Gymnastik åt alla?

Propaganda, kropp och medborgerliga visioner i den svenska

gymnastikrörelsen på 30-talet

Masteruppsats, 45hp, VT17

Institutionen för idé- och lärdomshistoria

Uppsala universitet

Författare: Sebastian Hoas

Handledare: Sven Widmalm

Ventileringsdatum: 2017-06-02

Abstract

This thesis argues that the Swedish Gymnsatics League during the 1930’s articulated, what in

previous research has been called a citizenship project. This citizenship project was formulated

against the backdrop of the widely held gymnastic ideological belief about a ‘sound mind in a

sound body’. In the historical context regarding the contemporary problem concerning the

qualitative issue of the people, the gymnasts formulated gymnastics as an activity, aimed to produce

an ideal, healthy citizen. In 1934, the Swedish gymnastics started a propaganda organization called

National Society for promotion of Gymnastics (Riksföreningen för gymnastikens främjande) and

its yearbook. The organization aimed to educate, and convince the Swedish population with the

ultimate objective to make them active participants, and practitioners in gymnastic body culture. I

argue that the gymnasts, through propaganda media as the yearbook, and the gymnastics display,

addressed audiences as civic publics, with the potential of, though gymnastics, obtain properties

connected to the idea of the ideal citizen. Regarding the conceptions of the gymnasts’ citizenship

ideals, the essay demonstrates how the gymnasts argued that ideal civic virtues was reflected in the

individual’s aesthetical bodily properties, which ultimately signified health. Thus, they argued that

the properties liked to the ideal citizen only could be obtained through physical exercise, and the

cultivation of a ‘healthy’ body, via gymnastic exercises. In the mid-1930’s the Gymnastics League

undertook an international mission to display the superiority of Swedish gymnastics in front of

foreign audiences, primarily by performing a non-competitive display at the Olympics in Berlin. I

argue that this international outlook produced, and enhanced the national significance, and

citizenship producing purpose of the gymnastics, especially when transcribed and mediated in the

National Society’s yearbook, hence with the aim of addressing Swedish publics. The strategy of

convincing the Swedish population of participating in gymnastics, through international exposure

culminated at the Lingiad in Stockholm 1939, where the Gymnastics League invited to world in

celebration of the centennial memory of the death of Per Hendrik Ling, the creator of Swedish

gymnastics. This event displayed en masse what could be achieved through gymnastics, and

enhanced the universal significance of Swedish culture in producing ascetically, and therefore

civically sound, national citizens.

Keywords: 1930’s, sports history, Citizenship project, media theory, Swedish Gymnastics,

Voluntary Gymnastics, Gymnastics display, National Society for promotion of gymnastics, Per

Hendrik Ling, Lingiaden 1939

Innehållsförteckning

I. Inledning ................................................................................................................................................ 1

Forskningsläge och teoretiska perspektiv ..................................................................................... 2

Syfte och frågeställningar ........................................................................................................... 11

Material, metod och disposition ................................................................................................. 11

Riksföreningens startande, mål och strategier ............................................................................................. 16

Mot en ”folkrörelse för folkhälsans höjande”: Folket som gymnastikens nya publik ............... 16

Konfidentiella förslag, bifall och protester ................................................................................. 23

Riksföreningen slår tillbaka ........................................................................................................ 27

II. Det moderna, medborgarens kropp och gymnastiken ......................................................................... 33

Mens sana in coropre sano: Gymnastikens kroppsideal ............................................................. 33

Motbilder och ideal i Riksföreningens årsbok ............................................................................ 38

Karaktärsideal i Riksföreningens årsbok .................................................................................... 43

Gymnastiken och eugeniken ....................................................................................................... 48

III. Gymnastikuppvisningens medborgarskapande effekter .................................................................. 49

Gymnastikuppvisningen som medium och dess publiker .......................................................... 50

Svensk gymnastik på Berlin-OS 1936 ........................................................................................ 56

Iscensättandet av den svenska hälsomedborgaren ...................................................................... 62

IV. Lingiaden i Stockholm 1939 ........................................................................................................... 67

”Ling-kulten” och Lingiaden ...................................................................................................... 67

Lingiadens idé ............................................................................................................................. 69

Invigningen av Lingiaden: Konstruktionen av ett (inter) nationellt sammanhang ..................... 73

Lingiaden: En ‘celebration of the body beautiful’ ...................................................................... 79

V. Gymnastikens medborgarskapande projekt på 30-talet ....................................................................... 81

Käll- och litteraturförteckning ..................................................................................................................... 86

Digitalt material .......................................................................................................................... 86

Otryckt material .......................................................................................................................... 86

Tryckt material ........................................................................................................................... 88

Bilagor ......................................................................................................................................................... 93

1

I. Inledning

Det synes som vi med förtröstan borde kunna lägga arvet i deras händer. De sunda kropparnas

muskelspel borga för ett fysiskt fullgott material som icke knäcks i första taget och blickarnas

tindrande vakenhet berättar lika tydligt som ur en bok om andligt spirande värden där bakom.1

Yttrandet kommer ur en artikel i Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok från 1934

och avser skribentens upplevelse av att se barn och ungdomar gymnastisera under Svenska

Gymnastikförbundets årliga gymnastikläger i Malmköping. Men som denna uppsats ämnar visa

artikulerar yttrandet målbilden och visionen för gymnastikrörelsens verksamhet under 1930-talet:

Att skapa ett nytt slags medborgare i enighet med gymnasternas visioner.

Under mellankrigstiden ökade andelen gymnaster anslutna till Svenska Gymnastikförbundet

(SGF) från 8. 000 (1918) till 160. 000 (1938). Mot slutet av 1940-talet skulle de ha haft omkring

290. 000 medlemmar. Och då är bara de registrerade medlemmarna räknade.2 Det frivilliga

gymnastiserandet var förmodat än mer utbrett.3 Det innebär, som idrottshistorikern Jan Lindroth

påpekat en större ökning än genomsnittet för förbund anslutna till Riksidrottsförbundet (RF).4

Senast 1933 lanserades idén om att starta en ekonomisk stödförening till förmån för den växande

gymnastikrörelsen, detta trots att Svenska Gymnastikförbundet under 1920-talet fått stora delar av

riksdagens totala idrottsanslag.5 Trots att Riksföreningen konstituerades som en ekonomisk

stödorganisation kom den att från början handla om helt andra saker än att bara ”skänka den

1 Wilhelm Bernadotte, ”Malma hed blommar”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1934

(Göteborg, 1934), s. 13–14. 2 En annan siffra som nämns i materialet är 59 0000, vilket ska vara medlemsantalet för år 1930, alltså året innan

Agne Holmström blir generalsekreterare. Se. Karin, Karling, ”Agne Holmström: Svensk gymnastiks banérförare i

Sverige och utlandet” i Boken om den andra Lingiaden 1950: Gymnastikfrämjandets årsbok 1950 (Stockholm,

1950), s. 275. Samt: Jan, Lindroth, Idrott mellan krigen: Organisationer, ledare och idéer i den svenska

idrottsrörelsen 1919–39 (Stockholm, 1987), s. 127. Samt, Jan Lindroth, Ling – från storhet till upplösning: studier i

svensk gymnastikhistoria 1800–1950 (Stockholm, 2004), s. 233. 3 Det är brukligt att göra åtskillnad mellan den frivilliga gymnastiken och den gymnastik som praktiserades i skolan

och i det militära. 4 Riksidrottsförbundet hette fram till 1947 Svenska gymnastik- och idrottsföreningars riksförbund. Det startades

1903 som en paraplyorganisation för både gymnastik- och tävlingsidrottsföreningar. Orden ”gymnastik” och ”idrott”

i namnet hade symbolisk betydelse i att skilja de båda åt, och i att framhäva gymnastikens särställning vid sidan om

tävlingsidrotten. För den s.k. ”gymnastikseparatismen”, det vill säga konflikten mellan SGF och RF, se. Lindroth

(1987), s. 127–140; Lindroth (2004), s. 237–254. 5Lindroth beskriver ett slags ”dragkamp” mellan R.F och Gymnastikförbundet i fråga om idrottens statsanslag. Han

skriver att 1921 års omfördelning av idrottsanslaget gav gymnasterna ”40 000 av totalt 90 000 kronor”. År 1925 fick

de 50 000 av ansökta 40 000 kronor och 1926 beslutades det om ”exakt jämnstora anslag (55,000 vardera).” Se.

