r asputins dotter

k athryn ha r rison

Rasputins dotter

Översättning: Ing-Britt Björklund

a lbert bonniers för lag

Av Kathryn Harrison har tidigare utgivits på svenska:

Glöd, 1995 (Poison) Kyssen, 1998 (The Kiss)

De röda skorna, 2001 (The Binding Chair) Sälkvinnan, 2003 (The Seal Wife)

Att söka hänryckningen, 2004 (Seeking Rapture) Avund, 2006 (Envy)

Medan de sov, 2009 (While they slept)

S.T. Coleridges dikt Kubla Khan som citeras på sid. 99 är översatt av Anders Österling

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-013097-8Copyright © Kathryn Harrison 2012

Originalets titel: EnchantmentsTypsnitt: Fournier 11/11. Det skapades på 1700-talet av fransmannen

Pierre Simon Fournier.

CPI - Clausen & Bosse, Leck, Tyskland, 2014

Till Joyce

Ögonen de där tysta kärleksfulla tungorna.

cervantes

Innehåll

• • • • •

Hålet i isen • 10Ett rött band • 17

Husarrest • 30Det gamla gardet och det nya • 44

Brickåkning • 54Stilige Aljosja • 70

Jungfrun i Silverskogen • 80Ett stolt palats • 90Poppelallén • 102

Ett gladlynt barn • 111Den oberäkneliga handen • 121En demon i hennes sköte • 134Sådant som inte händer • 148

Förebud • 160Helig farkost • 172

Wild West Show • 187Rysk roulette • 198Lurendrejeri • 205Hästkrafter • 217En profetia • 226

Spindelväv • 237Stora och små stygn • 247

Växthus • 259Ljusstad • 268

Förvisning • 281Katja • 290

Sista smörjelsen • 301Ett byråkratiskt äventyr • 309

Hollywoodbjörnen • 319Som en saga • 332

Fönstret i ägget • 338Biljetter till en avrättning • 346

De fyra bröderna och de fyra systrarna • 358

Tack • 364

10

Hålet i isen

• • • • •

i begynnelsen fanns allting, precis som nu. En våldsam åskknall och, pang, så regnar det talande ormar.

Ett starkare ljus att råda över dagen, ett svagare att råda över natten, forsande vatten och kastbyar. En man ställer sig på knä, en kvinna särar på sina lår och båda håller andan och lyssnar. Tycker sig höra Guds fotsteg i kylan. Men Gud går långsamt på stranden utmed den grumliga floden som rinner ut ur lustgården, floden som delar sig och blir många: Usa, Kolva, Jug, Onega. Narva, Obsja, Luga, Ochta, Voltja, Sestra, Uver, Ojat. Volga, Kama, Neva, Ob.

Från fönstren i huset som var mitt barndomshem hörde jag en flod som forsade förbi. Det var Tura som hade bråttom att förena sig med Tobol, som förenade sig med Irtysj, som i sin tur förenade sig med Ob. Den mäktiga Ob förde med sig våra skrik och tömde ut dem i Karahavet där de bevarades i isen som flugor i bärnsten.

”Snälla Masja, fortsätt”, sade Aljosja varje gång jag tyst-nade. ”Jag tycker om att lyssna på din röst.”

Då gjorde jag det. Jag berättade för honom om Far, om mig, om Sibirien. Jag berättade sagor som Far hade berättat för oss

11

när vi var små. Jag gjorde allt jag kunde för att få honom att tänka på annat.

