JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet

Kvarstad för fordran - processtaktiska överväganden i

gränsöverskridande situationer

Philip Söderberg

Examensarbete i processrätt, 30 hp Examinator: Henrik Edelstam

Stockholm, Höstterminen 2017

i

Abstract

Since the EU regulation regarding preservation of account funds entered in to force the year

2018, a conflict of procedures has risen between the regulation and the Swedish national regu-

lations regarding sequestering. In some cross-border cases a debt holder can choose between a

procedure according to the EU regulation, the Swedish national procedure for sequestering, or

both at the same time in parallel procedures.

In the essay the choice a debt holder faces is examined from a perspective of litigatory risks.

The aim is to answer which procedure is least filled with risk from the debt holders perspective.

The thesis could be viewed in two parts. The first part has a strictly descriptive purpose, while

the second part has an analytic purpose. The first part contains the outline of the procedures at

hand. The second part contains an analysis of the outline of each procedure and a discussion as

to which procedure can be considered least filled with risk. In order for the analysis and fol-

lowing discussion to have a unified point of view, a situation for comparison has been drawn

up. General conclusions have been made to some extent regardless of the situation for compar-

ison.

The main conclusion for the essay is that the procedures contain an equal amount of risk for

the main part, but differ in some key areas. Neither procedure can generally be said to be more

filled with risk than the other. Instead, this assessment has to be based on the specifics in each

case. Two examples of specifics that tip the scales in favour of either procedure are as follows.

If there is alternative property aside the account funds targeted to sequester, the EU regulation

is a less suitable option. If the damage sustained through the preservation of funds or seques-

tering of other property is uncertain or costly to assess, the Swedish national procedure for

sequestering is a less suitable option.

ii

Förkortningar

1996 års Haagkonvention Konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkstäl-

lighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till

skydd för barn, ingången den 19 oktober 1996.

Bryssel 1-förordningen Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om

domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av do-

mar på privaträttens område.

Bryssel 1a-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning nr 1215/2012 av den 12

december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och

verkställighet av domar på privaträttens område.

EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna.

EU Europeiska unionen.

FEU Fördraget om Europeiska unionen.

FEUF Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

HD Högsta domstolen.

KFM Kronofogdemyndigheten

Kvarstadsförordningen Europaparlamentets och rådets förordning nr 655/2014, av den 15

maj 2014, om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på

bankmedel mål och ärenden av privaträttslig natur.

Kvarstadslagen Lag (2016:757) om kvarstad på bankmedel inom EU.

LIMF Lag (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sam-

bos förmögenhetsförhållanden.

RB Rättegångsbalk (1942:740).

Regeringsformen Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform.

Rättighetsstadgan Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Prop. Proposition.

SOU Statens offentliga utredningar.

SvJT Svensk juristtidning.

Upphovsrättslagen Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

UB Utsökningsbalk (1981:774).

iii

Innehållsförteckning 1. Inledning ................................................................................................................................. 1

1.1 Ämnet ............................................................................................................................... 1

1.2 Syfte och frågeställningar ................................................................................................. 2

1.3 Metod ................................................................................................................................ 2

1.3.1 Rättsdogmatisk metod ............................................................................................... 2

1.3.2 EU-rättslig metod ...................................................................................................... 3

1.3.3 Komparativa inslag ................................................................................................... 4

1.4 Avgränsning ..................................................................................................................... 5

1.5 Disposition ....................................................................................................................... 6

1.6 Terminologi ...................................................................................................................... 6

2. Jämförelsesituation ................................................................................................................. 7

3. Kvarstad enligt svensk rätt ..................................................................................................... 8

3.1 Allmänt ............................................................................................................................. 8

3.2 Sannolika skäl för fordran .............................................................................................. 10

3.3 Sabotagerisken ............................................................................................................... 12

3.4 Proportionalitet ............................................................................................................... 15

3.5 Ställande av säkerhet och ansvar för skada .................................................................... 18

3.6 Interimistiska beslut ....................................................................................................... 24

4. Kvarstad enligt Kvarstadsförordningen ............................................................................... 28

4.1 Allmänt ........................................................................................................................... 28

4.2 Tillämpningsområdet ..................................................................................................... 30

4.3 Särskilt om behörighet ................................................................................................... 31

4.4 Beviskravet vid ansökan om kvarstad ............................................................................ 31

4.5 Sabotagerisk ................................................................................................................... 32

4.6 Proportionalitet ............................................................................................................... 32

4.7 Ställande av säkerhet och ansvar för skada .................................................................... 33

iv

4.8 Intermistiska beslut ........................................................................................................ 35

5. Analys ................................................................................................................................... 37

5.1 Allmänt ........................................................................................................................... 37

5.2 Beviskraven .................................................................................................................... 38

5.2.1 Svensk kvarstad ....................................................................................................... 38

5.2.2 Kvarstadsförordningen ............................................................................................ 39

5.3 Sabotageriskerna ............................................................................................................ 39

5.3.1 Svensk kvarstad ....................................................................................................... 39

5.3.2 Kvarstadsförordningen ............................................................................................ 41

5.4 Proportionalitetsprincipens inverkan .............................................................................. 42

5.4.1 Svensk kvarstad ....................................................................................................... 42

5.4.2 Kvarstadsförordningen ............................................................................................ 43

5.5 Ställande av säkerhet och ansvaret för skada ................................................................. 44

5.5.1 Svensk kvarstad ....................................................................................................... 44

5.5.2 Kvarstadsförordningen ............................................................................................ 45

5.6 Förutsättningarna för- och konsekvenserna av interimistiska beslut ............................. 46

5.6.1 Svensk kvarstad ....................................................................................................... 46

5.6.2 Kvarstadsförordningen ............................................................................................ 49

6. Diskussion ............................................................................................................................ 50

7. Slutord .................................................................................................................................. 53

Källor ........................................................................................................................................ 54

1

1. Inledning

1.1 Ämnet

Rättsregler hamnar ofta i konflikt med varandra. Inom straffrätten sker detta exempelvis genom

att flera brott kan vara aktuella för en gärning, medan det inom civilrätten kan ske genom över-

lappande åtgärder vid felansvar. Oavsett var eller hur konflikter eller överlappningar sker, be-

hövs det sätt att hantera desamma. Inom straffrätten faller frågan om hur konkurrensen slutligen

ska lösas på den dömande domstolen. Det har till domstolens hjälp utvecklats ett system inom

litteraturen för hantering av konkurrensfrågor.1 Inom civilrätten har det inte sällan överlämnats

till parterna att komma överens om en lösning, eller i vissa fall gjorts ett medskick i lagen som

vid säljarens rätt till avhjälpande i köplagen (1990:931). Nyligen har det inom processrätten

uppstått ett överlappande problem när borgenärer avser att driva in fordringar över EU:s grän-

ser.

EU-kommissionen uppmärksammade år 2006 att det fanns flera problem för borgenärer att

driva in skulder över gränser. Problemen bestod i olikheter i medlemsstaternas förutsättningar

för att bevilja kvarstad, särskilt avseende bankmedel. Dessa olikheter ansågs utgöra ett hinder

för den fria rörligheten av kapital. Det föreslogs därför ett harmoniserat kvarstadsförfarande för

bankmedel.2 Problemen har efter uppmärksammandet konkretiserats till fyra huvudområden.

Kort kan dessa sammanfattas i att olikheterna medför att det är dyrt och ibland alltför långsamt,

oförutsebart och ibland omöjligt att kvarstadsbelägga bankmedel.3 Problemen har kvarstått,

varför behovet av ett harmoniserat regelverk fortlevt.4 Den 18 januari 2017 trädde Kvarstads-

förordningen ikraft. I korthet gäller Kvarstadsförordningen för bankmedel, i gränsöverskri-

dande fall när det råder fara i dröjsmål att en gäldenär kommer sabotera verkställigheten av en

senare kommande dom. Kvarstadsförordningen är ett alternativ till nationell kvarstad i EU:s

medlemsländer.5

Situationen där Kvarstadsförordningen krockar med det svenska kvarstadsinstitutet uppträ-

der när en borgenär från en annan medlemsstat i EU vill söka kvarstad på bankmedel hos en

gäldenär i Sverige. I valet mellan ett svenskt kvarstadsförfarande och ett förfarande enligt Kvar-

stadsförordningen, står borgenären utan någon vidare vägledning. När det är fråga om kvarstad

är det inte sällan bråttom.6 Misstag såsom brister i ansökningar eller utredningar som drar ut på

1 Se om brottskonkurrens i Asp, Ulväng & Jareborg (2013), s. 459-495. 2 Grönbok (2006), s. 2-4. 3 Kommissionens förslag (2011), s. 2-3. 4 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 5. 5 Kvarstadsförordningen, artikel 1.2, se vidare Berglund JT 2016/17, s. 548-549. 6 Gregow (2014), s. 191 och Westberg bok 4, s. 96-97.

2

tiden kan kosta borgenären att en senare dom i saken blir verkanslös. Det är därför viktigt att

på förhand kunna sortera bort ett förfarande som medför sådana risker. Borgenären behöver

kort och gott veta vilket förfarande som garanterar det snabbaste och billigaste kvarstadsförfa-

randet med högst grad av förutsebarhet. Vad gäller situationen där Kvarstadsförordningen mö-

ter det svenska förfarandet för kvarstad har den här uppsatsen till syfte att besvara just den

frågan.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att ur ett borgenärsperspektiv jämföra processuella risker mellan kvar-

stadsförfarandet enligt 15 kap. 1 § RB och Kvarstadsförordningen.

För att genomföra detta behöver följande frågor besvaras:

- Överensstämmer förutsättningarna för kvarstad enligt 15 kap. 1 § RB med förutsättning-

arna för kvarstad av bankmedel enligt Kvarstadsförordningen?

- Vilka riskmoment innebär det ur ett borgenärsperspektiv att nyttja endera förfarande vid

ett gränsöverskridande fall?

- Är ett förfarande mer riskfyllt än det andra?

1.3 Metod

1.3.1 Rättsdogmatisk metod

Rättsdogmatisk metod har till syfte att besvara frågeställningar som kan besvaras med hjälp av

rättskällorna. Hur gällande rätt är förskaffad på ett visst område är en typisk sådan frågeställning

som går att besvara med stöd av rättsdogmatisk metod.7 Vanligen har en rättsutredning av så-

dant slag till syfte att besvara en specifik fråga, exempelvis: har ett avtal kommit till stånd? I

denna uppsats är resultatet av utredningen mer abstrakt än normalt, eftersom det inte finns nå-

gon mer specifik fråga att förhålla rättsutredningen till än vad gällande rätt är.8 Den rättsdog-

matiska metoden har använts genom att innehållet i de svenska rättskällorna, lag, förarbeten,

praxis och doktrin har beaktats med syfte att i analysen finna en entydig linje.9 Doktrin har i

detta fall utgjort en större del av materialet än de övriga rättskällorna. Detta dels eftersom teorin

kring kvarstad till stor del utvecklats genom doktrinen, dels eftersom de övriga rättskällorna i

7 Sandgren (2015), s. 43. 8 Jfr Sandgren (2015), s. 43-45. 9 Bernitz, Introduktion, i Bernitz m.fl. (2014), s. 31-32 och Kleineman, Rättsdogmatisk metod, i Korling & Zam-

boni m.fl. (2013), s. 32-33.

3

hög grad är avfattade i generella ordalag och inte besvarar detaljfrågor i någon vidare utsträck-

ning.

I analysen har källorna vägts mot varandra för att finna den ovan nämnda entydiga linjen.

Därefter har ett kritiskt förhållningssätt anlagts till den rättsdogmatiska metoden. Det presente-

rade materialet har skärskådats ur ett borgenärsperspektiv. Att anlägga ett perspektiv på detta

vis handlar i grund och botten om att skärskåda ett fenomen utifrån vissa valda intressen. Detta

skulle kunna liknas vid vad Sandgren benämner som rättsanalytisk metod eller vad Kleineman

kallar kritisk rättsdogmatisk forskning.10 I detta fall blir det sökandens intressen som styr per-

spektivet. De utgångspunkter som grundar perspektivet hos borgenären är att förfarandet på ett

snabbt, billigt och förutsebart sätt ska garantera verkställigheten av en kommande dom. Med

dessa utgångspunkter kan vissa fördelar och nackdelar i en process utrönas. Ett långsamt förfa-

rande ses som en nackdel, medan ett snabbt förfarande ses som en fördel. Ett högt beviskrav

ses som en nackdel, eftersom det medför en kostsam utredning.

1.3.2 EU-rättslig metod

Inslag av EU-rättslig metod har varit oundvikliga i uppsatsen, eftersom det sker en jämförelse

mellan kvarstadsförfarandet enligt RB och Kvarstadsförordningen. I den deskriptiva delen har

EU-rättslig metod använts på så vis att de erkända rättskällorna inom EU-rätten har nyttjats vid

redogörelsen av Kvarstadsförordningen och de frågor som följer med denna redogörelse. Detta

material innefattar de grundläggande fördragen, rättighetsstadgan, förordningar, rättsprinciper,

avtal mellan EU och tredje land, direktiv, avgöranden från EU-domstolen och tribunalen, för-

arbeten, generaladvokaternas förslag till avgörande, doktrin och ekonomiska teorier.11 Fokus

för uppsatsen är förfarandet enligt Kvarstadsförordningen, varför övriga rättskällor endast har

beaktats i den mån de kommer i kontakt med själva frågeställningen.12

10 Sandgren (2015), s. 45-47 och Kleineman, Rättsdogmatisk metod, i Korling & Zamboni m.fl. (2013), s. 37-40.

Andra sätt att skärskåda rätten återfinns exempelvis i rättsekonomin och Critical race-teori, se Bastidas Venegas,

Rättsekonomi, i Korling & Zamboni m.fl. (2013), s. 175-179 avseende rättsekonomi och Carlson, Critical race-

teori, i Korling & Zamboni m.fl. (2013), s. 313-318 avseende Critical race-teori. 11 Hettne & Otken Eriksson (2011), s. 40 och Bernitz, Europarätten, i Bernitz m.fl. (2014), s. 65-70. 12 Exempelvis förekommer inte avtal mellan EU och något tredje land inom ramen för uppsatsen, varför denna

rättskälla inte behandlas. Några förslag till avgöranden från generaladvokaterna, eller domar från EU-domstolen

eller Tribunalen finns inte heller vad gäller Kvarstadsförordningen. Det förekommer inget inslag av ekonomisk

teori inom ramen för uppsatsen dels eftersom syftet med uppsatsen inte fordrar detta, dels eftersom ekonomisk

teori främst har betydelse inom konkurrensrätten (Hettne & Otken Eriksson (2011) s. 122-123). Doktrinens bety-

delse är inte helt klarlagd men beskrivs som mindre betydande än i nationell rätt, den har därför lämnats därhän

(se härom Hettne & Otken Eriksson (2011) s. 120-121).

4

I relation till den rättsdogmatiska metoden har inte ett lika stort fokus lagts på användningen av

förarbeten (s.k. grönböcker), eftersom dessa har en låg ställning i den EU-rättsliga rättskällehi-

erarkin.13 Sådana förarbeten har använts som bakgrundsfakta till Kvarstadsförordningen och

för att klargöra dess syfte. Det finns även svenska förarbeten till införandet av Kvarstadslagen,

vilken innehåller kompletterande bestämmelser till Kvarstadsförordningen. I den mån de inne-

håller några medskick om tolkningar av Kvarstadsförordningen har dessa tolkats med försik-

tighet. Beträffande de beaktandesatser som inleder förordningar från EU har dessa använts för

att kontextualisera innebörden av artiklarna i Kvarstadsförordningen. Beaktandesatserna an-

vänds för att precisera syftet och de skäl som föregått en förordning eller ett direktiv. Det bör

emellertid noteras att beaktandesatserna inte är bindande i sig, den innebörd dessa för med sig

har därför även de beaktats med viss försiktighet.14

I analysen har EU-rättslig metod använts med samma syfte som den rättsdogmatiska meto-

den. En entydig linje beträffande förutsättningarna för kvarstad enligt Kvarstadsförordningens

har sökts, genom att tillämpa och väga de tolkningsmetoder som anses gällande inom EU-rätten.

Dessa stämmer i viss mån överens med de metoder som gäller vid tolkning av lagstiftning i

Sverige. Det rör sig sålunda om språklig, systematisk och syftes- eller teleologisk tolkning.15

Tolkningen av EU-rätt skiljer sig emellertid genom att den teleologiska tolkningsmetoden ges

ett särskilt företräde.16 Den teleologiska tolkningsmetoden har därför tillmätts större utrymme

i analysen än den hade inom traditionell rättsdogmatisk metod. Vidare tolkas EU-rätten auto-

nomt, vilket innebär att begrepp och ändamål inte kan förutsättas överensstämma med med-

lemsstaternas respektive nationella rättsordningar.17 Härefter har samma kritiska förhållnings-

sätt anlagts till den EU-rättsliga metoden, vari resultatet har skärskådats genom ett borgenärs-

perspektiv. Slutligen har en jämförelse skett mellan de båda förfarandena.

1.3.3 Komparativa inslag

Som ovan nämnt har den EU-rättsliga delen redovisats med en ambition att vara så trogen den

EU-rättsliga metoden som möjligt. I uppsatsen beskrivs och jämförs två parallella regelverk

13 Hettne & Otken Eriksson (2011), s. 113-115, Reichel, EU-rättslig metod, i Korling & Zamboni m.fl. (2013), s.

121-122 och Bernitz, Europarätten, i Bernitz m.fl. (2014), s. 73. 14 FEUF, artikel 296 och Bernitz, Europarätten, i Bernitz m.fl. (2014), s. 73. 15 Bernitz, Europarätten, i Bernitz m.fl. (2014), s. 74-75 avseende EU-rättens tolkningsmetoder och Kleineman,

Rättsdogmatisk metod, i Korling & Zamboni m.fl. (2013), s. 21-22 avseende tolkningsmetoderna i svensk rätt. 16 Bernitz, Europarätten, i Bernitz m.fl. (2014), s. 75 och Reichel, EU-rättslig metod, i Korling & Zamboni m.fl.

(2013), s. 122-123. 17 Hettne & Otken Eriksson (2011), s. 161-162 och Bernitz, Europarätten, i Bernitz m.fl. (2014), s. 75.

5

från två rättsordningar. Frågan uppträder därför i vilken mån, om alls, komparativ metod har

använts.

Rena studier av rättsordningar kvalificerar inte som komparativ rättskunskap.18 En förutsätt-

ning för att det ska vara fråga om komparativ rättskunskap är att rättsordningen som behandlas

studeras i sin helhet. Det räcker inte att analysera den lilla fråga som författaren är intresserad

av.19 I uppsatsen har några skillnader inte förklarats. Inte heller har det gjorts någon ansats att

finna en djupare kunskap i dessa skillnader. Endast nyttan eller onyttan dessa kan innebära för

en part i ett kvarstadsförfarande har utretts. Någon komparativ metod kan därför inte sägas ha

använts i egentlig mening. Uppsatsen kan dock sägas innehålla komparativa inslag, eftersom

den innehåller en jämförelse mellan två rättsordningar.

1.4 Avgränsning

Ett förfarande i vilket bankmedlen eller den beslutande domstolen finns i ett annat land än Sve-

rige kommer inte utredas. Detta eftersom en sådan utredning förutsätter en jämförelse med ut-

ländsk rätt. Kvarstadsförordningen är tillämplig i två typer av gränsöverskridande fall. Det

första när bankmedlen finns i en annan medlemsstat än den beslutande domstolen och det andra

när bankmedlen finns i en annan medlemsstat än där borgenären har sin hemvist.20 Vid en ana-

lys av fall ett, kommer beslutet från en inhemsk domstol underkastas antingen erkännandeför-

farandet i Bryssel 1a-förordningen eller erkännandeförfarandet i Kvarstadsförordningen. Därtill

kommer frågan om tillämpning av utländsk rätt behöva behandlas, antingen i relation till svensk

rätt tillämpad i ett annat land eller i relation till Kvarstadsförordningen. En inblick i utländsk

rätt blir således nödvändig för undersökning av frågan. En sådan studie faller utanför syftet med

uppsatsen. Vid en analys av fall två har borgenären valmöjligheter. Om borgenären t.ex. är tysk

och bankmedlen finns i Sverige har borgenären följande val: a) ansöka om kvarstad enligt för-

farandealternativ ett i Tyskland (inhemsk (tysk) domstol beslutar) och b) enligt förfarandealter-

nativ två, ansöka enligt Kvarstadsförordningen alternativt 15 kap. 1 § RB eller båda samtidigt

hos en svensk domstol i Sverige. Det är det senare valet som ska utredas.

Uppsatsen kommer inte beröra undantagssituationer såsom kvarstad på luftfartyg enligt la-

gen (1939:6) om frihet från kvarstad för vissa luftfartyg. Detsamma gäller situationer som om-

fattas av lagen (2015:860) om internationella säkerhetsrätter i lösa saker.

18 Bogdan (2012), s. 18-19. 19 Bogdan (2012), s. 46-48 och Sandgren (2015), s. 54 om komparativ metod. 20 Kvarstadsförordningen, artikel 3.

6

Uppsatsen har inte till syfte att utreda verkställighetsförfarandet, varför KFM:s rutiner och till-

vägagångssätt lämnas därhän. Analysen sker endast på grundval av de processuella frågorna

vid förfarandet i domstol. Aspekter av verkställigheten, såsom skadeståndsansvar, har emeller-

tid berörts eftersom sådana aspekter bedömts möjliga att väga in i valet av förfarande redan på

ett processuellt plan.

Kontradiktoriska aspekter av det svenska kvarstadsförfarandet kommer inte beröras nämn-

värt, eftersom jämförelsen tar sin utgångspunkt i interimistiskt kvarstad. I vilken mån det ex-

empelvis är möjligt att få till stånd en muntlig förhandling i ett förfarande om kvarstad är onö-

digt att utreda eftersom någon förhandling inte förekommer i ett ex parte-förfarande.