Lindroth (2004), s. 239.

2

[gymnastiken] ökade ekonomiska resurser”. Arbetet fokuserades på att skapa en plattform för

gymnastisk upplysningsverksamhet som enligt Riksföreningens upprop skulle stödja

”gymnastikens arbete i folkhälsans tjänst”.6

Idéerna bakom Riksföreningen för gymnastikens främjande kan knytas till en specifik

historisk aktör: Agne Holmström. Han har med rätta omnämnts som Gymnastikförbundets

”chefsideolog”. Som organisatör, skriftställare och propagandist, ja entreprenör, var Holmström en

gymnastikens katalysator, som bör ses som absolut central för rörelsen och dess aktiviteter.7 Under

1930-talet blev Gymnastikförbundet genom generalsekreterare Holmström och hans

Gymnastikfrämjandet allt mer offensivt i sitt propagandaarbete. Det hela kulminerade år 1939 då

Gymnastikförbundet arrangerade ”världsgymnastikfesten” Lingiaden i Stockholm, ett

internationellt arrangemang där över 7000 gymnaster från 37 nationer deltog i

gymnastikuppvisningar till hundraårsminnet av Pehr Henrik Lings död.8

Uppsatsen bygger på tesen att den svenska gymnastikrörelsen under 30-talet bedrev ett både

stort och omfattande projekt som avsåg producera ett nytt slags samhällsmedborgare. Att visa på

detta är mitt övergripande syfte. Jag argumenterar för att det kroppsideal som jag kommer att kalla

det gymnastiska kroppsidealet, hade en framskjutande betydelse i ett medborgarskapande projekt

som drevs av Svenska Gymnastikförbundet (SGF) under mellankrigstiden. Projektet bedrevs i

praktiken genom det som aktörerna talar om som propaganda, vilket kort sagt innebar varierande

former av upplysning och information i en rad olika medier, särskilt genom Riksföreningens årsbok

och gymnastikuppvisningar. Propagandans syfte var övertyga den svenska befolkningen om

gymnastikens förtjänster med det slutgiltiga målet att skapa en befolkning bestående av

hälsosamma medborgare. Masteruppsatsen kommer att visa att det gymnastiska

medborgarskapande projektet var ett mildare alternativ än det samtida rasbiologiska projektet, där

estetiskt kroppsliga egenskaper snarare än genetik betonades.

Forskningsläge och teoretiska perspektiv

Forskningen som rör svensk gymnastik under 1930-talet är inte särskilt omfattande. Lindroths

Idrott mellan krigen berör visserligen perioden. Undersökningen tar ett helhetsgrepp om den

6 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3, Torsten Nothin, Hans Edgardh & Agne Holmström, ”[Utkast

till] Upprop” (Stockholm, 1933). 7Lindroth (2004), s. 236–237. 8 Lindroth (2004), s. 235.

3

svenska idrottsrörelsens organisering under mellankrigstiden och berör gymnastiken i relation till

övriga organisationer, särskilt med emfas på konflikterna mellan SGF och RF.9 I Ling – från storhet

till upplösning: Studier i svensk gymnastikhistoria 1800–1950 undersöker Lindroth den svenska

linggymnastiken i ett längre historiskt perspektiv. Lindroth behandlar de svenska gymnasternas

expansion under 1930-talet och berör kortfattat Riksföreningen för gymnastikens främjande. Enligt

honom kan denna verksamhet ses som en del i en pågående kamp mot tävlingsidrotten. Han berör

emellertid inte det som jag väljer att fokusera på i min analys, nämligen den svenska

frivilliggymnastikens samhälleliga ambitioner och vad jag kommer att beteckna som de svenska

gymnasternas ”medborgarskapande projekt”. Istället fokuserar han på Svenska

Gymnastikförbundets och Gymnastiska Centralinstitutets (GCI) relation till Riksidrottsförbundet

och den allmänna idrottsrörelsen. Hans forskning behandlar framförallt intressekonflikter mellan

organisationerna var gäller de statliga budget- och tipsmedelsanslagen. Han behandlar emellertid

inte hur de förhöll sig till andra typer av samhällspolitiska diskussioner.10

Vad gäller det omedelbart ’gymnastiska’ har jag använt mig av idéhistorikern Jens

Ljunggrens avhandling. Han granskar linggymnastiken och vad han beskriver som

linggymnastikens ”manlighetsprojekt” från sent 1790–1914 och är delvis en genushistorisk

undersökning med gymnastiken som exempel. Boken behandlar inte den period som jag avser

undersöka och han analyserar precis som Lindroth den mer ’vetenskapliga’ grenen av gymnastiken

på GCI. I den mån han diskuterar frivilliggymnastik är det endast i kontrast till GCI:s företrädares

kritik mot den samma. Däremot redogör han djupgående och initierat för linggymnastiken ideologi,

vilket jag haft stor användning av givet den historisk-ideologiska spårbundenheten i 30-talets

gymnasters föreställningsvärld.11

För mig är det omöjligt att inte koppla samman gymnasternas verksamhet på 1930-talet med

tidens aktuella samhälleliga frågor där befolkningsfrågan intog en central ställning.

Befolkningsfrågan handlade om befolkningen som ett socialt och ekonomiskt problem.

Idéhistorikern Petter Tistedt framhåller dess karaktär som just en ”fråga”, vilket innebär att det

handlar om en ”offentlig politisk problemdiskussion där motstridiga åsikter möttes”. Frågan

kopplas ofta till makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan (1934). Tistedt diskuterar med

9 Lindroth (1987), passim. 10 Lindroth (2004), passim. 11 Jens Ljunggren, Kroppens bildning: Linggymnastikens manlighetsprojekt 1790–1914 (Brutus Östlings Bokförlag

Symposion: Uppsala, 1999), passim.

4

utgångspunkt i boken hur befolkningsfrågan rörde två ”distinkta problem”, befolkningens kvantitet

och dess kvalitet. Det påträngande problemet för makarna Myrdal var det kvantitativa vilket

grundade sig i den sjunkande nativiteten, som i framtiden skulle innebära ett stort ekonomiskt

problem i form av en hög andel ålderstigen, icke-arbetsför befolkning. Diskussionen rörde hur

barnafödande skulle främjas för att motverka den hotande befolkningsminskningen. Tistedt

poängterar att det var denna del av befolkningsfrågan som ”orsakade den omedelbara striden” och

att den kvalitativa aspekten i hög grad togs förgiven. Den kvalitativa aspekten av befolkningsfrågan

berörde som Tistedt skriver ”hur befolkningens kvalitet kunde förbättras för att möta den moderna

tidens krav”. Det handlade således här om att dryfta olika sätt att förädla befolkningens

egenskaper.12

Mediehistorikern Ylva Habel visar på eugenikens (rasbiologins) ständiga närvaro i 30-talets

media. Hon beskriver hur eugeniska föreställningar representerades i filmer, radio, utställningar,

trycksaker, reklam och tävlingsarrangemang, så som ”A-barn tävlingen” i Aftonbladet 1938 (som

var exakt vad det låter som). Liksom Tistedt fokuserar Habel på publikaspekten av den

befolkningspolitiska diskussionen och konstaterar att de mediala representationerna av eugeniskt

och mer eller mindre rasideologiskt anstrukna fenomen ”condenses and concretizes the question of

how civic consent and complicity may come about, and in what ways”. Enligt Habel fanns det inte

utrymme att ifrågasätta eller diskutera de eugeniska lösningarna på det kvalitativa

befolkningsproblemet eftersom sådana föreställningar i sådan hög grad genomsyrade 1930-

talsmänniskans mentalitet, möjligtvis på grund av mängden eugeniska representationer i media.13

