konfliker. Enligt den israeliske fredspionjären Israel Shahak var det i slutet av 1990-talet bara en tidsfråga innan Israel skulle drabbas av inbördeskrig mellan religiösa och sekulära krafter. Det bebådade religionskriget har dock hittills uteblivit. Så länge det finns en föreställ-ning om yttre hot brukar de värsta sprick-

orna nödtorftigt kunna överbryggas. Men vad händer om det skulle bli stabil fred? Vad gör då de som anser att regeringen har förrått Guds påbud? Nöjer de sig med ”kungamord” (mordet på Rabin) – eller försöker de ta över hela makten? Sedan den judiska staten utropades 1948 har den förändrats radikalt från ett samhälle där socialistiska pionjärideal frodades, med kibbutzen som symbol, till ett samhälle där ortodox religiös sionism sitter i högsätet och yeshiva är bildningsnorm. Kan så mot-stridiga strömningar hålla fred sinsemellan utan en yttre fiende?

n n En slutlig fred skulle hämma Israels utveckling till vapenexportör. Det finns många undersökningar som i visar att den ständiga konflikten ekonomiskt inte enbart har varit negativ för Israel. I varje fall har effekterna varit varierade, med olika konsekvenser för olika branscher. Den israeliske ekonomiprofessorn Ephraim Kleiman påpekar i en EU-studie att ”i all-mänhet har ett segerrikt krig en positiv inverkan på ekonomin… sexdagarskriget gav ekonomin ett starkt uppsving”.

Naomi Klein har påpekat att Israels eko-nomi under Sharonårens upptrappade oroligheter gick för fullt. Hur var det möjligt mitt i ett sådant kaos? Därför att ekonomin växte, inte trots, utan tack vare krigen, fienderna, hoten. Att vara en stat ”omringad av fiender” har efter den 11/9 2001 förvandlats från en belastning till en fördel eftersom nu, menar Klein, hela Västvärlden känner sig omringad av allt starkare asiater, afrikaner, latinamerikaner, araber, muslimer, terrorister – barbarer – och undrar hur man skyddar sig. Och då framstår Israel plötsligt inte bara som en stackare som lever omringad av fiender utan som en mästare som har hittat meto-der att årtionde efter årtionde överleva i en fientlig omgivning. Israel har lärt sig att ”sälja staket till en apartheidvärld”, skriver Klein och påpekar att världens

Mellanösternobservatörer tycks ha förblin-dats av strömmen av vapenteknologi in i landet så till den grad att man missat den motsatta floden av högteknologi för mili-tära och säkerhetspolitiska ändamål. Israel har klättrat upp till att bli världens fjärde största vapenexportör, mycket inom en helt ny sektor som började växa efter den 9/11: Homeland security. ”Israel har alltså lyckats förvandla ”ändlösa krig till en varu-märkesfördel”. Denna verksamhet med-verkar Sverige aktivt till genom betydande vapenköp från Israel.

Det finns alltså en israelisk maktelit som har allt att förlora på fred. Svårare är det inte. I en normal demokrati kunde man hoppas att väljarna skulle byta ut den makteliten. Men Israel är knappast en nor-mal demokrati. Därför måste omvärlden ta sitt ansvar, på samma sätt som man, trots allt, till slut gjorde när de gällde Sydafrika. Utan starkt yttre tvång kommer Israel ald-rig att ingå en rimlig kompromissfred, det vill säga en fred som inte betyder totalt förräderi mot palestinierna utan ger dem en rimlig chans till en människovärdig framtid. Och utan en sådan fred kommer konflikten att rulla vidare. Till slut, om tio eller femtio år, kommer utvecklingen att skapa en situation där Israel känner sig hotat. Då kommer Israel att använda sina 200 atomstridsspetsar. Resten kan vi bara mardrömma om.per gahrton är författare och ordförande i palestinagrupperna. i höst kommer han med en ny bok på carlssons förlag.

» Vore det inte bra för Israel med stabil fred? Jo, för de flesta vanliga israeler. Men inte för alla. Ofreden har alltid sina profitörer. «

fibskriftställning

Våren år 1870 tycktes bonapartismen sitta säkert i Frankrike. Den hade blivit liberal. Napoleon III förestod inte bara en bankirernas, korruptionens, spekulanternas och polisöver-

vakningens stat; det ekonomiska uppsvinget, hans sociala demagogi och hans folkhemsförebådande reformer hade givit hans stat rösträttsstöd. I folkomröstningen den 8 maj 1870 fick Napoleon III 7 336,000 jaröster för sin poli-tik mot de oppositionellas 1 560,000 nejröster.

Den allmänna meningen, det folkliga medvetandet, styrdes av kyrkan som trots konflikten om Napoleon III:s Italienpolitik ackommoderat sig med kejsarmakten, av statens politiska agenter och censurövervakare; samt av massmedierna. Mediebilden var tydlig. Vi känner igen den. De stora tidskrifterna (som Revue des Deux Mondes) var genuint borgerliga och officiella (som L’Illustration). De stora kommersiella Paristidningarna, som Le Petit Journal (287 000 exemplar) och Le Petite Presse (136 000) var så kallat opolitiska. De öppet kejsartrogna var nästan lika stora (Journal officiel du soir, 160 000 och le Moniteur universel du soir, 93 000), av provinstidningarna hade de kejsartrogna nästan tre gånger så många abonnenter

(245 420) som de måttliga oppositionella (98 280). De våldsamt oppositionella tidskrifterna (som Rocheforts La Lanterne) tycktes spektakulära men hade liten upplaga och stod hela tiden i konflikt med polis och myndigheter.

Principiella republikaner och socialister som Jules Vallès upplevde sommaren 1870 med hopplös förtvivlan hur allt motstånd mot kejsaren och hans följe dränktes i den våg av patriotisk chauvinism som Napoleon III:s våghalsiga krigspolitik mot Preussen utlöste.

Men kriget gick illa. Liksom Bismarck spelat bort Napoleon III politiskt krossade de preussiska arméerna med överlägsen strategi de franska styrkorna, den 2 september 1870 kapitulerade Napoleon III vid Sedan. Kejsardömet föll samman som en punkterad ballong. Censuren försvann i det statliga sammanbrottet och nu i detta vakuum inträffade det som borgerskapet ständigt fruktar. De officiella och kommersiella medieföretagen malde på som vanligt däruppe men det var gatan som tog själva massmediemakten. Det kom att prägla de kommande månaderna.

Kända oppositionella konstnärer och karikatyrtecknare

när gatan tog mediemaktFlygbladen som gjorde pariskommunen möjlig.

Hon gjorde motstånd. Jag mördade henne.Utrikesminister Jules Favre undertecknade vapenstil-leståndet den 28 januari 1871 och tvingade Paris att kapitulera vilket inte bara Gambetta kallade förräderi. Faustin (Faustin Bebeder 1847–?).

Napoleon den lille vid skampålen. De Frondat, Napoléon Charles Louis (1846–?).

jan myrdal text

fibskriftställning

fib 31

när gatan tog mediemaktsom Pilotell, Alfred le Petit, Faustin, Moloch och andra spred litografier i tusental. De var så billiga att även de traditionellt byxlösa hade råd att skaffa in dem och sätta upp dem på murar och väggar. De fick följe av ett otal litografer och amatörer som konstlöst men fräckt uttryckte gatans, småfolkets som det med dåtida språkbruk hette, egen politik. De formulerade i ordrätt vulgära bilder en folklig kritik mot inte bara kejsare, kejsarinna och det osedligt korrupta hovet utan mot hela det officiella Frankrike. De tidigare dominerande medierna förlorade så sin dominans när den inte läng-re hade censuren till skydd.

Det var dessa flygblad som trots den politiska led-ningens fega förräderi inspirerade till parisarnas hjäl-temodiga (dumdristiga sade de kloka) motstånd mot preussarna. De bidrog till att göra Kommunen möjlig. När Kommunen fallit (fler än 20 000 kommunarder avrättades i vad som kallats Blodsveckan, 38 568 fängs-lades av dem avled 1 179 av misshandel) då återinsattes censuren och efter maj månad 1871 var flygbladens tid åter ute.

Det var första gången i modern tid som gatan tog mediemakt. Nästa gång just de masspridda flygbladen blev ett sådant medvetet politiskt massvapen var på

trettiotalet i México när striden mot reaktionen var hård. Då bildades T.G.P. Folkets grafikateljé. De unga och fattiga konstnärerna i T.G.P. arbetade med den enklaste av grafiska tekniker; träsnittet. De menade att arbetet med propaganda i bild var ett effektivt vapen.

