Institutionen för samhällsvetenskap

Serbiens väg mot en

konsoliderad demokrati

G3-Uppsats I statsvetenskap HT 2008 Mirnes Muminovic Handledare: Lennart Bergfeltd Examinator: Lena Agevall

Abstract The purpose of this study is to illustrate Serbia’s democratic development on the basis of

consolidate democratic perspective. Linz & Stepan´s five arenas (political, civil,

economic, legal and bureaucratic) are required for the possibility to become a consolidate

democracy. In order to fulfil the aim, I have chosen to focus on the political and civil

arenas that are most central in the study of consolidate democracy.

The purpose of this study is to process how far Serbia has come towards a consolidate

democracy and which obstacles still remain in the transition.

The questions in this study are:

• What problems has Serbia faced since the democratic transition in the beginning

of 1990?

• What possibilities are there for Serbia to consolidate the democracy, with focus

on the two key arenas of consolidation?

By applying the theoretical framework to the data, I have been able to present answers

and build up an analysis. As the analysis shows, Serbia has come a long way since the

transition faze. Still there are a lot obstacles and further improvements are necessary

before the country can finish the transition faze and become a consolidate democracy.

Keywords: Serbia, democracy, consolidation, civil society, political society, human rights

2

Innehållsförteckning

Förkortningslista 4 1. Introduktion 5 1.2 Problemformulering 5 1.3 Syfte 6 1.4 Frågeställningar 6 2. Teori 6 2.1 Demokrati och demokratisering 6 2.2 Konsoliderad demokrati 8 2.3 Fem kriterier för konsoliderad demokrati 9 2.4 Min analys ram 11 3. Metod och material 11 3.1 Disposition 12 3.2 Avgränsning 12 3.3 Källkritik 13 4. Serbien efter Jugoslaviens sönderfall 14 4.1 Nationalismens roll i Serbien 15 4.2 Serbien i krig 17 4.3 Kosovokonflikten och brott mot mänskliga rättigheter 18 5. Det politiska samhället 1990-2000 19 5.1 Det politiska samhället 2000-2008 21 6. Civilsamhället 1990-2000 24 6.1 Civilsamhället 2000-2008 26 7. Min analysmodell 28 7.1 Analys 28 8. Slutsats 32 Käll- och litteraturförteckning 34

3

Förkortningslista

JNA - Jugoslaviska regimarmén

DS - Det Demokratiska partiet i Serbien

NGO - Non-governmental organizations

SPS – Serbiska socialistiska partiet

GRECO - Group of States Against Corruption

DOS – Demokratiska oppositionen i Serbien

SRP – Serbiska radikala partiet

Otpor – Motstånd på serbiska, en aktivistgrupp vars huvuduppgift var att störta Milosevic

OSCE - The Organization for Security and Co-operation in Europe

UNESCO – United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization

4

1. Introduktion ”Kommunismens sönderfall och det kalla krigets upplösning har förvisso följts av

betydande landvinning för det demokratiska styrelseskicket” (Sannerstedt & Jerneck

1994:21). Jugoslavien som kännetecknades av totalitarism splittrades år 1990. Länderna i

det forna Jugoslavien, däribland Serbien, har efter upplösningen siktet inställt på att

införa en stabil demokrati. Det tidigare enpartisystemet elimineras och ersätts av ett

flerpartisystem med syftet att bygga upp en hållbar konsoliderad demokrati. Fortfarande

besatt ett parti all makt och makthavarna tillät inte oppositionen att organisera sig. Detta

blir inte en lätt uppgift för regimen att lösa, då man ständigt stöter på problem.

Som för många andra Östeuropeiska länder är nationalismen av stor betydelse för Serbien

vad gäller förändring. Nationalismen är en unik kraft p.g.a. dess förmåga att stimulera

och förena folket. Nationalism har under lång tid använts som ett verktyg av ledarna i

landet för att befästa makten.

Serbiens inblandning i bl.a. krig och svårigheten att ena olika nationaliteter i landet har

länge varit ett problem. Under 1990-talet har politiken i landet anpassats till vissa

formella egenskaper av demokrati dock utan några stabila institutioner. Korruptionen i

den politiska sfären samt manipulation av media har under en lång tid varit påtaglig i

landet. För en övergång till demokrati krävs att människor har yttrandefrihet och rätt att

organisera sig. På Västra Balkan prioriteras de kollektiva rättigheterna framför de

individuella rättigheterna.

Idag är Serbien en potentiell EU-kandidat och har inrättat en del olika organisationer och

arbetar för att motverka korruption. Landet blev nyligen medlemmar av EU-rådet men

hur långt har landet egentligen kommit i sin väg mot en konsoliderad demokrati?

1.2 Problemformulering En regim är konsoliderad när demokratin är accepterad av alla västerländska länder.

Demokratisering som term syftar på införandet av demokrati. Serbien har gjort vissa

framsteg i demokratiseringsprocessen, dock återstår fortfarande en hel del krav som

måste uppfyllas. Uppsatsens problem är således att se över vilka hinder ett tidigare

5

kommunistiskt land har i dess väg mot en demokrati samt att undersöka vilka

förutsättningar landet har för att kunna uppnå status konsoliderad demokrati.

1.3 Syfte Syftet med uppsatsen blir att mot ovanställd bakgrund undersöka hur långt det tidigare

kommunistiska landet Serbien har kommit i stadiet av en konsoliderad demokrati, med

fokus på civilsamhället och det politiska samhället.

1.4 Frågeställningar För att kunna nå målet är det relevant att besvara följande frågeställningar:

- Vilka demokratiproblem har Serbien haft sedan den demokratiska transitionen som

började på 1990-talet?

- Vilka förutsättningar finns det för att Serbien ska kunna konsolidera demokratin,

med fokus på de två centrala kriterierna av konsolidering?

2. Teori

2.1 Demokrati och demokratisering Demokrati är en term som genom tiden har tolkats på olika sätt och är än idag ett

komplicerat begrepp. Begreppet kan uppfattas som ett mål, ett ideal men även som en

benämning på en befintlig styrelseform. Det är dessa skillnader som leder oss till olika

definitioner av termen demokrati (Hydén 1998:27).

Enligt Larry Diamond, en nutida ledande forskare inom demokratistudier, är demokrati

en god företeelse och även den bästa styrformen. Demokratins begynnelse går tillbaka till

Aristoteles och Platons tid. Redan då ansåg man att idén om politisk demokrati var som

bäst när styrformen var blandad, eller ett konstitutionellt styre där friheten var begränsad

och de statliga institutionerna besatt suveränitet. Locke, Montesquieu och de amerikanska

federalisterna krävde ett konstitutionellt styre där den temporära makten skulle förhindras

att falla i majoritetens händer och de yrkade på individuell frihet. Detta bidrog till

6

liberalismens födelse och även begreppet liberalistisk demokrati. Begreppet liberal

innebär att individer och gruppers rättigheter är skyddade i ett politiskt system. Här

förekommer det ett civilt samhälle och privatliv som är statligt oberoende. Demokrati

innehar följande funktioner, (i) demokratin ska tjäna till att vara ett instrument för folket,

vilket i sin tur ska frambringa fria och rättvisa val, (ii) demokrati ska maximera

möjligheten till självbestämmande och, (iii) den ska underlätta moraliskt autonomi där

varje enskild medborgare ska kunna fatta normativa beslut och kunna styra sig själv

(Diamond 1999:2-3).

Det förekommer två underkategorier vid klassifikationen av demokrati, en maximalistisk

och en minimalistisk definition. Den maximalistiska definitionen utgör hela samhället och

menar att demokrati uppnås endast när alla relationer och sfärer i samhället

demokratiseras. De sfärer som tas upp är: den politiska, den ekonomiska, den sociala och

den medmänskliga sfären. Den minimalistiska definitionen av demokrati begränsas till

den politiska sfären av samhället. Demokrati knyts an till några få komponenter som

främst berör valproceduren, vilket gör det till ett effektivt analysredskap i empiriska

studier (Hydén 1998:27-28).

Det krävs lång tid och flera olika steg måste genomgås för att bygga upp demokratier.