Samma dag som de drog upp Fars kropp ur isvaken, den första dagen på det nya året 1917, hamnade min syster Varja och jag under tsar Nikolaj Alexandrovitj Romanovs förmyndar-skap och under kejserligt beskydd fördes vi från våningen på Gorochovajagatan 64 till Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo, tsarfamiljens privata område utanför huvudstaden. Jag var arton år och tyckte knappast att jag behövde några nya för-äldrar, även om dessa råkade vara tsaren och tsaritsan. Men varje vecka bröt det ut nya strejker i Sankt Petersburg och våldet trappades upp. Revolution, anarki, undantagstillstånd. Vi visste inte vad vi hade att vänta, bara att vi med full kraft var på väg att slungas iväg mot något, vad det sedan var. Och, som tsarens officerare påpekade när de väckte oss mitt i natten genom att banka på dörren med sina gevärskolvar, skulle det vara fullkomligt vansinnigt att försöka lämna Sankt Peters-burg på egen hand, utan beskydd, om man hade ett så pro-vocerande namn som Rasputin. Så länge familjen Romanov satt vid makten utgjorde de vår enda chans att lyckas fly ut ur landet innan det var för sent.

Men vi börjar med min far. För utan Grigorij Jefimovitj Rasputin skulle det som hände Romanovdynastin inte skilja sig från det som hände habsburgarna eller ottomanerna eller någon av de andra mäktiga dynastierna som föll samman i början av seklet.

Ryktet spred sig snabbt, snabbare än om kroppen som drogs upp ur floden hade tillhört en annan person. När jag hade skri-vit under ett papper där jag intygade att den döde verkligen var min far, som då hade varit försvunnen i tre dagar, var det

12

meningen att polisen skulle skjutsa tillbaka Varja och mig till Gorochovajagatan för att vi skulle kunna hämta våra kläder och några minnessaker. Men innan vi hann stiga upp i släden omringades den av en stor folkmassa. Några minuter tidigare hade en grupp människor kommit springande mot oss när vi stod ute på isen. De hade tagit med sig skålar och kannor och gjutjärnsgrytor hemifrån, ja, allt som gick att bära vatten i. Vissa hällde ut vin, vodka och till och med parfym i rännstenen medan de skyndade sig ner till Neva och fyllde flaskorna som de precis hade tömt. Jag såg en samovar som var så stor att det behövdes tre personer för att bära den och en gammal kvinna med ett nattkärl i handen. Om Far hade fått höra det skulle han ha tjutit av skratt och torkat sig i ögonen med baksidan av händerna – en liten skinntorr gumma som öser upp hans själ i ett nattkärl.

Människorna vällde ut på isen som en jättevåg och trängde undan tjänstemännen som stod vid vaken där polisen hade dragit upp min fars misshandlade kropp. Ena handen var höjd som om han höll på att göra korstecknet. Folk trängdes runt-omkring. De föll på knä, bad och grät. Vanligt folk, den sortens människor som Far älskade, hade hela tiden förstått det som den intellektuella eliten var för blind för att kunna se. De ville ha vattnet som rörde vid Far när han dog, vattnet som hans själ hade glidit igenom på väg till den andra sidan.

Tusentals, ja, tiotusentals människor – tjänstemännen tap-pade räkningen efterhand som de strömmade till – kom till Neva den dagen och nästa och nästa. De bara kom och kom i en strid ström från alla delar av staden, från närliggande städer och från landsbygden runtomkring. De kom från andra sidan Uralbergen, från Sibirien. Det fanns inget som kunde stoppa dem, varken snöstormar eller kavallerisoldater. Kosackskva-

13

droner till häst siktade och sköt så vilt mot folksamlingen att deras hästar stegrade sig nervöst och när framhovarna stötte i marken slog det gnistor om stenläggningen, ljusa stänk i det iskalla mörkret.

Jag hade ridit många hästar i mitt liv men aldrig sett några som var så kraftfulla som de här ståtliga svarta djuren. De var väldiga, ingen av dem var mindre än tjugo tvärhand hög och det var inte oväsendet och kaoset de reagerade på för det var just det de ville ha, så mycket liv och uppståndelse som möjligt. Vilken glänsande svart päls de hade allihop och så lyhörda de var inför sina ryttare. Jag såg hur kroppen nästan omärkligt skälvde till när hästen reagerade på det ryttaren ville, men det var inte genom hans händer, eftersom han höll i ett skjutvapen, utan det var tankarna som styrde hästens kropp nästan som om den hade varit ryttarens egen. Hästens näsborrar vidgades när den kände krutlukt, den gnäggade högt och det blänkte till om hovarna. När jag såg och hörde och kände lukten av dem var det som om en nyvässad knivsegg med ens skalade bort höljet som lade sig om mig när Far försvann och gjorde mig otillgänglig för alla känslor.