Tredje gången gatan tog mediemakt var för fyrtio år sedan i Paris. Då som nu menade många konstnärer att de kände starkt för skönhet och känslor och ”närmade sig något” när de gjorde installationer för intendenter och tjänade auktionsfirmor och konsthandlarmaffian i New York. Men i maj 1968 var det åter gatan i Paris som tog ledningen. Den 13 maj demonstrerade en miljon i Paris. Dagen därpå gjorde eleverna vid konst-högskolan uppror mot rollen som borgerskapets konst-närliga tross. Den 14 maj övertog de konsthögskolans lokaler. Från litografiska verkstaden spreds de första strejkaffischerna. Den 16 maj bildades där Folkets Ateljé. Deras silkscreentryckta flygblad och affischer satte sin prägel på de dåvarande stora politiska och fackliga striderna.

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

Thiers I. Kapitulanternas konung.Med listan på hans brott och kung Ludvig Filips sym-boler.

Fader Duchènes stora vrede. Titeln syftar på den mest radikala tidningen under Stora revo-lutionen som under Kommunen. Thiers hålls fast med ena handen och Napoleon III med den andra. Henri Demaret (1844 – 1888) kommunard, undkom till Österrike.

Republik eller död! Republikens flagga drar blod från rojalister och kejserliga av olika slag. Pilotell (Georges Labadie 1844 – 1918) Den mest framträdande av Kommunens tecknare. Lyckades undkom-ma till London; levde där i misär.

n n Till detta en inte bara privat personlig kommen-tar. När Gun Kessle hade Parisateljé i Marais i början på sjuttiotalet kunde vi bit för bit skaffa in en mycket stor samling flygblad av 1870/71. Vi beslöt i fjol att donera hela samlingen till KB mot utställning och katalog, samma villkor som när vi till KB donerade den samling affischer som användes till utställningen Sälja krig som margarin. Chefen för KB var härute. Han tog tacksamt emot donationen. Vi skå-lade i champagne för den kommande utställningen. Men han hade gjort upp räkningen utan kvinnorna i samrådsgruppen. De upprör-des över att jag hade mans-lem och Gun betraktades väl som vanligt av sådana som vad de kallar ”falsk man”. De beslöt alltså av genusjämlik-hetsskäl att KB icke skulle ta emot donationen. Kanske tar Mexiko emot samlingen. Eller Kuba. Politiskt konstintresse-rade svenskar kan då resa dit och se den.

JAN MYRDAL

fib 31

fibintervju

Erkki Tuomioja är en av de ledande politikerna i Finland. Han är numera riksdagsman och president i Nordiska rådet men har tidigare varit handels- industri- och utrikesminister.

Han kandiderar också i vår till posten som partiledare i Finlands socialdemokratiska parti. Hans förhopp-ningar om att det ska leda till att han blir statsminis-ter är inte stora.

– Till skillnad från de svenska socialdemokraterna har vi inte hämtat oss efter förlusten i det senaste valet. Opinionssiffrorna är fortfarande låga, säger Tuomioja.

Tuomioja kan nog beskrivas som en del av den finska politiska adeln. Hans far var partiordförande i det liberala framstegspartiet och chefredaktör för Helsingin Sanomat, finansminister under fyrtiotalet och därefter chef för Finlands bank. Hans morfar Sulo Wuolijoki var ledande socialde-mokrat och folkdemokrat. När jag frågar honom om det inte är vanligare i Finland att folk hop-par mellan olika uppgifter och att andelen yrkespolitiker är mindre än i Sverige svarar han att det tyvärr inte är så. I den nuvarande regeringen är alla yrkespolitiker och detsamma gäller för större delen av riksdagen.

Själv har han försökt undvika att bara vara politiker. Han har

doktorerat i statskunskap, skrivit en bok om sin far Sakari Tuomioja och är fortfarande redaktör för den finska fredsrörelsens tidskrift. Nu kommer han ut med en bok om sin mormor, Hella Wuolijoki, som till-sammans med Bert Brecht skrev pjäsen Herr Puntila och hans dräng Matti bland mycket annat, och om hennes syster Salme Dutt, poet, kominternagent och ledande ideolog för Storbritanniens kommunistparti under första halvan av 1900-talet.

Boken heter Ett stänk av rött, två systrar i revolutio-nens tjänst, och ges ut i Sverige på Leopard förlag. Tuomioja har arbetat med den i drygt tio år och fått fram en mångd hittills okänt arkivmaterial från både

Ryssland, Finland och Storbritannien. Den som upptar större delen av boken är mormodern Hella Wuolijoki som var född i Estland 1886 och hette Ella Murrik så länge hon bodde kvar där. 1904 flyttade hon till Helsingfors för universitetsstudier, blev så småningom finsk medborgare och tillfogade ett H till sitt förnamn.

– Hon var mycket språkkunnig, lärde sig tyska som första språk, estniska, ryska som skolspråk, franska, finska, svenska och engelska, som hon lärde sig tala genom sina affärskontakter med amerikaner.

I boken går både finska och interna-tionella storheter av olika slag in och ut i hennes liv. När hon kom till Finland var det ett ryskt storfurstendöme. Hon hade då gått på gymnasium i Moskva och

Hella Wuolijoki var en färgstark gestalt i 1900-talets Finland. Hennes dotterson, förre utrikesministern Erkki Tuomioja, har skrivit boken Ett stänk av rött om hennes och hennes systers spännande liv.

hans o sjöström text eva wernlid foto

Erkki Tuomioja, Född: 1946 i Helsingfors.Yrke:finländsk socialdemokratisk riksdagsman, doktor och docent i politisk historia vid Helsingfors universitet. När Tarja Halonen valdes till republiken Finlands pre-sident år 2000 ersatte Tuomioja henne som utrikesminister. Bakgrund: Han är son till den förre statsministern, ambassadör Sakari Tuomioja, och dotterson till förfat-tarinnan Hella Wuolijoki. Karriär: Riksdagsman 1970-1979, 1991. Sedan utrikesminister 2000-2007 och handels- och industrimi-nister 1999-2000.Böcker översatta till svenska: Ett stänk av rött: två systrar i revolu-tionens tjänst, 2008.Hemsida: www.tuomioja.org

Ett stänk av

fib 33

>

Ett stänk av

>

fib 33

fibintervju

därigenom fått rätt att skriva in sig vid ett ryskt universitet. Ett av dessa var univer-sitetet i Helsingfors, där hon gjorde stor succé både i sällskapslivet och studierna. Hon blev blixtförälskad i en bolsjevikisk agent som hade täcknamnet Anatolij. Hans riktiga namn var Meier Abramovitj Tresselin och enligt Hella var han en av de drivande krafterna bakom den misslyckade revolten på Sveaborg 1906 som dränk-tes i blod. 1908 gifte hon sig med Sulo Wuolijoki.

Hella Woulijoki började tidigt med affärer. Från ett litet importföretag i Helsingfors avancerade hon snabbt till egen företagare och importör och därefter till en av de största företagarna i timmer-branschen. Hon blev kär i en charmerande amerikansk affärsman som hette John Daniel. Det var på vippen att de båda gifte sig, men de planerna gick i stöpet. Hon brevväxlade intensivt med generalkonsul Axel Ax:son Johnson, som tidigt byggde upp kontakter med den nya sovjetiska regeringen, och föreslog honom till exem-pel att starta en galoschfabrik i norra Ryssland.

Under denna framgångsrika period öpp-nade hon salong för litterära och intellek-tuella samtal i Helsingfors. Där trängdes brittiska och amerikanska diplomater med författare, konstnärer, musiker, skådespe-lare och politiker. Även de som inte ville komma till salongen träffade gärna Hella Wuolijoki, dels på grund av hennes lärdom och berättarkonst men framför allt på grund av hennes kontakter i alla möjliga politiska kretsar, framför allt sådana som hade anknytning till Sovjetunionen. På så sätt kunde västliga diplomater få uppgifter som de inte fick på annat sätt. Åtminstone trodde de det. Det var de brittiska under-rättelsetjänsterna som sa om henne att

hon hade ”ett stänk av rött”, vilket alltså blev titeln på Erkki Tuomiojas bok.

Hellas imperium föll samman i och med depressionen och börskraschen 1929 och hennes anseende sjönk. Då blev hon i stäl-let dramatiker och skrev den i Finland så uppskattade serien av teaterpjäser om går-den Niskavuori och dess människor under flera generationer. Det var, förutom släkt-krönikor som fortfarande tillhör det mest uppskattade i Finlands teaterrepertoar, också sexuellt frispråkiga pjäser som öppet skildrade kvinnors sexualitet, något som inte hade förekommit tidigare i Finland och fick en del teaterkritiker att gå i taket.

Under andra världskriget bodde Bert Brecht på Hella Wuolijokis gård Marlebäck medan han väntade på att få visum till USA. Då berättade Hella för honom om en pjäs som hon höll på att arbeta med. Brecht blev intresserad och tillsammans skrev de två versioner av den, en finsk som hette Iso-Heikkilän isäntä ja hänen renkinsä, Kalle och en tysk som på svenska heter Herr Puntila och hans dräng Matti [Herr Puntila und sein Knecht Matti]. Brecht översatte många år senare tillsammans med Margarete Steffin en av Hellas första böcker Sôja Laul [Krigets sånger], en sam-ling sånger eller dikter på estniska om fol-ket som krigets offer.