Dankwart Rustow, professor i samhällsvetenskap och sociologi, har utfört en studie om

västvärldens demokratisering. Rustow visar på ett mönster som länder delar på sin väg till

demokrati. Länderna går igenom olika utmärkande faser, där den första fasen innebär att

staten utvecklas till en nationell enhet. I steg två upplever alla länder en politisk kamp

mellan olika sociala klasser, som ofta kopplas till industrialiseringen, eller där en gammal

elit ersätts av en ny elit. Enligt Rustow är det genom en stor konflikt och inte genom

fredliga medel som en icke-demokratisk stat utvecklas till en demokrati. På detta sätt

splittras nationen och olika nationella grupper förlorar inflytandet. Enligt Rustow är det i

beslutsfasen som eliten och de politiska partierna bestämmer sig för att etablera

demokrati. I slutfasen kommer de som är antingen för eller emot demokrati, till slut att

acceptera demokrati och erkänna den som det enda rättmätiga styret (Nilsson M,

avhandling, s.59-63 18/11-08)

7

Det brukar pratas om tre olika sorters vågor av demokratisering. Dessa

demokratiseringsvågor har svept in över hela världen i omgångar och de föregås ofta av

liberalisering vilken är den första fasen mot en konsoliderad demokrati. Demokratisering

kan ses som en process som kan leda till etablerandet av en konsoliderad demokrati. Man

måste pröva regimens hållbarhet innan ett land kan ses som en konsoliderad demokrati.

Det är framförallt problem i politiken, ekonomin och problem med mänskliga rättigheter

som måste övervinnas. Demokratiutvecklingen på Västra Balkan sattes igång under

1990-talet då den tredje demokratiseringsvågen svepte in över kontinenten (Huntington

1991:15-26).

En demokratisk övergång är avslutad när tillräckliga överenskommelser har uppnåtts om

politiska procedurer för att frambringa en vald regering. När en regering kommer till

makten är det ett direkt resultat av fria röster. När sedan denna regering faktiskt besitter

auktoritet att generera ny politik, och den verkställande, legislativa och juridiska makten

som utvecklats av den nya demokratin inte behöver dela makten med andra juridiska

organ är den demokratiska övergången uppnådd (Linz & Stepan 1996: 3)

2.2 Konsoliderad demokrati Det finns tre demokratiseringsfaser, liberaliseringsfasen, transitionsfasen och

konsolideringsfasen. Enligt Linz & Stepan måste transitionsfasen vara helt avslutad innan

man börjar tänka på konsolideringen av en demokrati (Diamond 1997:14-15). Efter att

den demokratiska transitionen genomförts, återstår en del uppgifter som måste lösas,

många villkor måste etableras och attityder och vanor måste implementeras. Det

förekommer tre punkter som är viktiga att uppfylla och dessa bidrar till uppkomsten av en

konsoliderad demokrati. Dessa är:

• Ett visst beteendemönster innebär att det inte finns några betydande nationella,

sociala, ekonomiska, politiska eller institutionella aktörer som försöker uppnå sina

mål genom att skapa en odemokratisk regim eller utträda från staten.

8

• En viss attityd som kräver inställningen av en majoritet av befolkningen som är

enhälliga om att demokratiska tillvägagångssätt och institutioner är de mest

passande gällande kollektiv styrning i det samhälle som de befinner sig i. Stödet

för motståndargrupper måste vara svagt och mer eller mindre avskilt från de

demokratiskt vänliga krafterna.

• Konstitutionsmässig struktur innebär att både statliga och ickestatliga aktörer

delar samma uppfattning om att de demokratiska institutionerna är det bästa för

folket. Det är dessa institutioner som löser problem och konflikter inom staten

(Diamond 1999:73-77).

2.3 Fem kriterier för konsoliderad demokrati För att en konsoliderad demokrati ska kunna existera krävs det fem olika kriterier vilka

alla påverkar och förstärker varandra. Existensen av en stat är ytterligare en faktor som

påverkar detta. En modern demokratisk regim kan inte förekomma utan existensen av

stat. Demokrati är en form av styrelseskick och därför är det viktigt att människorna i

staten kan identifiera sig som dess invånare. Detta på grund av att de på så sätt inte ska

vilja söka sig till andra stater eller vilja skapa en självständig stat. För att få en stat att

fungera och för att uppnå konsoliderad demokrati krävs fem sammanlänkade kriterier.

1. Civilsamhället – omfattar olika sammanslutningar i samhället, allt från

självorganiserade grupper, rörelser, och individer som är relativt självständiga

från staten. Dessa har möjlighet att forma föreningar och samhörighetskänsla för

att gynna sina intressen. Sociala rörelser som religiösa grupper, kvinnogrupper

och fackförbund är praktexempel på sådana.

2. Politiska samhället – omfattar politiska aktörer som kämpar om regeringsmakten

och statsmakten. Ett relativt självständigt och värderat politiskt samhälle är

nödvändigt för att demokratisk konsolidering skall kunna uppnås. Staten har

legitimitet att utöva kontroll över samhället och själva staten. Sammansättningen

och konsolideringen av en demokratisk stat måste utveckla seriösa

9

kärninstitutioner som är nödvändiga för ett demokratiskt politiskt samhälle.

Exempel på sådana är politiska partier, val, väljarregler, politiskt ledarskap,

allianspartier och en lagstiftande församling.

3. Rättsstaten (Rule of law) – Lagarna står över allt annat och är av stor vikt för att

kunna uppnå konsoliderad demokrati. De ska garantera invånarnas frihet och

självständighet. Den demokratiska regeringen, politiker och tjänstemän står alla

under samma lag som medborgarna och måste respekteras. Lagen omfattar

konstitutionalismen vilken är en absolut nödvändighet. Konstitutionalism medför

en relativt stark samstämmighet över konstitutionen och framför allt

självbindande procedurer av styrning som kräver en utomordentlig majoritet för

att förändrig skall vara möjlig. Tydliga hierarkier av lagar, som är tolkade av ett

oberoende juridiskt system är en nödvändighet och måste vila på en rättslig kultur

i det civila samhället.

4. En användbar statlig byråkrati – En väl fungerande förvaltning är ett krav och har

till uppgift att förstärka de tre ovannämnda arenorna. För att det civila samhället,

det politiska samhället och rättsstaten ska stärkas måste det finnas en fungerande

förvaltning som kan tillgodose den moderna demokratins krav. Demokrati är en

typ av styre i ett samhälle där medborgarna har rättigheter som är garanterade och

beskyddade. För att dessa rättigheter skall kunna verkställas på ett effektivt sätt

krävs det monopol av legitimerad användning av våld i området, dvs. en väl

fungerande förvaltning.

5. Ett institutionellt ekonomiskt samhälle - Linz hävdar att det aldrig existerat och

kommer aldrig att existera en modern konsoliderad demokrati i en ren

marknadsekonomi. Planekonomi är heller inte ett alternativ i en konsoliderad

demokrati. Däremot är det samspelet mellan dessa olika ekonomier som är

avgörande för det ekonomiska samhället i en konsoliderad demokrati (Linz &

Stepan 1996:7-15).

10

2.4 Min analys ram

Teoretiker Kriterier

Civilsamhället Linz & Stepan (Centrala kriterier för en konsoliderad demokrati) Politiska samhället

3. Metod och material Litteratur som beskriver Serbien som land och dess historia är nödvändig för att

uppsatsen ska kunna besvara formulerade frågeställningar. Vidare är det nödvändigt att

finna litteratur om demokratisering och de olika stegen i konsolideringen av en demokrati

för att kunna förstå innebörden av dessa. Uppsatsens kommer att baseras på en

litteraturstudie med inslag av textanalyser, dvs. en kvalitativ metod. Kvalitativ textanalys

har till uppgift att på ett systematiskt sätt beskriva textinnehållet. Den kvalitativa

innehållsanalysen riktar sig in på textanalyser där ingenting räknas eller mäts. Sekundära

källor är därför relevanta för att få fram bra material. Uppsatsen kommer inte att baseras

på en kvantitativ forskningsmetod med primära källor, som intervjuer och enkäter. Då

uppsatsen handlar om att tolka teorier är målet att läsa och förstå litteraturen inom

forskningsområdet (Bergström & Boréus 2005:44). Det existerar inga mätinstrument i en

kvalitativ studie.

Denna studie har som mål att beskriva och förklara Serbiens väg mot en konsoliderad

demokrati, samt undersöka vilka hinder som återstår för att en övergång ska vara möjlig.

Studien kommer att baseras på tryckta böcker, rapporter från Regeringskansliet, EU samt

Landguiden. Genom noggrann läsning av den sekundära litteraturen är målet att försöka

besvara uppsatsens problem.