Jag såg med förundran hur luften runt hästarna ändrade färg, ungefär som ett stycke järn som man håller i elden. Tjäns-temannen tog tag i armen på mig och skakade till som om han ville tala om att jag inte behövde vara rädd för dem. Men i själva verket handlade det om att jag lät mig uppslukas av dem så till den grad att jag ville samma sak som de – att människorna skulle krossas under hovarna. Sedan tystnade larmet omkring mig, klapprandet och skriken och det dånande smattret strå-lade samman i en röst som bara jag kunde höra, Fars röst som uttalade mitt namn. Masja, sade han, hav tröst, och trots att jag inte kände mig det minsta matt var jag nära att ramla omkull

14

så tjänstemannen fick stötta mig. Äntligen hade något lyckats gripa tag i mig och brutit igenom barriären, fått mig att börja leva. Fram till det ögonblicket var jag rädd att jag inte bara hade förlorat min far utan även mig själv.

Folkmassan tunnades ut, ja, så småningom gjorde den det, men då stod det redan en massa människor utmed flodstranden och sålde tomma burkar och flaskor till dem som inte hade tagit med sig det hemifrån och även bröd, ost och granatäpplen liksom kvass och vodka och cider som man hällde upp i glas ur en gryta som hängde ovanför en eld. Dag och natt gick pilgrimer runt och över stelnade lik och förbi de beväpnade soldaterna ut på floden där den gråa isen var strimmig av stelfruset blod. De halkade fram och trängdes och knuffade varandra åt sidan för att komma fram till isvaken eftersom vattnet som Far vidrört hade fått kraft. Under resten av den där förfärliga vintern, den sista under ätten Romanovs styre, skakades Sankt Petersburg av det ena upploppet efter det andra och invånarnas blod låg hela tiden kvar på isen under Petrovskijbron.

En dag i februari, nästan två månader efter det att Far hade mördats, gick jag bort till bron och tittade ner. Jag hade åkt tillbaka till Sankt Petersburg för att lämna över våra möbler till en auktionsförrättare så att våningen kunde hyras ut. ”Vi skulle kunna hugga sönder hans säng i småbitar och sälja dem som reliker”, sade Varja innan jag skulle ge mig av men jag bara spände ögonen i henne. Det är mycket möjligt att hon menade allvar, men det var inte hon utan jag som hade ansvaret för att ta hand om Fars egendom, det lilla som fanns kvar av den.

Hur lyckades Fars mördare till slut ta livet av honom? De försökte med både cyanid och gevärskulor och någon knäckte

15

hans stackars skalle med en tegelsten eller en knölpåk. De kan-ske kastade ner honom från bron där jag stod nu. Lyfte upp honom över räcket och släppte taget så att kroppen slog i isen med sådan kraft att isen sprack. Tyngdkraften, som har både planeter och månar, ja, till och med den gyllene solen i sitt våld, var inte oskyldig längre utan delaktig i mord. Eller också hade de tagit med sig yxor. Helt fräckt gått ut på isen och släpat far, som hade händerna och fötterna bundna, efter sig. Var han vid medvetande? Var han tvungen att titta på medan hans mördare högg hål i isen för att kunna dränka honom? Ledaren var en person som han trodde var hans vän. Far hade frivilligt gått hem till honom och druckit giftet han blev bjuden på.