Innan Hella Wuolijoki fick en ny kort storhetstid efter andra världskriget satt hon i fängelse för att ha gömt en sovjetisk agent. Hon kom ut ur fängelset som lan-dets populäraste dramatiker som ensam fick 60 procent av alla teaterroyalties i landet. Hon hade också stort inflytande inom politiken och fick vara med och bestämma vilka som skulle sitta i de första efterkrigsregeringarna. I stort sett blev det som hon hade sagt, men det är knap-past troligt att hon alldeles ensam hade

utarbetat regeringslistan. Antagligen hade hon gjort det i samarbete med de styrande i Sovjetunionen. Som tack för hjälpen utsågs hon till radiochef. Också på den posten blev hon en omstridd figur och fick inte sitta kvar så länge.

Hellas syster Salme var hela livet en betydligt mer tillbakadragen person vilket till en början kan ha haft att göra med att hon var sjuklig. Också hon kom till Finland via Ryssland och gifte sig med idrotts-mannen och socialisten Eino Pekkala. Det äktenskapet upplöstes efter några år och Salme gifte då om sig med Rajani Palme Dutt, länge de brittiska kommunisternas ledande ideolog och kusin med Olof Palme. Om hennes liv och gärning har det varit svårare att få fram några uppgifter, och enligt Erkki Tuomioja var det först när Palme Dutts arkiv blev offentligt som brit-tiska forskare upptäckte vilken betydelse hon haft som ideolog för det brittiska kommunistpartiet, en betydelse som var lika stor som Rajani Palme Dutts.

Både Hella Wuolijokis och Salme Dutts liv är fulla av äventyr, storpolitik och spionhis-torier. Erkki Tuomioja har gjort ett enormt arbete med att utreda alla deras kontakter och deras olika betydelse i Finland och Storbritannien. Själv har han bara dunkla minnen av sin mormor. När hon dog hade han ännu inte fyllt åtta år. – Hon var för övrigt inte den typ av mor-mor som med glädje tar hand om sina barnbarn. Hon tog hellre in oss och visade upp oss för sina vänner, men sedan fick vi gå någon annanstans och roa oss på egen hand.

>

» Både Hella Wuolijokis och Salme Dutts liv är fulla av äventyr, storpolitik och spionhistorier. «

hans o sjöström är författare och översättare. eva wernlid är fotograf.

fib 35 fib 35

Den 17 april i år beslu-

tade regeringen att ge ytterligare

direktiv till Tryck- och yttrandefrihets-bered-

ningen (TYB).TYB får i uppdrag att på kort

sikt presentera förslag till ändring-ar som kan genomföras med valet

2010 som mellanstation. Det handlar här om harmlösa anpassningar av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) till den tekniska utvecklingen, så att digital filmvisning och e-böcker med innehåll får grundlagsskydd.

”Det borde ha stannat därvid”. I tidigare krönikor i denna spalt har jag skrivit om TYB:s debattbetänkande, som kom i november 2006 (se FiB/K 2006-12), och om regeringens beslut att ombilda TYB till en parlamenta-risk utredning (FiB/K 2007-9). Nu pekar regeringen ut åt vilket håll utredningen ska gå efter att dessa kortsik-tiga uppdrag utförts. Samtidigt har JK Göran Lambertz utsetts till ordförande. Under debatten sedan november 2006 har han framfört den mest långtgående och hög-ljudda kritiken mot de gällande reglerna i tryckfrihetsför-ordningen (TF) och YGL.

Det framgår av direktiven att regeringen tagit intryck av remissvaren på debattbetänkandet såtillvida som man inte förordar den av TYB där skisserade model-len med bara en portalparagraf i regeringsformen och hänvisning till Europakonventionen för mänskliga rät-tigheter.

Emellertid är regeringens avsikt med uppdraget att på lång sikt hitta ett sätt att avskaffa TF och YGL. Därom kan ingen tvekan råda.

Beredningens långsiktiga arbete ska nämligen inriktas på att undersöka om man ”i längden” bör behålla den nuva-rande grundlagsregleringen av tryck- och yttrandefrihe-ten, en reglering som med rätta karakteriseras som ”tek-nikberoende”. Det ordet betyder, när det gäller tryckta skrifter, att den enda men fundamentala förutsättningen för grundlagsskydd är att skriften framställts i tryckpress.

Regeringens kritik mot gällande TF och YGL går bland annat ut på att lagarna är krångliga och att domstolarna i sin rättspraxis har fått fylla ut oklarheter. I debattbe-tänkandet framhöll TYB:s dåvarande ordförande Göran Regner att detta är något fullständigt normalt i vår rätts-ordning och inte utgör något problem. Regeringen håller inte med. Man finner istället att ”regleringen i viss mån är oförutsägbar”. Eftersom detta kan sägas om i stort sett all lagstiftning, som domstolarna alltid måste tolka och när så behövs komplettera i sin rättspraxis, förstår man att regeringen här använder ett mycket dåligt argument för att främja en mycket dålig sak.

I samma riktning pekar att regeringen hänvisar till JK:s ”flaggargument”: Kriminaltekniska laboratoriet kunde inte avgöra om ett hakkors som var anbringat på en flagga var tryckt på tyget eller hade hamnat där på något annat sätt, varför JK inte kunde åtala för hets mot folkgrupp, och inte någon annan åklagare heller. Sådana händelser inträffar som man förstår bara ett litet antal gånger årligen. Ville lagstiftaren komma tillrätta med denna rättsväsendets pattsituation, är det lätt att göra genom en presumtionsregel: i tveksamma fall ska skriften anses tryckt och därmed skyddad av grundlagen.

Vidare hopar regeringen moln över våra grundlagar genom att hänvisa till Lissabonfördraget, det avtal mel-lan EU:s medlemsstater som förväntas träda i kraft nästa år. Fördraget förutsätter att samarbetet på det straff-rättsliga området ska ske genom beslut med kvalificerad majoritet. Eftersom TF och YGL är mycket detaljerade grundlagar, försvårar de det rättsliga samarbetet inom EU. Det finns skäl, säger regeringen, att ”försöka minska konfliktytorna” mellan dessa grundlagar och gemen-skapsrätten. Och då tänker nog inte regeringen att de övriga 26 medlemsstaterna ska anpassa sig till våra exo-tiska regler om till exempel meddelarskydd för statsan-ställda vilka röjer hemliga uppgifter till medierna.

Alla säger sig vara anhängare av tryckfrihet, inte minst regeringen. Men dess direktiv visar, tycker jag, att detta är en läpparnas bekännelse. Tryckfrihetens verkliga vänner måste försvara själva grundlagen TF. Dess detaljrikedom gör den svår att komma runt för makthavare. Låt oss här i FiB utbyta erfarenheter av hur vi på bästa sätt värnar denna demokratins fästning.

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och med-lem i föreningen fib-juristerna (www.tffr.org). christofer ahde är illustratör och animatör bosatt i västerås. www.chris-toferahde.se

Värna demokratins fästningingemar folke text christofer ahde illustration

foto

: elv

ine l

und

fibrätt&rådligt

FiB-juristen Ingemar Folke om hotet mot tryckfriheten

fibintervju

– Javisst. Firas nickade, han höll ena handen på ström-brytaren. Den nya också.

– Då skiter vi i det här! Bengt tog matlådan under armen och ställde stolarna rätt. Firas släckte ljuset.

De tog trapporna från A01-lagret och stannade framför stämpelklockan, dröjde kvar i halvmörkret och såg på varandra. Det var Bengt och Firas, Jarmo och Kenneth. Råvarorna till tuggummit stod i hissen och brusavdelningen hade fått sitt för helgen. Det var bara att gå. Stämpelklockan drog de sista minuterna för dem medan de väntade. På fabriksplanen bakom glasdör-rarna glimmade asfaltgatan i ljuset från gatlyktorna; det var snö blandat med regn.

– Jag skiter i det, jag flexar, sa Kenneth och slog ut med armarna. Han skakade händerna, drog åt jackan över axlarna och stoppade händerna i byxfickorna. Tänker ni vänta tills klockan blir fyra?

– Jag har minusflex, sa Bengt och tog fram kortet. – Det kvittar väl, sa Kenneth. Han drog djupt efter

andan. Kylan kändes genom glaset, trängde in i hal-len. Bet sig fast i stentrapporna och golvet. Dörren var stängd; men folk passerade, slog i dörren och det hann inte bli varmt mellan gångerna. Nej, jag väntar inte. Det går inte att stå här. Det är ju som att vara i ishallen utan skrillor, sa han sedan. Han skakade på huvudet, de annars så vänliga och varma ansiktsdragen hade för-ändrats.

Jarmo och Firas log mot varandra.