För att besvara syftet kommer studien att baseras på en teorikonsumerande fallstudie där

landets utveckling från 1990 fram till idag är intressant. I boken Metodpraktikan, skriven

av Peter Esaiasson m.fl., förkastar man fallstudien som en användbar metod. Man menar

att det alltid genomförs en form av jämförelse (Esaiasson 119-120). Om man jämför detta

med boken Det vetenskapliga studiet av politik som är skriven av Lennart Lundqvist

11

beskrivs fallstudien som en bra metod. Författaren menar att intresset för fallstudien har

ökat, vilket måste ses mot bakgrund av kritik mot en positivistisk vetenskapssyn

(Lundqvist s. 104-105). Då teorin i mitt fall är demokratisering blir således

demokratiseringen i Serbien fallet i studien. Denna studie är en fallstudie eftersom det är

ett land som studeras, d.v.s. Serbien. Självfallet kommer jämförelser att förekomma fast

det är läget i landet under de olika tidsperioderna som jämförs.

Kapitlet om konsolidering utgår ifrån boken Problems of Democratic Transition and

Consolidation skriven av Linz & Stepan. Här tas teorier upp för analys av konsoliderad

demokrati. Vad gäller demokratiseringsprocessen baseras urvalet på boken Developing

democracy skriven av Larry Diamond, ledande forskare inom demokratistudier.

Empiri delen baseras mestadels på boken Serbia under Milosevic skriven av Robert

Thomas, författare och analytiker med Balkan som specialområde. Även boken

Unfinished Peace, utgiven av International Commission on the Balkans är betydelsefull.

Dessa böcker är viktiga vid kartläggningen av Serbiens allmänna utveckling under 1990-

talet. Svårigheter som uppstått har varit att finna böcker som behandlar Serbiens

utvecklig efter sekelskiftet. Detta är anledningen till att empirin under denna period

mestadels baseras på rapporter från EU, Regeringskansliet samt Landguidens hemsida.

3.1 Disposition Efter inledningen är uppsatsens upplägg sådan att den börjar med en presentation av det

teoretiska perspektivet vilken i sin tur presenterar, förklarar och definierar olika begrepp som

uppsatsen baseras på. Därefter följer empirin där Serbiens demokratiska utveckling behandlas

från 1990 fram till idag. Avslutningsvis följer en analys där resultatet sammanställs och

analyseras.

3.2 Avgränsning Eftersom uppsatsen endast får omfatta ett visst antal sidor är det nödvändigt att göra en

tydlig avgränsning. Med hänsyn till detta har jag valt att utgå från de två förstnämnda

kriterierna, civilsamhället och politiska livet, för att försöka besvara problemet i studien.

12

Eftersom dessa två kriterier är de mest centrala i studiet av konsolidering anser jag att de

är relevanta för att besvara problemet i min studie. Civilsamhället och politiska samhället

kommer därför att vara centrala områden i denna studie.

För att undersöka Serbiens demokratiska utveckling är det nödvändigt att ha en

utgångspunkt. Därför kommer studien att enbart fokusera på perioden efter Jugoslaviens

sönderdelning, dvs. från 1990-talet och fram till idag.

3.3 Källkritik Ett problem som uppstod redan från början är att det i nästan alla böcker och rapporter

skrivs mycket negativt om Serbien. Därför är det av stor vikt för mig att vara objektiv då

jag läser fakta och inte leta efter brister redan från början.

För att göra uppsatsen tillförlitlig har jag utgått ifrån flera oberoende källor som bekräftar

en och samma sak. Genom att göra detta har jag fått fram ett trovärdigt material och ökad

reliabilitet. Robert Thomas är en etablerad författare och analytiker med Balkan som

specialområde och anses därför vara en tillförlitlig källa. International Commission on the

Balkans är tillförlitlig eftersom kommissionens medlemmar består av ett antal

toppolitiker från olika länder världen över. Båda dessa källor bör därför uppfylla samtliga

källkritiska kriterier eftersom de är välbekanta med sina ämnen.

Rapporter från EU och Regeringskansliet anses vara tillförlitliga eftersom dessa organ är

inflytelserika aktörer inom respektive områden. För att stärka reliabiliteten används

oberoende källor, det är viktigt att relevant fakta finns säkrade från flera håll och att de

dessutom stämmer överens vilket de gör.

13

4. Serbiens efter Jugoslaviens sönderfall

Kommunismen som ideologi, präglade hela den geografiska ytan i Jugoslavien. Den

sovjetiska kommunismen försåg Jugoslavien med en ideologisk legitimitet för de

multinationella staterna. När väl denna ideologi förkastades försvann statens grund och

varje nationalitet kunde rättmätigt kräva sin egen stat (Huntington 1993:119). Den

kommunistiska styrelseformen i Central- och Östeuropa led mot sitt slut vid slutet av

1980-talet. Det tidigare enpartisystemet av totalitär karaktär, vilket dominerade i Serbien

skulle elimineras. Detta system omfattade nästan all politisk, ekonomisk och social

pluralism som tidigare existerat. Målet var att efter den kommunistiska eran dekonstruera

ett nytt system i Serbien där olika mekanismer och institutioner låg under social och

politisk kontroll men som fortfarande skulle karaktärisera det gamla systemet.

Målsättningen var att bygga upp en konsoliderad hållbar demokrati och en pluralistisk

struktur. Rättvisa val skulle hållas i landet och alla stod lika inför lagen. Oppositionen var

tvungen att gå med på att vara underlägsna det dominerande partiet (Thomas 1999:1-4).

Ekonomin i Serbien efter Jugoslaviens sönderfall fungerade enligt byråkratiska och

sociala regler. Det rådde brist på rationaliserad opersonlig ideologi och ekonomisk

framgång berodde på personliga relationer till ledaren. Ledaren agerade enbart enligt sitt

eget ohämmade omdöme och den ekonomiska makten förblev koncentrerad i händerna på

staten eller medlemmar av den statligt sammankopplade oligarkin. Fokusen på den

ekonomiska sfären har ett stort inflytande i utvecklingen av ett demokratiskt samhälle. Ett

demokratiskt system kommer att understödjas av en pluralitet av äganderätt och ett

ekonomiskt liv vilket är förvaltat inom ett legalt ramverk. Vägen i att uppnå ett system

där styrelseskicket är baserat på dessa kriterier har varierat bland länderna i Central- och

Östeuropa. Den har frekvent karaktäriserats av missförstånd och motsägelser. Många av

dessa länder har till viss del åstadkommit signifikanta framsteg mot en konsolidering av

post-kommunistisk demokrati (Thomas 1999:1-4).

14

4.1 Nationalismens roll i Serbien

1974 års författning delade upp Jugoslavien i åtta olika konfederationer. Författningen

gav kroater, slovener och andra minoriteter i regionen självstyre med egna regeringar och

förvaltningar. Alla dessa hade likvärdiga rättigheter, dock låg centralmakten i Belgrad.

Belgrad ansvarade för landets utrikespolitik, försvar och delar av ekonomin, men de nu

självständiga delrepublikerna hade möjlighet att lägga in veto i väsentliga frågor och

federationens bästa kom i andra hand. Serbernas inflytande försvagades i och med den

nya författningen vilket bidrog till en ökad serbisk nationalism (Djokic 2003:67).

Som för många andra Östeuropeiska länder var nationalismen en avgörande faktor även

för Serbien när det gällde förändring. Nationalismen var i dessa länder en unik kraft p.g.a.

dess kapacitet att stimulera och förena folket mot den gamla regimen. Befolkningen

mobiliserades och var homogeniserade av nationalism i en för politisk rörelse som var

kapabel att störta de totalitära institutionerna. Denna rörelse band samman en stor

uppställning av olikheter och även konfliktintressen, med strävan att driva bort regimen.

Nationalismen var som ett politiskt lim som band samman sådana lös riktade intressen.

Det var på detta sätt som politisk pluralism kom att växa sig stark i Östeuropeiska länder,

däribland Serbien. Ledarna i landet kom att förespråka sig av nationalismen för att kunna

befästa makten i slutet av 1980-talet. Genom hela 1990-talet fortsatte man att använda sig

av nationalismen. Nationalistisk mobilisering var ett medel för att behålla det serbiska

samhället i ett tillstånd av permanent revolution. Det faktum att det serbiska folket stod

inför flera hot och kriser innebar att ideologiskt vakuum utvecklades i det politiska livet.

Nationella symboler och den glödande önskan om enighet dominerade det politiska

föredraget. Serbiens demokratiska utveckling hindrades av bristen på unifierade

nationella värden. Den mest uppenbara av dessa faktorer som hade i uppgift att förhindra

nationell integration var landets division längst de etiska linjerna. Det var framför allt den

albanska populationen i Kosovo som drabbades hårdast av serbernas politik (Thomas

1999:4-5).