Folk började säga att Petrovskijbron hade blivit förhäxad och undvek om möjligt att gå dit, särskilt på natten när det var lite trafik och det hördes jämrande ljud under den. Det måste förstås finnas en naturlig förklaring till att vattnet ger ifrån sig sådana ljud när det rinner under en frusen yta, men ingen var intresserad av några naturliga förklaringar, inte den vintern. Och det hände ännu besynnerligare saker, sådant som inte gick att förklara. Man försökte tvätta bort blodet, utplåna den obehagliga påminnelsen om vilket inflytande min döde far fortsatte att ha över sina lärjungar, och hällde kittel efter kittel med kokande vatten över det stelfrusna blodet. Man hämtade torra kvistar som man dränkte in i bensin och sedan lade på isen och tände på. Men blodfläckarna vägrade att försvinna. I stället mörknade de och spred ut sig, nästan som om de ville anklaga förövarna, så till och med sansade och förnuftiga personer började känna skräck för den här platsen där en helig man hade dött martyrdöden.

När jag tittade ner från bron såg jag var blodet hade bildat pölar och fötter hade trampat och kroppar hade släpats genom

16

det medan det höll på att stelna. Vartenda stövelavtryck och vartenda märke hade bevarats. Hålet i isen frös inte igen på hela vintern. Det var alldeles för många som vallfärdade dit, som fyllde sina flaskor från den outsinliga källan, som sköljde sina krucifix och knäböjde i bön. Vissa av de här pilgrimerna lämnade kvar krucifix och tända vaxljus. Vinden ven och tjöt men krucifixen stod kvar och ljuslågorna slocknade inte. Någon som visste vilken som var fars älsklingsrätt hade ställt dit en tallrik med tjock fisksoppa som det fortsatte att ånga om dag och natt och genom snöstorm efter snöstorm. Där den stod smälte isen och bildade en liten vattenpöl. Andra kom med stövlar, något man brukade ge till kringvandrande hel-brägdagörare, och det fanns en hel tunna med madeira, flaskor med kvass, så många ikoner att de inte gick att räkna, en stor hög med radband i en salig röra och sidenstolor, sådana som präster har på sig, guldgula, lila, röda, ja, i alla de färger. Det fanns en hel massa böner som var nedskrivna på pappersark och ifall supplikanten saknade den tro som krävdes hölls de för säkerhets skull på plats med hjälp av stenar. Men vinden lät dem vara i fred, med eller utan stenar. Kryckor och käp-par och gamla bandage vittnade om att fader Grigorij, trots att han var död, fortsatte att hela dem som kom till honom. Det fanns ingen tjuv som var dum nog att stjäla gåvorna som supplikanterna hade lämnat kvar, inte ens något så värdefullt som ett par rejäla stövlar.

Om fader Grigorij bara hade fortsatt att vara en enkel, ödmjuk person som vandrade från by till by kanske han hade sluppit att dö en förtidig död. Fyrtiosju år. Med en sådan fysik som han hade skulle han ha levt tills han blev hundra.

17

Ett rött band

• • • • •

tågresan från Sankt Petersburg till Tsarskoje Selo, som låg två och en halv mil söderut, var för kort för att jag skulle hinna samla ihop mig. Men som tur var gick det långsammare än vanligt eftersom man var tvungen att skotta bort snö från spåret flera gånger om dagen mitt i vintern. När jag steg på tåget bestämde jag mig för att använda tiden till att skriva ett brev till min mor och berätta mer än vad jag hade råd med i ett telegram. Men jag öppnade aldrig skolväskan för att ta fram papper och penna. Så fort jag hade satt mig på det sammets-klädda sätet i det kejserliga tåget gled jag genast in i ett töcken och satt bara där som en halvsovande katt som knappt är vid medvetande, samtidigt som den är beredd att i vilken sekund som helst rusa upp och fånga en mus. Det praktfulla, glittrande landskapet bredde ut sig utanför fönstret och de sista bleka solstrålarna blänkte till i speglar som de hittade i isen. Varja, som var två år yngre än jag, satt på det röda sammetssätet och sov med benen uppdragna under sig och händerna mellan kinden och ryggstödet som om hon bad. Det mörka håret föll ner över axlarna som en mantel. Två gånger bromsade tåget in och när det som blockerade vägen för oss hade tagits bort från spåret åkte det vidare.