1.5 Disposition

I avsnitt två beskrivs jämförelsesituationen som ligger till grund för analysen av de båda förfa-

randena. I avsnitt tre redovisas kvarstadsförfarandet för svensk rätt och de mer specifika förut-

sättningarna för interimistisk kvarstad. I avsnitt fyra följer samma redovisning för Kvarstads-

förordningen och förutsättningarna däri. I avsnitt fem sker en analys av det presenterade materi-

alet, i vilken likheter och olikheter blir belysta samt risker utrönas. I avsnitt sex diskuteras de

presenterade olikheterna och värderas i syfte att konstatera ifall någonting väger över. I avsnitt

sju följer en slutsats avseende jämförelsesituationen och mer generella observationer avseende

Kvarstadsförordningens tillämplighet.

1.6 Terminologi

Hur den som söker kvarstad ska betecknas varierar stort. I uppsatsen har begreppen sökande

och borgenär ömsom använts för att beteckna den part som ansöker om kvarstad. För att be-

teckna sökandens motpart har begreppen svarande och gäldenär använts.

Begreppet ex parte-förfarande har i uppsatsen använts synonymt med interimistiska beslut

enligt 15 kap. 5 § 3 st. RB, följaktligen beslut som fattats utan att svaranden hörts och som

gäller interimistiskt. För att beteckna ett förfarande där svaranden hörs har begreppen inter

parte-förfarande eller traditionellt förfarande använts.

För att skilja på den prövningen som sker avseende yrkandet om kvarstad och den prövning

som sker i sak och avgörs genom dom, har olika begrepp använts. När det talas om den slutliga

talan, det slutliga målet eller den slutliga domen avses att saken har avgjorts genom dom.

För att beteckna förfarandet enligt kvarstadsförordningen har använts dels nyss nämnda, dels

begreppet EU-kvarstad.

7

2. Jämförelsesituation

Bolagen Tyska Aktiengesellschaft (TAG) och Svenska AB (SAB) har haft långvariga affärsre-

lationer. TAG är ett produktionsbolag med säte i München i Tyskland. SAB säljer bland annat

produkter som TAG producerar. SAB:s styrelse har säte i Stockholm, Stadsgårdshamnen 22.

Efter den senaste beställningen av TAG:s produkter, som enligt avtalet skulle levereras DDP

(delivered duty paid) till SAB:s lager i Stockholm, föll bolagen i osämja. TAG levererade kon-

traktsenligt och punktligt som vanligt, men SAB betalade aldrig fakturan. Efter en månad av

många brev och telefonsamtal i vilka TAG krävt betalning och SAB lovat att den varit på väg,

tröttnade TAG. TAG:s vd bestämde sig därför för att lämna ett slutgiltigt krav till SAB. Hen

ringde till SAB:s vd och sa att TAG skulle vidta rättsliga åtgärder om inte fakturan betalades

inom tio dagar. För säkerhets skull spelade TAG:s vd in samtalet. Till svar fick hen höra att

TAG kunde ta sin betalningsfrist och dra dit pepparn växer. SAB:s vd ansåg förresten att TAG

även kunde ta med sig sina rättsliga åtgärder dit pepparn växer. SAB höll ändå på att tömmas

på tillgångar, sa vd:n, så betalning var bara att glömma. Bankmedlen på företagskontot och

företagsflygplanet skulle snart ur landet, allt bolagsinkråm skulle dessutom säljas eller överlåtas

till ett annat bolag för en struntsunna, avslutade SAB:s vd och slängde bryskt på luren.

TAG:s vd fick då panik. Fordran på SAB för den senaste leveransen uppgick till 5,6 miljoner

kronor. Det var nästan hela TAG:s kvartalsintäkt och utan den skulle det bli svårt att få bolaget

att gå runt, tänkte vd:n. Vd:n underrättade därför styrelsen om läget. Ordföranden i TAG:s sty-

relse kallade till styrelsemöte, på vilket vd:n befullmäktigades att för TAG:s räkning vidta alla

nödvändiga rättsliga åtgärder för att driva in fordran. Vd:n bestämde sig för att resa till Sverige,

eftersom hen har en juristkontakt där som kanske kunde vara till hjälp.

Väl i Sverige anser juristkontakten att läget är brådskande och rekommenderar att TAG an-

söker om kvarstad på SAB:s egendom för att säkra att en slutlig dom går att verkställa. Jurist-

kontakten pekar på att det finns några olika tillvägagångssätt i det här fallet. TAG kan ansöka

om s.k. EU-kvarstad enligt EU:s nya kvarstadsförordning, svensk nationell kvarstad eller

kanske båda samtidigt. TAG:s vd undrar varför det överhuvudtaget går att välja? Mest undrar

dock hen vad skillnaden mellan de olika alternativen är. Stressad och rådvill säger TAG:s vd

till juristkontakten att välja det bästa alternativet. Det ska gå snabbt och vara billigt. Juristkon-

takten kliar sig i huvudet och funderar över vilket det bästa alternativet är; Kvarstadsförord-

ningen är ju helt ny så hur ska man veta det?

8

3. Kvarstad enligt svensk rätt

3.1 Allmänt

En ansökan om kvarstad ska göras skriftligen.21 Mål om kvarstad ses som inledandet på en tvist

och handläggs som rättegångsfrågor enligt RB:s regler och inte som domstolsärenden enligt lag

(1996:242) om domstolsärenden.22 Ansökningsavgift ska betalas innan ansökan prövas.23 En

ytterligare förutsättning för kvarstad enligt 15 kap. 1 § RB är att den slutliga talan är en fullgö-

relsetalan.24 Fordran i sig ska vara av privaträttslig art.25 Förutom vid vissa särregleringar råder

det inga begränsningar kring ifall privata fordringar kan ge upphov till ett kvarstadsbeslut.26

För att en sökande ska nå framgång med ett interimistiskt kvarstadsyrkande krävs det att

denne visar sannolika skäl för en fordran som kan antas bli föremål för rättslig prövning och att

det föreligger en sabotagerisk.27 Vidare krävs det som regel att säkerhet ställs. Om sökanden

inte kan ställa säkerhet och visar synnerliga skäl för sitt anspråk får rätten undanta sökanden

från kravet att ställa säkerhet.28 För att ett interimistiskt kvarstadsyrkande ska bifallas krävs det

därtill att det föreligger fara i dröjsmål.29 Innebörden av dessa förutsättningar utvecklas närmare

nedan i de följande avsnitten.

Kvarstad enligt 15 kap. 1 § RB gäller inte för någon särskild egendom.30 Sökanden kan dock

specificera vilken egendom denne anser är lämplig i ansökan och domstolen kan enligt 15 kap.

10 § RB förena kvarstadsbeslutet med särskilda föreskrifter, exempelvis specificera den egen-

dom kvarstaden avser. I förarbetena till den lagändring som överlämnade prövningen av säker-

hetsåtgärder till domstolarna gjordes det ett uttalande om att domstolen bör undvika att göra

sådana medskick i beslutet. Det är istället upp till KFM som verkställande myndighet att besluta

om vilken egendom som lämpar sig för kvarstad. Undantagsvis ansågs det godtagbart att dom-

stolen gör sådana medskick. Som exempel på när det ansågs godtagbart nämndes att ett skepp

tillhörande ett utländskt rederi är på väg att lämna svensk hamn.31

21 15 kap. 5 § 2 st. RB. 22 Prop. 1980/81:84, s. 232. 23 Se förordning (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna, med bilaga. 24 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 25 och Lindell (2017), s. 675 som sluter sig till att det måste röra

sig om en exigibel dom. 25 Prop. 1980/81:84, s. 227. 26 Se avsnitt 1.5 ovan om avgränsning och de särskilda lagarna däri. Fordran får inte vara preskriberad. Detta får

anses följa av att fordran enligt 15 kap. 1 § RB ska kunna antas bli föremål för rättslig prövning. 27 15 kap. 1 § RB. 28 15 kap. 6 § RB. 29 15 kap. 5 § 3 st. RB. 30 Prop. 1980/81:84, s. 228. 31 Prop. 1980/81:84, s. 228. Se även Gregow (2014), s. 191-192.

9

Sedan ett yrkande om interimistisk kvarstad bifallits ska svaranden underrättas och beredas

tillfälle att yttra sig.32 Kvarstaden ska upphävas om svaranden ställer säkerhet eller om det an-

nars inte längre finns skäl för kvarstaden.33 Sökanden har en månad på sig att väcka talan när

en ansökan om kvarstad bifallits utan att ett mål är anhängigt.34 När egendom beläggs med

kvarstad berövas den enskilde rätten att förfoga över densamma.35 Ett beslut om kvarstad får

överklagas särskilt.36 Avslås ett yrkande om interimistisk kvarstad synes uppfattningen vara att

svaranden som huvudregel ska meddelas.37

I mål om kvarstad fastslås ingen ersättning för rättegångskostnader förrän den slutliga talan

har prövats.38 Svaranden har ansetts kunna få betalning för sina kostnader fastslagen när en

fråga om kvarstad slutligt avgörs.39

Behörig domstol ifråga om ansökan om kvarstad är den som är behörig i tvistemål i allmän-

het.40 Således gäller 10 kap. RB för frågan om behörighet. Enligt 10 kap. 1 § RB är den domstol

32 Se härom 26 § 2 st. förordning (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol och vidare avsnitt 3.6 nedan. 33 15 kap. 8 § 1 st. RB. 34 15 kap. 7 § RB. Se vidare Nordh (2007), s. 28-29, som anser att denna tid inte bör börja löpa från dagen för ett

interimistiskt beslut. Enligt denne bör istället den dag då domstolen fastställer beslutet vara den dag från vilken

tiden enligt 15 kap. 7 § RB börjar räknas. Nordh återger på anförda sidor (not 55) en motstående tolkning av Fitger,

hämtad ur prop. 1980/81:84, s. 413-414. För egen del kan jag inte tolka propositionsuttalandena annorlunda än att

tiden enligt 15 kap. 7 § RB ska räknas från den dag då domstolen fastställer ett interimistiskt kvarstadsbeslut,

såframt detta sker inom en månad från dess det interimistiska beslutet meddelades. Talan anses enligt 13 kap. 4 §

RB väckt när stämningsansökan inkommit. 35 16 kap. 14 § UB. Ett avskärande av rådigheten innebär en inskränkning av äganderätten. Eftersom det faller

utanför syftet med uppsatsen kommer inte några djuplodade undersökningar göras i samspelet mellan 2 kap. 15 §

regeringsformen, artikel 8 EKMR och i gränsöverskridande fall artikel 17 i rättighetsstadgan. Kort ska det emel-

lertid sägas att det inte finns skäl att skilja på proportionalitetsprincipens inverkan på beslutet när en svensk dom-

stol beslutar antingen enligt 15 kap. RB eller Kvarstadsförordningen. Såvida det inte föreskrivits ett särskilt skydd

för någondera förfarande kan det för uppsatsens ändamål förutsättas, eftersom proportionalitetsskyddet bygger på

samma övergripande regelverk (EKMR), att skyddet är likalydande. 36 49 kap. 5 § 6 p. RB. 37 Se Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 22, Gregow (2014), s. 194, Nordh (2007), s. 26 och Westberg

bok 3 (2004), s. 85-87. Gregow utvecklar sin mening i en fotnot och framhåller att rätten bör avvakta (eller möjli-

gen helt underlåta) med att meddela svaranden om beslutet, om det i yrkandet framgår att sökanden begär att

handläggningen följer en sådan ordning. Nordh anser att rätten vid ett avslag bör avvakta med att meddela svaran-

den, eftersom sökanden kan komma att överklaga beslutet. Westberg finner för sin del inga hinder mot att tolka en

ansökan om interimistisk kvarstad som villkorad av ex parte-förfarandet. Prima facie synes domstolen dock bun-

den att meddela svaranden vid ett avslag, oavsett grund för avslaget. 38 15 kap. 5 § 4 st. & 18 kap. 14 § RB. 39 15 kap 5 § 4 st. RB Prop. 1980/81:84, s. 233 & 412-413. Detta innebär för yrkanden om interimistisk kvarstad

att svarandens kostnader kan fastställas först efter denne yttrat sig och domstolen åter prövat frågan om kvarstad.

Vid överklaganden synes ordningen vara att båda parterna kan få kostnaderna i överrätt fastställda där (18 kap. 15

§ 1-2 st. RB, prop. 1980/81:84, s. 233 & 412 och Nordh (2007), s. 28). En sidofråga till detta uppkommer i lag

(1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Enligt 1-2 §§ i denna

lag, kan en utländsk borgenär åläggas att ställa säkerhet för rättegångskostnader om svaranden begär detta. Enligt

1 § 3 st. i lagen träffas inte medborgare i EU:s medlemsstater av skyldigheten, eftersom detta har ansetts innebära

diskriminering. Begränsningen gäller dock endast när målet rör de grundläggande friheterna som skyddas inom

EU: frihet för människor, varor, tjänster och kapital (FEUF, artikel 26.2, se vidare prop. 1996/97:159, s. 9-10, NJA

1996 s. 668 och EU-domstolens domar Data Delecta Aktiebolag och Forsberg, C-43/95, EU:C:1996:357 och

Hayes mot Kronenberger, C-323/95, EU:C:1997:169). 40 15 kap. 5 § 1 st. RB.

10

behörig där käranden har sitt hemvist. För fysiska personer är domstolen där dem har sitt hem-

vist behörig.41 För bolag är domstolen där bolagets styrelse har sitt säte behörig.42

3.2 Sannolika skäl för fordran

Den sökande ska visa sannolika skäl för sin fordran som ska kunna antas bli föremål för rättslig

prövning. Vare sig lagtexten eller förarbetena ger någon vägledning hur kravet om sannolika

skäl ska tolkas.43 I NJA 1983 s. 862 II ansågs ett fastighetsbolag ha visat sannolika skäl för sin

skadeståndsfordran om 65 402 kronor när ett fastighetsköp hade hävts efter kontraktsskriv-

ningen. Köpet hade varit villkorat av en försäljning av köparens tidigare fastighet inom viss tid,

vilket hade skett men köpet hade ändå inte fullföljts. I litteraturen råder det delade uppfattningar

om hur kravet på sannolika skäl ska förstås.

Ekelöf m.fl. anser att sannolika skäl innebär ett lägre beviskrav än vad som krävs för att nå

framgång med sin talan. Sökanden ska visa att det är sannolikt att denne kommer att vinna det

följande målet. Det rör sig således om en prognosprövning.44 Vidare innefattar denna prövning

både sak- och rättsfrågan. Rätten har således att avgöra inte bara om den sökande har presterat

tillräcklig bevisning rörande det påstådda fordringsförhållandet, utan även ifall ett sådant för-

hållande ger den sökande rätt till betalning.45

Westberg gör inledningsvis två distinktioner. För det första ger inte beviskravet automatiskt

vid handen hur noggrann domstolen bör vara i sin bevisvärdering. Bevisvärderingen ska inte

vara av sämre kvalitet än annars. För det andra medför inte beviskravet något särskilt utred-

ningskrav för domstolen. Beviskravet innebär således ingenting särskilt vad gäller materiell

processledning.46 Vidare framhåller Westberg att beviskravet sannolika skäl innebär en be-

vislättnad för sökanden. Som skäl för detta sänkta krav menar Westberg att det för det första

rör sig om att det är nödvändigt. Kvarstaden behövs när det är ont om tid och den sökande inte

kan inbringa fullständig bevisning. För det andra menar Westberg att det sänkta beviskravet är

nödvändigt eftersom domstolen annars föregriper domen i målet.47 Westberg synes sluta sig till

41 10 kap. 1 § 2 st. RB. 42 10 kap. 1 § 3 st. RB. För SAB:s del är således Stockholms tingsrätt behörig (jfr 1 § lag (2007:73) om tingsrätts

behörighet i vissa fall). 43 Prop. 1980/81:84, s. 227. 44 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 27-28. Se även Nordh (2007), s. 16 och Brolin m.fl. (2016), s. 211,

vilka synes instämma i Ekelöfs tolkning av beviskravet. Nordh utvecklar prognosprövningen till att sökanden

måste göra det sannolikt att denne kommer kunna bevisa omständigheterna i målet i tillräcklig grad för att dom-

stolen ska pröva dessa. 45 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 22 fotnot 46, och s. 27-28. 46 Westberg bok 4 (2004), s. 92. 47 Westberg bok 4 (2004), s. 96-97.

11

att domstolens prövning av beviskravet emanerar i en prognosprövning.48 Vad kravet om san-

nolika skäl mer specifikt innebär, menar Westberg utmynnar i två synsätt.49 Å ena sidan kan

prognosprövningen ta sikte på att den sökande ska visa sannolika skäl för att denne kommer

vinna det slutliga målet. Å andra sidan kan prövningen ta sikte på att den sökande visar att

denne kan vinna själva målet.50 Westberg tar inte ställning i frågan om vilket synsätt som bör

råda, men framhåller att domstolarna möjligen tagit till sig av den prognosprövning Ekelöf fö-

reslagit.51 Det rör sig således om sannolikheten att någondera parterna kommer att vinna målet.

Westberg formulerar det som att domstolen skaffar sig en uppfattning om varåt det lutar. Detta

bör inte uppfattas som någon tillämpning av överviktsprincipen.52 Vad gäller frågan hur ingå-

ende domstolen bör pröva sakfrågor framhåller Westberg att det inte går att skönja någon skill-

nad mellan hur domstolarna prövar sakfrågor i mål om kvarstad, i relation till tvistemål i övrigt.

Någon renodlad summarisk prövning synes inte förekomma, annat än att domstolarna inte ifrå-

gasätter ostridiga rättsfakta och i viss mån begagnar sig av så kallade typbevis samt begränsar

sin avtalstolkning.53 Vid prövningen av rättsfrågor påpekar Westberg inledningsvis att princi-

piella skäl talar för en summarisk prövning. Det finns däremot inte några skäl att anta att dom-

stolarna skulle kunna göra en förenklad prövning av relativt enkla rättsfrågor.54 Vidare är det

inte ovanligt att den sökande får avslag på sin ansökan, med hänvisning till att rättsfrågan är

komplicerad. Westberg betonar att det är nödvändigt för en genomtänkt rättsbildning, att rätts-

frågorna inte avgörs summariskt.55 Något enhetligt svar på ifall domstolarna begränsar sin pröv-

ning av rättsfrågorna lämnar inte Westberg. Däremot framhåller han att det inte är svårt att finna

exempel på djupgående prövningar av rättsfrågor.56

48 Westberg bok 4 (2004), s. 86-88. 49 Westberg beskriver även ett tredje synsätt. Detta synsätt har emellertid lämnats därhän, eftersom det anknyter

mer till hur domstolen ska göra sin prövning än vad den prövningen ska besvara. Jfr Westberg, bok 4 s. 109-112. 50 Westberg bok 4 (2004), s. 98-109. Skillnaden får förstås på så vis att sökanden ska presentera en vinstchans om

sökanden ska visa att denne kommer att vinna målet, medan det räcker att visa att saken är processbar när sökanden

ska visa att denne kan vinna målet. 51 Westberg bok 4 (2004), s. 99. 52 Westberg bok 4 (2004), s. 100-102. Se även Lindell (2017), s. 677 som instämmer i Westbergs slutsats. 53 Westberg bok 4 (2004), s. 147-151. På det immaterialrättsliga området har det enligt Westberg utvecklats vissa

normer för bevisbördans placering vid mål om säkerhetsåtgärder. Westberg redogör för rättsfallen NJA 1994 s.

74, 1995 s. 631 och 2002 s. 178, genom vilka han menar att en presumtionsregel råder i mål om efterbildning. Har

efterbildningen en framträdande likhet med det skyddade alstret ankommer det på svaranden att göra sannolikt att

dennes alster är självständigt framtaget, Westberg bok 4 (2004), s. 156-161. Se även Westberg bok 4 (2004), s.

109-112 om ordinär sakprövning i mindreformat. 54 Westberg bok 4 (2004), s. 162-167. 55 Westberg bok 4 (2004), s. 169-171. 56 Westberg bok 4 (2004), s. 172-174. Se även Andrews & Elmér JT (2017/18), s. 347-353, vars slutats i frågan

om huruvida förfarandet är summariskt eller inte, är att den enda likheten mellan ett summariskt förfarande och

mål om säkerhetsåtgärder är att sökandens intresse av ett snabbt beslut ställs mot svarandens intresse av ett fullgott

rättsskydd. I övrigt finner de att förfarandena bygger på skilda processuella grundprinciper.