Utvecklingen i Kosovokonflikten kom att spela stor roll i Jugoslaviens upplösning då

Slovenien, Kroatien och Bosnien och Hercegovina såg sin chans att bryta sig ur

15

Jugoslavien. Den serbiska befolkningen ansåg sig vara diskriminerade i Kosovo. Dessa

anklagade Kosovo för att ha begått massiva folkmord på serber i regionen, att ha

”Storalbanska” ambitioner och att försöka skapa ett etniskt rent Kosovo. Som resultat

krävde Serbien att de autonoma områdena Kosovo och Vojvodina skulle knytas an direkt

till Serbien. Även Kroatien, där en serbisk minoritet existerade, anklagades för en

förfinad assimilerings politik, bl.a. genom att förhindra det kyrilliska alfabetet och bristen

på egna kulturella institutioner för den serbiska minoriteten. Serbhatet och det serbiska

folkets splittring i federationen växte i mitten av 1980-talet, de intellektuella såg detta

som en potentiell hotbild mot landet. En nationell mobilisering var därför en

nödvändighet för att förhindra dessa farhågor. De historiska myterna om det serbiska

riket och dess storhet kom nu att dominera politiken och därför krävdes en stark ledare

för att kunna förena folket. År 1987 valdes Slobodan Milosevic till president och landets

politik ändrades genom en radikalisering i nationalistisk riktning. Serbernas etniska

fruktan och fientligheten mot albanerna kom nu att vara huvudämnet på Milosevic

agenda. Målet var att återvinna Kosovo, deras autonomi skulle undanröjas och området

skulle vara under serbisk kontroll. Milosevics opponenter inom serbisk politik

klassificerades som svikare och rensades ut ur kommunistpartiet. Man införde en serbisk

förvaltning i Kosovo, men även i Vojvodina. Serbiens politik gentemot Kosovo och

Vojvodina, samt Montenegro, framkallade stark misstro i Slovenien (Agrell & Alcalá

1997:137-141).

I och med kommunismens sönderfall ändrade Slovenien och Kroatien sin politik till en

mer demokratisk politik. Serbiens strävan efter ett Storserbien kom att urholka i

nationalitetskonflikter och nationalitetskrig. Den snabba politiska utvecklingen i Kroatien

och Slovenien ändrade fokus från Kosovokonflikten till andra nationella konfliktzoner.

Den viktigaste var Krajina området i Kroatien. I Krajina var majoriteten av serbiskt

ursprung, och år 1991 var 12,2 % av Kroatiens befolkning av serbiskt ursprung. Serberna

och kroaterna började anklaga varandra för folkmord. Serbiens politiska utveckling var

dess mindre hotfull ur ett kroatiskt perspektiv. Det var framförallt serbernas agerande i

Kosovo som skrämde kroaterna (Agrell & Alcalá 1997:143-149).

16

År 1990 anfördes en ny serbisk författning som bestod av starka nationalistiska drag.

Serbien präglades nu av en nationalistisk yra där slagord och symboler var centrala för

serbisk enhet. Slobodan Milosevic dominerade det politiska livet och hans skickliga

agerande förstärkte hans maktposition. Det gamla kommunistpartiets struktur och

ekonomiska tillgångar dominerade alltjämt. Milosevic fortsatte med samma

nationalistiska politik. Kosovos autonomi krossades och var nu under serbisk kontroll.

Som resultat beslutade det sloveniska parlamentet år 1990 att inom ett år utarbeta en ny

författning som skulle leda till landets självständighet. Milosevic ansåg att Jugoslavien

var tvunget att försvaras och att separatismen skulle bekämpas, alla medel var tillåtna

(Agrell & Alcalá 1997:150-155).

4.2 Serbien i krig

Serberna ansåg sig orättvist behandlade i och med 1974 års författning. Missnöjet bland

serber växte och man ansåg att kommunistpartiets ledning gynnade de autonoma

provinserna, främst Kosovo, i federationen. Tito gav kosovoalbanerna

självbestämmanderätt och beskylldes för att ha sålt ut serberna i Kosovo (Resic

2006:258). Vid Jugoslaviens sönderfall var den serbiska nationalismen ytterst påtagligt.

De olika folkgrupperna i federationen märkte av detta, främst slovenerna och kroaterna,

och började mobilisera sig politiskt. Serbiens agerande i Kosovo skrämde Kroatien och

Slovenien. Kosovo och Vojvodina fråntogs sin autonomi och var nu under Serbiens

kontroll (Resic 2006:264). Slovenien svarade med att hålla fria parlamentsval 1990.

Slovenerna var emot kommunisterna, den demokratiska oppositionen hade segrat.

Samma år röstade den kroatiska befolkningen för självständighet, det ”Kroatisk

demokratiska gemenskapen”, HDZ röstade emot kommunisterna och landet utropade sin

självständighet (Resic 2006:266).

I juni 1991 reagerade serberna genom att låta den jugoslaviska folkarmén JNA angripa

Slovenien. Slovenienkriget kom att vara kortvarigt, endast 10 dagar. Eftersom Slovenien

var ett etniskt homogent land hade landet inte stort betydelse för serberna. Den tidigare

jugoslaviska folkarmén kom nu att agera som en serbisk armé. Det kroatiska området

Krajina där majoriteten var serber och där många tillhörde JNA belägrades istället av den

17

serbiska armén. Striderna blev långvariga och blodiga och Serbien hade som mål att

samla alla serber i en stat. De inkluderade delar av Kroatien och Bosnien och

Hercegovina med mål att bilda ett ”Storserbien”. Stora delar av befolkningen i Bosnien

och Kroatien var serber och krigets huvudorsak att bevara Jugoslavien försvann.

Majoriteten av Bosnien och Hercegovinas invånare hoppades att de skulle undvika

inblandning när kriget i Kroatien bröt ut. Man valde 1992 att utropa sin självständighet,

Serbien lät detta inte gå obemärkt. Samma år följde katastrofala strider i Bosnien vilka

påminde mycket om brutaliteten under andra världskriget. Civilbefolkningen i Bosnien

drabbades värst (Resic 2006:270-271). Konflikterna på Västra Balkan innebar förödande

dödssiffror där den officiella förlustsiffran estimerades vara 150 000 döda, varav 70 %

var bosniska muslimer. Efter kriget anklagades ett flertal serbiska politiker och militära

ledare för krigsförbrytelser, däribland Slobodan Milosevic, Radovan Karadzic, Ratko

Mladic och många andra (Resic 2006:273).

4.3 Kosovokonflikten och brott mot mänskliga rättigheter

Kosovokonflikten har länge varit ett problem för Serbien. År 1981, ett år efter Titos död,

uppstod en revolt bland den kosovoalbanska majoritetsbefolkningen i Kosovo. De krävde

att Kosovo skulle bli en självständig republik. Massiva oroligheter spred sig över hela

regionen och den jugoslaviska armén JNA kallades in för att upprätthålla ordningen,

resultatet blev stor våldsamhet och många dödsoffer. Flera år efter revolten följde hårt

förtryck mot all kosovoalbansk nationalism. Läget var så instabilt att till och med den

serbiska befolkningen i provinsen började lämna området i slutet av 1980-talet. Då var

andel serber omkring tio procent (Agrell & Alcalá 1997:135-137).

Läget förändras till det värre när Kosovo år 1989 fråntas sin självständighet av Serbiens

dåvarande president Slobodan Milosevic. Kosovoalbanerna, med Ibrahim Rugova som

president, svarar med ett passivt motstånd (O’Neill 2002:21-22). Den serbiska regeringen

inför hundratals nya lagar där många av dem diskriminerar den kosovoalbanska

befolkningen vilket bland annat resulterar i att kosovoalbanerna förlorar sina jobb (Judah

2000:62). Det höga födelsetalet bland kosovoalbanerna skrämmer Serbien och man

började tala om demografiskt folkmord. Kosovoalbanerna utvecklar ett eget samhälle där

18

befolkningens kontakt med de statliga organen är minimal. Polisen och rättsväsendet är

nästan uteslutande styrt av serber. Kosovoalbanerna fortsätter fram till 1995 med det

passiva motståndet. Vid Bosnienkrigets slut och efter att Daytonavtalet skrivits på ändrar

Serbien fokus och koncentrerar sig istället på Kosovo. Den kosovoalbanska befolkningen

inser att det passiva motståndet inte gör någon nytta och Kosovo blir nu tvunget att slåss

för sin frihet. Beväpnade grupper börjar organisera sig och man attackerar utvalda

serbiska mål. Det är främst den välkända UCK gerillan som agerar mot det serbiska

förtrycket (O’Neill 2002:21-22). Serbien svarar omgående genom att behandla alla

kosovoalbanska män och pojkar som potentiella UCK soldater. Den kosovoalbanska

befolkningen lever nu under miserabla förhållanden.