18

Det hade börjat mörkna när vi kom fram till Tsarskoje Selo. En grupp kavalleriofficerare mötte oss på stationen när vi hade stigit av tåget och vi höll extra hårt i våra väskor sedan en lakej hade gjort ett försök att ta över dem. De ridande poliserna följde med oss bort till en kaross med det kejserliga vapnet i guld. Min syster och jag hade en rörlig vägg av hästar med ryttare på båda sidor om oss och plötsligt kändes det som om vi hade gripits av polisen snarare än blivit bortadopterade, så det var med viss tvekan som jag klev upp i karossen.

”Vad är det?” viskade Varja när hon hade satt sig bredvid mig.

”Ingenting”, svarade jag. ”Absolut ingenting.” När karos-sen började rulla gled vi båda två över till den ena änden av sätet och tittade ut genom fönstret. När vi var här senast hade det varit sensommar och grönt och frodigt i stället för vitt. Solen hade gått ner och månen var på väg upp. I skenet från lyktorna såg allt blekgult ut och bakom det gula var allt lilafär-gat. När vi närmade oss Alexanderpalatset såg jag att det bara var i tsarfamiljens privata flygel som det lyste men där var det å andra sidan tänt i alla fönstren. På håll såg slottet ut som en ljuslykta som hade ställts ut i snön. Men snart tornade slottet plötsligt upp sig framför oss och vi steg ur karossen och in i en värld som vi hade besökt då och då, men aldrig utan vår far. Det var bara genom honom som vi hade någon koppling till tsaren och hans familj.

Under promenaden från entrén till sovrummen (dit vi blev ledsagade av först en betjänt, därefter av åldfrun och slutligen av en kammarjungfru) gick vi igenom ett häpnadsväckande antal dubbeldörrar. Var och en öppnades ljudlöst framför oss av två livréklädda dörrvakter med vita handskar och sedan stängdes de ljudlöst efter oss. För varje tröskel jag gick över och

19

för varje par dörrar som stängdes bakom mig kände jag mig allt sömnigare, det var som om jag gick djupare och djupare in i en sorts hypnotiskt tillstånd. När en hovdam hade packat upp våra resväskor och hängt upp våra kläder – jag lyckades inte övertyga henne om att vi klarade det själva, som jag hade gjort med lakejen – lade jag mig på rygg ovanpå överkastet på sängen och somnade. Jag hade fortfarande på mig skorna och höll händerna knäppta över bröstet som en död.

Jag hade lätt kunnat ligga kvar där helt orörlig till morgonen därpå, men en timme senare blev jag tillsagd att gå till tsaritsan i hennes ljuslila budoar, ett rum som var känt i hela landet för sin stränga färgsättning och där de enda tillåtna blommorna var syrener.

”Varför vill hon inte träffa oss båda två?” sade Varja som hade följt efter mig till tvättstället där jag stod och sköljde av ansiktet för att vakna ordentligt. Jag ryckte på axlarna och skyndade mig efter tjänaren ut i korridoren samtidigt som jag stoppade ner blusen i kjolen så gott det gick.

Jag visste inte vad jag skulle svara Varja. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända härnäst – i den här nya, fader-lösa tillvaron kändes det som om vi kunde förvänta oss precis vad som helst – och ingen möjlighet att skydda henne, ifall hon nu skulle ha låtit mig göra det. Min syster och jag var nära varandra i ålder men inte i fråga om så mycket annat. Det var inte så att någon av oss ville den andra illa, men under tiden som Varja hade bott i Sankt Petersburg hade hon förvandlats från en blyg och osäker flicka till en som var hemlighetsfull och falsk. Hon hade hela tiden lidit av att alla tittade på henne och hon förlikade sig aldrig med att det pratades om oss och kastades glåpord efter oss i skolan för att vi var den galne munken Rasputins döttrar. Jag förstod redan från början att

20

elakheterna berodde på att Far var så känd – då tror folk att de får säga precis vad som helst. Men vad var det för mening med att försöka sätta sig upp mot sitt öde? Det hade ju förutsagts att Far skulle bli förföljd och dö martyrdöden.