12

Gregow anser att kravet om sannolika skäl är lägre än vad som gäller för att normalt vinna

framgång med en talan. Beviskravet är lägre än styrkt.57 Vad som ska visas är inte en prognos

över utgången i det efterföljande målet. I stället handlar det om att den sökande ska visa att det

är mer sannolikt att anspråket existerar, än att det inte gör det.58 Gregow borgar för att domsto-

len i sin bedömning inte bör vara alltför restriktiv med att bifalla en ansökan om kvarstad. Som

skäl för detta återger Gregow ett uttalande från Vinge, som lyder ”avslag på en kvarstadsansö-

kan betyder mycket ofta en irreparabel skada, bifall sällan.”59 Bevisningen om sabotagerisk kan

påverka bedömningen av om sannolika skäl för fordringen föreligger.60 Domstolens prövning

av sak- och rättsfrågor bör begränsas såtillvida att den inte inkräktar på en senare rättegång där

frågorna ska prövas igen.61

3.3 Sabotagerisken

Den sökande ska visa att det skäligen kan befaras att svaranden genom att avvika, skaffa undan

egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala skulden. Något klargörande om hur

skäligen kan befaras ska förstås eller vad som är ett annat sätt att undandra sig betalning inne-

håller inte lagtexten. I förarbetena anfördes det att det inte kan krävas att beteendet i sig är

illojalt. Det ansågs tillräckligt att en gäldenär i ekonomiskt trångmål kan befaras använda sina

pengar till något annat än betalning. I ett förtydligande påpekades det att åtgärden ”[…] bör

sålunda vara sådan att den kan anses klandervärd, t.ex. genom att den kan bli föremål för åter-

vinning i konkurs.”62 I NJA 1983 s. 862 II som har redovisats ovan, ansågs sabotagerisk inte

föreligga enbart på den grunden att en fastighet var under försäljning (när HD meddelade be-

slutet hade fastigheten också sålts). I NJA 1989 s. 304, som rörde kvarstad för bättre rätt enligt

15 kap. 2 § RB, ansågs sabotagerisk föreligga när svarandens rättsliga argumentation i huvud-

sak gick ut på att befästa att denne gjort ett godtrosförvärv och att sökanden inte skulle lida

skada av att egendomen inte återlämnades till denne.63

57 Gregow (2014), s. 47-49. Angående beviskrav i svensk rätt se Ekelöf, Edelstam & Heuman, H. IV (2009), s. 81-

83 och Diesen & Strandberg (2012), s. 300-312. 58 Gregow (2014), s. 48-49 & 56. Se även Mellqvist JT (2014/15), s. 677, som menar att Gregows syn på bevis-

kravet är delvist avvikande från vad Mellqvist uppfattar som det gängse synsättet. 59 Gregow (2014), s. 54 med hänvisning. 60 Gregow (2014), s. 54. 61 Gregow (2014), s. 58-59. Jag tolkar Gregow som att det rör sig om en mer summarisk prövning. Detta hänger

nämligen ihop med hur han ser på prövningen av sabotagerisken (se nedan avsnitt 3.3). 62 Prop.1980/81:84, s. 227-228 & 427. 63 I fallet hänförde HD bedömningen av ifall sabotagerisk förelegat enkom till ett uttalande från svaranden. Det är

inte helt klart vilken del av svarandens uttalande som övertygade HD om att sabotage skäligen kunde befaras. Det

går att tolka svarandens uttalande som en ren obstruktion till att Hovrättens beslut vari kvarstaden hade upphävts

skulle ändras. HD synes emellertid ha tolkat uttalandet som att svaranden kunnat tänka sig sälja bilen ifråga. För

en djupgående analys av fallet se Westberg JT (1989/90), s. 347-355.

13

Ekelöf m.fl. framhåller att beviskravet som gäller för sabotagerisken är lägre än vad som gene-

rellt gäller för att vinna ett mål och kan översättas till beviskravet antagligt.64 Det räcker med

att det finns anledning att räkna med att gäldenären kan komma att agera på ett saboterande

vis.65 Vidare är det inte en avsikt att sabotera en framtida verkställighet som ska visas, utan att

gäldenären vidtar åtgärder som kan få en saboterande effekt. Det är inte tillräckligt med en

generellt dålig ekonomi, utan det krävs att åtgärderna i sig är klandervärda.66 Författarna skiljer

mellan två sätt för borgenären att visa på fara för sabotage. Det första är konkret fara och det

andra är abstrakt fara. Konkret fara innebär att borgenären kan peka på en specifik åtgärd som

saboterar en framtida verkställighet. Abstrakt fara tar istället sikte på situationen som gäldenä-

ren befinner sig i och som typiskt sett kan leda till sabotage av verkställigheten. Som exempel

på abstrakt fara nämns NJA 1992 s. 154 vari två gäldenärer till följd av stöldbrott hade konsta-

terats skadeståndsskyldiga.67 Borgenären hade i fallet visat sannolika skäl för en fordran om

strax under sju miljoner kronor respektive en fordran om drygt fyra miljoner kronor. Skade-

ståndens storlek i sig och att de båda gäldenärerna hade dömts till fängelse, anförde HD som

tillräckliga skäl för att det förelåg en påtaglig risk att de båda skulle försöka undandra sig be-

talningsskyldighet. HD uttalade däremot i NJA 2007 s. 690 att det finns en fara med att tillmäta

abstrakt fara alltför stor betydelse på så vis att gäldenären berövas rätten att förfoga över sin

egendom, trots att några åtgärder eller någon avsikt att sabotera inte företas eller föreligger.68

Av dessa skäl fann HD att det i allmänhet krävs att sabotagerisken till någon del är konkretise-

rad.

Westberg inleder med att påpeka att tanken om skuld är grundläggande i kvarstadsinstitutet.

Det är endast svarandens agerande som kan motivera ett tvångsingripande, vilket i sig är ett

undantag till det principiella förbudet mot verkställighet innan dom.69 Vidare stöd för detta

finner Westberg i NJA 1986 s. 450, vari HD anförde att kvarstad inte kan meddelas endast som

preskriptionsavbrytande åtgärd. I fallet hade svenska staten en fordran på ett aktiebolag, vilken

var förenad med sjöpanträtt. Aktiebolaget hade i fallet gjort preskriptionsinvändningar rörande

64 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006) s. 28. 65 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 28. 66 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 28-29. 67 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006) s. 29-30. 68 Se även Westberg bok 3 (2004), s. 102-114. Westberg analyserar NJA 1992 s. 154 och problematiserar en

bevisprövning som inbegriper abstrakt fara. I korthet kan det sägas att Westberg menar att resonemang kring ab-

strakt fara banar väg för att domstolen beslutar med anledning av tillfälligheter utan egentligt stöd för att någon

sabotagerisk föreligger, ett resonemang som HD slöt sig till i NJA 2007 s. 690. Nordh anser att det är tillräckligt

med en abstrakt fara, Nordh (2007), s. 17. 69 Westberg bok 3 (2004), s. 24-29.

14

fordringsförhållandet, vilket inte ansågs utgöra en risk för sabotage.70 Vad gäller beviskravet

skäligen kan befaras, har det enligt Westberg uppfattats som ett lägre beviskrav än sannolika

skäl och i doktrinen översatts till beviskravet antagligt. Westberg påpekar dock att det inte går

att utläsa domstolarnas synsätt på beviskravet.71 Att beviskravet är jämförbart med beviskravet

antagligt innebär enligt Westberg att det kan råda betydande tvivel kring ifall det är som sökan-

den påstår. Detta betyder inte att domstolarna regelmässigt använder sig av en bemötandebörda,

i bemärkelsen att svaranden hamnar i ett sämre läge om denne underlåter att bemöta påståenden

från sökanden.72 Åtgärden i sig kan bestå i både handling och underlåtenhet, vara tillfällig eller

pågå över tid och vara av rent rättslig art.73 Westberg har utvecklat fyra huvudmoment som han

menar ska föreligga vid sabotagerisk. 1) det är svaranden som ska vara sabotören, 2) det ska

röra sig om ett förestående sabotage, 3) svarandens beteende ska vara särpräglat (illojalt, klan-

dervärt, otillbörligt o.s.v.) och 4) svarandens agerande ska ha en skadlig effekt.74 Graden av

konkretion i ett påstående om sabotage, menar Westberg inte är tillräcklig för att bevisa sabo-

tagerisken. Sökanden måste istället förklara hur denne vet att en sabotagehandling kommer att

företas, sin kunskapskälla som Westberg kallar det.75

Gregow anser även han att skäligen kan befaras är ett lägre beviskrav än sannolika skäl och

menar att det handlar om en uppskattning av risk (för sabotage).76 Bedömningen av sabotage-

risken inbegriper inte sedvanlig bevisprövning enligt Gregow. För det första förhåller det sig

på detta vis eftersom det inte finns några instruktioner om att den sökande ska prestera bevis-

ning. Den sökande ska emellertid påvisa förhållanden som kan utgöra sabotagerisk. För det

andra förhåller det sig så eftersom prövningen innebär en uppskattning av risken för någon

annans (svarandens) framtida handlade. En sådan prövning länder sig inte till sedvanlig bevis-

föring och bevisprövning.77 Domstolens bedömning måste därför ”[…] grundas på ett anta-

gande om riktigheten i och för sig av lämnade uppgifter om faktiska förhållanden.”78 Allmänt

70 Sedan avgörandet har regleringen ändrats väsentligen. Den dåvarande regleringen stipulerade att fordringar med

sjöpanträtt preskriberades ett år efter dess uppkomst om inte indrivningsåtgärder vidtagits. Detta fick till följd att

preskription kunde inträda innan en tvist hunnit avgöras. 71 Westberg bok 3 (2004), s. 122-123. 72 Westberg bok 3 (2004), s. 124-128. 73 Westberg bok 3 (2004), s. 150-151. 74 Westberg bok 3 (2004), s. 31. Att ska sabotaget vara förestående i Westbergs uppräkning innebär inte att ett

pågående sabotage inte duger. Uppräkningen får istället ses som minimiexempel. 75 Westberg JT (2004/05), s. 886-887. 76 Gregow (2014), s. 69-70. 77 Gregow (2014), s. 70-71 & 73. Se även NJA 1988 s. 305 (redovisas nedan i huvuddrag) angående bevisbördans

placering för sabotagerisk. 78 Gregow (2014), s. 74.

15

hållna uppgifter som rena påståenden, bör inte godtas som tillräcklig bevisning för sabotage-

risk.79 Även Gregow behandlar frågan om abstrakt kontra konkret fara för sabotage. Begreppen

abstrakt och konkret används på samma vis som av Ekelöf m.fl. ovan. Gregow anser att situat-

ionen som gäldenären befinner sig i, inte i sig bör räcka för att konstituera en sabotagerisk. Inte

heller bör fordrans storlek i sig vara avgörande. Däremot menar Gregow att viss hänsyn bör

kunna tas till gäldenärens tidigare (klandervärda) beteende. Vid denna bedömning manar dock

Gregow till försiktighet. Bedömningar som görs på alltför lösa grunder riskerar att urholka syf-

tet med kriteriet.80 Gregow behandlar vidare rättsfallen NJA 1988 s. 305, 1992 s. 154 (har re-

dovisat ovan) och 2007 s. 690 (har redovisats ovan). I NJA 1988 s. 305 ansågs sabotagerisk

föreligga när ett fåmansbolag hade en ensam styrelseledamot (vilken varit knuten till närings-

verksamhet som i flera fall gått i konkurs), saknade revisor, registrerats för flertalet betalnings-

anmärkningar och försvårade insyn i verksamheten genom att inte följa regelverket för aktie-

bolag. Gregow menar att ståndpunkten i NJA 2007 s. 690, som likt ovan nämnt uppställer ett

allmänt krav om viss konkretisering av sabotagerisken, inte är väl förenlig med de båda tidigare

fallen.81 Gregow påpekar att det ofta borde ”[…] framstå som klart vilken eller vilka åtgärder

som svaranden kan befaras företa […].”82 Gregow anser att sentensen ”i allmänhet” i HD:s

uttalande i NJA 2007 s. 690, innebär en reservation.83 Vad gäller hur nära i tiden sabotagerisken

måste finnas, menar Gregow att den ståndpunkt HD intog i NJA 2007 s. 690 är intetsägande. I

fallet framhöll HD att sabotagerisken ska vara ”överhängande”, men att innebörden av detta är

en öppen fråga. Gregow menar för sin del att det räcker med att säga att sabotagerisken inte ska

vara för avlägsen.84

3.4 Proportionalitet

Det saknas regler om proportionalitet i 15 kap. RB. Inte heller förarbetena till den nuvarande

regleringen i 15 kap RB innehåller några uttalanden angående proportionalitetsfrågan. I propo-

sitionen som ledde till att proportionalitetsprincipen fördes in i de straffprocessuella tvångs-

medlen, gjordes ett uttalande på området. Däri anfördes det att införandet av proportionalitets-

principen på straffprocessens område inte påverkade dess tillämpning ifråga om civilprocessu-

ella tvångsmedel.85 Ifråga om en förbudstalan enligt 15 kap. 3 § RB uttalade HD i NJA 1993 s.

79 Gregow (2014), s. 71. 80 Gregow (2014), s. 74-75. 81 Gregow (2014), s. 76. 82 Gregow (2015), s. 76. 83 Gregow (2014), s. 75-76. 84 Gregow (2014), s. 79-81. 85 Prop. 1988/89:124, s. 28.

16

182 att domstolarna, trots brist av uttryckligt lagstöd, borde ha befogenhet att företa en proport-

ionalitetsprövning (inbegripet att oproportionerliga konsekvenser av ett bifall kan motivera ett

avslag). I NJA 1995 s. 631 som rörde vitesförbud enligt 53a § upphovsrättslagen anförde HD

att domstolar ”[…] kan avslå ett yrkande om interimistiskt vitesförbud med hänvisning till att

förbudet skulle få oproportionerliga skadeverkningar […].” Till detta anförde HD att denna

proportionalitetsprövning inte står i konflikt med regleringen. Är skälen för att ett intrång före-

ligger starka, minskar utrymmet för en proportionalitetsprövning. I NJA 2005 s. 29 synes HD

ha uppfattat uttalandet i NJA 1995 s. 631 som att proportionalitetsprincipen gäller generellt för

interimistiska säkerhetsåtgärder. Prövningen av detta utformade HD som en avvägning mot de

olägenheter svaranden kan tänkas lida av ett bifall. I NJA 2007 s. 690, som rörde kvarstad för

fordran, uttalade HD att den skada svaranden skulle kunna lida av ett bifall var rent ekonomisk

och att det med hänsyn till den säkerhet som ställts inte var oproportionerligt att bifalla kvar-

staden.

Ekelöf m.fl. framhåller att proportionalitetsprincipen anses gälla även utan lagstöd och ut-

vecklar i en fotnot att detta härstammar från regleringens fakultativa utformning.86 Prövningen

innebär att rätten ska göra en avvägning av parternas intressen. Sökandens olägenheter med att

inte få verkställigheten av en slutlig dom tryggad, bör vägas mot gäldenärens olägenheter med

att åtgärden bifalls. Denna bedömning anses ha störst betydelse när det är tveksamt ifall kvar-

stad ska meddelas. Som ett exempel på proportionalitetsprövning hänvisar författarna till hov-

rättsfallet RH 2001:10.87 I fallet, som ju inte är prejudicerande, hade egendom till ett belopp om

9 500 000 kronor kvarstadsbelagts (av vilka 275 000 kronor hade verkställts). Vid tiden för

avgörandet hade kvarstaden gällt i tre års tid och skulle fortsätta gälla medan målet var vilan-

deförklarat i väntan på dom i ett annat mål. Men hänsyn till kvarstadsbeloppets storlek (trots att

bara en del av detta hade verkställts) och att det redan varit gällande i tre år samt att ett bifall

av skulle medföra hinder för svaranden att bedriva näringsverksamhet och ”rimligen medföra

risk” för framtida skadeverkningar, avslog Hovrätten kvarstadsansökan.

Westberg framhåller att proportionalitetsprövningen fått ett begränsat inslag i svensk rätt i

kvarstadsförfarandet. Westberg anser att proportionalitetsprincipen är både tillämplig och ett

obligatoriskt inslag i domstolsprövningen. Den är däremot inte alltid ett nödvändigt inslag.88

86 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 31, fotnot 85. Författarna menar att begreppet får, konstituerar den

fakultativa innebörden. 87 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 30-31 med fotnot 87. 88 Westberg bok 4 (2004), s. 252. Se även Westberg SvJT (1990), s. 174-175.

17

Resonemanget förs som följer. Westberg uppmärksammar tolkningen i doktrinen som utmyn-

nar i att bestämmelsernas fakultativa innebörd möjliggör en proportionalitetsprövning. Beträf-

fande NJA 1993 s. 182 och NJA 1995 s. 631 tolkar Westberg dessa som att de primärt ger stöd

för att proportionalitetsprincipen gäller för 15 kap. 3 § RB och för intrångsmålen i upphovs-

rättslagen.89 Westberg framhåller att ett problem med att tillämpa proportionalitetsprincipen

inom ramen för kvarstadsyrkanden enligt 15 kap. 1 § RB, är att egendomsslaget som ska kvar-

stadsbeläggas är obestämt. Det är upp till KFM att välja vilken egendom som lämpligast svarar

mot det belopp som har belagts med kvarstad och vissa av de skyddsmekanismer som finns

inbyggda i UB kan uppfattas som en form av proportionalitetshänsyn.90 Westberg uppmärk-

sammar att kvarstad för civilrättsliga anspråk inom straffprocessen ska innehålla en proportion-

alitetsprövning. En olikhet i regleringen kan enligt Westberg föranleda processtaktiska övervä-

ganden för målsägares anspråk.91 Beträffande hur prövningen ska utföras skiljer Westberg på

två former av proportionalitetsprövning: snäv och vid. Den snäva prövningen menar Westberg

handlar om att värdera skador hos de båda parterna. Åtgärden ska vara ändamålsenlig och ”icke-

excessiv”. Sökandens skador av ett avslag vägs mot svarandens skador av ett bifall. I den vida

prövningen inryms ytterligare aspekter, såsom risk för skada eller intressen hos tredjeman och

det allmänna.92 Den snäva prövningen anser Westberg redan finns i bedömningen av sabotage-

risk och säkerhet. För den vida prövningen krävs det dock att svaranden uppmärksammar dom-

stolen på det intresse som står mot sökandens.93 Som prövning av proportionaliteten menar

Westberg att det lindrigaste ingreppets princip ska användas. Principen går ut på att den lind-

rigaste åtgärden ska väljas om det finns valmöjligheter. Westberg konstaterar dock att principen

inte är särskilt tillämplig i mål om kvarstad för fordran.94 HD:s ställningstagande i NJA 1995 s.

631 har enligt Westberg inneburit att någon proportionalitetsprövning inte behöver göras, så

länge sökandens sak är uppenbar.95 Westberg kritiserar prövningen i NJA 1995 s. 631 eftersom

89 Westberg bok 4 (2004), s. 249-252. Lindell synes uppfatta NJA 1993 s. 182 som grunden för bruket av proport-

ionalitetsavvägningar generellt, Lindell (2017), s. 675. (Observera att Lindell hänvisar till NJA 1992 s. 182, vilket

inte existerar. Jag tolkar det som att det rör sig om en enkel felcitering och att Lindell menar just 1993 års fall). 90 Westberg bok 4 (2004), s. 251. Se även 4 kap. 3 § & 16 kap. 13 § UB beträffande proportionalitet i verkställig-

hetsförfarandet. Brolin m.fl. har anfört att proportionalitetsprincipen avseende fordran kan användas när kvarstad

yrkas på viss egendom. Som exempel nämner de att kvarstad yrkas på ett skepp, när fordringsbeloppet är mycket

litet, Brolin m.fl. (2016), s. 214 (exemplet rör ett av de undantag där det ansetts lämpligt för domstolen att göra ett

medskick i kvarstadsbeslutet avseende vilken egendom som ska beläggas med kvarstad, prop. 1980/81:84, s. 228). 91 Westberg bok 4 (2004), s. 251-252. För proportionalitetsprincipen för de straffprocessuella tvångsmedlen, se 26

kap. 1 § RB. 92 Westberg bok 4 (2004), s. 207-208. 93 Westberg bok 4 (2004), s. 253-254. 94 Westberg bok 4 (2004), s. 298-302. Westberg menar att det faktum att domstolen beslutar om endast ett kapi-

talbelopp nästintill omöjliggör en avvägning mellan åtgärder. Detta får istället tas i beaktande vid verkställigheten

(jfr även Gregow nedan). 95 Westberg bok 4 (2004), s. 262-266.

18

denna inte tar hänsyn till vilket intresse som står mot sökandens, så länge sökandens sak är

uppenbar.96 Enligt Westberg är det tänkbart att domstolarna anser att lagstiftningsprocessen

redan innehåller den intresseavvägning som proportionalitetsprincipen skulle innebära.97

Gregow påpekar inledningsvis att det inte finns några föreskrifter om proportionalitet, men

konstaterar med hänvisning till NJA 1993 s. 182 och NJA 1995 s. 631 att en princip om pro-

portionalitet får anses gälla.98 Gregow menar dock att proportionaliteten får inverkan först på

verkställighetsstadiet och att UB:s regler om beneficium och krav på försvarlighet av utmät-

ningen redan tillgodoser detta behov. I relation till kvarstad för fordran anser Gregow att det

måste föreligga ”[…] mycket speciella förhållanden […]” för att proportionalitetsprincipen ska

aktualiseras.99 Gregow framhåller även att domstolens beslut endast avser ett kapitalbelopp och

att kvarstad för fordran därför inte kan vägras med hänvisning till proportionalitetsprincipen.100

Gregow avslutar med att det inte bör krävas att en part framställer en invändning om proport-

ionalitet för att domstolen i förekommande fall ska företa en proportionalitetsprövning.101

3.5 Ställande av säkerhet och ansvar för skada

Enligt 15 kap. 6 § RB ska sökanden ställa säkerhet för att få bifall till sin ansökan. Om den

sökande däremot inte förmår ställa säkerhet och har visat synnerliga skäl för sitt anspråk, får

denne befrias från kravet. Stat, kommun, landsting och kommunalförbund är generellt undan-

tagna från kravet att ställa säkerhet. Ett särskilt undantag gäller även de som blivit beviljade

rättshjälp. Enligt 20 § rättshjälpslagen (1996:1619) svarar staten för svarandens eventuella ska-

dor, om den sökande själv inte kan betala.102 Godtas inte säkerheten ska den enligt 15 kap. 6 §

2 st. RB prövas av rätten. I förarbetena framhölls att det i princip krävs att säkerhet ställs för

kvarstad för fordran.103

96 Westberg bok 4 (2004), s. 30 & 268. Se även NJA 1982 s. 175 I, vari HD enligt Westberg fastslog principen

domstolarna inte får ta ställning i sakfrågan i förtid. 97 Westberg bok 4 (2004), s. 296-297. 98 Gregow (2014), s. 90. 99 Gregow (2014), s. 91-92. Se även 16 kap. 13 § UB, vari det föreskrivs att 4 kap. UB gäller i delar vid utmätning

för kvarstad. 100 Gregow (2014), s. 92. 101 Gregow (2014), s. 94. 102 Enligt 12 § 2 st. rättshjälpslagen kan regeringen meddela föreskrifter om att medborgare eller bosatta i utländska

stater ska vara likställda med svenska medborgare. Enligt 35 § rättshjälpsförordningen (1997:404) är medborgare

i EU:s medlemsstater likställda med svenska medborgare. 103 Prop. 1980/81:84, s. 234. Se även NJA 1999 s. 644 om befrielse från kravet om att ställa säkerhet. Det är inte

helt tydligt hur HD resonerade, eftersom HD endast konstaterade att det inte fanns något skäl att frångå tingsrättens

bedömning ifråga om sökandens förmåga att ställa säkerhet och huruvida denne visat synnerliga skäl. Tingsrätten

utvecklade å sin sida inte sin bedömning i större utsträckning än att ”[d]å sökanden - som får anses sakna förmåga

att ställa säkerhet - har visat synnerliga skäl för sin talan befriar TR:n borgenären från att ställa säkerhet.” Fallet

har redovisats närmare nedan i avsnitt 3.6.