Enligt Kosovo Vertification Mission (KVM), inrättat av EU-organet OSCE, bryter

Serbien mot de mänskliga rättigheterna främst genom att de styrande serbiska

makthavarna ger order om att döda män, kvinnor och barn. De kosovoalbanska kvinnorna

utsätts även för åtskilliga våldtäkter. Serbernas grymma sätt att behandla

lokalbefolkningen får NATO att agera. Man hotar Milosevic med flygattacker om han

inte upphör att attackera civila, men han vägrar lyda och i mars 1999 börjar NATO en

luftkampanj mot Belgrad (O’Neill 2002:23-25).

5. Det politiska samhället 1990-2000

Den politiska situationen i Serbien är av en komplex karaktär. Politiken har delvis

anpassat sig till vissa formella egenskaper av demokrati dock utan några stabila

institutioner, vilket är ett krav för ett demokratiskt system. Val hålls i landet men detta

sker under det regerande partiets villkor. Denna politiska dominans i valsystemet

bekräftar att demokratin inte fungerar som den ska. Det regerande partiet som har slagit

samman sina institutioner och maktstrukturer med statens ger inte motståndarpartier en

rättvis och laglig chans i kampen om den politiska makten (Thomas 1999:1-4).

Politiken i landet präglas av nationalism och etnocentrism där det rationalistiska och

kosmopolitismiska språket växer. I Serbien är det möjligt att som enskild individ eller

grupp använda sig av ett rationalistiskt språk för att adoptera politiska attityder som är

19

starkt nationalistiska. I ett nytt pluralistiskt politiskt system spelar symboler och myter en

kritisk roll. De nya politiska partierna ska inte ha några som helst kopplingar till

institutionerna. Deras mål blir istället att skapa en bred valkrets bland väljarkåren, samt

att locka den oengagerade allmänheten (Thomas 1999:7-10).

Dominansen av symboler i den serbiska politiken, efter Jugoslaviens sönderfall, har en

negativ verkan på den inledande perioden av transitionen för demokratisk utveckling. Det

politiska livet domineras av myter och symboler och förevigar landets problemfyllda

politik. Partiinstitutionerna är relativt svaga och debatter förekommer inte. Efter att ett

land klarat av övergången från transition till pluralism, är målet att lösa problemen i

politiken. I detta fall ska symboler och myter inta en sekundär position. I en konsoliderad

demokrati får ett parti som använder ett symboliskt språkbruk oftast inte många röster i

valen. Ett pågående problem för den demokratiska transitionen i Serbien är förekomsten

av primär symbolisk politik Det är främst landets avsaknad för ideologier och

institutionella svagheter av politiska partier som är det största problemet. Politiken, har

sedan Milosevic tog makten, kännetecknats av en anti-byråkratisk revolution med starka

populistiska drag (Thomas 1999:7-10).

I juli år 1990 antogs en ny lag i Serbien där direkta och hemliga val hölls och politisk

pluralism introducerades. Denna resolution banar väg för uppkomsten av självständiga

politiska partier. I och med avvecklingen av ”League of Communists”, som tidigare hade

monopol på all makt, blev nu censur, fri tillgång till media och återuppkomsten av den

nationella, andliga, kulturella, ekonomiska och politiska sammanhållningen bland den

serbiska befolkningen en förutsättning. Ömsesidig förståelse mellan troende serber,

ateistiska serber, broderskapet av serbiska katoliker, serbiska muslimer och serbiska

protestanter var nu ett krav (Thomas 1999:52-55).

Den nya konstitutionen definierar Serbien som en demokratisk stat baserad på frihet,

mänskliga rättigheter och ”rule of law”. Konstitutionen deklarerar Serbien som suveränt,

integrerat och som ett förenat land. Konstitutionens två huvuduppgifter är att bevilja stark

makt till presidenten, samt begränsa parlamentets makt. Detta är nödvändigt p.g.a. den

politiska instabilitet som kännetecknar det klassiska parlamentariska systemet i landet. I

20

själva verket vill man förhindra allt motstånd från parlamentet mot den regerande

presidenten, samt säkra presidentens post i kommande val. En röst mot Milosevic och

hans allierade ansågs vara en röst emot den serbiska nationen (Thomas 1999:70-71).

Utnyttjandet av media där regimen medvetet manipulerar radio och tidningar med syftet

att främja serbisk nationalism är tydliga exempel. Pressen ansågs länge vara fri och

ofarlig för regimen, i samband med Kosovo-konflikten 1998 införde man en repressiv

medielag. År 2000 skärptes läget där ett flertal medier stängdes eller bötfälldes. De

styrande börjar fängsla och mörda journalister som motsäger sig regimen (Landguiden) .

Det Demokratiska partiet (DS), är det parti som överlägset mest strävar efter

konsolidering av demokrati i Serbien. Redan år 1989 förespråkar partiet en eventuell

politisk pluralism. Partiet anser att etableringen av demokratiska flerpartisystem med en

opposition var en nödvändighet. De stödjer en blandad ekonomi, med en starkare

betydelse för marknaden, integration i europeiska institutioner och minskningen av

ideologins roll i landet. De anser att de nationella problemen utgör hinder för

demokratisering. Institutionaliseringen av en pluralistiskt demokratisk ordning och andra

garantier för mänsklig säkerhet/frihet skulle minska de existerande etniska konflikterna

(Thomas 1999: 59).

5.1 Det politiska samhället 2000-2008

Många hävdar att Milosevic riskerade Serbiens territoriella integritet för att befästa sin

egen position. Den enorma kriminella sektorn som uppstod ur den uppsvällda serbiska

säkerhetsapparaten var ett användbart verktyg för Milosevic. Dessa anlitades för att få

igenom Milosevics planer, men blev snart ett stort problem eftersom han förlorade

kontrollen över dem. FN:s och de övriga västländernas sanktioner mot landet kom att

gynna maffian. Det var framförallt den effektiva kollapsen av ”the rule of law”,

smugglingen och plundringen i staten som var till maffians fördel (Gallagher 2005:111-

113). Maffian hade i högsta grad ett stort inflytande i politiken lång in på 2000-talet.

En ungdomsrörelse vid namnet Otpor (motstånd) växer fram som en motståndare till den

förda politiken i landet. Denna rörelse saknar ledare, valprocedurer, ideologier och

21

tydliga hierarkier. Otpor är raka motsatsen till de styrande politiska partierna, dess

huvuduppgift är att avsätta presidenten Milosevic. Det är främst de serbiska ungdomarna

som motsätter sig Milosevics nationalism (Gallagher 2005:111-112).

I kommande val år 2000 besegras Milosevics socialistiska parti, SPS, av Serbiens

demokratiska opposition DOS, bestående av 18 oppositionspartier. Zoran Djindjic blir ny

premiärminister och Vojislav Kostunica utses till ny president (Gallagher 2005:118-119).

Efter valsegern antar man att Zoran Djindjic primära mål nu blir att bekämpa maffian och

dess inflytande i den politiska sfären. Tvärtom visar det sig att Djindjic behöver

upprätthålla en allians med maffian för att kunna överleva och konfrontera Milosevic.

Djindjics 13 månader på posten kännetecknas av hans strävan att utlämna Milosevic till

den Internationella Haag-tribunalen (ICTY). Djindjic var övertygad om att en utlämning

av Milosevic skulle resultera i ekonomiskt bistånd från de västerländska länderna. Efter

att ha överlämnat Milosevic till Haag-tribunalen planerar Djindjic att rensa ut de

kriminella grupperna, som fortfarande finns kvar efter den forna regimen. Detta blir inte

fallet då han år 2003 brutalt skjuts ihjäl, anledningen till detta tros vara hans strävan att

bekämpa maffians inblandning i politiken (Gallagher 2005: 111-113).