Samtidigt som Jarmo och Firas log mot varandra och Kenneth satte kortet i stämpelklockan tryckte Yngve

Bertilsson på hissknappen. Han skulle ner i källaren. Han var chef för en av företagets tillverkande avdel-ningar och hade uppvägningssidor i händerna. Yngve Bertilsson hade sina egna tricks för att få någonting gjort när det var brådskande; en rad utstuderade knep med vilka han försökte manipulera uppvägningsperso-nalen. Och han drog sig inte för att använda dem. Nu stod han i hissen.

Det kunde handla om enklare jobb, som att få ett par råvaror uppvägda, snabbt, genast. Eller om större jobb, som att tillverka Pulvis och andra halvfabrikat till preparat som skulle granuleras till tabletter redan samma kväll. Det hände ibland att han ringde en sig-nal till centraluppvägningens enda, fasta telefon, som stod i pausrummet, eller kom ner till avdelningen med ordersedlarna nedtryckta i en brun cirkulationspåse. Det hände ibland att det var en fredag, sent på eftermid-dagen, och det kunde handla om flera sedlar, det visste bara Yngve själv.

Kärl med uppvägda råvaror stod på plastpallar, i flera rader, utanför pausrummet. En hel veckas jobb, tunga lyft, slit. Hundratals skopor pulver. Bertilsson gick med korta, snabba steg genom korridoren, försjunken i tan-kar och med en kulspetspenna mellan läpparna. Han verkade stressad. De översta knapparna i rocken var uppknäppta så att det håriga bröstet skymtade genom skjortan. Över axlarna bar han en vit läkarrock, den satt slarvigt, var ett par storlekar för liten och smutsig av pulver. Yngve Bertilsson närmade sig pausrummet, tog kulspetspennan ur munnen och drog några streck på

fibnovell

folk dörandreas svanberg text kristina eriksson illustration

Det räcker så här! sa Bengt. Han stod i pausrummet och såg ut över ställagen. Båda ställagen var fyllda till bristnings-gränsen med uppvägda råvaror. Vi ska hit på måndag igen för fan. Han tittade på de andra, fäste Firas med blicken.

Har du ställt truckarna på laddning?

>>

fibintervju

rockarmen, mest för att pröva bläcket. Han stannade med ena foten på tröskeln.

Nähä, ingen kvar. Har alla gått? tänkte han. Det är omöjligt, klockan är inte fyra.

Han slog upp branddörren utåt A01-lag-ret och stegade iväg mot utgången. Tog trapporna i fyra steg, sköt upp dörren med en smäll. I entréhallen hittade han dem. Kenneth stod med kortet i munnen och trädde på sig handskarna.

– Tänker ni gå hem? frågade Yngve vasst.– Ja, inte fan tänker vi stå här, svarade

Kenneth, medan han balanserade kortet i munnen. Det hördes otydligt det han sa, och han tog ut kortet ur munnen. Du ser väl för fan att vi är ombytta.

– Jag behöver dom här råvarorna, med en gång, fortsatte Yngve. Ja, till ikväll någon-ting. Han höll upp sedlarna. Det är till torr-tillverkningen, två tabletter.

– Javisst, sa Jarmo. Vi tar det på måndag.– Vi ska jobba i helgen. Börjar ikväll, sa

Yngve. Bengt spände blicken i Yngve:– Vi är på väg hem.– Ja, jag ska fira min dotter ikväll, för-

sökte Firas. Morfar kommer. Yngve gjorde stora ögon, han sänkte

armarna. Han öppnade munnen, som för att säga någonting.

– Hon fyller tie. Vi ska äta tårta.– Äta tårta, stammade Yngve. Han trodde

inte att det var sant.– Kan det inte vänta, frågade Jarmo. – Morfar har kört från Malmö, förklarade

Firas.– Vänta?! röt Yngve och såg Jarmo rakt in

i ögonen. Säg inte att du också fyller år! Övertid eller inte. Det kunde gå på ett ut.

Råvarorna till tabletterna skulle vägas upp, och vem som sen gjorde det det spelade ingen roll. Yngve Bertilsson förhandlade inte om sånt.

– Jaha, då får vi ju lotta! Yngve lät riktigt

irriterad.– Javisst, lotta du, sa Bengt. Det är ingen

som kommer att stanna ändå. Det är fre-dag.

– Jaså, det är det som är problemet, fort-satte Yngve och höjde rösten, att det är fredag. Han tittade upp förvånat. Dom här helgerna kommer fanimej mitt i alltihop. Han såg på de andra och lät blicken dröja vid Firas. Hur ska jag kunna planera när det är både lördag och söndag rätt som det är.

– Ingen aning, svarade Firas. Yngve drog djupt efter andan, och det

blev en paus. Sedan kom det: – Folk dör!

Och nu syntes det att Bertilsson menade allvar. Han slog ut med armarna. Slet upp tillverkningsföreskrifterna ur den bruna cirkulationspåsen och började skratta, ner-vöst och flämtande – medan han lät blick-en vandra mellan dem, som om han på något sätt ville följa upp deras reaktioner:

– Människor ligger för döden. Och så tän-ker ni äta tårta?!

Han vände blicken mot Kenneth, den flackade oroligt.

– Har ni inget hjärta i kroppen?!– Jag har stämplat ut, sa Kenneth efter

ett tag.Yngve Bertilsson tog ett steg åt sidan,

sjönk ihop och satte sig med en duns på trapporna. Han knöt händerna och stirrade sedan rådlöst, klagande, först på Kenneth sedan på Bengt:

– Är det allvar? fortsatte han och såg på Firas. Tänker ni inte göra det?

– Nej, sa Jarmo.– Vi måste få veta det i tid, försökte Firas. – Jag kan väl för fan inte hålla reda på när

din morfar ska komma! Yngve satt kvar på trappan. Han såg ut att kvävas av ilska.

– Två sedlar, sa du? mjuknade Bengt och nickade åt Firas. Stick du hem till tjejen så fixar vi det här.

– Han ska få sitt skit, fyllde Kenneth i. Stick du hem, sa han till Firas. Hälsa tösen och säg grattis.

Yngve Bertilsson reste sig upp.– Tack, sa han. Firas såg på kamraterna. Han nickade åt

Kenneth, sedan tog han kortet och satte det i stämpelklockan. Det tjöt till och dis-playen visade ”UT 16.06”. Han gick.

Yngve Bertilsson stannade i pausrum-met. Han tog fram en kulspetspenna, som han hittade i rocken, och skrev själv i Uppvägning påbörjad i tillverkningsföre-skrifterna. Folk dör, tänkte han. Det ska jag lägga på minnet. Han drog handen genom håret.

fibnovell

>

» människor ligger för döden. och så tänker ni äta tårta?! «

andreas svanberg är född 1974, författare och fabriksarbetare. Skriver främst för teatern och har bland annat bearbetat två pjäser för Helsingborgs Stadsteater. Till vardags uppvägare i en läkemedelsfabrik i Helsingborg. Började som granulör i Penicillinfabriken som nittonår-ing och har sedan avancerat neråt till källaren. Är också ordförande i Föreningen Arbetarskrivare. kristina eriksson är bildlärare bosatt i sala.

fib 39

Tysklands förbundskansler avslöjad som kvinna! Se där den braskande nyhet som nyligen valsat runt i Europas medier, illustrerad med en stort uppslagen bild. Fotot i fråga härrör från invigningen av Oslos

nya operahus och visar Merkel iklädd det som brukar före-skrivas som adekvat plagg för kvinnor vid sådana högtidliga tillfällen. Alltså en festklänning med djup urringning. Och till saken hör då att medierna, kvällstidningarna inte minst, bru-kar rikta obarmhärtig kritik mot offentliga personer av kvinn-ligt kön om de vid liknande evenemang inte iklätt sig festblå-sor som är tillräckligt flärdfulla, glittriga — och urringade.

Angela Merkels klädsel är förstås en icke-nyhet. Ändå har själva det faktum att man i Tyskland och många andra länder, även Sverige, ägnar hennes festklänning så stor uppmärk-samhet gjort mig sorgsen och nedstämd. Och det är inte i första hand själva det massmediala pådraget jag har svårt med. Kändisartiklar av den här typen brukar jag annars bara bläddra förbi, rutinmässigt och utan att läsa vad som står där.

Det som verkligen gör mig ledsen i denna icke-nyhet är den människosyn som avspeglas exempelvis i den tyske soci-aldemokraten Walter Mendes hånfulla uttalande: ”Fram till uppträdandet i Oslo hade jag ingen aning om att förbunds-kanslern har bröst.”

Jag skrev människosyn men menar förstås kvinnosyn. Denne mullige mansgris vid namn Walter Mende vill alltså göra gäl-lande att han tidigare inte känt till att Angela Merkel är kvin-na. Kanske ligger det ett motvilligt (och perverterat) beröm i det uttalandet. Merkel har ju sedan hon tillträdde väckt påtaglig respekt även i det politiska motståndarlägret. Hon har uppträtt med självklar pondus och auktoritet, ja kort sagt skött sitt ämbete ”som en hel karl”. Stilig och proper brukar hon också vara i sina kostymer och högknäppta kavajer. Men så har människan fräckheten att uppträda i en galaklädsel som visar att hon — trots sin allmänt omvittnade duglig-het — till syvende och sist är kvinna, en representant för

”det andra könet”, det som Simone de Beauvoir så träffande beskrivit och analyserat i sin bok med samma namn!