Tistedt och Habel menar att 1930-talets befolkningspolitiska diskussioner kretsade kring

grundläggande frågor om vad det moderna samhället skulle bestå i och vem och vilka som skulle

befolka det. Tistedt argumenterar för att befolkningsdiskussionerna upprättade det han kallar

”medborgerliga publiker”, där de som tilltalades i diskussionerna kategoriserades som

medborgare. Han skriver att ”den medborgerliga aspekten står att finna i uppmaningarna att

frivilligt, aktivt och tillsammans med okända andra delta i allmänna, nationellt betydelsefulla

12 Den kvalitativa delen av befolkningsfrågan är mindre en fråga och mer av vad Tistedt skulle beskriva som ett

problem, just eftersom konsensus verkade råda kring att ett förbättrande av befolkningen behövdes. Tistedt skiljer

mellan fråga och problem genom att poängtera att ”en ’fråga’ i en demokratisk stat åsyftade en debatt där motstridiga

politiska meningar möttes”. Ett problem innebar istället ett ”politiskt neutralt ämne, var betydelse alla demokrater

kunde enas om”. Petter Tistedt, Visioner om medborgerliga publiker: medier och socialreformism på 1930-talet

(Höör, 2009), s. 40–42, samt, s. 155. 13 Ylva Habel, Modern media, modern audiences: Mass media and social engineering in the 1930s Swedish welfare

state (Stockholm, 2002), s. 84.

5

angelägenheter.” Denna breda definition av det medborgerliga passar väl in för föreliggande

undersökning eftersom den gymnastikpropaganda jag skall analysera innebar uppmaningar av just

det slaget. Jag skiljer mig emellertid från Tistedt eftersom han kopplar det medborgerliga till

”förmågor att delta i det demokratiska samhällslivet”. Jag vill visa på en alternativ förståelse av det

medborgerliga som inte omedelbart behöver förutsätta offentligt samtal eller demokrati. Likväl är

sökandet efter medborgerliga publiker givande för att förstå det medborgarskapande i 30-

talsgymnasternas verksamhet. Huruvida de svenska gymnasternas föreställningar om det

medborgerliga var demokratiska eller inte ämnar jag istället undersöka i analysen.14

Utifrån detta forskningsläge argumenterar jag för att Riksföreningen för Gymnastikens

Främjande och dess gymnastikpropaganda bör betraktas som en del av 1930-talets

befolkningspolitiska diskussion, närmare bestämt som ett inslag i den diskussion som rörde

befolkningens (bristfälliga) kvalitet. Givet Tistedts definition av det medborgliga innebar

gymnasternas uppmaningar till frivilligt, aktivt och kollektivt deltagande i gymnastiken som en

nationellt betydelsefull angelägenhet att de tilltalade individerna bedömdes som medborgare,

medborgare som alltså skulle omformas och förbättras medelst gymnastik. Då gymnasternas

verksamhet primärt riktade sig mot att förbättra befolkningen kroppsligen, skall jag pröva

möjligheten att placera in gymnastikens befolkningspolitiska ambitioner i den (populär) eugeniska

kontext som Habel beskrivit.

Kopplingen mellan gymnastik och medborgerlighet har inte diskuterats i tidigare forskning i

större utsträckning. Idrottshistorikern Pia Lundquist Wannebergs utbildningshistoriskt anstrukna

avhandling rör emellertid explicit gymnastikens medborgarfostrande roll i den statliga

massutbildningen 1919–1962. Hon undersöker skolämnet ”gymnastik med lek och idrott” med

utgångpunkten att undervisningen skulle fostra eleverna till goda medborgare, vilket innebar att

”kroppen gjordes till objekt för statlig maktutövning”.15 För denna uppsats syften är det

medborgerliga perspektivet som lyfts fram av Lundquist Wenneberg centralt, särskilt som hon

menar att linggymnastiken som fysisk fostran tänktes uppfylla de medborgarfostrande målen bättre

än andra former av kroppsrörelse. Dessa mål innebar att ”fostra kroppen, ge den motion och ett

eftersträvansvärt utseende” samt ”att fostra ”goda” karaktärer”.16 Till avhandlingens styrkor hör att

14 Tistedt (2009), s. 11. 15 Pia Lundquist Wanneberg, Kroppens medborgarfostran: Kropp, klass och genus i skolans fysiska fostran 1919–

1962 (Stockholm, 2004), s. 26–27. 16 Lundquist Wanneberg (2004), s. 26-27.

6

den väver in både köns- och klassperspektiv i analysen samt i stor utsträckning fokuserar på

kroppen som yta för både (statlig) maktutövning och (medborgerlig) subjektsformering. Enligt

hennes utgångpunkter innebär medborgarskapet en relation mellan stat och individ bestående av

både rättigheter och skyldigheter, vilket medför att det både kan vara en status och en praktik. Hon

utgår delvis från den brittiske sociologen T. H. Marshalls ”femtiotalsmodell” där medborgarskapet

delas in i tre kategorier: Det civila, det politiska och det sociala medborgarskapet, som han menar

vuxit fram successivt sedan 1700-talet.17 Men hon kritiserar hans ensidiga fokus på rättigheter,

liksom emfasen på medborgarskapets universella karaktär. Som Lundquist Wenneberg framhåller

är det universella medborgarskapet långt ifrån universellt och självklart utan en pågående

förhandling mellan stater och individer, enskilda och kollektiva aktörer. En viktig poäng är att

medborgaren inte blir till av sig självt, utan aktivt måste skapas, att ”medborgaren måste utbildas”

för att göras till medborgare. Lundquist Wenneberg framhåller skolans betydelse i detta

medborgarskapande projekt18 och framförallt hur det här ingick ”en fostran av

’medborgarkroppar’” som innebar att ”inordningen [som medborgare] i den demokratiska

välfärdsstaten” också var kroppslig.19 Jag argumenterar för att denna fostran av medborgarkroppar

inte bara skedde i statlig regi (genom exempelvis skolan), utan även genom aktörer knutna till

utomstatliga institutioner, som den frivilliga gymnastikrörelsen.

Jag använder mig av Nicholas Rose begrepp ”citizenship project”, för att beskriva

frivilliggymnastikens aktiviteter under undersökningsperioden. Med citizenship project eller

medborgarskapande projekt20 menar Rose ”the ways that authorities thought about (some)

individuals as potential citizens, and the ways they tried to act upon them in that context”.

Medborgarskapande projekt är fundamentalt nationella till sin karaktär och Rose understryker att

17 Marshall presenterar dessa kategorier på följande sätt: “The civil element is composed of the rights necessary for

individual freedom – liberty of the person, freedom of speech, thought and faith, the right to own property and to

conclude valid contracts, and the right to justice. […] By the political I mean the right to participate in the exercise of

political power, as a member of a body invested with political authority or as an elector of the members of such a

body. […] By the social element I mean the whole range from the right to a modicum of economic welfare and

security to the right to share to the full in the social heritage and to live the life of a civilized being according to the

standards prevailing in the society.” Se. T. H. Marshall, ”Citizenship and Social class” i T. H. Marshall & Tom

Bottomore, Citizenship and Social class (Cambridge, 1950), s. 10-11. 18 Begreppet ”medborgarskapande projekt används inte av Lundquvist Wenneberg utan är en, av mig, modifiering av

Nicholas Rose analytiska begrepp ”citizenship projekt”, vilket kommer att redogöras för nedan. 19 Lundquist Wanneberg (2004), s. 32–33. 20 Översättning till “medborgarskapande projekt” är inte ordagrann, det hade istället blivit ”medborgarskaps projekt”.

Detta är medvetet då sammansättningen ”medborgarskap” och ”skapande” understryker Roses (och min) analytiska

poäng om att medborgarskap är en social, kontextbunden, konstruktion.