Men att Varja och jag sakta men säkert höll på att växa ifrån varandra var lika mycket mitt som hennes fel. Hon var inte den som pratade om saker som tyngde henne och jag tog inte mitt ansvar som storasyster, det vill säga att försöka lirka ur henne det hon grubblade på så att hon slapp bära på det ensam, även om jag inte hade kunnat göra allt bra igen. När Far väl hade bestämt sig för en sak fanns det ingenting som kunde få honom att ändra sig och trots att han fortsatte att leva lika enkelt som han alltid hade gjort ville han gärna gå min mor till mötes genom att låta hennes döttrar få samma utbildning som hon hade fått och gå i en riktig flickskola. Det blev bestämt att vi skulle bo hos Far i Sankt Petersburg och Varja slapp inte skolan, hur mycket hon än hatade den.

Jag vet inte hur länge min syster hade haft för vana att ljuga om allting när jag kom på henne med att hitta på de mest onödi-ga saker. Det var inte så att hon ljög för att ta sig ur en besvärlig situation eller för att sätta dit någon annan så det fanns inget uppsåtligt i de här lögnerna. Och det verkade konstigt nog inte finnas någon logik i ljugandet heller. En gång frågade jag henne om en konsert, som jag visste att hon skulle gå på, hade varit bra och fick då svaret att hon hade bestämt sig för att inte gå på den. Sedan råkade jag stöta på en bekant som hon hade pratat med i pausen. Det hade varit begripligt om hon hade sagt att hon var på konserten för att hon ville dölja att hon hade gjort något förbjudet, men eftersom ljugandet inte verkade ha något syfte måste det vara så att det skapade ett slags förklädnad åt henne, hjälpte till att bygga upp en fasad som hon kunde

21

gömma sig bakom och alla lögnerna sammantagna skapade sedan en sorts psykisk fästning som hon kunde gömma sig i, ja, kanske till och med en ny identitet där hon kunde diktera sina egna villkor oberoende av Far och mig. Lögnerna byggde även upp en mur mellan henne och mig, även om det inte var hennes avsikt. De gånger jag ställde henne mot väggen bytte hon ämne eller svarade på en helt annan fråga än den jag hade ställt, ungefär som politiker brukar göra. Hon gled undan lika snabbt som en slipprig tvål.

Det var nära att jag inte såg tsaritsan när jag steg in i hen-nes skumma budoar, men som tur var nöp hovdamen till mig i armen när jag blev stående på tröskeln. Tsaritsan låg på en schäslong och rummet såg ut precis som jag hade hört att det skulle göra: schäslongen var klädd med ett glansigt, ljust lila-färgat chintztyg, de blommiga mattorna var i olika lila nyanser liksom väggarna, dukarna, klocksträngen, gardinerna och filten som hon hade över knäna. Till och med läpparna var ljuslila och även naglarna. Jag hade hört sägas att tsaritsan hade haft scharlakansfeber som barn och att sjukdomen hade skadat hennes hjärtklaffar.

”Min stackars kära, duktiga, fantastiska flicka”, sade hon när jag neg för henne. ”Din älskade fars ögonsten. Du anar inte hur han lovordade dig, hur stolt han var över dig. ’Låt dig inte luras av att hon är så liten’, sa han alltid, ’för min lilla Masja är ämnad för stora och märkvärdiga ting. Herren har låtit mig se massorna som kommer att samlas bara för att få se en skymt av henne.’ ” Hon tystnade och tittade mig rakt i ögonen. ”Jag beklagar verkligen att vi … du … har mist honom. Stackars barn, du ser ju alldeles medtagen ut. Det är nog bäst att jag ringer efter lite te.”