Egentligen borde man nöja sig med att skratta åt denna fåniga historia. Men jag blir ändå ledsen ( ja tyvärr ledsen, trots att jag borde bli arg) var gång jag påminns om att män-niskan fortfarande, på 2000-talet, är man och den halva del av mänskligheten som råkar vara födda som kvinnor någon-ting annorlunda, kurvigt och kroppsligt och rentav försett med bröst.

Kvinnor kan idag bli nästan allt, till och med förbundskans-ler i Tyskland, men ändå har vi fortfarande att fajtas med de uråldriga mentala föreställningar som instinktivt uppfattar mannen som norm och kvinnan som avvikande, som den andra människan skapad av Adams revben, mannen till glädje och behag.

Men jämlik? Tja, dit är det tydligen långt kvar. Och i väntan på det kanske Frau Bundeskanzlerin gör bäst i att ikläda sig byxor även när hon går på fest, ungefär som ”Flickan i frack” i Hjalmar Bergmans roman.

margareta zetterström text

margareta zetterström är författare och journalist, aktuell med boken: arma älskade italien.

fibkrönika

»denne mullige mansgris vid namn walter mende vill alltså göra gällande att han tidigare inte känt till att angela merkel är kvinna.«

”det andra könet”, det som Simone de Beauvoir så träffande beskrivit och analyserat i sin bok med samma namn!

Egentligen borde man nöja sig med att skratta åt denna fåniga historia. Men jag blir ändå ledsen ( ja tyvärr ledsen,

Merkel avslöjad som kvinna!

fibsettlästhört

I tidigare diktböcker har Mohamed Omar, denna mångfrestande skald, uppsökt platser i det nära landskapet, företrädesvis Uppsala med omnejd. I

Parakletos väljer han åt sig platser som är imaginära eller platser avlägsna i tid och rum. I vintras läste jag en engagerad dikt av honom om ocku-pationens Irak. Nu talar han hellre om heliga män i Mellanösterns öknar och sanddyner och han gör det gärna i hym-nens form.

Det är oväntat, absolut oefterhärm-ligt och otidsenligt, kan man tycka. Det är inte poesi i sak, snarare en ständigt pågående mässa. Läser man dessa dikter högt förväntar man sig lång efterklang, en ljudvall att lägga nya klangeffekter på. Författaren har tänkt sig, skriver han, att de, ”kanske tonsatta, ska kunna användas vid andakter i våra svenska moskéer”. Således är de religiös lyrik, men inte läro-dikt; den bygger på visioner, uppenbarelser.

Och den har förälskelsen i en högre san-ning, i en förkunnad ordning som grundval – den som inte går att få utan vägvisning. Vägvisaren ger tröst och trygghet och för-sätter den som rycks med i en paradisisk fröjd. ”De som älska dig mätta sig med din åsyn”, kan det heta, med pluralformer och allt. Det är en nästan pietistisk hänförelse som denne unge mästare i verskonsten ger uttryck åt:

”Dina ord är dyrbarare än guld från OfirOch sötare än honungDin lag är rättrådig

Du är kallad att fullborda Tora och Evangelium”

Det låter högstämt och kan bli litet svajigt, ungefär som i Psaltaren och Höga Visan. Men samtidigt finns det en synkretism, eller kanske snarare eklekticism, i upp-tagenheten med tanken på människans rätta plats i den gudomliga tillvaron. Mohamed Omar lånar från olika tanke-världar och traditioner: från judiskt och kristet, från egyptiskt, indiskt, buddhistiskt. I bokens ordlista anar man den bildnings-resa som denne bekännande muslim har genomgått.

Som publicist och redaktör för tidskriften Minaret har Omar varit en den andliga och politiska toleransens förkämpe. I trosfrå-gor råder ändå inget tvivel om företrädet, rangordningen. Profeten, som kan ikläda sig så många roller och tilltalas med så många namn, är verkligen den som full-

bordar det andra har påbörjat: han är fullständigare, fullödigare, allt annat för-bleknar. Varför? Därför, så läser jag Omar, att han inte lämnar någon i sticket. Han proklamerar kamp men ingen hämnd:

”Din ring är mäktigare än SalomosMed den befaller du andar och demonerFrån jordens alla ändarOch din stav är mäktigare än MoseMed den störtar du de orättfärdiga

konungarnas palats”Som med all dyrkan, all kärlek: den är

omnipotent och måste ändå åkallas. Eller just därför.

anders björnsson

För någon månad sen kunde vi se frisläppta FARC-gisslan kramas i tv och tacka Hugo Chàvez för hans inblandning, samtidigt som det pra-

tades om barn som fötts i gerilla-lägret. Just detta osakliga rapporterande om en hel kontinents politiska och sociala liv är vad Kalle Holmqvist vill komma åt i sin bok Den Nya Världen. Där disku-

fibsettlästhörtparakletosMohamed Omar | | Ruin |

I tidigare diktböckerMohamed Omar, denna mångfrestande skald, uppsökt platser i det nära landskapet, företrädesvis Uppsala med omnejd. I

Parakletos

» Nu talar han hellre om heliga män i Mellanösterns öknar och sanddyner och han gör det gärna i hymnens form. «

det nya världenKalle Holmqvist | Murbruk Förlag

För någon månadkunde vi se frisläppta FARC-gisslan kramas i tv och tacka Hugo Chàvez för hans inblandning, samtidigt som det pra-

tades om barn som fötts i gerilla-

fib 41

terar han politiska och sociala rörelser i Latinamerika i stort och gör även tre djupdykningar i Venezuelas bolivarska revolution, Chiles väntan på politisk för-ändring efter diktaturens fall och det spirande hoppet i en av kontinentens fat-tigaste länder, Bolivia. Holmqvist är ingen nybörjare i ämnet och jag läste hans förra bok Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika med stor behållning. Han rör sig med ett lätt och sakligt språk samtidigt som han gör tydliga ställningstaganden i sin text. Han känner också tidigare skildrare av Latinamerika som Eduardo Galeano och har inga problem att fläta samman denne och andra i sin text som blir något av en historielektion över 500 år av exploatering.

Jag tycker mig urskilja tre huvudrikt-ningar i boken, dels en skildring av vad som pågår, men även ett svar på den osakliga rapporteringen om regionen. Ett exempel är Grön ungdoms språkrör Zaida Catalàn när hon i Expressen erkänner vissa sociala framsteg för fattiga i Venezuela men frågar sig ”till vilket pris?”: ”I revo-lutionens och socialismens namn införs reformer i Venezuela med en systematik som avskaffar de demokratiska spelregler

om yttrandefrihet, mötes-frihet och tryckfrihet. Det är aldrig acceptabelt – oavsett vilken ideologi de härstammar från.”

Detta synsätt, som man kan betrakta som en sorts orienta-lism, för att använda Edward Saids term, fångar den inställ-ning som finns i väst, att män-niskor i andra delar av världen inte är kapabla att fatta egna beslut rörande sin framtid. Denna fördumning av världen problematiserar Holmqvist ypperligt.

Hans tredje linje är en kritik av västerlandets vänster som gnäller över att inget går att förändra, och som har det lät-tare att kritisera än att ta sig ur sitt eget famlande efter framkomliga vägar. Detta är

den mest uppfriskande kritik jag läst på länge och det krävs mod att framföra den.

Ska man rikta någon kritik så är det att boken är lite kort – bara 130 sidor.

peter karlsson

Blues för Maria är en av flera böcker som denna vår bju-der på engagerande berät-telser om människoöden som annars syns alltför litet i litteraturen liksom

i samhällsdebatten. De kallas för arbetare.

Författare är Ove Allansson, en nestor bland moderna svenska arbetarförfattare. Blues för Maria är hans 33:e bok. I boken har en kvinna, Maria, den största rollen, även om hon får dela den med taxichauffören Sture, kallad Göteborgs-spanjoren. Och även med Stures kompisar, ett gäng radikala arbetare som lyssnar på jazz, går på kro-gen där de berättar historier för varandra.

Staden Göteborg finns där i bakgrunden, som spelplan för Ove Allanssons galleri av färgrika människor. När inte berättelserna far ut i världen, till Spanien inte minst. Som det ska vara i en bok av Ove Allansson. Finns det någon annan författare som så ofta reser ut i världen med sina romanfigurer?

Det förflutna spelar stor roll för alla, inte minst för Maria som i inledningen besöker föräldrarnas grav och som sedan återkom-mer till dem i samtal om såväl föräldrarnas som hennes egen ungdom.