7

”such projects for creating citizens were central both to the idea of the national state, and to the

practical techniques of the formation of such states.”21 Rose framhåller betydelsen av

föreställningar av biologi kopplat till medborgarskapets framväxt sedan upplysningen, men

ifrågasätter varför biologiseringen av politiken sällan har diskuterats utifrån ett medborgerligt

perspektiv. Detta är särskilt problematiskt eftersom:

[H]istories of the idea of race, degeneracy, and eugenics, of ideas and politics around women,

motherhood, and the family, and of demography and the census show how many citizenship projects

were framed in biological terms – in terms of race, blood lines, stock, intelligence, and so forth.22

För att beskriva medborgarskapsprojekt som baseras på idéer kopplat till uppfattningen om

medborgarens biologiska villkor använder Rose begreppet ”biological citizenship”. För honom

aktualiserar analysen av biologiskt medborgarskap (den diskursiva) överkopplingen mellan

biologiskt anstrukna idéer och mänskligt värde (och icke-värde). Denna uppsats kommer främst

behandla det ’fysiologiska’ i det biologiska medborgarskapande projektet, helt enkelt därför att det

är så det framkommer i källmaterialet.

Historikern Ida Ohlsson Al-Fakir använder i sin avhandling begreppet ”Health Citizenship”

för att beskriva den roll kategorin ”hälsa” har spelat för konstruktionen av det senmoderna

medborgarskapet. Detta begrepp är nära besläktat med Roses ”biological citizenship”, men

fokuserar tydligare på aspekten (biologisk) ”hälsa” och des funktion i det medborgerliga. Hos

Ohlsson Al-Fakir betraktas medborgarskapet som ett samhälleligt och nationellt medlemskap. För

att individen skall kategoriseras som medlem i samhällsgemenskapen måste denne uppfylla en rad

kriterier. Dessa kriterier tenderar att reflektera den normativa strukturen i den givna kontexten,

vilken precis som Rose påpekar ofta fungerar som en social värdeskala. Som normativt kriterium

kan ”hälsa” betraktas som ett kapital som individer kan ha eller inte ha, men eftersom det är positivt

laddat förväntas de ändå sträva efter att uppnå det. Ohlsson Al-Fakir framhåller hur (god) hälsa

ofta betraktas som en plikt eller skyldighet individen har gentemot samhället, vilken de måste nå

och upprätthålla för att kategoriseras som ”goda” medborgare. Att avvika från de normativa

kriterierna för hälsa kan innebära att individer och grupper (riskerar att) exkluderas från

medborgarskapet och därmed från de rättigheter som medborgskapet borgar för. Vidare skriver

Ohlsson Al-Fakir att:

21 Nicholas Rose, The Politics of Life Itself: Biomedicine, Power, and Subjectivity in the Twenty-First Century

(Woodstock, 2007), s. 131. 22 22 Rose (2007), s. 132.

8

I sådana [inkluderings] processer framstod hälsa – som imaginärt bevis på friskhet och renhet och

som konkret bevis på arbetsförmåga – som det övergripande målet. Båda dessa dimensioner av hälsa

har formulerats (antingen explicit eller implicit) i termer av dygder, varför kopplingen mellan hälsa

och dygd bör utforskas vidare.23

Vad gäller betydelsen av ”dygd” som empiriskt begrepp ställer jag mig på Ohlsson Al-Fakirs sida.

Är det ens möjligt att separera hälsobegreppet från historiskt konstituerade föreställningar om

moral? Hälsa och ohälsa är kopplat till kroppen och tenderar att vara visuellt kodad. Den

hälsosamma kroppen förknippas därmed med utmärkande (normerande) visuella drag som vithet,

framträdande muskler, hårlöshet, avsaknad av fett eller raka ryggar.24 Den föreställda

överkopplingen mellan kroppslig och moralisk hälsa leder till att subjekt som kan uppvisa ’goda’

kroppsliga attribut uppfattas som dygdigare än subjekt som inte uppvisar dessa. Kroppens ses som

symbol för dygden, och kroppens hälsa likställs med moralisk hälsa. Detta kan leda till social

diskriminering och rasismer. Målet för historiska undersökningar av medborgarskapande projekt

är enligt Ohlsson Al-Fakir att:

spåra de politiska, vetenskapliga och sociala problemformuleringar och processer, som har

konstituerat medborgare som normala (goda, skötsamma, kultiverade, civiliserade – eller dygdiga

med ett vidare begrepp) respektive avvikande (asociala, missanpassade, ociviliserade – eller lastbara

med ett vidare begrepp).25

Detta är en forskningsambition som jag ansluter mig till och det är här uppsatsens

relevanssammanhang skall sökas. Som uppsatsen visar arbetade frivilliggymnastiken på 30-talet

med att upplysa och intressera människor för gymnastisk kroppskultur, genom att tilltala dem som

medborgare. En central del av propagandan handlade om att exponera dem för gymnastikens

föreställda ideala kropp, en kropp som representerade kroppslig och andlig hälsa. Denna

hälsokropp (eller hälsomedborgare) hade företräde framför och ställdes mot negativt laddade

motbilder som representerade kroppsligt- och moraliskt förfall. Att undersöka detta är ett sätt att

analysera den historiska bakgrunden till de normer, attityder och mentaliteter som i dag, i vår

samtid, aktivt konstituerar vissa medborgare som problematiska, avvikande och omoraliska.

23 Ida Ohlsson Al-Fakir, Nya rum för socialt medborgarskap: om vetenskap och politik i ”Zigenarundersökningen” –

en socialmedicinsk studie av svenska romer 1962–1965 (Linköping, 2015), s. 53. 24 Den raka ryggen är ett kroppsligt attribut som är centralt för gymnastikens föreställning om hälsa. Den räta

kroppshållningen innebar ett förkroppsligande av goda andliga, moraliska egenskaper. Se. Hans, Bonde, Sport: En

moderne kult (Hovedland, 1993), s. 16–20. 25 Ohlsson Al-Fakir (2015), s. 54.

9

Roses och Ohlsson Al-Fakirs antaganden om de biologiska hälsofaktorer som konstituerar

medborgarskapet påminner om de normativa aspekterna av 1900-talets folkhälsodiskurs som

påtalas av bland annat Habel, men också Karin Johannison.

Johannisson beskriver folkhälsan som ”ett gigantiskt förebyggande hälsoprogram, formulerat

under 1900-talets första decennier och fr.o.m. 1930-talet gestaltat i det svenska folkhemmets

välfärdsbygge”. Johannisson framhåller att befolkningspolitiken fram till 1800-talets

explosionsartade befolkningsökning i industrialismens efterdyningar handlade om kvantiteter, att

öka befolkningen numerärt. Men industrialismens ”proletarisering och accelererande tillväxt av en

fattig och egendomslös befolkning där undernäring, alkoholism, tuberkulos och allmän sjuklighet

blev gruppens själva särmärke” ledde till en omförhandling av målen för det befolkningspolitiska

arbetet. Hon skriver: ”En stark folkkropp var önskvärd, men inte förmering av alla oavsett kvalitet”.

Vem skulle föra kampen för en kvalitativ befolkning?26 Projektet var långt ifrån sammanhållet och

Johannisson framhåller genomgående dess elasticitet och böjlighet: ”[D]et kunde anpassas till

konservativa och socialistiska, humanitära och militaristiska syften, till skolans, kyrkans och

nykterhetsrörelsens mål”. Men som hon klargör: ”Visionen var entydig. Över okunnighet,

oordning, sjukdom och smuts skulle hälsa och renhet segra”. Hälsa kan enligt Johannison definieras

på två sätt. Enligt skolmedicinen var hälsa ”frånvaro av sjukdom”, medan den inom hälsorörelsen

innebar ”ett livsideal, ett både fysiskt och moraliskt värde”. Den senare definitionen

överensstämmer bäst med sättet på vilket denna uppsats källmaterial diskuterar saken. Jag vill

emellertid redan här understryka att frivilliggymnasterna aldrig explicit uttryckte vad exakt hälsa

var, och inte heller vilka de sjukdomar de talade om var för några. Jag visar i uppsatsen hur deras

hälsobegrepp istället syns implicit och förgivettaget i föreställningar om den estetiskt tilltalande,

och därigenom hälsosamma kroppen.