19

Ifråga om säkerhetens beskaffenhet gäller 2 kap. 25 § UB.104 Säkerheten ska bestå av pant,

borgen, företagshypotek eller utfästelse av penninginrättning att betala.105 Några särskilda för-

tydliganden har inte gjorts i förarbetena.106 I NJA 1989 s. 52 ansågs en bankgaranti otillräcklig

som säkerhet, eftersom denna tidsbegränsats till att anspråk om ersättning för skada skulle fram-

ställas senast 30 dagar från dess att kvarstaden upphörde. HD anförde att en tidsbegränsning i

sig inte är otillåten, men att denna måste ge utrymme för att bedöma vilken skada som uppstått.

I NJA 1990 s. 338, som rörde vitesförbud enligt firmalagen (1974:156), ansågs en bankgaranti

som löpte mellan den 4 januari 1990 och den 10 juli 1990 löpa under för kort tid för att kunna

godtas som säkerhet.107 I NJA 1995 s. 631, som rörde förbudstalan, ansågs en bankgaranti otill-

räcklig som säkerhet, eftersom denna inte gällde om förbudet upphävdes genom beslut eller

slutligt beslut.

Beträffande ansvaret för skada med anledning av kvarstad som upphävts gäller 3 kap. 22 §

3 st. UB, vari det föreskrivs att sökanden är skyldig att ersätta skada som svaranden har lidit. I

förarbetena har det framhållits att ersättningsansvaret gäller för allmän förmögenhetsskada,

t.ex. högre logikostnader efter avhysning och att detta bör gälla oberoende av vårdslöshet och

vållande.108 I NJA 2017 s. 9 konstaterade HD att 15 kap. 6 § RB inte i sig utgör någon grund

för ersättningsansvar. HD slog vidare fast att 3 kap. 22 § UB inte bara anses gälla när beslutet

om kvarstad upphävs, utan ”[…] även fall där en säkerhetsåtgärd har upphört på grund av en

handling eller underlåtenhet från sökandens sida eller där det i efterhand kan konstateras att

sökanden inte har haft något berättigat anspråk […].” HD påtalade även att 3 kap. 22 § UB

förutsätter att det, som alltid inom skadeståndsrätten, föreligger adekvat kausalitet mellan sä-

kerhetsåtgärden och skadan. Svaranden har även att vidta skäliga skadebegränsande åtgärder

(skadebegränsningsprincipen), för att skadan ska vara ersättningsgill.109

Ekelöf m.fl. framhåller att ställandet av säkerhet är en huvudregel. Ifall svaranden lidit skada

av en beviljad kvarstad och sökandens slutliga talan ogillas, eller återkallas, står denne strikt

ansvar för den skada svaranden lidit. Vid bifall till den slutliga talan anses inte någon ersätt-

ningsgill skada ha uppstått. Den ställda säkerheten bör ha ett sådant värde att den täcker hela

104 Se 15 kap. 6 § 2 st. RB. 105 2 kap. 25 § 1-2 st. UB. 106 Prop. 1980/81:8, s. 269-271. 107 En personlig reflektion på fallet är att HD meddelade beslutet den 20 juni 1990, vilket hade lämnat den svarande

med cirka 20 dagar tillgodo att uppskatta en eventuell skada. Det är en kortare frist än vad som gällde i NJA 1989

s. 52. Det finns däremot ingenting i beslutet i sig som antyder att det datum då HD meddelade sitt beslut haft

betydelse för bedömningen. Istället får beslutet tolkas som att en bankgaranti som löper drygt sex månader löper

för kort tid. 108 Prop. 1980/81:8, s. 237-238. 109 Se särskilt punkterna 12, 14 (med hänvisning till prop. 2008/09:67, s. 197), 20, 22 och 30-32.

20

skadan. Som exempel på när den sökande befrias från kravet att ställa säkerhet, på grund av att

denne visat synnerliga skäl för sitt anspråk, nämner författarna NJA 1979 s. 317.110 I fallet hade

ett konkursbo konstaterats vara ur stånd att ställa säkerhet för kvarstad avseende en fordran på

530 000 kronor. HD ansåg att bevisningen ”[…] [gav] vid handen […]” att svaranden undan-

dragit åtminstone 397 500 kronor från konkursboets checkräkning och bankgiro och att redo-

visningsskyldighet för dessa inträtt. Vidare hade svaranden underlåtit att avge redovisning, trots

uppmaningar från konkursförvaltaren och inte heller styrkt sina påståenden om att denne inte

undandragit medel från bolaget för egen räkning. Svaranden hade heller inte visat fog för på-

stådda motfordringar, annat än ogiltiga skuldebrev om 260 000 kronor undertecknade av den

svarande själv för bolagets räkning. Av dessa skäl ansåg HD att det förelåg synnerliga skäl för

konkursboets anspråk.111

Westberg framhåller att syftet med att ställa säkerhet är att tillgodose en formell likabehand-

ling parterna emellan.112 Säkerheten ska enligt Westberg bestå i borgen eller pant och ska be-

dömas med anledning av tänkbara skador.113 Tryggandet av säkerheten är enligt Westberg dom-

stolens uppgift. Säkerheten måste tryggas beroende av sin art. Som exempel nämner Westberg

att handpant måste traderas för att godtas och att en bank måste denuntieras när banktillgodo-

havande ställs som säkerhet.114 Brister i utredningen kring tänkbar skada och säkerhetens stor-

lek går enligt Westberg ut över sökanden. Till stöd för detta hänvisar denne till NJA 1993 s.

182.115 Fallet som har redovisats ovan rör förbudstalan enligt upphovsrättslagen. Sökanden

hade framställt ett yrkande om att svaranden skulle förpliktigas at förstöra all egendom med

varumärket ”TV 5” på. I beslutet anförde HD att det inte gick att avgöra hur stor skadan kunde

bli och därför inte heller om den ställda säkerheten var tillräcklig. Detta eftersom sökanden inte

hade preciserat säkerhetsåtgärden närmare. Denna brist lades svaranden till last och HD avslog

110 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 26-27. 111 Prejudikatvärdet av beslutet kan diskuteras. Det bör framhållas att detsamma kom innan 1981 års ändring av

rättegångsbalken och att praxis på området fastslagit att sabotagerisken i allmänhet till någon del bör konkretiseras.

Fallet kan trots detta tjäna som ett exempel på hur en bedömning kan se ut. 112 Westberg bok 4 (2004), s. 211. 113 Westberg bok 4 (2004), s. 213-214. Det bör uppmärksammas att lagtexten i 2 kap. 25 § UB har ändrats sedan

Westberg skrev bok 4. Numer innehåller lagtexten ”företagshypotek” som godtagbar säkerhet. Ändringen gjordes

2006, se vidare prop. 2005/06:200. 114 Westberg bok 4 (2004), s. 214-215. 115 Westberg bok 4 (2004), s. 216.

21

överklagandet.116 Någon tumregel för att bedöma säkerhetens storlek menar Westberg inte ex-

isterar.117 Säkerheten är enligt Westberg ämnad att täcka skador som kan ersättas i pengar. För

irreparabla skador behövs det enligt Westberg ingen säkerhet. För sådana skador hänvisar West-

berg istället till proportionalitetsbedömningen.118 Med stöd i ett uttalande från NJA 1993 s. 182

menar Westberg att kravet för att det ska röra sig om tänkbara skador är lågt. Uttalandet lyder

”[ä]ven om detta påstående skulle vara överdrivet kan man […] inte bortse från att åtgärden

skulle kunna medföra mycket stora skadeverkningar […].”119 Westberg lyfter slutligen ett pro-

blem med säkerhetsinstitutet. Säkerheten tillgodoser svarandens uppkomna skador först efter

kvarstaden upphävs och först efter skadefrågan lösts genom en samförståndslösning eller dom.

Denna tidsaspekt är enligt Westberg en brist i skyddet ur ett svarandeperspektiv.120

Westberg uppfattar kraven för att befrias från att ställa säkerhet som stränga. Kravet om att

sökanden ska visa synnerliga skäl för sitt anspråk menar Westberg är svåruppfyllt när det rör

intermistiska beslut. Westberg översätter kravet om synnerliga skäl till att det ska vara ”[…]

praktiskt taget uteslutet att svaranden kommer att vinna själva huvudsaken.”121 Vidare ska sö-

kanden enligt Westberg vara ur stånd att ställa säkerhet. Att sökanden inte hunnit ställa säkerhet

eller inte lyckats övertyga en bank att ställa bankgaranti är enligt Westberg inte tillräckligt.122

Westberg nämner slutligen en teoretisk möjlighet för sökanden att undkomma kravet på att

ställa säkerhet, ifall det är omöjligt för svaranden att lida skada av säkerhetsåtgärden. I sådana

fall menar Westberg att det inte krävs synnerliga skäl, eftersom undantaget följer redan av första

meningen i 15 kap. 6 § RB (att säkerhet ska ställas för skada som kan tillfogas svaranden).123

Enligt Westberg innebär 3 kap. 22 § 3 st. UB att den sökande bär ett strikt ansvar för skada.

Sökanden skyddas enligt Westberg från ett alltför omfattande ansvar genom att adekvanspröv-

ningen förhindrar att oförutsebara skademönster dras in i ansvaret.124 Det krävs vidare att ska-

dan har uppkommit på grund av verkställigheten för att den ska vara ersättningsgill.125 West-

116 Det är inte helt tydligt hur stor del av beslutet som vilar på den bristande säkerheten. Detta eftersom HD använde

lokutionen ”med hänsyn till det anförda” och således lät domskälen i sin helhet ligga till grund för beslutet. En

försiktig tolkning är att HD låtit bristen i utredningen ligga sökanden till last och att denna brist verkat i avslående

riktning. 117 Westberg bok 4 (2004), s. 216. 118 Westberg bok 4 (2004), s. 219-221. 119 NJA 1993 s. 182, se vidare Westberg bok 4 (2004), s. 222. 120 Westberg bok 4 (2004), s. 223-224. 121 Westberg bok 4 (2004), s. 224. 122 Westberg bok 4 (2004), s. 224-225. 123 Westberg bok 4 (2004), s. 224-225. 124 Westberg bok 4 (2004), s. 230-231. 125 Westberg bok 4 (2004), s. 231-232

22

berg lyfter frågan om ifall varje upphävande av kvarstadsbeslutet bör kunna aktualisera skade-

ståndsansvaret enligt 3 kap. 22 § UB. Westberg delar inte helt Ekelöfs uppfattning om att bifall

till den slutliga talan omöjliggör en ersättningsgill skada. Som skäl för att varje upphävande av

beslutet bör aktualisera skadeståndsansvar framhåller Westberg dels att ordalydelsen inte mot-

säger en sådan tolkning, dels att NJA 1995 s. 631 ger stöd för tolkningen att varje fall av upp-

hävande kan grunda ett ersättningsansvar. Det är därför säkerheten enligt Westberg måste täcka

alla upphävandefall.126

Gregow inleder med konstaterandet att säkerhetens syfte är att ersätta svaranden för skador

med anledning av ett meddelat kvarstadsbeslut som sedan förfaller. Vidare framhåller Gregow

att kravet på säkerhet ska särskiljas från de övriga kraven för att kvarstad ska kunna meddelas.

Att en sökande kan ställa en god säkerhet bör inte påverka bedömningen av sabotagerisk eller

sannolika skäl.127 För att befrias från kravet om att ställa säkerhet, menar Gregow att det handlar

om att den sökande inte har ekonomisk möjlighet att skaffa fram säkerhet. Som exempel på

detta nämns att den sökande inte kan betala kostnaderna det innebär att ställa en bankgaranti,

eller saknar tillgångar som duger för pantsättning.128 Kravet på synnerliga skäl för sitt anspråk

menar Gregow kan översättas till att det ”[…] ska framstå som i det närmaste helt klart att

sökandens talan kommer att bifallas.”129 Gregow vidareutvecklar detta med att det i princip bör

krävas att den sökande presterar exempelvis ett skuldebrev eller liknande fordringsbevis eller

att svaranden inte har bestritt påståenden av betydelse från sökanden. Detta betyder inte att

domstolen ska göra en ingående bedömning av bevisning och argumentation enligt Gregow,

utan ”[…] om avvägningen anses leda till övervikt för sökanden, anses kravet på synnerliga

skäl vara uppfyllt.”130

Gregow behandlar NJA 1979 s. 317 och påpekar att HD i fallet gjorde en mer ingående

prövning än vad som är lämpligt. Vidare ifrågasätter Gregow om beviskravet synnerliga skäl

kan anses ha uppfyllts i fallet.131 Beträffande vilken typ av säkerhet som godtas gör Gregow

inledningsvis kopplingen att samma typ av säkerhet godtas för kvarstad som för utmätning.

Detta på grund av hänvisningen till 2 kap. 25 § UB.132 Något särskilt krav om att det ska vara

flera borgensmän menar inte Gregow ställs upp. Det står däremot klart att borgen måste ingås

126 Westberg bok 4 (2004), s. 236-238. 127 Gregow (2014), s. 95. 128 Gregow (2014), s. 96-97. 129 Gregow (2014), s. 97. 130 Gregow (2014), s. 97-98. 131 Gregow (2014), s. 98-99. 132 Gregow (2014), s. 100. Se vidare 15 kap. 6 § RB.

23

såsom för egen skuld (proprieborgen). Bankgarantier räknas som borgensåtaganden.133 Gregow

behandlar frågan om tidsbegränsade åtaganden. Han konstaterar att det inte går att ge en gene-

rell riktlinje för vad som är godtagbart, men att det i praktiken tillämpas en tidsfrist om 90 dagar

från dess att den slutliga domen vunnit laga kraft.134 Domstolens prövning av säkerhet menar

Gregow ska gå ut på att fastställa att den består i pant, borgen eller företagshypotek och är

tillräcklig för att täcka skador. Skador som i praktiken ytterst sällan aktualiseras behöver däre-

mot inte medräknas. En otillräcklig säkerhet ska enligt Gregow medföra att domstolen avslår

ansökan, någon möjlighet till komplettering finns inte.135 Gregow menar att svarandens rätt till

ersättning för skada till följd av ett verkställt kvarstadsbeslut främst härstammar ur 15 kap. 6 §

RB.

Vad gäller 3 kap. 22 § 3 st. UB anser Gregow att det finns två huvudsakliga problem med

att låta denna bestämmelse utgöra den rättsliga grunden för ansvar för skada. För det första

menar Gregow att bestämmelsen inte är tillämplig i de fall någon exekutiv verkställighet inte

skett, han åsyftar då främst åtgärder enligt 15 kap. 3 § RB, t.ex. förbudstalan. För det andra

menar Gregow att 3 kap. 22 § 3 st. UB omfattar alla situationer när en exekutionstitel upphävts,

även de fall när den upphävts på grund av att sökandens slutliga talan har bifallits. Gregow

menar att det är tydligt att någon ersättningsskyldighet inte föreligger i sådana fall.136 Detta

hänger enligt Gregow samman med att beslut om kvarstad skiljer sig från andra exekutionstitlar.

Andra exekutionstitlar upphävs när beslutet som meddelades varit felaktigt. Eftersom beslut om

kvarstad är mer processuellt betingade kan de upphävas av skäl som inte har någon samhörighet

med utgången i målet. Av detta skäl anser Gregow att ett upphävande som huvudregel inte kan

utgöra grund för skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 22 § UB.137 Gregow menar att det som

förutsättning för ersättningsskyldighet måste visa sig att kvarstadsbeslutet var felaktigt när det

meddelades. Som exempel på när ersättningsskyldighet föreligger nämner Gregow att sökanden

återkallat sin talan. Som exempel på när ersättningsskyldighet inte föreligger nämner Gregow

bland annat att kvarstaden upphävs på grund av att svaranden ställt säkerhet eller att sökandens

talan har bifallits.138 Sökandens ansvar för skada är strikt.139

133 Gregow (2014), s. 100-101. 134 Gregow (2014), s. 101-102. 135 Gregow (2014), s. 103-104. 136 Gregow (2014), s. 110-111. 137 Gregow (2014), s. 110-111 & 114-115. 138 Gregow (2014), s. 112-113. 139 Gregow (2014), s. 116.

24

3.6 Interimistiska beslut

Enligt 15 kap. 5 § 3 st. RB är utgångspunkten att svaranden ska få tillfälle att yttra sig. Om det

är fara i dröjsmål får domstolen emellertid meddela ett kvarstadsbeslut att gälla omedelbart till

dess annat förordnas utan att svaranden fått möjlighet att yttra sig. Vid revideringen av 15 kap.

RB ändrades bestämmelsen endast redaktionellt. Det uttalades dock att sökandens kostnader i

ett ex parte-förfarande ersätts först när det slutliga målet avgjorts.140 I NJA 1999 s. 644, som

rörde kvarstad enligt 2 kap. 11 § konkurslagen (1987:672), ansåg HD att det förelåg fara i dröjs-

mål. Svaranden hade i ett brev till sökanden föreslagit en uppgörelse innebärandes att svaranden

skulle betala halva sin skuld till sökanden. I samma brev hade svaranden skrivit att denne san-

nolikt skulle försättas i konkurs om uppgörelsen inte godtogs. Vidare hade det framkommit att

svaranden ersatt sin styrelse med två personer, vilka ingått i flertalet bolag som gått i konkurs

(s.k. målvakter).141 I NJA 2005 s. 29 anförde HD att kravet på fara i dröjsmål betraktas som en

kvalificerad sabotagerisk. Som exempel på situationer där det skulle kunna föreligga fara i

dröjsmål nämnde HD att kommuniceringen av ansökan om kvarstad skulle vara en utlösande

faktor för sabotagehandlingen. HD konstaterade att det inte är tillräckligt att det finns lättreali-

serad egendom tillgänglig för svaranden, det måste även finnas omständigheter som talar för

denne kan komma att utnyttja egendomen. I fallet ansågs fara i dröjsmål föreligga på grund av

att svaranden hade varit inblandad i ett mellanliggande bolag, vilket hade kvarstadsbelagd egen-

dom bestående bland annat i en fordran på svaranden för sökandens räkning. Svaranden hade

även upprättat en skenhandling för att undkomma betalning av den skuld som det i målet var

fråga om. Därtill hade svaranden lättrealiserad egendom i form av en bostadsrätt i Stockholm.

Ekelöf m.fl. redogör för NJA 2005 s. 29 och konstaterar att det ska röra sig om en kvalificerad

sabotagerisk och att graden av tidsnöd är för grundläggande bedömningen av fara i dröjsmål.142

Innebörden av ett interimistiskt beslut är enligt författarna att svaranden meddelas och får till-

fälle att yttra sig först efter ansökan har bifallits eller avslagits. När så skett ska det ske en

förnyad prövning.143 Beviskraven för att nå framgång med en ansökan om kvarstad är enligt

författarna lägre när det rör sig om ett intermistiskt förfarande, än när det rör sig om ett inter

parte-förfarande. Detta eftersom processmaterialet är mindre omfattande i interimistiska förfa-

randen och att dessa alltför sällan kan meddelas utan en sänkning av beviskraven. Det bör räcka

140 Prop. 1980/81:84, s. 232-233. 141 Enligt 2 kap. 11 § 2 st. konkurslagen gäller 15 kap. RB även för säkerhetsåtgärder enligt konkurslagen, varför

fallet är tillämpligt på frågan om hur fara i dröjsmål ska förstås. 142 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 21. 143 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 22. Se för exempel härom NJA 2005 s. 29 vari HD avslutade

domskälen med konstaterandet att ett yttrande från svaranden skulle kunna ha inverkat på bedömningen av både

sabotagerisk och graden av tidsnöd.

25

med ett kontrakt som bevis för att en intermistisk ansökan ska bifallas. Om grunden för ansökan

inte framstår som sannolik eller framstår som mindre trolig och sökanden inte konkretiserat

sabotagerisken, bör dock ansökan avslås.144 Författarna anser inte att kravet på ställande av

säkerhet påverkas av att det rör sig om ett intermistiskt förfarande och tillägger att det aldrig

kan anses föreligga synnerliga skäl för sökandens anspråk innan ansökningen kommunice-

rats.145

Westberg inleder med att påpeka att fara i dröjsmål ses som en kvalificerad sabotagerisk och

att denna kvalificering kan hänföras till tiden eller sabotagehandlingen i sig.146 Westberg fram-

håller att graden av tidsnöd är en central men inte ensamt avgörande del av bedömningen av

om det föreligger fara i dröjsmål.147 Westberg nämner två exempel när graden av tidsnöd är

tillräcklig. 1) ansökan om kvarstad rör ett fartyg som är på väg att lämna hamn och är svaran-

dens enda tillgång i landet och 2) ansökan om kvarstad rör en aktiepost och svaranden befaras

rösta till förfång för sökandens rätt på en nära förestående bolagsstämma. Westberg framhåller

särskilt att sökanden inte kan vänta med ansökan för att tillskapa en tidsnöd.148 Vidare nämner

Westberg tre situationer med tidsnöd. 1) när svaranden inte går att få tag på innan sabotageåt-

gärden befaras ske, 2) när svaranden inte hinner höras innan sabotageåtgärden ska ske och 3)

när kommuniceringen av ansökan blir en utlösande faktor för en redan planerad sabotageåt-

gärd.149 Något krav på att sabotageåtgärden måste medföra särskilt stora skador menar West-

berg inte genomgående tillämpas av svenska domstolar.150 Vad gäller frågan om hur beviskra-

ven förhåller sig vid interimistiska beslut, lyfter Westberg inledningsvis fram Ekelöfs ställ-

ningstagande och skälen därför.151 Det går enligt Westberg inte att avgöra om svenska domsto-

lar anammat Ekelöfs ställningstagande. Vidare framhåller Westberg att det är omöjligt att av-

göra hur beviskravet vid ett intermistiskt förfarande skiljer sig från beviskravet vid ett tradit-

ionellt förfarande. Westberg uppmärksammar dock att det i svensk rätt inte finns något krav på

sökanden att redovisa för svarandens eventuella invändningar (s.k. full and frank disclosure).152

Domstolens prövning går enligt Westberg endast ut på att granska processmaterialet, inte att

144 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 22-23. Ekelöf hänvisar på s. 23, fotnot 48, till NJA 1987 s. 790

vari HD uttalade (med hänvisning tillbaka till Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), i tidigare upplaga) att

”[e]n ytterligare sänkning av beviskravet synes motiverad när det är fråga om ett interimistiskt beslut, eftersom det

eljest skulle bli alltför svårt för en borgenär att i tid utverka en säkerhetsåtgärd.” 145 Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006), s. 23. 146 Westberg bok 3 (2004), s. 53. 147 Westberg bok 3 (2004), s. 61. 148 Westberg bok 3 (2004), s. 61-63. 149 Westberg bok 3 (2004), s. 63-67. 150 Westberg bok 3 (2004), s. 70-71. 151 Westberg bok 4 (2004), s. 94. 152 Westberg bok 4 (2004), s. 94-95.