”Jag vet inte …”, sade jag. ”Jag kan knappt tänka.”

22

”Det är klart att du inte kan. Hur skulle du kunna det i en sådan här situation? Vet du vad din far sa om dig, kära vän? Berättade han för dig om din framtid?”

”Bara lite grand”, sade jag och då såg hon plötsligt funder-sam ut.

”Jaha. Jag hoppades nog att han hade varit mer …” Hon tystnade, kanske för att hon letade efter rätt ord. ”… med-delsam mot dig.”

”Jag … jag förstår nog inte riktigt vad ni menar.””Sa han något alls om din framtid?””Nej”, svarade jag. ”Det låter som om han har berättat mer

för er än för mig.””Jaså.” Tsaritsan satte ena pekfingret för munnen som om

hon ville tala om att hon tänkte berätta en hemlighet. ”Då måste vi – du – ha tålamod”, sade hon efter en liten stund. ”Vi får helt enkelt vänta och se.”

Jag log till svar eftersom jag inte kom på något lämpligt att säga. Jag hade bara en enda sak i huvudet som jag ältade och grubblade på precis hela tiden och det var att Far inte fanns längre, med allt vad det innebar, och jag försökte inse vidden av det som hade hänt. Det var inte så att jag bara ville ägna min tid åt att tänka på att Far hade blivit mördad, men jag kunde inte låta bli att summera ihop dagarna och timmarna innan han försvann som om det var ett tal som jag kanske kunde räkna ut på ett annat sätt så att jag fick ett nytt svar, ett där jag var förutseende nog att hindra honom från att gå hemifrån den där kvällen. Förutom att jag grubblade över Fars död och att det delvis var mitt fel tänkte jag på Varjas och min framtid, ja, den ena fixeringen avlöste den andra. Jag oroade mig för Mor och vägde faran med att stanna kvar i Ryssland mot faran med att försöka fly utomlands …

23

”Du och din syster ska bo här på Tsarskoje Selo. Det var din fars önskan.”

”Tack, ers …””Nej, låt bli”, sade tsaritsan och hötte med pekfingret som

man gör mot ett olydigt barn. ”Inga titlar. Och inga fler nig-ningar heller.”

Jag nickade. Huvudet studsade upp och ner utan att jag kunde kontrollera det. När det inte gick att falla tillbaka på de föreskrivna etikettsreglerna hade jag inte mycket att säga så blicken letade sig i stället bort till tsaritsans bokhyllor och till målningarna på väggarna. Historia, mest om den ortodoxa kyrkan, och teologi, och landskap med ljuslila floder, skogar och fält, ljuslila höstackar och ljuslila berg. Plötsligt tändes taklampan och jag såg att tsaritsan hade rest sig från kuddarna och satt käpprak i ryggen med handen på strömbrytaren. Hon andades häftigt och ögonen var uppspärrade och riktigt gläns-te. Jag undrade om hon höll på att få någon sorts anfall och var på vippen att ropa på hjälp när hon sträckte sig efter min hand.

”Jag vet att du har det i dig”, sade hon. Till skillnad från tonfallet var handen så kall att man kunde tro att hon stod med ena benet i graven. Jag fick behärska mig för att inte rysa till men svarade inte. Eftersom det hon hade sagt var så kryptiskt kunde jag låtsas att jag inte förstod vad hon menade. Mitt vanliga talföra jag var plötsligt som bortblåst och det kändes som om en främmande person hade tagit mig i besittning, en fullständigt uttryckslös, nollställd person.