Vidare är ett annat viktigt begrepp ”hygien”, definierat hos Johannisson som ”’vetenskapen

om de faktorer som gagnar eller skadar vår hälsa’”. Bakteriologin utvidgade sjukdomsbegreppet

från ett synsätt som innebar att sjukdomar tänktes uppstå i den individuella kroppen, till ett

epidemiologiskt sjukdomsbegrepp. En sådan förståelse innebar att sjukdomen inte längre tänktes

vara ”lokalt bunden inom den enskilda individen utan mellan henne och andra – i själva

samhällskroppen”. Ur detta växte socialhygienen fram, där ”sjuklighet” förstods vara betingat av

26 Karin Johannisson, ”Folkhälsa: Det svenska projektet från 1900 till 2: a världskriget” i Lychnos: Årsbok för

idéhistoria och vetenskapshistoria [red. Karin Johannisson] (Uppsala, 1991), s. 139–140.

10

sociala mönster och strukturer i den mänskliga kulturen. Det gällde således att angripa problem på

både individ och samhällsnivå. Genom att agera profylaktiskt och korrigera befolkningens

livsföringsfel skulle samhällets och därigenom också individens sjuklighet utrotas. Johannisson

skriver att socialhygienen ”utsträckte blicken från den avvikande till den normala människan, från

det sjuka till det potentiellt sjuka. Det gällde att identifiera eventuell avvikelse/abnormitet,

möjliggöra tidig sjukdomsupptäckt och anvisa lämpliga åtgärder”.27

När socialhygienen sammansmälte med den sociala ingenjörskonsten på 1930-talet var målet

att skapa ”en ny människa: sund, stark, rationell, villig att underordna sin oförnuftiga kropp den

förnuftiga samhällskroppen”. Det hela krävde dock individers ”medagerande”, att de skulle byta ut

sina dåliga, felaktiga och potentiellt samhällsfarliga beteenden och vanor mot nya, sunda och friska

sådana. För att göra detta krävdes ”en omfattande, samhälleligt organiserad folkuppfostrings- och

propagandaaktion […] vilken måste vara intensiv och pockande”, som Johannisson citerar Alva

och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan (1934).28 Det är med utgångpunkt i denna

programförklaring som jag väljer att placera in de svenska gymnasternas medborgarskapande

projekt under 1930-talet, vars propaganda både var intensiv och pockande.

Jag har också använt mig av tidigare forskning av internationell karaktär som undersökt

mellankrigstidens kroppskulturella miljöer. Ett exempel är historikern Ina Zweiniger-Bargielowska

som undersökt relationen mellan physical culture rörelsen och fascismens framväxt i Storbritannien

efter förstavärldskriget. Hon menar att physical culture rörelsens strävan att genom fysisk fostran

skapa en brittisk ”superman”, på många sätt reflekterar de organiserade fascisternas (BUF, Brittish

Union of Fascists) kroppskulturella ideal. I båda rörelserna bredde misogyni, hypermaskulinitet

och muskeldyrkan ut sig och visionerna om ”the body beautiful” var tämligen lika. Genom att visa

på sådana likheter belyser Zweiniger-Bargielowska svårigheten att urskilja det rent fascistiska från

”mainstream” idéer om kroppskulturella ideal, något som enligt henne motverkade fascismens

fotfäste i Storbritannien. Med analytiska konceptet the celebration of the ‘body beautiful’” avser

hon praktiker där det estetiskt tilltalande i människans fysiologiska bildning hyllades. Hennes

primära exempel är ”The Festival of Youth”, ett physical culture evenemang på Wembley Stadium

inför närvarande brittiska monarker, men hon menar att detta hyllande genomsyrade hela det

brittiska samhället under perioden. I denna uppsats fall utgörs det framförallt av Lingiaden 1939.

27 Johannisson (1991), s. 143–144. 28 Johannisson (1991), s. 144.

11

Att den ’sköna kroppen’ är historiskt konstituerad och endast kan förstås vid studiet av en specifik

kontext står klart, och Zweiniger-Bargielowska kommenterar på några ställen om

degenerationstankens påverkan på de brittiska kroppskulturisternas verksamhet. Att så också var

fallet med de svenska frivillig gymnasterna visar jag i uppsatsen. Vidare är likheterna mellan det

brittiska och mitt svenska exempel flera, varför Zweiniger-Bargielowskas studie möjliggör för

viktiga komparationer.29

Syfte och frågeställningar

Denna masteruppsats syfte är att analysera frivilliggymnastikens medborgarskapande projekt

1934–1939. Med utgångspunkt i Riksföreningen för Gymnastikens Främjandes propaganda

kommer jag att undersöka överkopplingarna mellan kropp, medborgare, nation och demokrati i

avsikt att åskådliggöra gymnasternas medborgerliga visioner i mellankrigstidens Sverige. Jag delar

in frågeställningarna i två delar och tillika analytiska nivåer, som givetvis går in i varandra. En del

rör startandet av Riksföreningen och dess propaganda, den andra delen rör gymnastikens

kroppsideal och dess medborgarskapande projekt. Den första delens frågor är: Vilka var

gymnasternas samhälleliga ambitioner? Vilka överväganden låg till grund för Riksföreningens

propagandaverksamhet? Hur fungerade årsboken respektive gymnastikuppvisningen som

propagandamedier? Frågorna som rör den andra nivån är: Hur upprättade gymnasterna

medborgerliga publiker? Vad karaktäriserade frivilliggymnastikens medborgerliga ideal under

undersökningsperioden? Vilka uppgifter och kapaciteter tillskrevs den ideale medborgaren?

Material, metod och disposition

Uppsatsens källmaterial utgörs huvudsakligen av det som aktörerna själva benämnde som

”propaganda”, med vilket de avsåg texter, fotografier och aktiviteter som avsåg att informera,

övertyga och upplysa publiker. Det är också så jag använder ordet i denna uppsats, helt enkelt för

att den begreppsliga förståelsen ligger närmast de verksamheter som ska studeras. Propagandan

finns i allt från cirkulär, informationsblad, artiklar i dagspress och tidskrifter till böcker, (radio) tal

och gymnastikuppvisningar.30

29 Ina Zweiniger-Bargielowska, “Building the British Superman: Physical Culture in Interwar Britain”, i Journal of

Contemporary History, Vol. 41, Nr. 4 (2006). Se även: Ina Zweiniger-Bargielowska, Managing the body: Beauty,

Health, and Fitness in Britain 1880-1939 (New York, 2010). 30 Ordet är i vår egen samtid negativt laddat vilket, men under 30-talet hade ’propaganda’ en neutral laddning och

liknades vid PR eller reklam. Tistedt (2013), s. 18. Se även. Frans Lundgren, ”Mediating the Welfare State: Social

museums, documentary films, and the education of the public in the 1940s (Uppsala, 2012), s. 3.

12

Uppsatsen kommer att delas in i fyra olika delar med en delvis kronologisk disposition, men

kronologin kommer att brytas där tematiska poänger bedöms som viktiga. I den första analysdelen

kommer jag att analysera startandet av Riksföreningen för gymnastikens främjande och dess

propagandaverksamhet som kom att utgöras av årsboken. Den första analysdelen tar sin

utgångpunkt i de förväntningar som låg till grund för startandet av Riksföreningen. Jag vill vara

tydlig med att jag betraktar Riksföreningen som en medial plattform för de svenska gymnasternas

ideologi och samhälleliga ambitioner under 1930-talet, och analysen kommer därför att delvis utgå

från medieteorier. För att besvara frågorna om Riksföreningen och dess propaganda tar jag fasta

på de förväntningar och överväganden som kom till uttryck i interna diskussioner under

organisationens tillkomstfas. Jag inspireras av den metodologiska ansats som ryms i det

mediearkeologiska begreppet ”imaginary medium”, som syftar på idéer, planer eller ritningar för

medier som (ännu) inte förverkligats och realiserats. Den kritiske läsaren kan invända mot ett

sådant perspektiv genom att fråga hur årsboken, som ju de facto realiserades, kan betraktas som

imaginärt. Men det jag talar om är en metodologisk ansats, inte att klassificera Riksföreningen och

årsboken som enbart fantasier. Ansatsen innebär att jag analyserar årsboksmediets tillblivelsefas,

där aktörernas förväntningar, önskemål och drömmar blandas med ’logiska’ argument och

överväganden som påverkade slutprodukten. I praktiken innebär detta att jag i den första

analysdelen analyserar tryck som kan kopplas till de diskussioner och överväganden som ledde

fram till konstituerandet av Riksföreningen i november 1933.31 Källmaterialet för denna analysdel

består huvudsakligen av tryck som återfinns på Svenska Gymnastikförbundets arkiv på Riksarkivet

(RA). Arkivet efter Riksföreningen är inte särskilt omfattande. Men en del brev, protokoll och

annat textmaterial finns att tillgå. Via detta material är det möjligt att analysera de överväganden

som ledde fram till startandet av Riksföreningen.