26

spekulera i andra rättsfakta eller hur sökandens talan står sig mot presumtiva invändningar.153

Beviskravet för fara i dröjsmål i sig, skulle enligt Westberg kunna vara litet högre än för sabo-

tagerisken. I sin analys av NJA 2005 s. 29 påtalar Westberg att det inte säkert går att tolka HD:s

uttalande om ”övervägande skäl” som ett beviskrav. Det kan istället röra sig om en viktnings-

regel i en rättsfråga.154

Gregow inleder med att konstatera att ärenden som rör kvarstad i princip alltid är av bråds-

kande natur och att det därför kan vara svårt för den sökande att visa på hur pass aktuell risken

för sabotage är.155 Gregow framhåller att kravet om att det ska vara fara i dröjsmål innebär att

det ska vara fråga om en kvalificerad sabotagerisk. Kvalificeringen avser tidsaspekten. Gregow

ger exempel på typfall där det föreligger behov av ett intermistiskt beslut. Ett sådant är när

gäldenären har lättrealiserad egendom och det är känt att denne är inblandad i t.ex. ekonomisk

brottslighet. Ett annat är när gäldenärens egendom håller på att fraktas ur landet.156 Gregow

påpekar att det inte krävs ett yrkande från sökanden om ett interimistiskt förfarande för att ett

sådant ska inledas. Det bör emellertid krävas att sökanden åberopat omständigheter som kan

ligga till grund för en sådan bedömning.157 Enligt Gregow har HD i NJA 2005 s. 29 uppställt

stränga förutsättningar.158 Finner domstolen att det inte föreligger fara i dröjsmål bör den enligt

Gregow meddela svaranden om ansökan om förelägga denne att yttra sig på vanligt vis. Vid

bifall till en ansökan om intermistisk kvarstad bör svaranden inte meddelas förrän verkställighet

har kunnat ske.159 Vad gäller frågan om beviskraven, anser inte Gregow att beviskravet sanno-

lika skäl är lägre vid interimistiska beslut.160 Vid interimistiska beslut bör det enligt Gregow

krävas att ”[…] den sökandes framställning av de faktiska omständigheter framstår som trovär-

dig i sig […].”161 Bedömning av sabotagerisk vid ett interimistiskt förfarande, får enligt Gregow

153 Westberg bok 4 (2004), s. 95-96. 154 Westberg JT (2004/05), s. 887-888. 155 Gregow (2014), s. 191. 156 Gregow (2014), s. 192. 157 Gregow (2014), s. 192. 158 Gregow (2014), s. 193. Det är inte helt tydligt ifall Gregow menar att kraven är högt satta för att inleda ett

intermistiskt förfarande eller om han bara menar att kraven är många. Jag tolkar honom som att han menar att

kraven är högt satta. 159 Gregow (2014), s. 194. Gregow stödjer denna slutsats på en hänvisning till 26 § 2 st. förordning (1996:271) om

mål och ärenden i allmän domstol, vari det föreskrivs att beslut som fattats utan att en part hörts inte behöver

sändas till parten, förrän det kan göras utan att verkställigheten riskeras. 160 Gregow (2014), s. 60 & 192. 161 Gregow (2014), s. 60.

27

ta sikte på ifall sökandens påståenden framstår som ”[…] i och för sig rimliga och trovär-

diga.”162 Sökandens framställning ska framstå som ”[…] vederhäftig och tillförlitlig.”163 Upp-

gifter som framstår som mindre sannolika eller verkar överdrivna, menar Gregow talar emot att

de överensstämmer med de verkliga förhållandena.164 Gregow avslutar med att påpeka att det

vid interimistiska förfaranden i realiteten inte finns utrymme för en proportionalitetspröv-

ning.165

162 Gregow (2014), s. 82. 163 Gregow (2014), s. 82. 164 Gregow (2014), s. 82-83. 165 Gregow (2014), s. 194.

28

4. Kvarstad enligt Kvarstadsförordningen

4.1 Allmänt

Förfarandet inleds med en ansökan enligt ett standardformulär om kvarstad på bankmedel till-

hörande gäldenären. Denna ansökan ska bland annat innehålla uppgifter som gör det möjligt att

identifiera gäldenärens bank eller en begäran om inhämtande av sådan information. Den ska

även innehålla en uppgift om det belopp inklusive ränta mot vilket kvarstaden ska svara.166

Förfarandet är som huvudregel skriftligt, men möjligheten att höra vittnen eller liknande

finns.167 Finner domstolen att bevisningen som lagts fram inte är tillräcklig har denna möjlighet

att förelägga sökanden att inkomma med ytterligare bevisning, om detta är tillåtet enligt nation-

ell rätt.168 Avgifter får tas ut av den beslutande domstolen, men inte med mer än det kostar att

ansöka om nationell kvarstad.169 Vid en ansökan hos svensk domstol gäller att ansökningsavgift

tas ut, på samma vis som vid ansökan om kvarstad enligt 15 kap. RB.170

Kvarstadsförordningen gäller i gränsöverskridande situationer.171 Den sökande ska göra det

sannolikt att dennes slutliga talan kommer att bifallas.172 Vidare ska det föreligga ett brådskande

behov av en säkerhetsåtgärd (en sabotagerisk) och den sökande ska som huvudregel ställa sä-

kerhet.173

En förutsättning för att en begäran om att inhämta kontoinformation ska bifallas, är att den

sökande redan har en dom, förlikning eller liknande officiell handling.174 Är domen eller lik-

nande verkställbar, ställs det endast krav om att sökanden ska redovisa de skäl som lett till att

denne tror att gäldenären har sina medel hos en viss bank.175 Är domen eller liknande ännu inte

166 Kvarstadsförordningen, artikel 2 & 8. Se särskilt artikel 8.2d-f, artiklarna 14 & 15 avseende begäran om inhäm-

tande kontoinformation och ränta på kvarstadsbeloppet. Vid brister i ansökan får domstolen enligt artikel 17.3

förelägga svaranden att komplettera ansökan inom viss tid. Om så inte görs ska ansökan avvisas. 167 Kvarstadsförordningen, artikel 9.1-2. 168 Kvarstadsförordningen, artikel 9.1. Eftersom detta inte är huvudfokus för uppsatsen får ett kort ställningsta-

gande, avseende huruvida detta kan anses tillåtet inom svensk rätt, göras här. Vad som beskrivs i Kvarstadsförord-

ningen för närmast tanken till materiell processledning. I 42 kap. 8 § 2 st. RB regleras rättens materiella process-

ledning under förberedelsen i tvistemål (märk väl att yrkanden om kvarstad ska handläggas som så kallade RB-

ärenden (se ovan avsnitt 3.1)). Rätten ska verka för att tvistefrågor blir utredda och otydligheter avhjälps. Frågan

är då om detta kan innebära att ett slags bollande med den sökande, gällande ifall den inlämnade bevisningen anses

tillräcklig eller inte, är tillåtet. Min uppfattning är att det inte är tillåtet. Om det vore tillåtet, skulle domaren med

den materiella processledningen övergå från att ha en klargörande roll (med syfte att inbringa ett beslutsunderlag),

till att ha en roll som aktivt verkar i en parts intressen (se prop. 1986/87:89 s. 104-105, Lindell (2017), s. 357-359,

Brolin m.fl. (2016), s. 108-110 och Ekelöf, Edelstam & Pauli, H. V (2011), s. 51). 169 Kvarstadsförordningen, artikel 42. 170 Prop. 2015/16:148, s. 53 och förordning (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna, med bilaga. 171 Kvarstadsförordningen, artikel 3. 172 Kvarstadsförordningen, artikel 7.2. 173 Kvarstadsförordningen, artikel 12 & artikel 7.1. 174 Kvarstadsförordningen, artikel 14.1 stycke 1-2. 175 Kvarstadsförordningen, artikel 14.1 stycke 1 & 14.2.

29

verkställbar, krävs det att fordringsbeloppet är betydande och att sökanden lagt fram bevisning

nog att övertyga domstolen om att det föreligger ett brådskande behov av inhämtande av kon-

toinformation.176 Är förutsättningarna uppfyllda ska domstolen översända begäran till inform-

ationsmyndigheten i verkställighetsmedlemsstaten.177 I Sverige är det KFM som är informat-

ionsmyndighet.178 Om domstolen finner att ansökan inte är välgrundad ska den avslås.179

Kvarstadsförordningen förbjuder att borgenären samtidigt ansöker om kvarstad hos flera

domstolar för samma fordran och gäldenär. Att samtidigt ansöka om nationell kvarstad finns

det däremot inget hinder för.180 Har en ansökan om nationell kvarstad redan gjorts eller görs

den efteråt, åligger det däremot borgenären att meddela den handläggande domstolen detta.181

Om så inte sker kan denna underlåtenhet få konsekvenser för borgenärens skadeståndsansvar

gentemot gäldenären. Denna aspekt ska undersökas närmare nedan under avsnitt 4.6.

Domstolen ska fatta sitt beslut i kvarstadsfrågan utan dröjsmål eller senast tio dagar från

dess ansökan gavs in, alternativt kompletterades.182 Gäldenären hörs inte innan beslutet om

kvarstad fattas.183 Ett beslut är uppdelat i två delar, del A med huvudsaklig information för

verkställigheten och del B med information om tvisteläget.184 Har en ansökan om kvarstad bi-

fallits ska gäldenären delges information om beslutet om kvarstad, ansökan om kvarstad och

övriga handlingar som lämnats in tillsammans med ansökan.185 Härefter har gäldenären möj-

lighet att angripa såväl kvarstadsbeslutet i sig som verkställigheten av detsamma.186 Gäldenären

kan även ställa säkerhet för kvarstadsbeloppet och på så vis frigöra de kvarstadsbelagda bank-

medlen.187 Avslås ansökan om kvarstad har sökanden rätt att överklaga detta. Ett överklagan-

deförfarande sker utan att gäldenären hörs, om ansökan avslogs i sin helhet.188 I den mån frågor

lämnats oreglerade i Kvarstadsförordningen ska nationella regler ta vid.189

176 Kvarstadsförordningen, artikel 14.1 stycke 2. 177 Kvarstadsförordningen, artikel 14.3. 178 3 § Kvarstadslagen. 179 Kvarstadsförordningen, artikel 14.2. 180 Kvarstadsförordningen, artikel 16. 181 Kvarstadsförordningen, artikel 16.2-4. 182 Kvarstadsförordningen, artikel 17 & 18.1. 183 Kvarstadsförordningen, artikel 11. 184 Kvarstadsförordningen, artikel 19. 185 Kvarstadsförordningen, artikel 28. 186 Kvarstadsförordningen, artiklarna 33 & 35 avseende beslutet i sig samt 34 avseende verkställigheten. 187 Kvarstadsförordningen, artikel 38. 188 Kvarstadsförordningen, artikel 21. 189 Kvarstadsförordningen, artikel 46.

30

4.2 Tillämpningsområdet

Kvarstadsförordningen gäller för fordringar av privaträttslig karaktär.190 Några undantag gäller

dock avseende fordringsslaget. Kvarstadsförordningen är inte tillämplig för fodringar som rör

skatt, tull, förvaltningsrättsliga ärenden eller statligt ansvar för handlingar eller underlåtenhet

(acta jure imperi).191 Vidare undantas fordringar som härstammar ur makars förmögenhetsför-

hållanden, arvs- och testamentesfordringar och fordringar som gäller mot en gäldenär som det

inletts ett insolvensförfarande mot. Fodringar som har sin grund i social trygghet eller ska slitas

i ett kommande skiljeförfarande undantas även de.192 Kvarstadsförordningen ska inte tillämpas

på konton som är undantagna utmätning i den medlemsstat där kontona förs.193 Belopp som är

undantagna från utmätning i verkställighetsmedlemsstaten är undantagna även avseende kvar-

stadsbeslut enligt Kvarstadsförordningen.194 Avseende undantaget om gäldenärer vilka det in-

letts ett insolvensförfarande mot, har det förtydligats att förordningen kan tillämpas för att säkra

återvinning av skadliga betalningar till tredje man.195 En fordran beskrivs i Kvarstadsförord-

ningen som en förpliktelse avseende betalning av ett bestämt penningbelopp, vilken har sin

grund i ett rättsförhållande som det går att väcka talan om.196

Kvarstadsförordningen gäller för både fysiska och juridiska personer.197 En ansökan om

kvarstad kan göras i tre situationer. Innan en dom eller liknande erhållits, under tiden en process

pågår och efter en dom eller liknande erhållits. För denna uppsats är endast situationen där

ansökan görs innan en dom eller liknande erhållits intressant. Vidare krävs det att situationen

är gränsöverskridande. En gränsöverskridande situation anses som ovan nämnts föreligga om

domstolen, eller borgenärens hemvist, är belägen i en annan medlemsstat än den där bankmed-

len som avses kvarstadsbeläggas finns.198 Hemvistfrågan har överlämnats att lösa med hjälp av

hemvistreglerna i Bryssel 1a-förordningen.199

190 Kvarstadsförordningen, artikel 2.1. 191 Kvarstadsförordningen, artikel 2.1. 192 Kvarstadsförordningen, artikel 2.2. 193 Kvarstadsförordningen, artikel 2.3. 194 Kvarstadsförordningen, artikel 31. 195 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 8. 196 Kvarstadsförordningen, artikel 4.5. 197 Kvarstadsförordningen, artikel 4.6-7. 198 Kvarstadsförordningen, artikel 3 och beaktandesats 10. I uppsatsen undersöks som nämnt endast fallet vari

borgenärens hemvist är belägen i en annan medlemsstat än bankmedlen. 199 Kvarstadsförordningen, artikel 4.15 och Bryssel 1a-förordningen, artiklarna 62-63.

31

4.3 Särskilt om behörighet

Om den sökande inte har en dom eller liknande är frågan om domstolens behörighet knuten till

behörigheten att avgöra sakfrågan och ska avgöras med grundval av tillämpliga regler om be-

hörighet. Är gäldenären konsument är emellertid domstolen där gäldenären har sitt hemvist

alltid behörig. Har den sökande redan en dom eller liknande är domstolarna i medlemsstaten

där domen meddelades, behöriga att meddela beslut om kvarstad.200 Något särskilt förtydli-

gande har inte gjorts avseende behörigheten.201 För svensk del finns det många regler och re-

gelverk om behörighet i gränsöverskridande fall.202 Av betydelse för Kvarstadsförordningen

och dess relation till svensk autonom rätt är endast Bryssel 1a-förordningen och de svenska

reglerna om behörighet i 10 kap. RB.203

Bryssel 1a-förordningen är tillämplig på privaträttens område.204 Utgångspunkten i Bryssel

1a-förordningen är att talan mot någon ska väckas där denne har sitt hemvist. Avsteg från denna

huvudregel kan göras i den mån undantag föreskrivits.205 Bedömningen av var gäldenären har

sitt hemvist skiljer sig beroende av ifall denna är en fysisk eller juridisk person. För fastställande

av fysiska personers hemvist gäller att domstolen tillämpar den nationella lagen i det medlems-

land där talan väckts.206 För svensk domstol innebär detta en tillämpning av exempelvis 19 §

LIMF, enligt vilken en person som är stadigvarande bosatt i en stat anses ha hemvist där.207 För

juridiska personer gäller istället att dess hemvist anses belägen där denna har sitt stadgeenliga

säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet.208 Den särskilda bestämmelsen om behörig-

het vid säkerhetsåtgärder äger inte tillämplighet vid behörighetsfrågor enligt Kvarstadsförord-

ningen, eftersom Kvarstadsförordningen knyter behörigheten till sakfrågan.209

4.4 Beviskravet vid ansökan om kvarstad

För att en ansökan om kvarstad ska bifallas ska den sökande prestera tillräcklig bevisning för

att övertyga domstolen att det är sannolikt att dennes talan i ärendet i sak kommer att bifallas.

200 Kvarstadsförordningen, artikel 6.1-3. 201 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 13. 202 Se bland andra LIMF, lag (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och för-

myndarskap, lag (2012:318) om 1996 års Haagkonvention och 1996 års Haagkonvention. 203 Den tidigare Bryssel 1-förordningen är även den relevant men behandlas inte i den här uppsatsen. 204 Bryssel 1a-förordningen, artikel 1. 205 Bryssel 1a-förordningen, artikel 4 avseende huvudregeln och artiklarna 5-26 avseende undantagsbestämmel-

serna. 206 Bryssel 1a-förordningen, artikel 62. 207 Se vidare Bogdan (2014), s. 134-139. 208 Bryssel 1a-förordningen, artikel 63. 209 Kvarstadsförordningen, artikel 6 och Bryssel 1a-förordningen, artikel 35.

32

Det har inte gjorts något särskilt förtydligande kring vad detta innebär.210 Inte heller i svensk

doktrin har det reflekterats närmare över innebörden av beviskravet.211 I SOU:n som föregick

Kvarstadslagens proposition synes beviskravet ha tolkats som att den sökande ska visa att denne

har ”goda utsikter” till framgång med sin talan. Detta synsätt påstås också överensstämma med

synsättet i flera medlemsstater i EU.212

4.5 Sabotagerisk

Den sökande ska visa att det föreligger ett brådskande behov av kvarstad. Behovet ska här-

stamma ur en reell risk för att det annars inte kommer att gå, eller bli betydligt svårare, att

verkställa en slutlig dom.213 Det har gjorts förtydliganden om vad risken kan tänkas bestå i. För

det första har det exemplifierats mer konkret vad risken för att en slutlig verkställighet inte ska

komma till stånd ska bestå i. Det ska röra sig om att gäldenären saboterat en kommande verk-

ställighet genom att ha förbrukat, förstört eller gömt sina tillgångar, eller avyttrat desamma till

underpris.214 För det andra exemplifierats vilken bevisning som kan tänkas vara till stöd för att

en risk för ovan nämnda åtgärder ska föreligga. Av betydelse för bedömningen är gäldenärens

beteende både i tidigare och den pågående tvisten med borgenären, gäldenärens kredithistoria

och typ av tillgångar denne besitter och onormalt agerande med tillgångar. Att gäldenären un-

derlåtit att betala en fordran, bestritt densamma, är skuldsatt till flera borgenärer, är eller är på

väg att hamna i ett ogynnsamt ekonomiskt läge, bör inte i sig vara tillräckligt för att grunda ett

kvarstadsbeslut. De sistnämnda förhållandena kan dock ha betydelse för en helhetsbedöm-

ning.215

4.6 Proportionalitet

Kvarstadsförordningen innehåller ingen särskild bestämmelse om proportionalitet. Det hänvi-

sas dock till EU:s allmänna princip om proportionalitet med en förklaring om att Kvarstadsför-

ordningen inte går utöver vad som är proportionerligt med hänsyn till ändamålet.216 Samtidigt

som det saknas särskilda bestämmelser om proportionalitetshänsyn innehåller beaktandesat-

serna skrivelser som påminner om detta. Det har uttalats att det ska råda en lämplig balans

210 Kvarstadsförordningen, artikel 7.2 och beaktandesats 14 st. 2. 211 Berglund JT (2016/17), s. 551-552. 212 SOU 2015:54, s. 48. 213 Kvarstadsförordningen, artikel 7.1. 214 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 14 st. 3. 215 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 14 st. 4. 216 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 47 och FEU, artikel 5.

33

mellan sökandens intresse av ett beslut och gäldenärens intresse av att Kvarstadsförordningen

inte ska missbrukas.217 Det har förtydligats att den sökande kan undkomma kravet om att ställa

säkerhet exempelvis om domstolen anser att kravet är oproportionerligt med hänsyn till om-

ständigheterna i målet.218 Metoder för informationsinhämtning har exempelvis nämnts som nå-

got som inte får vara oproportionerligt tids- eller kostnadskrävande.219 Som exempel på verk-

ställighetshinder har det föreskrivits att beslut får avbrytas om det uppenbart strider mot grun-

derna för rättsordningen i verkställighetslandet (så kallat ordre public).220

4.7 Ställande av säkerhet och ansvar för skada

Innan ett beslut om kvarstad meddelas ska sökanden föreläggas att ställa säkerhet för den skada

som kan tillfogas gäldenären. Syftet med säkerheten är att motverka missbruk av Kvarstadsför-

ordningen och att garantera gäldenären ersättning i de fall sökanden blir skadeståndsskyldig.