Efter Milosevics fall besitter den före detta presidenten fortfarande ett massivt stöd hos

en majoritet av befolkningen, detsamma gäller den politiska sfären. En informell makt av

Milosevicanhängare bildas runt Kostunica och Djindjic vilket gör det omöjligt att få

igenom reformer. De mindre partierna i DOS manipuleras av dessa maktstrukturer.

Korruptionen var fortfarande påtaglig och landets framsteg små, förhandlingar om ett

eventuellt EU inträde känns allt längre bort (Gallagher 2005:121).

Senare in på 2000-talet skärper Serbien villkoren för politikerna och landet försöker i hög

grad anpassa sig till EU:s rekommendationer. Ett tydligt exempel är det serbiska

parlamentet som i december 2005 antog en nationell strategi för bekämpning av

korruption bland de statligt anställda. Denna strategi stämmer överens med FN:s

rekommendationer. Året därpå inför landet en handlingsplan för implementering av den

nationella strategin för att bekämpa korruptionen. GRECO (Group of States Against

Corruption), ett EU organ för anti-korruption, har i uppgift att se till att de

22

rekommenderade kriterierna uppfylls (NPI s.53). Serbien skapar 2008 ett statligt anti-

korruptions verk vars uppgift blir att åtala mot korruption och ekonomiska brott bland de

statligt anställda. Spridningen av dessa anti-korruptionsverk i landet har varit positiv och

idag förekommer sådana anti-korruptionsverk i Belgrad, Kragujevac, Novi Sad och Nis.

Sådana åtgärder visar på att landet idag försöker ändra på sin politik, samt anstränger sig

för att uppfylla de rekommendationer som är nödvändiga för att komma upp i EU

standard (NPI s.54).

Landets politik domineras än idag av nationalism. Ett tydligt exempel på detta är det

ultranationalistiska partiet SRP som är det största enskilda partiet i Serbien. De senaste

decennierna har partiet varit en viktig aktör i Serbiens politik. Vid parlamentsvalet 2007

fick de demokratiska och reformorienterade partierna mest röster (Regeringskansliet).

Partiets grundare Vojislav Seselj sitter idag i krigsförbrytartribunalen i Haag där han

anklagas för brott mot mänskliga rättigheter under Bosnien- och Kroatienkriget (Resic

2006:259).

För att Serbien ska kunna bli en medlemsstat i EU är det viktigt att landet reformerar

samhället. En process som styr Serbiens närmande till EU är stabiliserings- och

associeringsprocessen för västra Balkan. Landets förhandlingar med SA-processen

förhindras p.g.a. Serbiens otillräckliga samarbete med krigsförbrytartribunalen i Haag

(Regeringskansliet).

Efter Milosevics avgång har det skett enorma förändringar i Serbien och politiken idag är

mer EU-vänlig. Landet, med Boris Tadic som president, är i nuläget en potentiell EU-

kandidat och gör sitt yttersta för att skydda de mänskliga rättigheterna. Kosovokonflikten

är ett återstående problem i förhandlingar med EU. Den 17:e februari 2008 förklarar

Kosovo sin självständighet från Serbien och idag har 47 länder, inklusive USA, erkänt

Kosovo som en självständig stat. Serbien vägrar erkänna Kosovos självständighet och

betraktar fortfarande landet som en av sina egna provinser (DN 2008)

23

6. Civilsamhället 1990-2000

För att kunna identifiera hindren för demokrati i Balkanländerna är det viktigt att skilja på

vissa faktorer. Kriget och det kommunistiska arvet som kännetecknat regionen är två

viktiga faktorer. Balkanländerna karaktäriseras av en svag parlamentarisk demokratisk

tradition. Det existerade inte någon organiserad demokratisk opposition under

kommunismen, man föredrog hellre ett presidentråd framför ett parlamentariskt system.

Nationalismen är det tydligaste arvet som kommunismen lämnade efter sig. Nästan

överallt i regionen är media under det ledande partiets kontroll, vilket bidrar till att

oppositionens röst inte blir hörd. Övergången till demokrati kräver yttrandefrihet och ett

antal alternativa partier. I Balkanländerna har de kollektiva rättigheterna prioritet över de

individuella rättigheterna vilket bidrar till att demokratin försvagas (Report of the

international Commission on the Balkans 1996:148-149).

Serbien kännetecknas, vid Jugoslaviens sönderfall, av en blandning mellan

komplexfyllda demokratiska institutioner och auktoritära strukturer. Dessa faktorer

överskuggas av den starke ledaren. Serbien, Kroatien och Slovenien var väl organiserade

och artikulerade stater under 1980-talet vilket gjorde att man besatt alla förutsättningar

för att nå en konsoliderad demokrati. Länderna utvecklade självständiga

kommunikationsnätverk som kringgick och använde sig av officiella nätverk. Jämför man

med länder som Bulgarien och Rumänien, där det civila samhället var relativt svagt, låg

Jugoslavien långt före dessa länder i utvecklingen. Trots detta misslyckas Serbien under

1990-talet att övergå från totalitarism till pluralism. Det gick betydligt bättre för de två

andra före detta jugoslaviska länderna, Slovenien och Kroatien. Svagheterna inom det

serbiska samhället var ett hinder för demokratiutvecklingen. Attityder bland individer

spelar en viktig roll i sökandet efter hinder för processen demokratins konsolidering

(Thomas 1999:1-4). Det offentliga livet var ostabilt under transitionsfasen i Serbien och

de politiska reglerna oklara. Människor utan någon förståelse för politik söker istället

förklaringar i hat och kärlek konspirationer (Thomas 1999:7).

Förutsättningarna för demokrati på Västra Balkan kommer att avgöras av utvecklingen av

civilsamhället som är oberoende av staten. Tillit och samarbete är en nödvändighet för

24

uppkomsten av en kultur och pluralism. Som ovanställt har civilsamhället på Västra

Balkan genom historien varit relativt svagt. Ända sedan slutet på 1800-talet har staten

varit huvudaktören när det gäller ekonomisk utveckling och de politiska målen har alltid

haft företräde framför de ekonomiska. Majoriteten av länderna i regionen saknar en

ekonomisk klass med social sfär och ett starkt ekonomiskt intresse. Dominansen av det

politiska före det ekonomiska innebär att det förekommer få aktörer vilka agerar som

motvikt för nationalistiska och destruktiva krafter. Den existerande eliten förutsätter att

de tjänar mest på att etablera sina egna små separata stater. Bristen på välfungerande

NGO: er försvagar civilsamhället i regionen (International Commission on the Balkans

1996:150).

Yttrandefriheten i regionen förhindras p.g.a. avsaknaden av statligt oberoende media.

Före kriget i Jugoslavien användes media av individuella republikanska regimer som ett

redskap för att stärka sin egen politik. Många hävdar att dessa regimer inte skulle ha

möjligheten att starta ett krig utan utnyttjandet av median. Propaganda var ett vanligt

instrument som användes för att mobilisera medborgarna. Det mest dramatiska innehållet

i denna propaganda var att framkalla folklig rädsla och hat gentemot en viss nationell

folkgrupp. Median definierade de nationalistiska gruppernas politiska agenda och Serbien

blir det första landet att utnyttja median i regionen under 1980 – talet. Efter landets första

flerpartival år 1990 tar regeringen kontrollen över median i deras republiker. Även i

Kroatien tar den styrande eliten kontrollen över median och det är på detta sätt som

media kriget startar i det forna Jugoslavien. Slovenien är det enda landet som inte

missbrukar media. Genom att manipulera median skapas rädsla och misstro bland folket

vilket bidrar till att deras attityder gör skapandet av ett starkt civilsamhälle omöjligt

(International Commission on the Balkans 1996:152-154).

Det sker ständiga förbättringar i regionen och ett flertal nya NGO: er inrättas för att

förebygga problem i Balkanländerna. Sådana organisationer arbetar främst inom media,

men även inom andra områden. Ett särskilt utsatt område är olaga hantering av median

vilket måste förebyggas(International Commission on the Balkans 1996:154).

Västerländska myndigheter och internationella institutioner anstränger sig för att göra

25

median självständig i regionen. Internationella organisationer som Council of Europe,

OSCE, UNESCO och EU är aktörer som arbetar för att förebygga diverse

problem(International Commission on the Balkans 1996:155-156).

Median spelar en avgörande roll för civilsamhället då den sprider idéer, tankar och har i

uppgift att stärka denna sfär. En öppen och fri media i Balkanländerna medför därför stöd

för utvidgningen av det demokratiska ansvarstagandet och deltagandet i samhället

(International Commission on the Balkans 1996:152-154).