Den andra analysdelen behandlar de medborgerliga visioner och ideal som kom till uttryck

genom Riksföreningen årsbok. Det primära källmaterialet för denna del är därmed Riksföreningens

för Gymnastikens Främjande Årsbok. Från och med 1934 finns årsböckerna utgivna. Från 1938

skiftar den namn till Gymnastikfrämjandets årsbok.32 Volymerna kan karaktäriseras som

påkostade. Varje årsbok är inbunden och innehåller vid sidan om en mängd artiklar, tryckta

fotografier på papper av mycket god kvalitet. Artikelförfattarna varierar från bok till bok och

31 Jussi Parikka, What is Media Archaeology? (Cambridge, 2012), s. 44–49. 32 Utgivningen upphörde 1950 och organisationen lades slutligen ned 1952.

13

verkar, som delar av arkivmaterialet, visar antingen ha tillfrågats av redaktör Holmström eller på

eget bevåg skickat in texten till redaktionen. Holmström själv var en återkommande skribent och

har i vissa årgångar skrivit en stor del av artiklarna. De fotografier och konstföremål som

publicerades i böckerna tillmäts ett minst lika stort värde ur källmaterialssynpunkt som övriga

texter i denna undersökning. Detta inte minst på grund av att överläggningar om årsbokens mediala

kapaciteter framhöll bilderna som något som särskilt skulle verka övertygande på de föreställda

publikerna. Ett annat skäl till att bilderna bör analyseras på samma villkor som texterna är helt

enkelt att de ofta hänger samman med artiklarna och således är en viktig del i skapandet av en

helhet.33 Alla dessa texter betraktas som del i Riksföreningens propagandaarbete. En anledning till

att årsböckerna bör tillmätas högt värde som källmaterial är att de är skapade i syfte att övertyga

en föreställd publik i diverse frågor, främst rörande sätt att företa ett hälsosamt leverne genom

gymnastisk kroppskultur. Jag har undersökt samtliga årsböcker utgivna 1934–1940. De sju

böckerna motsvarar ungefär 2 000 sidor vilket innebär att ett urval måste göras. Därför har jag valt

ut artiklar som innehållsmässigt kan kopplas direkt till gymnasternas medborgerliga visioner. Jag

söker efter ord, uttryck och redogörelser som upprättade medborgerliga publiker, och diskussioner

och tilltal av grupper och individer som konstituerade dem som medborgerliga. Dessa

framställningar återfinns både explicit och implicit i materialet. Det implicita upprättandet av

medborgerliga publiker analyseras genom att ta fasta på förgivettagandet av publiker med, som

Tistedt skriver, ”specifika intressen, förmågor eller brister som gjorde det meningsfullt att tala till,

söka forma eller agera som representant för dem”.34 Det medborgerliga tilltalet skedde i tre olika

kategorier av tilltal som jag valt att beteckna som informerande, övertygande och uppväckande.

Det informerande tilltalet handlade om att upplysa publikerna om gymnastiken, det övertygande

om att entusiasmera och övertyga dem till aktivt deltagande i gymnastisk kroppskultur. Det

uppväckande tilltalet handlade också om att presentera önskvärda handlingsalternativ, då genom

att medvetandegöra publikerna om ”missförhållanden och problem”, men också förhoppningar och

visioner om framtiden.35 De text- och bildanalyser jag gör tar sin utgångpunkt i semiotiken, alltså

33 RA, Svenska Gymnastikförbundets Arkiv Del 1, Vol. Ö3:3, ”Reklamfolder: Boken om Lingiaden – om ungdom,

skönhet och spänst, nu utkommen. Cirka 400 bilder” (Stockholm, 1940). 34 Tistedt (2009), s. 35–36. 35 De uppställda tilltalskategorierna är inspirerade av de ”talgenrer” som används av idéhistorikern Thomas Karlsohn

i hans bok om 90-talets IT-bubbla och datoriseringen av skolan. Han använder sig dock av undervisande och

entusiasmerande istället för informerande och övertygande. Hans analysbegrepp har delvis samma innebörd som hos

de begrepp jag uppställer, men jag menar att mina beteckningar är mer lämpade för min undersökning då de närmare

14

studiet av symboler och representationer. Det jag intresserar mig för är inte vad bilderna är för

något (hermeneutiskt) utan vad de representerar och vilken mening de skapar i den bestämda

historiska kontexten. Det semiotiska angreppssättet återkommer vidare i uppsatsens tredje och

fjärde del.36

Den tredje analysdelen behandlar gymnastikuppvisningen som medium för att upplysa och

intressera publiker för gymnastisk kroppskultur. Jag har inte påträffat någon tidigare

historieforskning37 som analyserat gymnastikuppvisningsmediet. För att förstå de effekter som

uppvisningen tänktes ha i relation till det medborgarskapande projektet använder jag

mediefilosofen Marshal McLuhans teoretiseringar kring kalla och varma medier. Vad detta innebär

presenteras i gällande analysdel. Källmaterialet består av skildringar och reseberättelser avseende

gymnastikuppvisningar i Riksföreningens årsbok. Jag är medveten om problematiken i att

materialet utgörs av ’propaganda baserat på propaganda’, men finner tillvägagångssättet fruktbart

eftersom skildringarna i årsboken tänktes förstärka och ytterligare exponera

gymnastikuppvisningens betydelse ur propagandasynpunkt genom att återupprepa dem för ’nya’

publiker. Denna analysdel tar särskilt fasta på publikaspekten av gymnastikuppvisningen, vilka

publiker som tilltalades och hur detta tilltal tänktes fungera som ett led i målsättningen att intressera

(de medborgerliga) publikerna för gymnastisk kroppskultur och därigenom omskapa dem efter

gymnastikens kroppsliga och moraliska idealbilder. Diskussionerna i årsboken ger god inblick i de

rådande föreställningarna om gymnastikuppvisningens mediekapaciteter, det vill säga

föreställningar om mediets förmåga till att sprida information, påverka och övertyga mottagare.

Den fjärde analysdelen behandlar Lingiaden i Stockholm 1939. Av avgränsningsskäl

kommer jag inte att analysera kongressen för fysisk fostran och lägret på Malmahed, utan endast

massuppvisningarna på Stockholm Stadion. För Lingiaden härrör, förutom från den årsbok som

tillägnades arrangemanget (1940), främst från den organisatoriska apparaten kring arrangemanget.

beskriver det tilltal som 30-talsgymnasterna åsyftade. Till Karlsohns ”uppväckande” talgenre har jag lagt till delen

om förhoppningar och visioner, då uppväckande tilltal inte bara skulle medvetande göra publiken om problem, utan

om potentiella lösningar på dem. Tilltalskategorierna går ofta in i varandra vilket gör det svårt att hålla distinkt

åtskillnad mellan de olika tilltalen, då de ofta existerar simultant och samverkar i gymnastikpropagandans

medborgerliga tilltal. Åtskillnaden är därmed delvis onödig, men jag använder begreppen på de ställen där

skillnadgörande är viktigt för analysen. Se. Thomas Karlsohn, Teknik – retorik – kritik: Om IT-bubblan och

datoriseringen av den svenska skolan (Stockholm, 2009), s. 171. 36 Stuart Hall, Jessica Evans & Sean Nixon [red.], Representation: Cultural Representations and Signifying Practices

(London, 1997), s. 20-24, 31-39. 37 Förutom en artikel av etnologen Jonas Frykman, vars reflektioner kring gymnastikuppvisningsmediet diskuteras

nedan.