Om domstolen finner att det är olämpligt att ställa säkerhet får denna avstå från att förelägga

sökanden om detta.221 Några förtydliganden har gjorts beträffande kravet på säkerhethet. Vilken

art av säkerhet som godtas föreskrivs bero av nationell rätt. Som exempel nämns säkerhetsde-

position, företagshypotek och bankgaranti. Det är domstolen som fastställer det belopp säker-

heten ska svara mot. Beloppet ska svara mot syftena att hindra missbruk och garantera ersätt-

ning för skador gäldenären kan åsamkas med anledning av kvarstaden. I brist på bedömnings-

underlag rekommenderas det att domstolen utgår från det belopp som ska kvarstadsbeläggas.222

Sökanden ska underrättas av domstolen om vilket belopp som krävs och vilken typ av säkerhet

som krävs för att ett beslut om kvarstad ska kunna meddelas.223 En godtagen säkerhet kan

komma att omprövas på begäran av gäldenären.224 Gällande undantaget från kravet om att ställa

säkerhet har det förtydligats att detta rör fall där kravet kan anses överflödigt eller oproportion-

erligt. Som exempel har det nämnts att sökanden har särskilt starka bevis men inte möjlighet att

ställa säkerhet, att fordran avser underhåll eller löneutbetalning eller att fordringsbeloppet är så

litet att någon skada sannolikt inte kommer inträffa.225

217 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 14. 218 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 18 stycke 2. Se vidare avsnitt 4.6. 219 Kvarstadsförordningen, artikel 14.5d och beaktandesats 20. 220 Kvarstadsförordningen, artikel 34.2. 221 Kvarstadsförordningen, artikel 12.1. 222 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 18 stycke 1. 223 Kvarstadsförordningen, artikel 12.3. 224 Kvarstadsförordningen, artikel 33.2. 225 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 18 stycke 2.

34

Sökanden är skadeståndsskyldig för skada som gäldenären orsakats med anledning av kvar-

stadsbeslutet, om sökanden har begått ett fel. Det är gäldenären som har bevisbördan för att

sökanden har begått ett fel.226 I fyra fall har det föreskrivits att det föreligger en presumtion om

att sökanden har begått ett fel. Det första fallet rör om kvarstaden upphävts på grund av att

sökanden inte inlett ett rättsligt förfarande i tid och detta inte beror på att gäldenären betalat.227

Det andra fallet rör om sökanden inte begärt att överskjutande belopp ska frigöras.228 Det tredje

fallet rör om det senare framgår att kvarstad inte borde ha beviljats på grund av att sökanden

underlåtit att underrätta domstolen om att denne sökt en nationell säkerhetsåtgärd eller fått en

sådan utverkad.229 Det fjärde fallet rör om kvarstaden upphävs på grund av att sökanden under-

låtit att fullgöra sin skyldigheter beträffande delgivning och översättning av handlingar.230 Med-

lemsstaterna är fria att införa och bibehålla egna bestämmelser om ansvar för skada.231 Det har

förtydligats att Kvarstadsförordningens ansvarsregler är tänkta som en minimistandard. Utöver

denna minimistandard har det ansetts att medlemsstaterna ska få bibehålla eller införa egna

regler avseende ansvar, som exempel nämns strikt ansvar.232 Någon uttrycklig kompletterande

bestämmelse har inte tagits in i Kvarstadslagen. I propositionen påpekades det att hänvisningen

till UB generellt räcker för att strikt ansvar ska gälla även för ansökningar enligt Kvarstadsför-

ordningen. Detta ansågs även vara en lämplig ordning eftersom den sökande annars hade gyn-

nats (och gäldenären missgynnats) av att välja ett förfarande enligt Kvarstadsförordningen.233

226 Kvarstadsförordningen, artikel 13.1. 227 Kvarstadsförordningen, artikel 13.2a & artiklarna 10.1-2. Enligt artikel 10.1 ska talan väckas inom 30 dagar

från dess ansökan gavs in till den beslutande domstolen eller inom 14 dagar från dess den beslutande domstolen

meddelade sitt beslut, beroende på vilket datum som infaller senast. Enligt artikel 10.2 stycke 2 gäller att ett kvar-

stadsbeslut ska upphävas i enlighet med nationell rätt, om domstolen är belägen i verkställighetsmeddelemsstaten

(t.ex. svensk domstol som kvarstadsbelägger bankmedel i Sverige). Om artikel 10.2 stycke två äger företräde

framför artikel 10.1 innebär detta att 15 kap. 7 § RB är tillämplig och att sökanden har en månad på sig från dess

att beslutet om kvarstad meddelades. 228 Kvarstadsförordningen, artiklarna 13.2b & 27.1-3. Enligt artikel 27.1a-b inträder skyldighet att vidta nödvän-

diga åtgärder för att frigöra överskjutande belopp om a) kvarstadsbeslutet omfattar flera bankkonton eller b) om

en nationell säkerhetsåtgärd utverkats mot samma gäldenär för samma fordran. Enligt artikel 27.3 har medlems-

staterna möjlighet att ålägga den behöriga myndigheten i medlemsstaten skyldigheten att frigöra medel. I Sverige

har ansvaret emellertid kvarstått på sökanden (något resonemang om hur detta förhåller sig till ansvaret när svensk

kvarstad meddelas har inte förts (se prop. 2015/16:148, s. 34)). 229 Kvarstadsförordningen, artikel 13.2c & artikel 16. Sökanden har enligt artikel 16.2 en skyldighet att underrätta

domstolen om denne ansökt om en nationell säkerhetsåtgärd hos en annan domstol eller myndighet mot samma

gäldenär för samma fordran och om denna inte godtagits på grund av att den var otillåten eller ogrundad. Enligt

artikel 16.3 ska sökanden underrätta domstolen om denne får en nationell säkerhetsåtgärd utverkad mot samma

gäldenär för samma fordran. Domstolen har i sådana fall enligt artikel 16.4 att avgöra om det ännu är lämpligt att

meddela kvarstad enligt Kvarstadsförordningen. 230 Kvarstadsförordningen, artiklarna 13.2d, 28 & 49. Om gäldenären har hemvist i ursprungsmedlemsstaten (den

medlemsstat där kvarstadsbeslutet meddelades, artikel 4.11) gäller enligt artikel 28.1 att reglerna om delgivning i

ursprungsmedlemsstaten är tillämpliga. Har gäldenären hemvist i någon annan medlemsstat gäller enligt artikel

28.2 den medlemsstatens regler om delgivning. 231 Kvarstadsförordningen, artikel 13.3. 232 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 19 stycke 1-2. 233 Prop. 2015/16:148, s. 45-47 & 7 § Kvarstadslagen.

35

Ifall kvarstadsbeslutet rör flera medlemsstater har en lagvalsregel tagits in, i vilken det före-

skrivs att lagen i verkställighetsmedlemsstaten ska gälla.234 Om verkställighet ska ske i flera

medlemsstater ska lagen i den medlemsstat där gäldenären har sin huvudsakliga vistelseort

gälla. Har gäldenären ingen huvudsaklig vistelseort ska istället lagen i den medlemsstat som

har starkast anknytning till målet gälla, exempelvis där det största beloppet kvarstadsbelagts.235

4.8 Intermistiska beslut

Utgångspunkten för kvarstadsförordningen är att gäldenären inte ska höras.236 En förutsättning

för att kvarstad ska kunna meddelas är att det föreligger ett brådskande behov av en säkerhets-

åtgärd på grund av att det finns en reell risk att verkställigheten äventyras.237 Hur brådskande

behovet måste vara framgår inte i artikeln. Det har emellertid gjorts förtydliganden, vari bråds-

kan beskrivs som att det är fråga om att kvarstad måste meddelas skyndsamt för att bevara

möjligheten att verkställa en slutlig dom.238

Ett beslut om kvarstad gäller till dess a) det upphävs, b) verkställigheten avbryts eller c) den

slutliga domen i målet har verkställts.239 Ett beslut om kvarstad kan upphävas på ansökan av

gäldenären bland annat om det brister i de grundläggande förutsättningarna för att meddela

kvarstad, delgivning inte skett på ett korrekt vis, sökanden inte agerat för att frigöra överskju-

tande belopp eller om fordran har betalats.240 En ytterligare väg att upphäva ett beslut om kvar-

stad finns i de fall omständigheterna i fallet ändrats efter beslutets tillkomst. I sådana fall kan

beslutet upphävas på ansökan av endera parten eller, om medlemsstatens lag tillåter detta, av

domstolen ex officio.241 Det ska även noteras att nationella regler om upphävande av kvarstad

är tillämpliga även på beslut enligt kvarstadsförordningen, om den beslutande domstolen är

belägen i verkställighetsmedlemsstaten.242 Det finns möjlighet för båda parterna att överklaga

234 Kvarstadsförordningen, artikel 13.4. 235 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 19 stycke 3. 236 Kvarstadsförordningen, artikel 11. 237 Kvarstadsförordningen, artikel 7.1. 238 Kvarstadsförordningen, beaktandesats 14 stycke 3. 239 Kvarstadsförordningen, artikel 20. 240 Kvarstadsförordningen, artikel 33.1a, b, d & e. Se även artikel 33.1c, f, & g för några andra, mer administrativa,

skäl för upphävande av kvarstaden och artikel 33.3-4 om de särskilda fristerna som gäller för rättelse vid upphäv-

ning på grund av felaktig delgivning och brister i språkkravet enligt artikel 49.1. 241 Kvarstadsförordningen, artikel 35.1-2. 242 Kvarstadsförordningen, artikel 10.2 st. 2. Denna artikel kan tolkas på två sätt. 1) på så vis att den endast gäller

för tiden inom vilken sökanden ska väcka talan, varvid upphävandet sker i enlighet med vad som gäller för 15 kap.

7 § RB. 2) på så vis att den gäller för alla fall av upphävande, varvid även 15 kap. 8 § RB är tillämplig. Det ligger

enligt mig nära till hands att tolka bestämmelsen enligt 1), den gäller endast för tiden inom vilken talan ska väckas

och upphävande av sådan anledning. Oavsett tolkning ersätts enligt min bedömning inte artiklarna 33 & 35 om

upphävande, utan dessa kompletteras endast.

36

beslut som fattats enligt förfarandena ovan.243 Gäldenären har även rätt att ställa säkerhet, var-

vid verkställigheten av kvarstaden kan avbrytas och kvarstadsbelagda medel frigöras om säker-

heten anses tillräcklig.244

243 Kvarstadsförordningen, artikel 37. 244 Kvarstadsförordningen, artikel 38. Se vidare 14 § Kvarstadslagen och förordning (2016:919) om kvarstad på

bankmedel inom EU.

37

5. Analys

5.1 Allmänt

De båda förfarandena överensstämmer i huvudsak. Detta beror till viss del på att många frågor

i Kvarstadsförordningen överlåtits att lösas genom nationell rätt, exempelvis möjligheten att ta

ut ansökningsavgifter eller frågan om domstolen får begära in ytterligare bevisning. På några

punkter skiljer sig dock förfarandena åt. Dessa behandlas särskilt nedan innan analysen av de

mer specifika förutsättningarna för ett bifall.

En oundviklig skillnad att uppmärksamma är att egendomsslagen skiljer sig åt. Kvarstads-

förordningens förfarande gäller endast för bankmedel, medan förfarandet enligt svensk rätt kan

sägas gälla för all utmätningsbar egendom. Detta får anses innebära en verkställighetsrisk för

Kvarstadsförordningen. Visar det sig att det saknas bankmedel att utmäta eller att bankmedlen

som ska utmätas inte är tillräckliga kommer inte kvarstaden trygga verkställigheten av en senare

dom. Det finns då inga andra alternativ än att söka svensk kvarstad och hoppas att gäldenären

inte undanröjer annan utmätningsbar egendom.

Utöver att egendomsslaget i sig innebär en skillnad för möjligheten att verkställa ett beslut

om kvarstad, skiljer sig även den kunskap sökanden på förhand måste besitta. För svensk kvar-

stad räcker det, enkelt sett, med att sökanden har kännedom om tvisten. Allt som rör gäldenären

personligen är möjligen av hjälp men inte en förutsättning för att ansökan om kvarstad ska

bifallas. Det är heller inte en förutsättning för verkställigheten eftersom KFM utreder vilken

egendom som ska utmätas. För EU-kvarstad är det en förutsättning både för att få ansökan

prövad och för att verkställighet ska kunna ske, att sökanden har kännedom om gäldenärens

bankuppgifter. Detta utreds inte av KFM, om inte sökanden redan har en dom eller liknande

exekutionstitel. Detta innebär inte bara en risk utan även en utredningskostnad som sökanden

slipper vid ett svenskt förfarande.

Vid parallella förfaranden åläggs den sökande en slags handlingsplikt genom Kvarstadsför-

ordningen, enligt vilken denne ska meddela domstolen om en parallell ansökan lämnats in eller

ett beslut om nationell kvarstad utverkats. Om sökanden underlåter detta kan det få verkan som

presumtion om skadeståndsansvar. Eftersom skadeståndsansvaret för båda förfarandena är

strikt när kvarstaden söks och ska verkställas i Sverige, kan frågan ställas om handlingsplikten

och den följande presumtionen försätter sökanden i en sämre position än annars. Skador orsa-

kade av verkställigheten bör redan träffas av det strikta ansvaret.245

245 Med hänsyn till skadebegränsningsprincipen kan det tänkas att skadan kan jämkas inom svensk rätt, eftersom

det är gäldenärens ansvar att tillse att överskjutande medel frigörs (se vidare NJA 2017 s. 9 p. 22 & 28-37 med

38

5.2 Beviskraven

5.2.1 Svensk kvarstad

Beviskravet sannolika skäl, får i svensk rätt anses innebära en prognosprövning av en vinst-

chans i linje med vad Ekelöf och Westberg föreslagit. Sökanden ska bevisa att denne kommer

att vinna det slutliga målet. Detta trots att Gregow anfört goda skäl till stöd för sin tolkning av

att beviskravet ska innebära en enkel sannolikhetsövervikt.

Det är inte fråga om en summarisk prövning. För det första skulle en summarisk prövning

omöjliggöra en rättvis prognosprövning. För det andra finns det ingenting som möjliggör för

rätten att begränsa sin prövning. Att mål om kvarstad behandlas som rättegångsfrågor ger inte

skäl för en summarisk prövning. Rätten måste således pröva de frågor som uppkommer i för-

hållande till det tillgängliga processmaterialet. Att prövningen blir begränsad till och av det

knapphändiga processmaterialet är en oundviklig konsekvens.

Det är svårt att ge konkreta exempel på vad sannolika skäl eller en vinstchans innebär och

vad en ansökan om kvarstad ska innehålla. Några exempel från praxis där sannolika skäl kon-

staterats följer här.246 I NJA 1983 s. 862 II ansågs sannolika skäl föreligga när ett fastighetsköp

var konstaterat hävt på grund av köparens avtalsbrott. I NJA 1992 s. 154 ansågs sannolika skäl

föreligga på grund av att ansvar för brott var fastställt i lagakraftvunnen dom. I NJA 2007 s.

690 ansågs sannolika skäl föreligga när ett bolag nära förestående konkurs vidtagit transaktioner

som var av sådan karaktär att de skulle kunna gå åter enligt 4 kap. 5 § konkurslagen. Transakt-

ionerna hade haft till syfte att reglera skulder till ett annat bolag i samma koncern, vilket medfört

att detta gynnats framför andra borgenärer i konkursen.

Vad som krävs skulle kunna formuleras som att bevisningen ska klarlägga att det rör sig om

en situation där sökanden i normalfallet har rätt till betalning. När ett köp hävts på grund av

avtalsbrott har ena parten normalt rätt till återbetalning och/eller skadestånd. När ett brott be-

gåtts har offret normalt rätt till skadestånd. När ett bolag nära förestående konkurs vidtar trans-

aktioner som träffas av 4 kap. 5 § konkurslagen har det senare konkursboet normalt rätt att

återvinna transaktionen.

däri gjorda hänvisningar angående skadebegränsningsprincipens inverkan för skador med anledning av säkerhets-

åtgärder). 246 Fallen har endast valts med anledning av att omständigheterna varit förhållandevis lättöverskådliga. Det bör

påpekas att dessa fall inte innehåller vare sig någon tolkning av sannolika skäl eller någon presenterad prövning

av bevisningen. Fallen får därför tolkas som att sannolika skäl förelegat på grund av konstaterade omständigheter,

hur dessa omständigheter bevisats är dessvärre oklart.

39

5.2.2 Kvarstadsförordningen

Den något knapphändiga utformningen av beviskravet för fordringsförhållandet medför svårig-

heter i analysen. Det står emellertid klart att det rör sig om en prognos av en vinst. Om progno-

sen och beviskravet för denna är identiskt med kraven för svensk kvarstad är inte möjligt att

avgöra. Vad som anförts i de svenska förarbetena om att beviskravet överensstämmer med det

svenska, kan inte tillmätas någon betydelse.247

Frågan om prövningen i sig är av summarisk karaktär går inte att utläsa ur Kvarstadsförord-

ningen. Att sökanden ska presentera bevisning nog att ”övertyga” domstolen om att det är san-

nolikt att dennes talan kommer att bifallas, antyder att det inte är fråga om en summarisk pröv-

ning vare sig i sak- eller rättsfrågor. Ett annat skäl till att prövningen inte skulle vara av sum-

marisk karaktär är att frågor som inte regleras i Kvarstadsförordningen istället regleras av nat-

ionell rätt, i medlemsstaten där den beslutande domstolen är belägen. Detta innebär att pröv-

ningen bör vara lika ingående som prövningen av kvarstad enligt svensk rätt, eftersom något

annat inte uttryckts.

Vilken grad av bevisning som krävs för att övertyga domstolen om en vinstchans är oklart.

Det är svårt att inte göra en jämförelse med vad som krävs för den svenska kvarstaden, men

klart är åtminstone att alla nödvändiga dokument av betydelse för redogörelsen av omständig-

heterna ska bifogas ansökan.248 Om detta överensstämmer med beskrivningen ovan att den si-

tuation som ska visas är den där sökanden normalt har rätt till betalning, går inte att definitivt

avgöra.

Det ligger nära tillhands att anta att beviskraven ligger på ungefär samma nivå. Möjligen

kan beviskravet i Kvarstadsförordningen bedömas ligga litet över beviskravet enligt svensk rätt,

enkom baserat på formuleringen att domstolen ska övertygas.

5.3 Sabotageriskerna

5.3.1 Svensk kvarstad

Det får anses klart att beviskravet för sabotagerisken är lågt och att det i linje med vad Westberg

uttalat kan råda betydande tvivel om någon sabotageåtgärd faktiskt är på gång att företas. För

att beviskravet ska vara uppfyllt har det emellertid uppställts några krav. För det första måste

risken för sabotageåtgärden i allmänhet vara konkretiserad. Att gäldenären befinner sig i en

position att kunna företa en sabotageåtgärd räcker därför inte. För det andra ska åtgärden vara

247 Se SOU 2015:54, s. 48. 248 Kvarstadsförordningen, artikel 8.2h och artikel 8.3.

40

klandervärd och för det tredje ska den äventyra verkställigheten av en dom. Några rättsfall kan

tjäna som exempel på när åtgärden betraktats som klandervärd. Att sätta s.k. målvakter som

styrelseledamöter i ett bolag verkar vara en åtgärd som kvalificeras som klandervärd (NJA 1988

s. 305 och 1999 s. 644) och att genom skenhandlingar försöka undkomma en skuld (NJA 2005

s. 29).

Vad gäller frågan om hur näraliggande i tiden sabotageåtgärden måste vara har HD i NJA

2007 s. 690 med hänvisning till Westberg uttalat att risken för sabotage ska vara så överhäng-

ande att det finns ett omedelbart behov av provisoriskt rättsskydd. HD påpekade att innebörden

av detta är en öppen fråga. Gregow anser att åtgärden inte ska vara alltför avlägsen. Båda sätten

att formulera riskens näraliggande i tiden är intetsägande. Tydligt är åtminstone att sabotageåt-

gärden inte måste ha företagits när den sökande ansöker om kvarstad. Vid tidpunkten för ansö-

kan (och beslutet) måste emellertid ett rådighetsavskärande vara nödvändigt för att trygga verk-

ställigheten av en framtida dom. Ett sätt att se på saken är att en sabotageåtgärd måste få effekt

eller igångsätta en process som oundvikligen ger effekt, innan en framtida dom kan verkställas.

Att fastställa en frist inom vilken denna åtgärd ska ske förefaller inte möjligt. Trots detta kan

HD:s och Gregows ord möjligen omformuleras på så vis att det ska vara klart att en sabotage-

åtgärd kommer att vidtas på ovan beskrivet vis om inte domstolen meddelar kvarstad. En po-

ängtering här är att det med hänsyn till det rådande beviskravet kan föreligga betydande tvivel

om så faktiskt kommer ske.

Vad gäller bevisningen till stöd för sabotageåtgärder är Westbergs förtydligande, om att vär-

det i sökandens påstående om sabotage ligger i hur denne har vetskap om detta, värt att beakta.

Det är inte tillräckligt att fantisera ihop alla möjliga konkreta åtgärder, de måste även ha visst

fog för sig.249 Det är oklart om det är möjligt att ta hänsyn till tidigare beteenden hos svaran-

den.250 Gregow anser att det är möjligt att göra det, även om det bör göras med stor försiktighet.

En försiktig slutsats är att möjligheterna att ta hänsyn till tidigare beteenden hos svaranden är

starkt begränsade.

Vad beträffar domstolens prövning av sabotagerisken har Gregow anfört att det inte rör sig

om sedvanlig bevisprövning. Domstolens bedömning måste enligt Gregow ”[…] grundas på ett

antagande om riktigheten i och för sig av lämnade uppgifter om faktiska förhållanden.”251 Var-

249 I relation till jämförelsesituationen kan det påpekas att TAG har sin information om eventuellt sabotage direkt

från SAB:s vd. Av allt att döma har SAB redan satt igång sina sabotageåtgärder eller kommer påbörja dessa så

snart som det är möjligt. 250 Jfr NJA 2007 s. 690. 251 Gregow (2014), s. 74.