6.1 Civilsamhället 2000 – 2008

Befolkningen i Serbien reagerar i början av 2000-talet och börjar organisera sig. De visar

sitt missnöje mot de styrande och motståndargrupper som till exempel Otpor organiserar

sig och blir mer aktiva. Vid valet år 2000 samlas över 20 000 Otporaktivister i en

demonstration i över 20 serbiska städer. Man protesterar för att visa sitt missnöje mot

Milosevic (Gallagher 2005:118-119).

Idag är läget stabilare i landet och Milosevic-regimen som kännetecknades av politiskt

motiverat våld är så gott som borta (Regeringskansliets rapport s.3). I Republiken Serbien

garanteras de civila och politiska rättigheterna av konstitutionen. Dessa rättigheter ska

främja det demokratiska samhället, ha som mål att uppnå internationell standard i

mänskliga rättigheter och skydda minoriteter ( NPI s.68). Landet kännetecknas trots detta

av patriarkala strukturer där jämställdheten mellan män och kvinnor är svag. Kvinnans

situation i samhället har till följd av händelserna under 1990-talet försämrats. Den höga

arbetslösheten bland kvinnor och löneskillnaderna mellan könen är enorm (The

Delegation of the European Commission to the republic of Serbia s. 3).

Genom att bekämpa fattigdom, främja demokrati, inrätta god samhällsstyrning och

respektera mänskliga rättigheter tar landet ett steg i rätt riktning (The Delegation of the

European Commission to the republic of Serbia s. 6). Serbien har visat att de är villiga att

ändra sin politik och 2006 antogs en ny lag i konstitutionen som lyder att “Human and

26

minority rights guaranteed by the Constitution shall be implemented directly.”(NPI s.61)

Detta visar att landet respekterar och försöker uppnå en hög internationell standard inom

områdena mänskliga rättigheter och rättigheter för minoriteter. Dessa rättigheter syftar till

att främja det demokratiska samhället, fullfölja giltig internationell standard i

mänskliga/minoritets rättigheter, samt de internationella institutionerna (NPI s.61).

Serbien genomförde avsevärda reformer vilket resulterade i att de år 2003 blev

medlemmar i Europarådet (Council of Europe) (NPI s.63). Rätten till liv är en artikel i

konstitutionen som behandlar det mänskliga livet, förbud mot dödsstraff och mänsklig

kloning. Redan år 2002 förbjöds dödsstraff i landet (NPI:69). Om dessa rättigheter kränks

ska medborgare ha möjligheten att vända sig till en internationell institution för att

skydda sin frihet och rättighet vilken är garanterad av konstitutionen. Detsamma gäller

lika rättigheter inför domstolar och andra statliga organ. Även i de autonoma provinserna

eller lokala själstyrda myndigheter skall dessa förutsättningar vara ett faktum och

skyddas av konstitutionen (NPI s.68). Det viktiga samarbetet med NGO: er och

civilsamhället är av stor vikt i strävan efter jämställdhet i landet (The Delegation of the

European Commission to the republic of Serbia s.12).

Som tidigare nämnt spelar media en avgörande roll i att främjandet av civilsamhället. In

på 2000-talet, efter Milosevic fall, återstår fortfarande demokratiproblem inom

medieområdet. Trakasserier genom diverse skatteinspektioner och andra åtgärder är ett

konstant hot, främst från Milosevicanhängare och anti-reform krafter i regeringen

(Gallagher 2005:120).

27

7. Min analysmodell

Teoretiker Kriterier Politiskt samhälle 1990-2000 -

Politiskt samhälle 2000-2008 +- Civilsamhället 1990-2000 -

Linz & Stepan (Centrala kriterier för en konsoliderad demokrati)

Civilsamhället 2000-2008 +-

+ Starkt samhälle - Svagt samhälle +- Relativt starkt samhälle, men med brister

7.1 Analys Efter Jugoslaviens sönderdelning krävde majoriteten av länderna i federationen att bli

självständiga demokratiska stater. Tanken var att även Serbien skulle övergå från det

tidigare totalitära enpartisystemet som kännetecknade regionen till en demokratisk

styrelseform. Formellt skulle rättvisa val hållas i landet och oppositionen skulle bli

tvungen att underkasta sig det dominerande partiet. Fallet blev dock det motsatta då det

ledande partiet enbart agerade för sitt eget bästa och politiken kännetecknades istället av

missförstånd och motsägelser. Historiskt sett har nationalismen spelat en avgörande roll

vad gäller förändring i Serbien. Även författningen vid Jugoslaviens sönderfall präglades

av nationalistiska drag och var en bidragande orsak till sönderdelningen. Nationalismen

har haft en negativ inverkan på landet p.g.a. de olika etniska minoriteterna i landet. Dessa

strävar efter att bli självständiga och är ett problem för Serbien. Som Linz & Stepan

hävdar är det viktigt att människorna i en stat kan identifiera sig som dess invånare och

att de inte heller vill skapa en självständig stat eller söka sig till andra stater. Detta är

viktigt för att kunna uppnå en konsoliderad demokrati. Det existerar minoriteter som än

idag yrkar efter självständighet.

Rustow nämner att det är genom en stor konflikt som en icke-demokratisk stat utvecklas

till en demokrati och att det är på detta sätt som nationen splittras och olika nationella

28

grupper förlorar inflytande. Detta kan man se i Jugoslaviens fall där Serbien som tidigare

var den mäktigaste aktören förlorar inflytande. Länder som Kroatien, Slovenien och

många andra i regionen utropade sin självständighet vilket bidrar till sönderdelningen av

federationen .

Det politiska livet under 1990-talet anpassades delvis till formella egenskaper av

demokrati dock saknades fortfarande stabila institutioner. Linz & Stepans andra kriterium

för en konsoliderad demokrati, politiska samhället kräver specifika kärninstitutioner som

politiska partier, val, politiskt ledarskap, allianspartier etc. Flerpartisystem införs och val

hålls i landet men de är knappast rättvisa då de sker under det ledande partiets villkor.

Detta bekräftar att demokratin inte fungerar eftersom motståndarpartier inte ges en rättvis

chans. Nationalismen präglar politiken i landet och hindrar oppositionen att organisera

sig. Möjlighet till debatt var minimal och partiinstitutioner saknades. Myter och symboler

förevigar landets problem och är ett hinder i transitionsprocessen mot en konsoliderad

demokrati. Milosevics politik kännetecknandes av starkt populistiska drag som bröt mot

mänskliga rättigheter. Som Thomas skriver i sin bok ansågs en röst mot Milosevic och

hans politik vara en röst mot Serbien som nation. I en konsoliderad demokrati råder

yttrandefrihet, detta var inte fallet i Serbien då regimen manipulerade media för att kunna

behålla den politiska makten. Dock existerade partier som kämpade för införandet av

demokrati, ett exempel är det Demokartiska partiet DS, men de var relativt svaga.

Hela 1990-talet och början på 2000-talet präglades det politiska samhället i Serbien av

korruption och kriminalitet. Den kriminella sektorn användes flitigt av makthavarna i

landet för att få igenom sina mål. Kärninstitutioner som är nödvändiga för ett

välfungerande politiskt samhälle existerade inte. Det politiska ledarskapet i Serbien

uppfyller inte Linz & Stepans kriterier för ett gott politiskt samhälle eftersom korruption

bland ledarna var ytters påtagligt. Det var främst genom brister i ”rule of law” som var

orsaken till framväxten av den kriminella sektorn i landet. Även idag har maffian ett stort

inflytande i den politiska sfären vilket innebär att demokratiutvecklingen bromsas ner.

Många anhängare till den gamla regimen existerar än idag. Detta visar på att det gamla

tankesättet lever kvar och att en förändring av människors attityder i landet kommer att ta

29

tid. Partierna är inte fria, de mindre partierna manipuleras ofta av den informella makt

Milosevic lämnat efter sig.

Idag besitter det demokratiska reformvänliga partiet DS makten, detta avspeglas på

landets politik då reformer har införts för att anpassa landet till EU-rekommendationer.

Ett statligt anti-korruptionsverk som har till uppgift att åtala mot korruption och

ekonomiska brott bland politiker och statligt anställda har inrättats. Detta tyder på att

Serbien vill göra förändring och landet är idag en potentiell EU-kandidat vilket visar på

att landet har gjort framsteg. Som Linz & Stepan menar måste ett land accepteras av alla

västerländska länder för att bli en konsoliderad demokrati. Eftersom Serbien är en

potentiell EU-kandidat visar detta på att landet är på god väg. Dock återstår en hel del

uppgifter i politiken som måste åtgärdas. Politiken domineras alltjämt av nationalism, det

tydligaste exemplet är att landets största enskilda parti är det ultranationalistiska partiet

SRP. Serbien bröt mot mänskliga rättigheter och vägrar idag att samarbeta med

Haagtribunalen. Det faktum att Serbiens än idag vägrar erkänna Kosovo som en

självständig stat gör att landets process mot en konsoliderad demokrati förhalas.