Maria själv arbetar i bokens början som sektorchef på ett läkemedelsföretag. Som kvinna och med ”sämre” teoretisk utbild-ning än yngre förmågor ställs hon allt oftare åt sidan, blir förbigången av yngre kolleger utan hennes praktiska kunskaper. Hennes yrkesstolthet slås i spillror.

Sture och kärleken blir hennes räddning från att ätas upp av konflikterna på jobbet. Tillsammans diskuterar de livets orättvisor och glädjeämnen. Förutom ett hett kärleks-liv är det böcker, läsandet av god litteratur, liksom god musik, men även deltagande i olika vänsterdemonstrationer, som tar dem genom ålderdomens krämpor och det allt hårdare samhällsklimatet som drabbar också Sture och hans vänner.

Ove Allansson bjuder på arbetarlitteratur av bästa sort, att njuta och engageras av.

åke johansson

Vad för slags religion är islam? På senare år har frågan dis-kuterats flitigt i Västlandet. När muslimer uppmärksam-mas i media är det nästan alltid kopplat till någonting

negativt. Självutnämnda experter tvekar inte att inför tevekameror ”problematisera” denna 1 400 år gamla religion. Resultatet är, enligt en opinions-undersökning från 2005, att två tredjedelar av svenskarna inte tror att svenska och islamiska värderingar är förenliga. >

vems islam? Mohammad Fazlhashemi | Norstedts |

Vad för slagsPå senare år har frågan dis-kuterats flitigt i Västlandet. När muslimer uppmärksam-mas i media är det nästan alltid kopplat till någonting

negativt. Självutnämnda

blues för mariaOve Allansson | Norstedts |

Blues för Mariaböcker som denna vår bju-der på engagerande berät-telser om människoöden som annars syns alltför litet i litteraturen liksom

i samhällsdebatten. De kallas för

fibsettlästhörtEtt välkommet bidrag i debatten är därför Vems islam av iranskfödde Mohammad Fazlhashemi, docent i idéhistoria vid Umeå universitet. Han belägger att denna bild av ett enhetligt islam är fundamentalt fel och att det ständigt pågår debatter inte minst bland muslimer om hur man ska förhålla sig till sin religion, såväl i dag som genom historien. Vitt skilda uppfattningar om förhållningssätt till frågor som sharialagar och islams eventuella statiskhet har stän-digt förekommit och gör det än i dag.

Den mångfasetterade bild av islam som författaren visar på är just bokens styrka. Islam rymmer så gott som alla slags inrikt-ningar (fundamentalistiska, reformistiska, och så vidare), vilket är uppenbart för muslimer men är svårt att uppfatta för den typiske västerlänningen som inte kan tillräckligt om islam och muslimer för att kunna urskilja dessa. Denna okunskap ren-derar bara i generaliseringar.

Vems islam är utan tvekan en välgenom-arbetad bok och ger en bra, övergripande bild över islams mångfald. Jag skulle emel-lertid önska att författaren tydligare hade betonat vad som kan räknas till islams huvudfåror samt att avsnitt som berör svenska muslimer hade utvidgats. Men lik-väl har Mohammad Fazlhashemi skrivit en i högsta grad viktig bok som förhoppnings-vis kan nyansera den ensidiga debatten om islam och dess utövare.

kristoffer larsson

Detta är berättelsen om Robert Capas mödor och äventyr som krigskorres-pondent under det andra världskrigets sista tre år.

Boken är inte en ren självbio-grafi, författaren säger själv; ”Att skriva sanningen är så svårt att jag i dess intresse ibland har tillåtit mig att gå bortom och lite på hitsidan om den”. En av Capas ambitioner med boken var

att den skulle kunna läsas som ett färdigt filmmanus. Ackompanjerat av författarens klassiska bilder är Krigsfotografen- Från Nordafrika till Berlin också den mest filma-tiska läsupplevelse du kan ge dig själv. Robert Capa är i första hand känd för sina fotografiskaskildringar av krigets fasor men ville själv hellre betraktas som jour-nalist snarare än fotograf. Det råder ingen tvekan om att han behärskar ordet lika väl som bilden. Vid tiden för andra världskriget så var Capa fortfarande ungersk medborgare. Detta utanförskap som är ett praktiskt hinder när han söker ackreditering till krigsfronten är samtidigt ett utsökt vapen när det kommer till att på ett objektivt sätt beskriva kriget. Samtidigt som han beskriver stoltheten över de allierades befrielse av Paris så har han inga problem att beskriva skammen av det svek de allie-rade utsätter de spanska republikaner för när dom lämnas i Francos klor. En av Capas största tillgångar är humorn. Ofta tangerar boken den befri-ande krigssatir som man finner i Joseph Hellers klassiker Moment 22 eller i Chaplins Diktatorn. Till och med någon timme innan landstigningen i Normandie den 6 juni 1944 så hittar Capa en humoristisk poäng; ”Inom kort började folk kräkas. Men detta var en omtänksamt och omsorgsfullt planerad invasion, och små papperspåsar hade delats ut för ändamålet”.

Trots det ibland satiriska anslaget så känner man ofta blodsmaken i munnen. Capa är inte rädd för att beskriva sin döds-ångest och den ångesten smittar av sig på läsaren. Känslan i boken förstärks av Capas bilder som bokstavligen kommer ut ur boksidorna och drabbar läsaren. Från London efter blitzen, via landstigningen i Normandie till det slutgiltiga slaget om Berlin. Även om Krigsfotografen på ytan kan verka som ett ungdomligt äventyr så råder det aldrig någon tvekan om att detta äventyr har sitt pris. Capa själv fick till slut betala det ultimata priset då han klev på en landmina i Indokina 1954. Robert Capa, född Endre Friedmann, blev 41 år gammal.

charlie aronsson

Vi vanliga människor har en förmåga skriva böcker och filmer om ovanliga människor som gått sina egna vägar, efter deras

död. Först då inser vi deras betydelse, vågar uppskatta deras verk eller hänföras över deras liv. Åke Mokvist är fotograf och författare till den gedigna boken De Ovanliga om denna sällsamma skara människor, mitt i levande livet. Boken

fibsettlästhört>

de ovanliga iiEn fotobok av Åke Mokvist || Balkongförlaget |

Vi vanliga människoren förmåga skriva böcker och filmer om ovanliga människor som gått sina egna vägar, efter deras

död. Först då inser vi deras

krigsfotografen- från nordafrika till berlinRobert Capa | Bonniers |

Detta är Robert Capas mödor och äventyr som krigskorres-pondent under det andra världskrigets sista tre år.

Boken är inte en ren självbio-grafi, författaren säger själv; ”Att skriva

Robert Capa: Death of a Loyalist Soldier 1936.

fib 43

kom ut första gången 2000, och finns nu med uppföljaren Där friheten är viktigare än tryggheten. Utan krusiduller skildrar Åke Mokvist med text och fotografier tjugotre personer som visar andra sätt att bedriva liv på än det som samhället föreslår. Texterna består av starka levnads-beskrivningar med genuina val blandat med anekdoter och egenkomponerade livsfilosofier. Porträtten är skickligt tagna på ett rakt-på sätt med stor närhet som visar på ömsesidigt förtroende. Förutom yviga skägg, ekorrögon och goda hjärtan kan man urskilja vissa gemensamma drag. De flesta lever mitt i naturen med stor kunskap och känsla för allt levande utöver det vanliga. Emelie Cajsdotter, den yngsta kvinnan i boken, har förmågan att tala med djuren och kan förmedla deras syn på oss människor. Tord Löwenborg, bor även han i en stuga och skulle betraktas som en fullt normal och mycket lärd man, om han levde på 1800-talet. Fastän många till viss del lever avskiljt från samhället visar de stor insikt i vad som händer och ger värde-full samhällskritik som utifrånbetraktare. Visst är de tokiga, men det är kanske vad som krävs för att påminna om vad som är viktigt på riktigt.

sara rydeman

Folkbiblioteken är i kris. Bokutlåningen minskar, bokbestånden urhol-kas till följd av sjun-kande medieanslag. Botemedlet från biblio-

tekens sida har hittills varit att

ge folk vad man tror att folk vill ha och erbjuda samma utbud som varuhusen: bästsäljare, dvd-filmer och dataspel. Besökarna reduceras till kunder. Ändå har debatten varit förvånansvärt lam sedan bibliotekslagens tillkomst och diskussionen om avgiftsbeläggning av lånen en gång för alla (?) avförts från dagordningen.

Vilka lycka att då läsa Christer Hermansson, bibliotekarie, författare och numera kulturchef i Strängnäs, och hans senaste bok Varför har inte fler biblioteka-rier läderbyxor?, där han samlat debattin-lägg från dagspressen och sina krönikör från bland annat Biblioteksbladet.

”Folkbiblioteken ska sträva efter kvali-tetsurval”, slår han fast. ”Biblioteken är en frizon”, heter det på ett annat ställe. ”Det är symbolen för ett fritt och öppet samhälle. Biblioteken är oumbärliga för-valtare av vårt kulturella arv. Det är ett tecken på att vi lever i en civilisation.”