41

för ett antagande om riktigheten i de lämnade uppgifterna inte kan vara en prövning av bevis-

ning framgår inte. Det saknas skäl för antagandet att domstolen frångår en traditionell bevis-

prövning. Det får därför förutsättas att domstolen prövar bevisningen på sedvanligt vis med

hänsyn till dess beskaffenhet och de beviskrav som råder.252

5.3.2 Kvarstadsförordningen

Det första som kan konstateras är att risken ska vara reell. I relation till det svenska resone-

manget om abstrakt kontra konkret risk, för detta tankarna till att det även enligt Kvarstadsför-

ordningen krävs någon form konkretion i påståendet om sabotage. Att risken ska vara reell kan

även uppfattas som ett beviskrav, i bemärkelsen att beskrivningen av risken ska ha visst fog för

sig. Denna tolkning stämmer även överens med de förtydliganden som gjorts beträffande vad

bevisningen om sabotage kan bestå i. Om kravet på att risken ska vara reell motsvarar det

svenska kravet om att sabotagerisken skäligen kan befaras, är däremot inte möjligt att svara på.

Rent språkligt får kravet att risken ska vara reell uppfattas som ett något högre beviskrav än

skäligen kan befaras. Med att risken ska vara reell synes det åtminstone rent språkligt föreligga

ett krav om att domstolens slutsats måste innehålla en något högre grad av säkerhet, än vad som

gäller för skäligen kan befaras. Westbergs slutsats om att det kan råda betydande tvivel vad

gäller risken för sabotage, kan därför inte utan vidare översättas även till beviskravet i kvar-

stadsförordningen.

I beaktandesatserna har det preciserats att sabotagerisken kan utgöras av positiva handlingar

som sänker värdet av gäldenärens egendomsmassa. Sabotage via underlåtenhet har däremot inte

exemplifierats. Att även underlåtenhet kan konstituera en sabotageåtgärd kan anses följa av

artikelns avfattning, som i hög grad sätter fokus på effekten av en åtgärd framför åtgärden i

sig.253

Bevisningen till stöd för sabotage kan enligt beaktandesatserna innefatta gäldenärens tidi-

gare beteende och att gäldenären besitter viss typ av tillgångar (lättrealiserade). Detta är exem-

pel på abstrakt risk. Samtidigt föreskrivs det i beaktandesatserna att gäldenärens ekonomiska

situation eller skuldsituation inte i sig är tillräcklig för att påvisa att en sabotagerisk föreligger.

Medskick av den här typen blir givetvis av begränsat värde dels eftersom svenska domstolar är

fria i sin bevisvärdering, dels eftersom beaktandesatserna inte är bindande.

252 Att på något annat sätt ringa in bevisprövningen i ett vara eller icke vara synes vara främmande med hänsyn till

den fria bevisföring och bevisprövning som råder, 35 kap. 1, 6 §§ & 7 § e contrario RB. 253 Kvarstadsförordningen, artikel 7.1.

42

Kvarstadsförordningen synes ha en mer liberal inställning till ifall abstrakta omständigheter kan

beaktas för att konstituera en sabotagerisk. Skillnaden i förhållande till den linje som kan skön-

jas i svensk rätt synes dock vara så marginell att den i praktiken inte innebär att något förfarande

kan anses mer eller mindre riskfyllt.

5.4 Proportionalitetsprincipens inverkan

5.4.1 Svensk kvarstad

Det får anses möjligt för domstolarna att avslå ett yrkande om kvarstad med hänsyn till pro-

portionalitet. Detta kan motiveras dels med reglernas fakultativa karaktär, dels med vad ett rå-

dighetsavskärande innebär i förhållande till äganderätten. Ingrepp i rättigheter måste mötas av

proportionalitet. I praxis synes uppfattningen vara entydig, proportionalitetsprincipen kan mo-

tivera ett avslag av ett yrkande om kvarstad, trots att förutsättningarna för ett sådant är upp-

fyllda.254 RH 2001:10 är det tydligaste fallet på området i relation till kvarstad för fordran, trots

att det inte är prejudicerande.

Vad proportionalitetsavvägningen i domstol ska bestå i råder det delade meningar om.

Ekelöf m.fl. föreslår en intresseavvägning. Westberg framhåller att det lindrigaste ingreppets

princip ska användas, men att denna inte är tillämpbar i mål om kvarstad för fordran. Någon

prognosprövning som regulator av proportionalitetsprincipens tillämpning ska däremot inte

ske. Gregow anser att proportionalitetsprincipen kan användas endast i undantagsfall när det

rör sig om kvarstad för fordran och i sådana fall, som en intresseavvägning.

Inom ramen för kvarstad enligt 15 kap. 1 § RB får domstolen anses vara begränsad i till-

lämpningen av proportionalitetsprincipen. Detta med hänsyn till att kravet på ställande av sä-

kerhet och begränsningarna i UB om vilken egendom som får kvarstadsbeläggas i sig innehåller

inslag av proportionalitetshänsyn. Ett exempel på när det är möjligt att företa en proportional-

itetsprövning återfinns i RH 2001:10, vari tiden kvarstaden redan varit gällande blev utslagsgi-

vande. Ett annat exempel har anförts av Brolin m.fl. Kvarstad på ett skepp till en fordran av

ringa värde kan anses oproportionerligt. Förutsatt att resonemanget om sabotageåtgärdens nä-

raliggande i tiden ovan godtas, kan ett ytterligare exempel tänkas för denna bedömning. Om

den avsedda sabotageåtgärden är mycket långt bort i tiden kan det anses oproportionerligt att

belägga egendom med kvarstad på ett så tidigt stadium, trots att förutsättningarna för kvarstad

formellt är uppfyllda. I detta exempel överlappar områdena sabotagerisk och proportionalitet.

Även om det ligger närmast tillhands att ett avslag i ett sådant fall motiveras med hänvisning

254 NJA 1993 s. 182, 1995 s. 631, 2005 s. 29 och 2007 s. 690.

43

till sabotagerisken, är det inte otänkbart att motivera avslaget med hänvisning till proportion-

alitetshänsyn.

5.4.2 Kvarstadsförordningen

Likt den svenska regleringen innehåller inte Kvarstadsförordningen någon bestämmelse om

proportionalitet. Inledningsvis ska det även sägas att verkställigheten av ett beslut enligt Kvar-

stadsförordningen är underkastad svenska regler om verkställighet. Vad både Westberg och

Gregow anfört, om att proportionaliteten i viss mån tillgodosetts genom undantagen i verkstäl-

lighetsförfarandet, kan göras gällande även för kvarstadsförordningen. Det generella uttalandet

i beaktandesatserna, om att förordningen i sig inte strider mot principen om proportionalitet,

antyder även att de beslutande instanserna i EU ansett sig ha tagit tillräcklig hänsyn till frågor

om proportionalitet. En regelrätt tillämpning av Kvarstadsförordningen borde med ett sådant

synsätt aldrig kunna medföra oproportionerliga verkningar. En central skillnad är den tvingande

avfattningen av reglerna i Kvarstadsförordningen. Vad Ekelöf m.fl. anförde om att reglernas

fakultativa natur medför möjligheten att företa en proportionalitetsprövning, går således inte att

översätta till Kvarstadsförordningen. Trots att EU-rätten inte begagnar samma begreppsnomen-

klatur som den svenska rätten vad gäller ”får” och ”ska”, får begreppet ”ska” ändå anses inne-

bära ett begränsat handlingsutrymme utöver det följande påbudet.255

Det är sammanfattningsvis tänkbart att Kvarstadsförordningen inte påbjuder samma möjlig-

het till proportionalitetsöverväganden som ett beslut enligt 15 kap. RB gör. Detta får stöd av

två huvudsakliga skäl. För det första är situationerna där ett beslut enligt Kvarstadsförordningen

kan meddelas mera noga avgränsade än situationerna i 15 kap. 1 § RB. Därmed blir de över-

blickbara oönskade konsekvenserna att hänföra en proportionalitetsavvägning till också färre

till sitt antal och får verkan inom en snävare ram. För det andra begränsar Kvarstadsförord-

ningen domstolarnas handlingsmån genom sin tvingande avfattning och redan gjorda ställ-

ningstagande avseende proportionaliteten. Det andra skälet handlar således om formella be-

gränsningar, medan det första skälet kan hänföras till den praktiska möjligheten att faktiskt

pröva proportionaliteten i beslutet. Detta sagt är det inte omöjligt att föra in proportionalitets-

avvägningar i bedömningen av en ansökan, vilket beaktandesatser och artiklar i Kvarstadsför-

ordningen vittnar om.256

255 Se härom bruket av begreppen ”ska” och ”får” i Kvarstadsförordningen, artikel 12.1-2. Enligt artikel 12.1 ska

domstolen förelägga sökanden att ställa säkerhet om denne inte redan har en dom eller liknande. Enligt artikel 12.2

får domstolen förelägga sökanden att ställa säkerhet i de fall denne har en dom eller liknande, om domstolen finner

att det är nödvändigt. 256 Kvarstadsförordningen, artikel 34.2 och beaktandesatserna, 14, 18 & 20.

44

Eftersom Kvarstadsförordningen är mera noga avgränsad innebär detta en högre processuell

förutsebarhet för sökanden. Det får anses vara en lägre risk att domstolen för in proportion-

alitetsavvägningar i en prövning enligt Kvarstadsförordningen, än i en prövning enligt 15 kap.

§ RB. Sökanden löper därför en lägre risk att överraskas under förfarandet. Det bör i detta sam-

manhang påtalas att riskerna redan är förhållandevis små, eftersom det rör sig om kvarstad för

fordran.

5.5 Ställande av säkerhet och ansvaret för skada

5.5.1 Svensk kvarstad

Den svenska huvudregeln är att säkerhet ska ställas och att denna ska vara tillräckligt stor för

att ersätta förutsebara skador som kan drabba svaranden. Säkerheten ska bestå i fysisk eller

hypotekarisk pant, borgen eller företagshypotek och en förutsättning för att säkerheten ska god-

kännas är att relevanta sakrättsliga moment har vidtagits.

Det finns inget förbud mot att säkerheten begränsas i tid, men en begränsning måste ge sva-

randen tid nog att utreda och värdera eventuella skador.257 Enligt Gregow är 90 dagar från dess

dom vunnit laga kraft brukligt. Uttalandet saknar emellertid stöd och kan inte tjäna som någon

generell anvisning om vad som är tillåtet. Begränsningar som innebär att säkerheten inte gäller

om kvarstaden upphävs på vissa sätt får anses generellt otillåtna.258

Möjligheterna att befrias från kravet om att ställa säkerhet får anses begränsade. För det

första ska sökanden vara ekonomiskt ur stånd att ställa säkerhet. Att säkerhet inte ställts av

underlåtenhet eller för att denne inte lyckats erhålla en tillräcklig säkerhet är inte skäl nog.

Därutöver ska det vara mycket osannolikt att svaranden kommer vinna det slutliga målet. West-

berg formulerar det som att svarandens chans att vinna ska vara praktiskt taget utesluten.

Gregow har en liknande formulering. Ekelöf m.fl. hänvisar till NJA 1979 s. 317 som exempel

på när synnerliga skäl bör föreligga. Gregow anser att HD i fallet ovan gick längre i sin prövning

än vad som är lämpligt i ett mål om kvarstad. Det uppstår något paradoxalt när Gregow förklarar

att domstolen ska vara säker på att den sökande kommer vinna, men att domstolen trots detta

inte får göra en ingående bedömning. Möjligen hänger detta samman med Gregows syn på

beviskravet. Dessvärre förklarar inte Gregow hur detta hänger samman, vilket gör att argumen-

tet blir svårhanterligt. Det får därför konstateras att domstolen måste göra en ingående bedöm-

ning. För att en sökande ska kunna nå framgång med att undantas från kravet om att ställa

257 NJA 1989 s. 52 och 1990 s. 338. 258 NJA 1995 s. 631.

45

säkerhet, verkar det krävas att denne presenterar tillräckligt med bevisning för sin slutliga talan

att domstolen kan vara säker på att denne kommer att vinna.

Skillnaden mellan sannolika skäl för fordran och synnerliga skäl synes ligga i omfattningen

av den bevisning som presteras. Det är inte möjligt att finna någon semantisk skillnad av bety-

delse mellan att göra en vinst sannolik och att domstolen ska vara säker på att svaranden kom-

mer att förlora. Än mindre så att denna skillnad inverkar på omfattningen av sökandens talan.

Den sökande har ett strikt skadeståndsansvar, vilket vilar på 3 kap. 22 § UB. Gregows tankar

om att 15 kap. 6 § RB bör vara bärare av det huvudsakliga ansvaret är genomarbetade och

övertygande, men i praktiken onödiga. HD konstaterade i NJA 2017 s. 9 att 3 kap. 22 § UB

utgör en grund för det strikta ansvaret. Merparten av doktrinen är här i överensstämmelse med

praxis. Skadorna måste ha uppkommit på grund av verkställigheten och kan bestå i ren (allmän)

förmögenhetsskada (utebliven vinst är således en tänkbar skada på grund av kvarstadsbelagda

företagsmedel). Det är inte helt tydligt ifall skadeståndsskyldigheten kan uppkomma även när

sökanden får bifall till sin slutliga talan. Ekelöf m.fl. och Gregow anser att så inte är fallet,

medan Westberg är mindre säker.259

5.5.2 Kvarstadsförordningen

Vad gäller säkerheten förekommer det en central skillnad i förfarandena vad gäller domstolens

ansvar. I svensk rätt är det upp till sökanden att på egen hand uppskatta vilken säkerhet som

krävs, varvid domstolen prövar om säkerheten är godtagbar.260 I Kvarstadsförordningens förfa-

rande har domstolen ett större utredningsansvar i och med att sökanden ska underrättas om

vilket belopp som krävs. Regeln är tvingande.261 Att domstolen har detta ansvar innebär ett

billigare förfarande genom att utredningskostnaden för skador minskar. Därtill medför förfa-

randet en högre grad av förutsebarhet genom att domstolen efterfrågar ett på förhand bestämt

belopp. Det finns heller ingen risk för att sökanden nödgas erlägga flera ansökningsavgifter på

grund av avslag med hänvisning till bristande säkerhet.

Någon skillnad i vilka belopp som krävs eller vilken typ av säkerhet som kan ställas synes

inte finnas. Det är tänkbart att det finns en viss skillnad i utgångspunkten för uppskattningen av

259 Det synes alltför kategoriskt att underkänna alla anspråk för skada hos svaranden med anledning av att sökanden

fått bifall till sitt yrkande om kvarstad. Fallen där svaranden kan tänkas ha rätt till ersättning trots att sökanden fått

bifall får dock anses starkt begränsade, eftersom svaranden trots allt har företagit en sabotageåtgärd. Situationerna

där svaranden kan anses skyddsvärd och åsamkats en skada som är möjlig att ersätta i pengar får anses vara få och

väldigt särskilda. Något närmare exempel kan emellertid inte ges. 260 Jfr NJA 1993 s. 182. 261 Det resonemang som fördes angående regeln om begäran om bevisning, vilket utmynnade i att denna inte kan

anses gälla, kan inte översättas till regeln om underrättande om säkerhetens storlek. Se ovan avsnitt 4.1 med fotnot.

46

tänkbara skador. I svensk doktrin förordas en utgångspunkt som tar sikte på förutsebara skador,

medan det i Kvarstadsförordningen förordas en utgångspunkt som grundas i fordringsbeloppet.

Om detta får någon praktisk verkan är inte möjligt att svara på utan en empirisk undersökning.

Möjligen är förutsättningarna för att undantas från kravet om att ställa säkerhet något mindre

omfattande än i svensk rätt. I svensk rätt ska det dels vara omöjligt att ställa säkerhet, dels vara

så gott som säkert att sökanden kommer vinna det slutliga målet. I Kvarstadsförordningen ska

domstolen finna det olämpligt att säkerhet ska ställas för att borgenären ska undantas detta krav.

Det framhålls även att det rör sig om undantagsfall. Kvarstadsförordningen exemplifierar med

samma undantag som råder i Sverige, men går vidare med att även lyfta in situationer där ford-

ran är av viss typ eller dess belopp lågt.262

Ansvaret för skada är strikt, i enlighet med ansvaret i svensk rätt. I huvudsak skiljer sig de

båda förfarandena således inte åt på denna punkt. Att Kvarstadsförordningens ansvarsregler

utgör en minimistandard innebär emellertid att sökanden behåller en del av det ansvar som inte

åligger denne vid ett beslut enligt svensk rätt.263

5.6 Förutsättningarna för- och konsekvenserna av interimistiska beslut

5.6.1 Svensk kvarstad

I det svenska förfarandet utgör ex parte-förfarndet ett undantag. Den sökande måste visa att det

föreligger fara i dröjsmål, vilket uppfattats som en kvalificerad sabotagerisk. De grundläggande

kraven för kvarstad måste således vara uppfyllda. Fara i dröjsmål måste därför adderas uppå ett

redan fullständigt yrkande om kvarstad och inte komplettera detsamma.

För att visa på en kvalificerad sabotagerisk måste sökanden till exempel visa att kommuni-

ceringen av en ansökan om kvarstad kommer vara den utlösande faktorn i sabotaget. Westberg

anser att graden av tidsnöd är särskilt relevant och att tidsnöden i sig inte får vara konstruerad

av sökanden. Både Gregow och Westberg tar upp exempel som att gäldenären har ett fartyg

som är på väg att lämna svensk hamn eller har lättrealiserad egendom. Detta är emellertid ex-

empel på abstrakta sabotagerisker. Mot bakgrund av NJA 2007 s. 690 får det anses oklart i

vilken mån abstrakta risker kan vägas in i bedömningen. Står det klart att det är med den lättre-

aliserade egendomen som gäldenären avser sabotera verkställigheten ingår egendomen i kon-

kretionen av sabotagerisken. Är det bara gäldenärens intention att sabotera som kan konkreti-

seras kan frågan ställas om det är möjligt för sökanden att addera lättrealiserad egendom till

262 Det bör dock noteras att huvudregeln är att en sökande som inte har en dom ska ställa säkerhet, se Kvarstads-

förordningen, artikel 12.1 och beaktandesats 18. 263 Jfr ovan under 5.1 beträffande resonemanget om jämkning av en skadas storlek.

47

ekvationen. I NJA 2005 s. 29 synes HD ha tagit med i beräkningen att gäldenären var i besitt-

ning av lättrealiserad egendom. HD uttalade även att bevisningen för ifall fara i dröjsmål före-

ligger kan hänföras till den situation gäldenären befinner sig i. Enligt HD räcker det däremot

inte med rena påståenden eller att gäldenären har praktisk möjlighet att vidta saboterande åt-

gärder snabbt. Det krävs att sökanden visar på omständigheter som pekar på att gäldenären

faktiskt också kommer att utnyttja dessa möjligheter. Abstrakta risker får därmed anses möjliga

att använda som bevisning för att fara i dröjsmål föreligger om så görs i kombination med kon-

kreta element.

Enligt Gregow bör det räcka att sökandens berättelse vad beträffar fara i dröjsmål är motsä-

gelsefri och framstår som trovärdig i sig. Westberg tolkar beviskravet för fara i dröjsmål som

litet högre än beviskravet för sabotagerisk. I linje med vad Westberg anfört om beviskravet för

sabotagerisk bör det därför kunna råda en inte obetydlig del tvivel om fara i dröjsmål föreligger

eller inte. I NJA 2005 s. 29 sammanfattade HD domskälen med att ”övervägande skäl” talade

för att interimistisk kvarstad borde meddelas. Westberg anser inte att denna formulering helt

säkert går att tolka som ett beviskrav.

Det saknas skäl att ge uttalandet en mer generell innebörd, eftersom det gjordes som en

sammanfattning av det aktuella målet. Det är istället mera lämpligt att ta ledning från den del

av domskälen där HD uttalade sig obiter dictum. För det första uttalade HD att om ”det kan

befaras” att kommuniceringen leder till sabotage så kan fara i dröjsmål föreligga. Det ligger

närmast tillhands att uppfatta detta uttalande som ett beviskrav, vilket är snarlikt formuleringen

för beviskravet för sabotagerisk. För det andra uttalade HD att det utöver abstrakta risker krävs

omständigheter som ”talar för” att gäldenären kan komma att begagna sig av de abstrakta ris-

kerna. Sökanden måste därmed konkretisera gäldenärens intention att sabotera. En sammanfatt-

ning av vad som krävs är att sökanden måste peka på en eller flera omständigheter som i till-

räcklig grad tyder på att ett traditionellt kvarstadsförfarande kommer ta för lång tid eller att en

kommunicering av ansökan kommer provocera fram sabotageåtgärden. Resonemanget om sa-

botageåtgärdens näraliggande i tiden blir än mer relevant här. För att det ska vara fara i dröjsmål

kan det exempelvis finnas stöd för att en sabotageåtgärd kommer vidtas innan tiden för ett trad-

itionellt förfarande förflutit.264 Med anledning av Westbergs tolkning bör det inte krävas att

264 I relation till tvisten mellan TAG och SAB finns det skäl att anta att en kommunicering av en ansökan om

kvarstad skulle provocera fram själva sabotageåtgärden. I situationer där en ansökan föregåtts av osämja mellan

parterna kan det möjligen vara mer lämpligt att stödja en ansökan på motpartens benägenhet för att vidta sabotage-

åtgärden, snarare än att den kan komma att ske inom en snar framtid.

48

domstolen är helt övertygad eller ens att någon sannolikhetsövervikt bör råda avseende ifall det

föreligger fara i dröjsmål.

Frågan om de övriga beviskraven är desamma eller inte vid interimistisk kvarstad återkom-

mer i litteraturen. Ekelöf m.fl. anser att beviskraven är sänkta med anledning av processmateri-

alets förminskade omfång. Gregow anser att så inte är fallet, men att bedömningen blir en annan

med hänsyn till det begränsade processmaterialet. Westberg konstaterar att det inte är möjligt

att avgöra ifall beviskraven för fordran och sabotagerisken är lägre vid interimistiska beslut.

Westberg påpekar emellertid att domstolens uppgift är att granska det inlämnade processmateri-

alet, inte spekulera i invändningar.