En konsoliderad demokrati förutsätter att det finns utrymme för att utveckla ett fritt

civilsamhälle. I civilsamhället finns självorganiserade grupper, rörelser och individer och

dessa är relativt oberoende från staten. Här finns möjligheten att stifta föreningar och

skapa samhörighetskänsla för att gynna sina intressen. Civilsamhället i Serbien har under

1990-talet förhalats då de kollektiva rättigheterna hade prioritet över de individuella

rättigheterna. Befolkningen i landet hade inte möjlighet att organisera sig och det

existerade inte någon samhörighetskänsla. Tillit, samarbete och välfungerande NGO: er

är alla förutsättning för ett civilsamhälle men som det råder brist på i Serbien. Yttrande-

och pressfrihet är grundläggande friheter i en demokrati. Inskränkning på dessa områden

utgör ett hinder för skapandet av autonoma föreningar och andra sammanslutningar som

kännetecknar civilsamhället i en konsoliderad demokrati. Genom att de ledande

politikerna använde media till sin fördel skapades rädsla och misstro bland folket under

1990-talet. Detta bidrar till att människors attityder påverkades och fientlighet mot andra

30

etniska minoriteter blev tydligare. Efter Jugoslaviens sönderdelning utnyttjade ledarna i

landet median för att stärka sin politiska makt. Olika internationella organisationer

inrättades för att förhindra exploateringen av media men det var inte tillräckligt.

Eftersom median sprider idéer, tankar och ska förstärka den civila sfären spelar den en

avgörande roll i skapandet av ett fritt civilsamhälle.

Efter sekelskiftet förändrades situationen i Serbien. Invånarna i landet strävade efter

rättvisa och man började öppet visa sitt missnöje och organisera motståndargrupper.

Under 1990-talet var all opposition mot ledaren otänkbart. En röst mot Milosevic var en

röst mot Serbien som nation och detta gick inte obemärkt. Makthavarna insåg att en

förändrig var nödvändig och lagen i konstitutionen ändrades. Idag är de civila och

politiska rättigheterna garanterade av konstitutionen vilket visar att landet har agerat.

Fortfarande återstår problem gällande jämlikheten bland könen där kvinnan

diskrimineras, främst genom hög arbetslöshet och lägre lön. Landet har under 2000-talet i

allt större utsträckning börjat samarbeta med internationella organisationer. Serbien

försöker att uppnå en hög internationell standard inom områden som mänskliga

rättigheter och rättigheter för minoriteter. Eftersom dessa rättigheter är fundamentala i ett

demokratiskt samhälle visar detta att landet inför åtgärder för att stärka civilsamhället.

Media som än idag spelar en avgörande roll för att sprida tankar och idéer har förbättrats,

dock förekommer trakasserier mot media främst från anti-reform krafter i landet.

31

8. Slutsats Även om svårigheter existerar inom olika områden som förtryck av minoriteter och

korruption finns förutsättningar för Serbien att kunna övergå till en konsoliderad

demokrati. Landet har sedan början på 1990-talet gjort enorma framsteg men fortfarande

återstår en mängd uppgifter som måste åtgärdas. Man har infört flerpartisystem men ändå

missbrukas makten och oppositionen får inte en rättvis chans på den politiska scenen.

Som studien visar är nationalismen det största problemet som måste förebyggas för att

landet ska kunna göra framsteg i demokratisk riktning. Så länge politiken genomsyras av

nationalism och korruption kommer landets väg mot demokrati att vara omöjlig.

Demokrati innebär folkstyre och i nuläget är en nödvändig åtgärd att rensa ut den

kriminella sektorn i politiken.

Serbien har visat att de är villiga att göra reformer. Man har inrättat ett antal

antikorruptionsverk för att motverka korruptionen i politiken men även för att uppnå EU-

standard. Dock utgör korruption ett allvarligt hot mot en stabil konsoliderad demokrati.

En positiv utveckling är att landet idag är en potentiell EU-kandidat och förhandlar om

medlemskap vilket visar på att landet är på god väg mot en konsoliderad demokrati.

Studien visar att landet genomfört förändringar, hinder som har överkommits och att

svårigheter än idag existerar. I en demokrati måste minoriteter erkännas och mänskliga

rättigheter garanteras. Ett krav är att dessa rättigheter garanteras av konstitutionen vilket

idag är fallet i Serbien. Ytterligare problem som i dagsläget försvårar

demokratiutvecklingen i Serbien är deras vägran att samarbeta med Haagtribunalen samt

erkännandet av Kosovo som självständig stat.

Serbiens närmande till EU kräver reformer där landet måste kämpa vidare med

utvecklingen av mänskliga rättigheter, korruption, ekonomin, förhandlingar med andra

länder och även rättssystemet.

Uppnås ett oberoende civilsamhälle och ett välfungerande politiskt samhälle kommer

detta att medföra att de andra kriterierna för en konsoliderad demokrati stärks och

32

möjliggör en övergång till en konsoliderad demokrati. Serbien är en ung nation och

besitter de förutsättningar och möjligheter som krävs för att kunna övergå till en

konsoliderad demokrati.

33

Käll- och litteraturförteckning

Bergström, Göran & Boréus, Kristina. 2005. Textens mening och makt. Studentlitteratur. Lund.

Diamond, Larry. 1997. Consolidating the third wave democracies - themes and perspectives. John Hopkins University Press. Baltimore. Diamond, Larry. 1999. Developing democracy. John Hopkins University Press. Baltimore. Djokic, Dejan. 2003. Yugoslavism: histories of a failed idea 1918-1992. Hurst cop. London. Esaiasson, Peter. 2007. Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. Nordstedts juridik. Stockholm. Huntington, Samuel. 1991. The third wave: democratization in the late twentieth century. University of Oklahoma Press. Oklahoma. Hydén, Göran. 1998. Demokratisering i tredje världen. Studentlitteratur. Lund. International Commission on the Balkans. 1996. Unfinished peace. Washinton D.C. Judah, Tim. 2000. Kosovo: war and revenge. Yale University Press. New Haven. Linde, Jonas m.fl. 2006 Demokratiseringsprocesser: teoretiska ansatser och empiriska studier. Studentlitteratur. Lund. Linz, Juan & Stepan, Alfred. 1996. Problems of Democratic Transition and Consolidation: southern Europe, South America, and post-communist Europe. John Hopkins University Press. Baltimore. Lundqvist, Lennart. 1993. Det vetenskapliga studiet av politik. Studentlitteratur. Lund. Nilsson, Martin. 2005. Demokratisering i Latinamerika under 1900-talet: – vänstern och demokratins fördjupning. Diva Portal. Växjö.

Resic, Sanimir. 2006. En historia om Balkan: Jugoslaviens uppgång och fall. Historiska Media. Lund.

Sannerstedt, Anders & Jernec, Magnus. 2007. Den moderna demokratins problem. Studentlitteratur. Lund.

Thomas, Robert. 1999. Serbia under Milosevic: politics in the 1990s. Hurst, cop. London.

34

Agrell, Wilhelm & Alcalá, Jesús. 1997. Den rättsliga interventionen: folkrätten, Haagtribunalen och krigsförbrytelserna i forna Jugoslavien. Norstedts juridik. Stockholm. O’Neill, William G. 2002. Kosovo: An unfinished peace. Rienner. Boulder.

Elektroniska källor The Delegation of the European Commission to the republic of Serbia: http://www.europa.org.yu/code/navigate.php?Id=398 (6/01-09) Landguiden: http://www.landguiden.se/ (6/01-09)

Regeringskansliet: http://www.regeringen.se/sb/d/5472/a/42518 (6/01-09)

Regeringskansliets rapport: http://www.regeringen.se/content/1/c6/03/24/17/5df139fa.pdf (6/01-09)

National Programme for Integration with the European Union (NPI): http://web.uzzpro.gov.rs/kzpeu/dokumenti/npi/npi_october2008_en.pdf (6/01-09)

DN: Tadic öppen för delat Kosovo http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=834416 (6/01-09)

35