15

Det rör sig således om olika kommittéers protokoll, cirkulär och korrespondens. Sammantaget rör

det sig om ett mycket stort antal brev, telegram och meddelanden med olika avsändare, skickade i

olika syften. När det gäller att ta reda på hur Lingiaden diskuterades och bedömdes ger

korrespondensen god inblick i hur aktörerna tänkte kring rörelsens mål, vägde argument mot

varandra och de strategier de satte upp för att uppnå målen.

16

Riksföreningens startande, mål och strategier

I den första undersökningsdelen fokuserar jag på bakgrunden till startandet av Riksföreningen för

Gymnastikens Främjande och dess årsbok, 1930–1934. Fokus ligger huvudsakligen på perioden

fram tillochmed 1934, men jag drar mig inte för att frångå en strikt kronologisk disposition för att

göra tematiska poänger som inte är knutna till linjär tid. Frågorna jag ämnar besvara är: Vilka var

Riksföreningens samhälleliga ambitioner? Vilka överväganden låg till grund för Riksföreningens

propagandaverksamhet? Dessutom påbörjar jag besvarandet av frågan: Hur fungerade årsboken

som propagandamedium?

Mot en ”folkrörelse för folkhälsans höjande”: Folket som gymnastikens nya publik

Frivilliggymnastikens inkluderande reformarbete påbörjades i praktiken redan omkring 1930 i och

med SGF:s kontakter med de så kallade ”kulturella folkrörelserna”. Dessa ”kontakter” innebar

konkret att Holmström och andra gymnastikaktörer sökte upp företrädare för organisationer som

IOGT, NTO, Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), Kyrkliga Bildningsförbundet, Jordbrukare

Ungdomens Förbund (JUF) och Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, samt Hyresgästernas

Sparkasse- och byggnadsförening (HSB). Kontakterna med de kulturella folkrörelserna var ett

strategiskt medel för att nå bredare förankring hos befolkningen. I praktiken skulle kontakterna

leda till utbildandet av gymnastikledare och startandet av gymnastikavdelningar direkt knutna till

folkrörelserna. I ett brev från 1932 till deltagare i en fortbildningskurs för ”de kulturella

organisationernas[s]” gymnastikinstruktörer skriver Hans Edgardh och Agne Holmström att

samarbetet ”[p]å ett års tid” lett till utbildandet av ”icke mindre än 500 gymnastikinstruktörer, och

för samtliga dessa organisationer äro nya gymnastiklärarkurser planerade för ytterligare utbildning

av 500 gymnastikledare.”38 Korrespondens tyder också på att kursledarna uppmanades betona

fördelarna med att de folkrörelseanknutna avdelningarna inträdde i Gymnastikförbundet, något

som skulle innebära högre medlemstillväxt.39 En ytterligare förklaring till kontakterna med

folkrörelserna var Holmströms vision om att gymnastiken i sig skulle bli en folkrörelse i egen rätt.

Holmström skrev i årsboken från 1934 att samarbetet med folkrörelserna gett ”chanser att genom

38 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, F5:1, Agne Holmström & Hans Edgardh, ”Brevutkast från

Holmström & Edgardh till gymnastikledare i de kulturella folkrörelserna”, (Stockholm, 26/5, 1931 eller 1932). 39 Fördelarna vilket kan sammanfattas i olika typer av bidrag, prenumeration på SGF officiella organ samt rätt att

avlägga prov för SGF:s olika gymnastikmärken. Se. RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, F5:1, ”P. M. för

ledare av Svenska Gymnastikförbundets gymnastikledarekurser för de kulturella folkrörelserna” (odaterat, 1931).

17

folkets egna organisationer nå fram till nya befolkningslager, som hittills varit svåra att intressera

för gymnastikens kulturarbete”.40 I ett specialnummer tillägnat just gymnastik i J. U. F-bladet från

1931 skrev Agne Holmström:

Den frivilliga gymnastikrörelsen vill skapa en folkrörelse [min kursiv] för folkhälsans höjande.

Under det att f. n. det väsentliga i samhällets hälsovårdsarbete består av botandet av redan utbruten

sjukdom, vill gymnastiken söka väcka individernas och därigenom så småningom hela folkets

intresse för att söka förebygga sjukdom genom att stärka hälsan innan man drabbas av sjukdom.41

Denna folkrörelsevision har inte belysts i tidigare forskning, vilket Jens Ljunggren menar beror på

att gymnastiken använts som ”en fond mot vilken idrottens organisering kan framstå som en

folkrörelse”, vilket hindrar framställningen av gymnastiken som folkrörelse i egen rätt.42 Det är

inte min sak att här bedöma huruvida frivilliggymnastiken var en folkrörelse eller inte, men

folkrörelsevisionen exemplifierar frivilliggymnastikens inkluderande omläggning. Jag vill betona

att existensen av folkrörelsevisionen ytterligare understryker hur 1930-talets gymnaster etablerade

”folket” som sin primära publik. Det ”folk” som avsågs var den svenska befolkningen. Citatet ger

också en fingervisning om hur projektet för ”folkhälsans höjande” skulle åstadkommas, genom

”väckandet” av den enskilde individens intresse för sjukdomsprevention genom gymnastisk

kroppskultur.

Innan Agne Holmström utsågs till generalsekreterare i Svenska Gymnastikförbundet och

utifrån den positionen drev på startandet av Riksföreningen för gymnastikens främjande, var han

situerad i Göteborg och var särskilt aktiv i Lingförbundet där. År 1927 utarbetade Holmström en

minnesskrift för den Lingiad43 som arrangerades av Lingförbundet i Göteborg den 15–22 maj

samma år i syfte att fira 15-årsjubiléet av Lingförbundet grundande och 150-årsminnet av Pehr

Henrik Lings födelse (f. 1776). Som redaktör för minnesskriften författade Holmström själv större

delar av boken och utvecklade bland annat där resonemanget kring det reformarbete som vidtagits

sedan Lingförbundets startande femton år tidigare. Holmström skrev:

Den ledande principen i nydaningsarbetet blev ”Gymnastik åt alla”. Detta slagord visade sig redan

från början vara av en sådan effektivitet, att de djärvaste förväntningar inträffades. Det nya

40 Agne Holmström, ”Den frivilliga gymnastikens samarbete med de kulturella folkrörelserna: Resultat och

framtidsförhoppningar”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande årsbok 1934 (Göteborg 1934), s. 102–103. 41 Agne Holmström, ”Gymnastiken och J. U. F.”, J. U. F.-bladet, Nr. 21, Årg. 11 (Stockholm, 1931), s. 475. 42 Ljunggren (1999), s. 14. 43 Denna Lingiad kan således betraktas som bakgrunden till den Lingiad som Holmström m.fl. arrangerade 1939 i

Stockholm.

18

arbetssättet sökte sig först och främst i upprättande av s. k. allmänna gymnastikavdelningen, till vilka

vem som helst mot billig avgift ägde tillträde. Det blev verkligen något nytt i gymnastiklivet detta,

att man ville intressera alla människor för att gymnastisera för att därigenom förbättra sin hälsa. […]

Det visade sig sålunda med ens, att dessa allmänna avdelningar voro ett ypperligt medel för att hos

allmänheten få fram en fullständig omvärdering av begreppet gymnastik. Dessa avdelningar

ådagalade i praktiken, att gymnastiken var avsedd för alla och kunde utövas av alla och icke som

förut endast av ett fåtal spänstiga.44

Dessa yttranden framhåller en inriktning som jag betecknar som inkluderande. Att

gymnastikrörelsen hade inkluderande ambitioner är viktigt, men som kommer att framgå av

analysen av gymnastikrörelsen kroppskulturella ideal i nästkommande analysdel, var gymnasternas

tal om ett ”alla” betydligt mer exkluderande än vad ordet låter påskina. Agne Holmströms sätt att

skriva i minnesskriften från 1927 påminner starkt om hur företrädarna för Riksföreningen för

gymnastikens främjande uttryckte sig i uppropet från 1934. Detta gör att uppropet bör betraktas

som del av en pågående process, i vilken gymnastikens inkluderande arbete tagit form sedan 1920-

talet. Att Holmström hade en framträdande position i skapandet av denna ’nya’ inriktning framgår

med önskvärd tydlighet.