”Folkbiblioteken ska vara garant för ett varierat, kvalitativt och aktuellt utbud av litteratur och informationskällor” säger han och konstaterar att ”tillgängliga bibliotek gynnar såväl informations- som yttrandefriheten och är en förutsättning för demokratin.”

Avsaknaden av gallringspolicy, censuri-ver, ” allt tjafs om informationskompe-tens” är annat han går till storms mot. ”Varför är så många bibliotekarier rädda för att ta ställning?” frågar han på ett ställe. Dessvärre representerar han nog en minoritet av landets bibliotekarier. Vi har de bibliotek vi förtjänar. Dags att gå till motoffensiv. Christer Hermanssons bok är ett användbart verktyg i den kam-pen. Som Christer Hermansson skriver:

”Alla människor behöver gott bröd, sol och någon att älska och bra offentligt finansierade bibliotek.”

tom carlson

Chris Hedges inleder sin bok med att citera Umberto Ecos Fjorton sätt att betrak-ta en svartskjorta vilket lägger en sublim grund till bokens tio kapitel. Vad

som sedan följer är, måste man tyvärr medge, en lite svävande redogö-relse för den amerikanska kristna högern, dels dess organisationer, dels med por-trätt dess olika medlemmar. Om författa-rens avsikt varit att skildra den amerikan-ska fascismen genom den kristna högern hade nog en tydligare gränsdragning mellan faktadelarna och det som liknar ett intervjublock varit att föredra.

Även de initiala kunskaper som läsaren måste besitta för att kunna tillgodogöra sig boken är ganska höga och man blir ibland förvirrad av bokens blandning av enskilda människors öden och den tunga dogmatism som den rabiata kristna högern i stort predikar. Det är med säker-het författarens avsikt att förmänskliga denna genom dessa bilder, men de hade förmodligen passat bättre i en egen reportagebok.

Hedges brottas med sin egna kristna tro och ibland sätter hans religiösa funde-ringar djupa spår. Inget fel i det, men det skulle passat bättre i ett efterord eller i fristående resonerande kapitel.

Men Amerikanska fascister är en bra bok i en intressant och viktig fråga. Även om jag personligen skulle föredragit något i stil med det som Heléne Lööw har gjort med sina böcker om den svenska nazis-men.

Hedges slutsatser är dock omöjliga att kritisera: om man ska besegra denna fascism så måste man ta strid mot den. I detta är boken och läsandet en viktig handling.

peter karlsson

» De flesta lever mitt i naturen med stor kunskap och känsla för allt levande utöver det vanliga.«

varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?Christer Hermansson | Tusculum Förlag |

Folkbiblioteken Bokutlåningen minskar, bokbestånden urhol-kas till följd av sjun-kande medieanslag. Botemedlet från biblio-

tekens sida har hittills varit att

amerikanska fascister: den kristna högern på frammarschChris Hedges | Ordfront |

Chris Hedges ibok med att citera Umberto Ecos ta en svartskjortalägger en sublim grund till bokens tio kapitel. Vad

som sedan följer är, måste man

Robert Capa: Deatch of a Loyalist Soldier 1936.

fibkultur

Varför hamnar negativa historier – sanna eller osanna – om en viss stadsdel i tidningen och TV, medan andra stadsdelar

nästan bara får bra press? Kan det bero på var journalisterna själva bor? Efter att ha undersökt saken svarar jag ja.

Den svenska journalistkåren är starkt koncentrerad till Stockholms innerstad och framförallt bor journalisterna på Södermalm. I de förorter som så ofta före-kommer i negativa sammanhang i medi-erna bor däremot påfallande få journalister.

Var femte journalist, 19 procent av hela den svenska journalistkåren, bor i Stockholms innerstad. Här bor samtidigt 3,1 procent av svenska folket. Nio procent av journalisterna bor på Södermalm i Stockholm, att jämföra med 1,1 procent av svenska folket. Och allra mest koncentrerat bor journalisterna på Västra Södermalm, där

Här bor journalisternaI media skildras förorten på ett negativt sätt. Kerstin Ekberg ställde därför frågan: var bor egentligen journalisterna?

kerstin ekberg text

Göteborg Per tusenStadsdel Antal hushållHaga, Masthugget, Guldheden, Änggården 139 6,7Majorna, Högsbohöjd, Kungsladugård 124 5,2Stampen, Lunden, Kålltorp, Bagaregården 100 3,9Vasastan, Inom Vallgraven, Nordstan, Ekelund 96 6,3Örgryte, Johanneberg, Lorensberg 74 3,6Älvsborg, Långedrag 39 3,9Kville/Tuve, Brämargården, Älvstranden, (h) 35 1,4Biskopsgården, Arendal , Torslanda, Säve, (h) 28 1,4Askim, Billdal, Kullavik * 27 2,1V. Frölunda, Järnbrott, Tynnered 27 1,4Kortedala, Bergsjön 24 1,1Hisings Backa, Hisings Kärra, (h) 16 1,0Angered 10 0,6Hela Göteborg 739 2,9

*Kullavik hör till Halland men jag har fört ihop det med Billdal och Askim, eftersom området i praktiken hänger nära samman och har samma karaktär.

n n 363 journalister bor i centrala stan, i de tre områdena överst i tabellen. Det är hälften av alla (49 procent). I samma område bor var fjärde Göteborgare (24 procent).n n 79 journalister bor på Hisingen (markerat med ett litet h i tabellen ovan). Det är 11 procent av alla. Samtidigt bor 26 procent av göteborgarna på Hisingen.n n 10 journalister bor i Angered. Det är drygt en procent av Göteborgsjournalisterna. Där bor samtidigt 10 procent av Göteborgs befolkning. Journalisterna bor tio gånger så tätt kring Järntorget som i Angered.

Malmö Per tusenStadsdel Antal hushållCity, Lugnet 193 10,8Södervärn, Annelund 123 4,1Kronprinsen, Dammfri 108 4,5Kirseberg, Husie 80 3,7Limhamn, Bunkeflo 76 4,5Lindeborg 13 0,7Fosie (Rosengård) 7 0,7Oxie 5 1,2Hela Malmö 605 4,3

n n I centrala Malmö hittar vi 32 procent av stans jour-nalister och 11 procent av invånarna. I den andra änden av tabellen – i Oxie, Rosengård och Lindeborg – bor 24 procent av Malmös befolkning men bara 4 procent av journalisterna. Det är femton gånger så tätt mellan jour-nalisterna i centrala Malmö som i Fosie och Lindeborg.

fib 45

>

Här bor journalisterna

Stockholms ytterstad Per tusenStadsdel Antal hushållÅrsta, Hammarby Sjöstad 194 14Bromma, Alvik, Blackeberg, Ulvsunda 245 11Johanneshov 197 11Hägersten, Enskede 443 10Skarpnäck 90 7Älvsjö 69 6Vällingby 47 4Spånga, Rinkeby 63 3Bandhagen 44 3Hässelby, Kista 65 2Farsta, Skärholmen 60 2

församlingen heter Högalid och postnumret börjar på 117.

Men ju längre ut i förorten man kommer, desto gle-sare blir det mellan journalisterna. Är det här något nytt? Det har man ju ofta skämtat om att ”alla” jour-nalister bor på Södermalm i Stockholm. Det nya är att vi i dag inte bara gissar utan faktiskt vet var de bor.

Från Svenska Journalistförbundet har jag fått upp-gifter om var alla yrkesverksamma medlemmar bor, uppdelat på stadsdelsnivå (de tre första siffrorna i postnumret). Det har jag jämfört med uppgifter från Posten om hur många hushåll som bor i samma områden. Undersökningen gäller hela landet och samma mönster finns i alla städer som går att detalj-studera. Journalisterna bor i några få områden i cen-trum. Men mönstret är tydligast i storstäderna.

Självklart bor journalister, som andra yrkesgrupper, där jobben finns. I Stockholms län bor 21 procent av svenska folket och 42 procent av journalisterna. När man vet hur koncentrerade journalisternas arbetsplatser är till Stockholm så är det inte oväntat. Det som sticker ut är i stället var journalisterna har valt att bosätta sig inom Storstockholm och inom Göteborg och Malmö. Det här är ju städer med goda kommunikationer, där man lätt kan ta sig till jobbet från de flesta platser.

Trelleborg är en av många skånska städer och byar som har fått ge namn åt en stor industri och stan har en egen dagstidning. Ändå är här glest med journalis-ter, räknat per hushåll.