”Det var därför han bad Nikolaj Alexandrovitj bli förmyn-dare åt dig och din syster.” Tsaritsan tittade på mig ungefär som om jag hade varit ett skrin och hon försökte komma på hur hon skulle kunna bända upp locket och kika in. ”Din far skulle aldrig lämna Aljosja utan att ha planerat för hans fram-

24

tid. Alltså skickade han dig till oss. Han ville att du skulle vara här så att Aljosja inte kommer till skada. För att du ska kunna bota honom när han är sjuk och trösta honom. Han skickade hit dig för Aljosjas och även för Rysslands skull.”

Det här kom som en ny chock och jag fick inte fram ett ljud utan stod bara och gapade. Det påstods att tsarevitjen hade varit helt odräglig när han var liten, att familjen och tjänstefol-ket skämde bort honom för att han var sjuk och lät honom få sin vilja fram i allt som inte kunde skada honom. När de satt vid matbordet tog han mat från de andras tallrikar och varje gång han fick en tillrättavisning skrek och sparkades han. Eftersom det var stor risk att han gjorde sig illa när han slog vilt omkring sig behövde han bara hota med ett raserianfall för att genast få som han ville. Även om han inte visade några tendenser till den sortens beteende längre var han säkert fortfarande van att bestämma.

”Hur vet ni att det inte var Varja han menade?” frågade jag och blev förvånad över min egen framfusighet, men tsaritsan bara skrattade. Jag var i alla fall inte så näsvis att jag sade att Far kanske hade överlämnat sina döttrar i tsarens vård för att skydda oss snarare än tsarevitjen.

”Matrjona Grigorjevna – Masja. Du vet att det är du som brås på din far. Och då pratar jag inte om dina blåa ögon och ditt svarta hår.” Hon kramade min hand hårt. ”Du vet att det är så.”

”Ja”, sade jag. Det verkade oartigt att inte hålla med. Jag hade tänkt ta min del av Nevas vatten, men sedan kom jag på att det nog inte kunde ge mig något som jag inte redan hade. Tsaritsan hade rätt, jag bråddes verkligen på Far även om det inte var på just det sättet som hon hade hoppats på.

Tsaritsans läppar hade exakt samma färg som kudden hon

25

hade bakom huvudet. Jag undrade först varför hon inte gjorde sig besväret att måla dem och därefter varför jag över-huvudtaget tänkte på något så trivialt. Alexandra Fjodorovna. Innan hade jag aldrig tänkt på tsaritsan som en vanlig kvinna med samma namn som många andra kvinnor som låg på en schäslong intill ett litet bord med en skrynklig näsduk på, ett halvfullt vattenglas och en liten nött ortodox bönbok. I boken låg ett band som bokmärke och min blick fastnade på det för att det var fransigt i ena änden. Alexandra Fjodorovna var precis som alla andra kvinnor, inte ett dugg annorlunda. Dessutom var hon sjuklig och orolig för sin son. Jag kände hennes oro, ja, jag riktigt såg hur den förmörkade hennes ansikte, precis som om ett moln hade lagt sig mellan henne och ljuset från taklampan.

”Vad är det, min flicka?” sade hon som om hon märkte att jag plötsligt såg henne på ett nytt sätt. ”Går det bra att jag kallar dig för min flicka?”

”Javisst, ni får kalla mig precis vad ni vill.” Vad jag än sade så lät det helt annorlunda mot vad jag hade tänkt mig, antingen för påfluget eller alldeles för artigt för att det skulle verka äkta.

”Vill du inte sitta ner?” sade Alexandra Fjodorovna. ”Du är blek.”

Tsaritsan hade ringt efter Far så fort det behövdes. Hennes chaufför brukade ge sig av nästan innan hon hade hunnit lyfta luren och inom mindre än en timme befann sig Far i Alexander-palatset. Men nu var han död, han fanns inte längre som ett stöd vid hennes sida och hennes svaga hjärta sviktade. Hon hade alltid haft perioder när hon var sängliggande i en månad eller mer på grund av sina hjärtbesvär, det hade Far berättat, men jag hade ändå aldrig kunnat föreställa mig att någon kunde se så tärd ut som hon gjorde nu. Kriget mot Tyskland som aldrig