Någon enhetlig linje verkar inte gå att finna i den här frågan. Författarna synes dock överens

om att processmaterialet är begränsat och att bedömningen bör bli en annan. Skillnaden är att

sökanden saknar en motpart. Om beviskraven är desamma krävs det att sökandens talan oemot-

sagd och onyanserad uppnår sannolika skäl. Om beviskraven är lägre är det svårt att säga vad

som krävs. Utöver det faktum att en ansökan om interimistisk kvarstad kan föra med sig en

kortare utredningstid för sökanden, är det svårt att se hur styrkan i en ansökan blir lägre av att

den står oemotsagd. Så länge svaranden inte vitsordar de omständigheter som ligger till grund

för ansökan, inklusive sin egen vilja att sabotera verkställigheten, får det förmodas att det inte

finns någonting i svarandens yttrande som kommer stärka sökandens ansökan.265

Det synes råda viss oenighet dels hur domstolen ska förfara vid ett avslag av en ansökan om

interimistisk kvarstad, dels hur domstolen ska förfara om den finner att det inte föreligger fara

i dröjsmål. Vid ett avslag verkar åtminstone vissa författare vara överens om att domstolen bör

vänta att meddela svaranden, till dess ett överklagande kunnat ske.266 Finner domstolen att det

inte föreligger fara i dröjsmål men att de övriga förutsättningarna för att meddela kvarstad är

uppfyllda, synes domstolen prima facie vara bunden att meddela svaranden och förelägga denne

att yttra sig. Det är dock möjligt att sökanden frånfaller sitt yrkande om kvarstad om denne får

veta att domstolen anser att det inte föreligger fara i dröjsmål.267 Likaledes synes det inte finnas

265 Jfr dock Brolin m.fl. (2016), s. 225. Författarna för ett resonemang om att domstolen vid en ansökan om icke-

interimistisk kvarstad bör bereda svaranden tillfälle att yttra sig även när förutsättningarna för kvarstad inte är

uppfyllda. Skälet härtill är att underlåtenhet av part att följa föreläggande eller dylikt enligt 35 kap. 4 § RB kan

föra med sig bevisverkan. Tanken är då att bristen av bevis läkas och sökandens yrkande om kvarstad bifallas, om

svaranden underlåter att yttra sig. 266 Se ovan avsnitt 3.1 med hänvisning. 267 Det finns problem med att rätten förfar enligt ett inter parte-förfarande när den finner att det inte föreligger fara

i dröjsmål, eftersom en kommunicering kan tänkas igångsätta en sabotageåtgärd. Hovrätten kan enligt 52 kap. 7 §

3 st. RB förordna att en säkerhetsåtgärd som är föremål för överprövning ska gälla tillsvidare när tingsrätten av-

slagit densamma i sin helhet. Vid ett avslag i tingsrätten kan det tänkas att sökanden hinner samla bevisning nog

för att hovrätten ska övertygas. Om en kommunicering igångsätter den ifrågavarande sabotageåtgärden. I sådana

fall är skyddet enligt 52 kap. 7 § 3 st. RB fullgott.

49

något hinder för domstolen att tolka ett yrkande om interimistisk kvarstad som villkorad av ex

parte-förfarandet och avslå detsamma med hänvisning till att det inte föreligger fara i dröjsmål.

Denna ordning synes även mest ändamålsenlig. Eftersom det inte finns några förfaranderegler

i denna fråga står sökanden risken för att domstolen handlägger i traditionell ordning och med-

delar svaranden om den finner att det inte föreligger fara i dröjsmål.

5.6.2 Kvarstadsförordningen

I Kvarstadsförordningen är utgångspunkten att förfarandet sker utan att motparten hörs. En för-

utsättning för att ett beslut om kvarstad ska meddelas, är att sökanden presenterar tillräckligt

med bevisning för att övertyga domstolen om att det föreligger ett brådskande behov. Beskriv-

ningen av brådskan är sparsamt utvecklad. Förtydligandet som gjorts påminner om resone-

mangen i svensk rätt där graden av tidsnöd anses central. Sökanden ska vara i behov av ett

skyndsamt skydd, utan vilket verkställigheten omöjliggörs eller försvåras. Den oklarhet som

råder inom svensk rätt beträffande gränsen för när fara i dröjsmål föreligger görs gällande även

här. Det är enkom baserat på artikeln och förtydligandet svårt att avgöra när behovet är tillräck-

ligt brådskande.

Samma ändamålsenliga tolkning som kan göras inom svensk rätt kan göras även här. Beho-

vet är brådskande om sabotageåtgärden kan vidtas eller oundvikligt få effekt innan dom hunnit

meddelas. Detta är dock endast tillräckligt för att konstituera en grundläggande risk om sabo-

tage, inte att fara i dröjsmål/brådskande behov föreligger. För att det ska vara brådskande krävs

det även att åtgärden vidtas inom tiden för ett inter parte-förfarande. Alternativt måste det finnas

stöd för att en kommunicering provocerar fram åtgärden.

Beträffande beständigheten av ett kvarstadsbeslut synes Kvarstadsförordningens regler om

upphävande innehålla fler upphävandegrunder. Att ett beslut ska upphävas på samma grunder

som ett beslut i medlemsstaten, om domstolen är belägen i verkställighetslandet, innebär som

konstaterat inte att upphävandegrunderna från Kvarstadsförordningen upphör.268 Felaktig del-

givning och underlåtenhet att agera för frigörandet av överskjutande belopp är sådana upphä-

vandegrunder som framstår som främmande för svensk rätt.269

268 Se ovan avsnitt 4.8 med fotnoter. 269 Jfr 15 kap. 8 § RB, vari de enda hävningsgrunderna är ställd säkerhet, avsaknad av skäl eller att talan har

återkallats.

50

6. Diskussion

Svensk kvarstad får anses innebära ett mindre riskfyllt förfarande för sökanden vad avser egen-

domsslaget, informationsinhämtning och avsaknad av formella upphävandegrunder och an-

svarsområden. EU-kvarstad får anses innebära ett mindre riskfyllt förfarande för sökanden vad

avser proportionalitetsprincipens begränsade inslag (ingen överraskningseffekt), domstolens

underrättande om vilken säkerhet som krävs, möjligheten att undantas från kravet att ställa sä-

kerhet och effekten av att domstolen inte finner att det föreligger ett brådskande behov (svaran-

den underrättas inte). Vad gäller beviskravet för fordringsförhållandet och sabotagerisken, kan

det inte utläsas någon definitiv skillnad. Detta trots att avfattningen av beviskraven för ford-

ringsförhållandet och sabotagerisken ger sken av litet högre beviskrav beträffande EU-kvarstad.

De olika aspekterna ska nu diskuteras och värderas här nedan.

Utöver vad som ovan sagts om egendomsslaget kan det tilläggas att denna aspekt får verkan

i de fall det finns alternativ egendom att kvarstadsbelägga och att den får större verkan ju mera

bråttom det är. Det får i normalfallet anses gå snabbare att digitalt flytta bankmedel för den

gäldenär som avser sabotera en kommande dom än att flytta eller sälja fysisk egendom. Detta

antagande blir givetvis beroende av ifall gäldenären har bankkonton utomlands eller redan har

lokaliserat köpare för den fysiska egendomen. Om en gäldenär har bankkonton utomlands, blir

emellertid lämpligheten av att använda Kvarstadsförordningens förfarande beroende av bråds-

kan. Ju mera näraliggande i tiden gäldenärens sabotage är, desto mindre lämplig blir Kvarstads-

förordningen eftersom ett bifall däri inte gör någon nytta om gäldenären redan fört pengar ur

landet. I sådana fall är det mera lämpligt att använda ett förfarande som påbjuder att även annan

egendom beläggs med kvarstad. För att återgå till jämförelsesituationen är det förmodligen

mindre sannolikt att ett bolag av SAB:s storlek har bankkonton utomlands. Det är emellertid

bråttom och SAB har alternativ egendom, bland annat ett flygplan, varför det är mindre lämpligt

att ansöka om EU-kvarstad.

Begränsningen av möjligheten att få till stånd en informationsinhämtning är en allvarlig brist

i Kvarstadsförordningen i fall där borgenären ännu inte har en dom eller liknande exekutionsti-

tel. För parter som ingått affärer tidigare är detta inte ett problem. Sådana parter kan antas känna

till varandras kontouppgifter, eftersom betalningar i sådana fall både har utgivits och mottagits.

För parter där betalningen uteblir redan i den första affärskontakten är informationen svårare

att erhålla. I sådana fall måste borgenären först utverka en dom eller liknande exekutionstitel

för att få informationen om konton utredd av KFM. I de fall där det är fara för sabotage innebär

företaget att utverka en dom eller liknande, tveklöst en risk för att gäldenären blir varse om att

51

rättsliga åtgärder vidtas. Sammanfattningsvis innebär denna aspekt antagligen inte ett avgö-

rande problem för kommersiella parter.270

Att ett beslut om EU-kvarstad kan upphävas av fler grunder än ett beslut om svensk kvarstad

innebär en minskad förutsebarhet och en ökad kostnad för borgenären. Sedan ett beslut om

svensk kvarstad verkställts kan borgenären inta en mer passiv roll än när ett beslut om EU-

kvarstad verkställts. Har en borgenär resurser nog att avsätta för en uppföljning av ett beslut av

EU-kvarstad minskar betydelsen av denna aspekt. För en borgenär som däremot är mindre be-

medlad spelar denna aspekt större roll. EU-kvarstad för därför anses innebära ett mindre lämp-

ligt alternativ. Detta både på grund av risken för ett upphävande till följd av bristande formella

förutsättningar och kostnaden för att denna risk ska tillgodoses.

Proportionalitetsprincipens begränsade inslag inom förfarandet för EU-kvarstad talar för ett

sådant alternativ. Så som proportionalitetsprincipen beskrivits inom svensk rätt och så som den

får förstås även inom EU-rätten, kan den för en sökande innebära en viss grad av oförutsebarhet.

Ovan har exempel på proportionalitetsprincipens genomslag grundats i tiden kvarstaden varit

gällande och egendomens art. Att Kvarstadsförordningens tillämpningsområde är så noga av-

gränsat medför emellertid att dessa exempel blir utan betydelse. Därför får EU-kvarstaden i alla

lägen anses innebära en högre grad av förutsebarhet för borgenären. Det ska dock sägas att

förutsebarheten som garanteras genom det noga avgränsade tillämpningsområdet i viss mån

balanseras av den oförutsebarhet som följer av de formella upphävandegrunderna. Om förutse-

barheten ska mätas i beständigheten av ett kvarstadsbeslut kan dessa båda aspekter sägas vägas

mot varandra. Med hänsyn till proportionalitetsprincipens tillsynes begränsade inslag avseende

kvarstad för fordringar, får de formella upphävandegrunderna från ett resursperspektiv anses

väga över.

Domstolens ansvar för säkerhetens storlek innebär som redan konstaterat en högre grad av

förutsebarhet och en minskad kostnad för sökanden. Eftersom brister i utredningen om säker-

hetens storlek i svensk rätt synes ligga sökanden till last, innebär denna aspekt en inte obetydlig

fördel för EU-kvarstaden.

Möjligheten att undantas från kravet att ställa säkerhet innebär en begränsad fördel för EU-

kvarstaden. Trots att möjligheten att undantas från kravet om att ställa säkerhet inom ramen för

EU-kvarstad förefaller vara mer situationsbetingad, kvarstår utgångspunkten att säkerhet ska

270 En personlig notering här är att det kan tänkas vara vanligare att betalning uteblir vid den första affärskontakten

i konsumentsammanhang, än kommersiella parter emellan. Om detta stämmer innebär det att Kvarstadsförord-

ningens effektivitet för indrivningen av konsumentfordringar, på grund av omständigheterna vid deras tillkomst,

kan diskuteras.

52

ställas när sökanden inte har en dom eller liknande exekutionstitel. Härav kan det konstateras

att det rör sig om undantagsfall när en borgenär befrias från kravet att ställa säkerhet. Att un-

dantagsfallen förefaller vara något fler innebär inte en särskilt stor fördel.

53

7. Slutord

TAG borde ha goda förutsättningar att få kvarstad utverkad enligt någotdera förfarande. Be-

gränsningen av förutsättningarna för informationsinhämtning utgör inget hinder, eftersom TAG

genom sina tidigare affärer med SAB har kännedom om SAB:s bankuppgifter. Att SAB har

inventarier och ett flygplan gör däremot kvarstad enligt Kvarstadsförordnigen mindre lämplig.

Det förekommer inga övriga nämnvärda skillnader i jämförelsesituationen i relation till förut-

sättningarna för kvarstad i de respektive förfarandena. Bevisläget är förhållandevis gott och det

får anses föreligga ett normalfall där borgenären har rätt till betalning. Risken för sabotage är

påtaglig och det framgår att en sådan kommer att ske oavsett kommunicering av en ansökan om

kvarstad. TAG:s förutsättningar att ställa säkerhet har inte behandlats nämnvärt, men företaget

är inte i ett sådant ekonomiskt trångmål att det saknar förutsättningar att exempelvis betala en

bankgaranti.

Sammanfattningsvis kan ingetdera förfarande undantagslöst sägas vara mer riskfyllt än det

andra. Det finns emellertid uppenbara risker och begränsningar i Kvarstadsförordningen som

gör att den blir ett olämpligt alternativ i vissa situationer. Saknar borgenären en exekutionstitel

och information om bankuppgifter hos gäldenären, är Kvarstadsförordningen i praktiken oan-

vändbar. Kvarstadsförordningen är vidare begränsad i situationer där gäldenären har annan

egendom än bankmedel. Detta eftersom att både en ensidig ansökan enligt Kvarstadsförord-

ningen och parallella förfaranden innebär risker. Kvarstadsförordningen innebär emellertid

även lättnader. Åtminstone i förhållande till de regler som gäller i svensk rätt. Domstolens an-

svar för säkerhetens storlek är exempelvis en klar fördel om borgenären är osäker på vilka ska-

dor kvarstaden kan medföra. Förfarandet för svensk kvarstad framstår till syvende og sidst i

den utredda situationen som ett mer förutsebart och beständigt alternativ.

54

Källor

Litteratur

Tryckt

Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, uppl. 2, Iustus förlag,

Uppsala, 2013 [cit: Asp, Ulväng & Jareborg (2013)].

Bernitz, Ulf, Heuman, Lars, Leijonhufvud, Madeleine, Seipel, Peter, Warnling-Nerep, Wiweka

& Vogel, Hans-Heinrich, Finna rätt – juristens källmaterial och arbetsmetoder, uppl. 13,

Norstedts Juridik, Stockholm, 2014 [cit: Bernitz m.fl. (2014)].

Bogdan, Michael, Komparativ rättskunskap, uppl. 2, Norstedts Juridik, Stockholm, 2012 [cit:

Bogdan (2012)].

Bogdan, Michael, Svensk internationell privat- och processrätt, uppl. 8, Norstedts juridik,

Stockholm, 2014 [cit: Bogdan (2014)].

Brolin, Thore, Rehnström, Åke, Widebeck, Magnus & Gleiss Willborg, Fanny, Tvistemålspro-

cessen I - en handledning för förberedelsen, uppl. 5, Wolters Kluwer, Stockholm, 2016 [cit:

Brolin m.fl. (2016)].

Diesen, Christian & Strandberg, Magne, Bevis 9, Bevisprövning i tvistemål – teori och praktik,

uppl. 1, Norstedts Juridik, Stockholm, 2012 [cit: Diesen & Strandberg (2012)].

Ekelöf, Per Olof, Bylund, Torleif & Edelstam, Henrik., Rättegång III, uppl. 7, Norstedts Juridik,

Stockholm, 2006 [cit: Ekelöf, Bylund & Edelstam, H. III (2006)].

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman Lars, Rättegång VI, uppl.7, Norstedts Juridik,

Stockholm, 2009 [cit: Ekelöf, Edelstam & Heuman, H. IV (2009)].

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Pauli, Mikael, Rättegång V, uppl. 8, Norstedts Juridik,

Stockholm, 2011 [cit: Ekelöf, Edelstam & Pauli, H. V (2011)].

55

Gregow, Torkel, Kvarstad och andra säkerhetsåtgärder enligt 15 kap rättegångsbalken, uppl. 1,

Norstedts Juridik, Stockholm, 2014 [cit: Gregow (2014)].

Hettne, Jörgen & Eriksson Otken, Ida, EU-rättslig metod, uppl. 2. Norstedts Juridik, Stockholm,

2011 [cit: Hettne & Otken Eriksson (2011)].

Korling, Fredrik (red.) & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, uppl. 1, Studentlitteratur

AB, Stockholm, 2013 [cit: Korling & Zamboni m.fl. (2013)].

Lindell, Bengt, Civilprocessen – rättegång samt skiljeförfarande och medling, uppl. 4, Iustus

Förlag AB, Uppsala 2017 [cit: Lindell (2017)].

Nordh, Roberth, Praktisk process IV – Tvångsmedel kvarstad, häktning, beslag, husrannsakan

m.m., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2007 [cit: Nordh (2007)].

Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, uppl. 3, Norstedts Juridik, Stockholm,

2015 [cit: Sandgren (2015)].

Westberg, Peter, Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål bok 3 och 4, Juristförlaget, Lund,

2004 [cit: Westberg bok 3 eller 4 (2004)].

Artiklar

Andrews, Oskar & Elmér, Fredrik, Något om bevis och bevisupptagning vid prövning av frågor

om säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. 1–4 §§ rättegångsbalken – Del 2*, Juridisk Tidskrift,

2017/18, nr. 2, s. 344-362 [cit: Andrews & Elmér JT (2017/18)].

Berglund, Mikael, EU:s kvarstadsförordning på bankmedel, Juridisk Tidskrift, 2016/17, nr. 3,

s. 545-565 [cit: Berglund JT (2016/17)].

Mellqvist, Mikael, Torkel Gregow, Kvarstad och andra säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. rätte-

gångsbalken, Norstedts Juridik, Stockholm 2014, 252 s. (recension), Juridisk Tidskrift,

2014/15, nr. 3, s. 674-691 [cit: Mellqvist JT (2014/15)].

56

Westberg, Peter, Kvarstad och sabotagerisk (RB 15:2), Juridisk Tidskrift, 1989/90, nr. 2-3, s.

347-355 [cit: Westberg JT (1989/90)].

Westberg, Peter, Bråttom att få kvarstad – inte bara en fråga om brådska, Juridisk Tidskrift,

2004/05, nr. 4, s 883-888 [cit: Westberg JT (2004/05)].

Westberg, Peter, Civilprocessuella säkerhetsåtgärder – ett instrument för konfliktlösning?,

Svensk Juristtidning, 1990, häfte 3, s. 161-176 [cit: Westberg SvJT (1990)].

Offentligt tryck

Propositioner

Prop. 1980/81:8, med förslag till utsökningsbalk.

Prop. 1980/81:84, med förslag till lag om införande av utsökningsbalken m.m.

Prop. 1986/87:89, om ett reformerat tingsrättsförfarande.

Prop. 1988/89:124, om vissa tvångsmedelsfrågor.

Prop. 1996/97:159, skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader.

Prop. 2005/06:200, en kronofogdemyndighet i tiden.

Prop. 2008/09:67, civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av di-

rektiv 2004/48/EG.

Prop. 2015/16:148, om kvarstad på bankmedel inom EU.

Statens offentliga utredningar

SOU 2015:54, europeisk kvarstad på bankmedel.

Officiella dokument från EU

Grönbok om effektivare verkställighet av domstolsavgöranden i Europeiska Unionen: Kvarstad

på bankmedel, KOM(2006) 618 slutlig [cit: Grönbok (2006)].

Förslag till Europaparlamentets och Rådets förordning om införande av ett europeiskt föreläg-

gande om bevarande av bankkontotillgångar för att underlätta gränsöverskridande skuldindriv-

ning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, KOM(2011) 445 slutlig [cit: Kommiss-

ionens förslag (2011)].

57

Rättsfall

Högsta domstolen

NJA 1979 s. 317. NJA 1993 s. 182.

NJA 1982 s. 175 I. NJA 1994 s. 74.

NJA 1983 s. 862 II. NJA 1995 s. 631.

NJA 1986 s. 450. NJA 1996 s. 668.

NJA 1987 s. 790. NJA 1999 s. 644.

NJA 1988 s. 305. NJA 2002 s. 178.

NJA 1989 s. 52. NJA 2005 s. 29.

NJA 1989 s. 304. NJA 2007 s. 690.

NJA 1990 s. 338. NJA 2017 s. 9.

NJA 1992 s. 154.

Hovrätterna

RH 2001:10.

Praxis från EU-domstolen

Data Delecta Aktiebolag och Forsberg, C-43/95, EU:C:1996:357.

Hayes mot Kronenberger, C-323/95, EU:C:1997:169.

Författningar

Lagstiftning

Lag (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndar-

skap.

Lag (1939:6) om frihet från kvarstad för vissa luftfartyg.

Rättegångsbalk (1942:740) [cit: RB].

Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk [cit: upphovsrättslagen].

Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform [cit: regeringsformen].

Firmalag (1974:156).

Lag (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader.

Utsökningsbalk (1981:774) [cit: UB].

Konkurslag (1987:672).

Lag (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambos förmögenhetsförhållan-

den [cit: LIMF].

58

Köplag (1990:931).

Lag (1996:242) om domstolsärenden.

Rättshjälpslag (1996:1619).

Lag (2007:73) om tingsrätts behörighet i vissa fall.

Lag (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

Lag (2015:860) om internationella säkerhetsrätter i lösa saker.

Lag (2016:757) om kvarstad på bankmedel inom EU [cit: Kvarstadslagen].

Förordning

Förordning (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna.

Förordning (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol.

Rättshjälpsförordning (1997:404).

Förordning (2016:919) om kvarstad på bankmedel inom EU.

Rättsakter från EU

Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om

erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område [cit: Bryssel 1-förordningen].

Europaparlamentets och rådets förordning nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols

behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område [cit: Brys-

sel 1a-förordningen].

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande

av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande

skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur [cit: Kvarstadsförordningen].

Internationella överenskommelser

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri-

heterna [cit: EKMR].

Konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor

om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, ingången den 19 oktober 1996 [cit: 1996 års

Haagkonvention].

59

Fördraget om Europeiska unionen [cit: FEU].

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt [cit: FEUF].

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [cit: rättighetsstadgan].