Politiskt utmärkte sig Trelleborg i det senaste valet. Socialdemokraterna, som länge har styrt stan, förlo-rade stort. Tre missnöjespartier tog tillsammans 21

Stockholms innerstad Per tusenStadsdel Antal hushållVästra Södermalm (Högalid) 371 28Hela Södermalm (inkl Högalid) 1 259 21 Vasastan 459 19Kungsholmen, inkl Essingeöarna 404 14Norrmalm, inkl Gamla Stan 90 13Gärdet, inkl Djurgården 149 8Östermalm 148 7Stockholm 50 + Stockholm norr, inkl studentstaden Frescati 13 1Hela Stockholms innerstad 2 522 15

fibkulturprocent av rösterna. Sverigedemokraterna fick 13 procent, Sveriges Pensionärers Intresseparti 8 procent och Trelleborgs skolparti nästan 3 procent. Därmed finns det likheter mellan Trelleborg och Landskrona.

Även i Landskrona fanns en stor, numera nedlagd industri, Öresundsvarvet. Nu för tiden är stan känd som den plats i Sverige där Sverigedemokraterna har fått allra flest röster, 22 procent. Räknar vi in pen-sionärspartiet så får missnöjespartierna 23 procent av rösterna. Stans egen dagstid-ning, Landskrona-Posten, har fått en del av skulden för valresultatet.

I Landskrona bor 21 journalister. Räknat per tusen hushåll blir det 1,1 journalist, en påfallande låg siffra.

Gemensamt för de två städerna är att det handlar om arbetarstäder med tung industri som är nedlagd eller på nedgång. De har ganska många invandrare och många års ganska traditionellt socialde-mokratiskt styre bakom sig. Miljöpartiet är svagt, cirka 2 procent och det var en dra-matisk uppgång för Sverigedemokraterna i valet 2006. Städerna har egen dagstidning men få journalister.

I många av vårt lands mindre industrior-ter är det påfallande glest mellan journa-listerna. Det gäller samhällen vars namn du läser på syltburken och ättiksflaskan i kylskåpet, de namn som finns på etiketten i mössan eller arbetsoverallen, de namn som finns på leksakstågen och verktygen, hushållsrullen och påsen med gödnings-medel till trädgården. På de här platserna bor väldigt få journalister.

Samtidigt verkar journalisterna inte heller trivas i utpräglade överklassom-råden, som Östermalm och Djursholm i Storstockholm eller Askim i Göteborg.

Dagens svenska arbetarbefolkning kom-mer i stor utsträckning från andra länder. När arbetarnas bostadsområden är under-representerade så gäller det även invand-rarnas. Därmed har min undersökning också en etnisk aspekt. Det är värt att fun-dera över vad det betyder för demokratin.

Jag har jämfört mina resultat med två analyser från Storstockholm och Göteborg om hur medierna rapporterar från olika platser. Från de områden där jag har fun-nit många journalister, är rapporteringen tät och positiv. Där det bor få journalister är rapporteringen obefintlig eller mest negativ.

Det är stor skillnad på vilka som får komma till tals i tidningen. I de journa-listtäta innerstäderna får de som berörs av nyheterna själva komma till tals. Här händer också mycket positivt. I de negativt omskrivna förorterna är polisen eller en kommunal tjänsteman ofta den enda käl-lan som framträder. För att citera en under-sökning: ”Där journalisterna bor verkar allt mycket roligare.”

I sin egen stadsdel har journalisten en mängd naturliga kontakter. Man vet vem som är aktiv i hyresgästföreningen eller talesman för småföretagarna i centrum. Man ser med egna ögon när gatan grävs upp eller städningen och snöplogningen försummas. Man hör genom egna och grannarnas barn hur skolan och dagis fungerar. Det här märks i rapporteringen.

Det finns många vittnesmål om att de som bor i storstädernas förorter anser att medierna behandlar dem och deras område orättvist. Ofta står det inget alls. Eller också är det negativt. På vissa ställen verkar det helt enkelt bara förekomma brott och fattigdom om man går efter mediebilden.

I flera av de områden där jag har fun-nit att det bor få journalister, är det inte så vanligt att hushållen prenumererar på en morgontidning. Dessa två förhål-landen, journalisttätheten och tidnings-prenumerationerna, är varandras speglar. Journalisterna är främlingar i de här områdena och det märks i rapporteringen.

Det motsvaras av det främlingskap många förortsbor känner inför medierna. Och det handlar inte om att läsarna vill bli strukna medhårs. Men de vill känna igen sig. När de inte gör det finns det ingen anledning att läsa tidningarna. I flera av dessa områ-den är också valdeltagandet lågt.

En sista reflektion: För att studera olika städer och stadsdelar som jag inte själv känner till så bra, har jag läst på kommu-nernas hemsidor på internet. Kommunen har tillgång till många uppgifter. Ett urval läggs ut på hemsidan. Jag blir väldigt fun-dersam över detta urval.

Här finns många uppgifter om nega-tiva ekonomiska förhållanden, som antal arbetslösa och mottagare av socialbidrag. Vi får veta bostädernas byggnadsår. Det var relevant information på den tiden när vi fortfarande hade mängder av helt omoderna bostäder och när byggnadsåret hängde direkt samman med sådant som kallvatten och utedass. Vilken funktion fyller uppgifterna i dag? Och varför regist-rerar man invånarnas födelseland? Medan vi inte får veta något om verksamheten på bibliotek eller i idrottsföreningar, i vux-enutbildningen eller kulturhusen? Vilka överväganden ligger bakom det urval av uppgifter som publiceras?

Då och då ser vi larmartiklar om att de privata mäklarföretagen publicerar när-gångna fakta om ”dina blivande grannar”. Ibland tar mäklarna till och med betalt för uppgifterna. Samma uppgifter hittar jag på kommunernas hemsidor på internet.

Mitt intryck är att kommunerna sätter kullager på segregationen.

> »På vissa ställen verkar det helt enkelt bara förekomma brott och fattigdom om man går efter mediebilden.«

kerstin ekberg är journalist. alla siffror gäller november år 2006. hela undersökningen finns att läsa och kan laddas ner gratis på www.mediestudier.se

Rapport från Fib:s stämma 2008n n Ett stort antal medlemmar slöt upp på stämman den 19 april. Ett handlingspro-gram för tidningen och föreningens arbete antogs såväl som verksamhetsberättelse. FiB har ett relativt framgångsrikt verksamhetsår bakom sig. Ekonomin är stark om än knapp, antalet preumeranter ökar och lyckade satsningar har gjorts bland annat på den nya webbsajten satirarkivet.se. Stämman inleddes med att Aron Etzler, Flammans redaktör och författare till boken Trondheimsmodellen, föreläste om lyckade exempel på hur den nyliberala vågen kan bromsas. Läs mer om stämman och den nyvalda sty-relsen på: www.fib.se. www.fib.se

fib 47 fib 47

ARLANDA: Press Stop, Sky-CityBORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, JärnvägsstationenDJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils EricsonplatsenPressbyrån, NordstadstorgetPress Stop Göteborg, Drottninggatan 58Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10Pressbyrån, Centralhallen-KnutpunktenJÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronneby-gatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16Pressbyrån, Avgångshallen, CentralstationenPressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 BRöda Stjärnan, Ystadsgatan 15Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 ARöda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuels-gatan 28Handel & Vandel, Östgötagatan 33Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112Pressbyrån, Stora hallen, CentralstationPress Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20Press Stop, Götgatan 31Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45Pressbyrån, Esplanaden 2Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgal-lerian Pressbyrån, S:t PersgallerianRöda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, BusstationVÄXJÖ: Pressbyrån, StorgatanÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

fib 47

Här kan du köpa Folket i Bild:KULTURFRONT

fibförenar

Nästa FiB kommer den 19 juni. Prenumerera!

fib.seMassor av extra läsning på

Hallådär,Ronny Erikssonn n Varför läser du FIB?– Fib är en tidning som är på allvar. Det som skrivs är med känsla. Inget trams. Annars tycker jag att mediesverige börjar bli så tråkigt, tidningarna är bara en produkt, en vara vilken som helstAlla röster som skrivs från en annan infallsvinkel är intressanta

n n Vad skulle du vilja läsa mer om i Fib?– Jag skulle vilja läsa mer om händelserna kring 11 september. I Sverige är det så tyst. Andra frågor som är intressanta är det pågående systemskiftet som nu pågår i Sverige och utrikesbevakningen där andra röster får möjlighet att komma tilltals – Inte springa i flock mentaliteten.

Hallådär,Mohamed Omarn n Varför läser du FiB?– Den innehåller en hel del som inte finns i andra tidningar.n n Hur kom du i kontakt med FiB första gången?– På Gottsunda bibliotek. Där fanns artiklar om Irak som tog tydlig ställning mot ockupationen.n n Exempel på texter som du gillat i FiB?

– Intervjun med George Galloway han har inte intervjuats i några andra svenska tidning-ar. Tidningen har inte opportunistiska åsikter, den går mot strömmen. Det är bra.n n Vad skulle du vilja läsa mer av i tidningen?– Mer reportage om vanligt folk i förorterna och från arbetsplatser. Folk har det för djäv-ligt. Följ till exempel en som jobbar i spärren en hel dag. Visa på personens ekonomi, diskriminering och sånt. Det behövs.

fibLindström

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

www.bonton.se