Riksföreningen för gymnastikens främjande startades vid ett konstituerande sammanträde på

Grand Hotel i Stockholm den 25 november 1933, där stadgarna och styrelsen valdes (se. Bilaga

1).45 I det upprop som publicerades i Riksföreningens första årsbok (1934) förklarades anledningen

till startandet av organisationen på följande sätt:

Den frivilliga gymnastiken är på god väg att bliva en verklig folkrörelse för folkhälsans höjande och

med sitt motto ”Gymnastik åt alla” har den velat giva uttryck åt sin betydelsefulla uppgift att

intressera alla för att genom enkla gymnastiska rörelser och sunda levnadsvanor i övrigt stärka sin

hälsa och öka sin motståndskraft mot sjukdom. Det är av största betydelse att inrikta

hälsovårdsarbetet på positiva åtgärder till förebyggande av sjukdom.46

Huvudmålet var enligt uppropet att bilda en ”ekonomisk stödorganisation” vars uppgift gick ut på

att ”ställa ökade medel till den frivilliga gymnastikens förfogande”. Men anslutningen till SGF:s

motto – ”Gymnastik åt alla” – understryker ett annat mål, som jag menar bättre speglar

Riksföreningens faktiska verksamhet. För organisationens instiftare innebar mottot en högst reell

uppgift som innebar att öppna upp för en allmän massanslutning till den frivilliga gymnastiken.

44 Agne Holmström, Lingförbundets minnesskrift vid Lingiaden i Göteborg 1927 till 150-årsminnet av P. H. Ling och

Lingförbundets 15-årsjubeleum (Göteborg, 1927), s. 25. 45 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:1, Agne, Holmström, ”Protokoll fört vid konstituerande

sammanträde lördagen den 25.11. 1933 å Grand Hotel, Stockholm” (25/11 1933). 46 ”Upprop”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande årsbok 1934 (Göteborg, 1934), s. 7.

19

Men detta var endast ett delmål på vägen mot Riksföreningens slutgiltiga mål: Att eliminera

sjukdom från samhällskroppen. Detta skulle uppnås genom att ”intressera alla” att ”stärka sin

hälsa” genom ”enkla gymnastiska rörelser och sunda levnadsvanor”. För att åstadkomma detta tog

Riksföreningen formen av ett slags upplysningsverksamhet.47

Den position Riksföreningen talade utifrån innebar ett slags uppgörelse med

linggymnastikens förflutna. Denna uppgörelse är viktig för att illustrera den inkluderande

omläggningen av gymnastikrörelsens mål och syften, en omläggning som kommer till uttryck i

yttrandena ovan och Riksföreningens upprop. Agne Holmström utvecklade i en artikel i

Riksföreningens årsbok från 1934 en förklaringsmodell till varför Svenska Gymnastikförbundet

växt från 8000 till 110. 000 medlemmar på 15 år. Han menar där att det sena 1800-talets

gymnastikrörelse hade ”stelnat till under allt för starkt inflytande [från det militära]” vilket

inneburit att den fått en ”mer och mer likhet med sådan drill och exercis, som ingalunda är

gymnastikens anda och mening.” Holmström menade att gymnastiken skulle vara något annat än

den ”stereotyp[a] ställningsgymnastik […] som […] lade grunden till det envisa och orättvisa ryktet

om ”den svenska gymnastikens tråkighet”. Detta var, som kommer att framgå nedan, ett viktigt

inslag i den utåtriktade propagandan. Enligt Holmström var den gymnastiska metodik som

utarbetades under tidigt 1800-tal och från början utformats för unga män (”ynglingar i 20-års

åldern”) obsolet. Obsolet därför att den militärt anstrukna ställningsgymnastiken inte passade de

”nya” befolkningsgrupper som det ”alla” i Gymnastikförbundets motto beskrev. Det vill säga de

”flickor, pojkar, kvinnor och äldre män som efter hand började utöva gymnastiken” och då på

frivillig basis. Yttrandet ringar in betydelsen av det medborgerliga i gymnastikens

medborgarskapande projekt. Genom att utrycka vilja till inkludering av flera befolkningskategorier

tilltalades därmed inte längre bara den unga, manliga delen av befolkningen, de blivande

militärerna. Att individen utövade gymnastik av fri vilja, inte för att hen var tvingad till det (som i

skolan och på regementet) var själva grundpelaren i Svenska Gymnastikförbundets

47 Det kan tyckas märkligt, att Riksföreningen alls behövde startas, eftersom det sedan 1904 fanns en nationell

organisation för den frivilliga gymnastiken: Svenska Gymnastikförbundet. Det huvudsakliga argumentet för

Riksföreningens startande, vilket diskuteras nedan, var att gymnastikrörelsen behövde ett organ samlande av

ekonomiska resurser eftersom rörelsen vuxit snabbt på kort tid och inte kunde finansieras med hjälp av de statliga

medel som fanns att tillgå. Anledningen till att den blev mer av en upplysningsverksamhet var valet av årsboken som

medium och sättet på vilken den kom att utarbetas enligt premisser som uppställdes i diskussionen mellan

generaldirektör och redaktör Holmström och de lokala gymnastikförbunden som helt enkelt ville ha det på det sättet.

Den sortens innehåll föreställdes sälja bättre, vilket på sikt skulle ge ekonomisk avkastning för att uppfylla målen för

den ekonomiska stödorganisationen.

20

reformverksamhet. Utan frivilliga utövare, ingen frivillig gymnastikrörelse. Därför tvingades

gymnastiken till ett slags förnyelse där det blev viktigt att möta de möjliga frivilligutövarnas

förväntningar på samtidigt som ”de Lingska principerna” för gymnastiken bibehölls. Som

Holmström uttryckte det: ”[N]är det gällde att skapa ett intresse för frivilligt deltagande i

gymnastiken var det av dess större vikt, att de olika kategorierna frivilliga gymnaster allesammans

fingo speciellt för dem så anpassad gymnastik, att de verkligen kunde trivas i gymnastiksalarna.”

Men som jag kommer att visa var detta frivilliga deltagande mindre frivilligt än vad yttrandena

låter påskina. Detta på grund av att enskilda individers aktiva deltagande i gymnastiska aktiviteter

framställdes som en medborgerlig plikt och skyldighet, vilket kopplades till befolkningens

biologiska sammansättning och nationens välmående.48

När Svenska Gymnastikförbundets dåvarande ordförande – Kapten Hans Edgardh – 1936

deltog i ett radiosamtal intog han samma position för en ’reformert’ och inkluderande

gymnastikrörelse som Holmström, men utvecklade resonemanget något. Edgardh framhöll

linggymnastikens internationella ”segertåg” och menade att de gymnastikuppvisningar som

genomfördes under 1870- och 1880-talen ”väckte en oerhörd uppmärksamhet därute på grund av

gymnasternas harmoniska kroppsutveckling och deras stora gymnastiska färdigheter”. För Edgardh

var det som gav gymnastikuppvisningen kvaliteter som medium för gymnastikpropaganda i första

hand gymnasternas kroppsliga estetik i kombination med deras tekniska skicklighet i utförandet av

rörelser. Detta var uppvisningar av ”utomordentligt spänstiga elitgymnaster” och på grund av den

uppmärksamhet de fick ”koncentrerades gymanstikarbetet […] på skapandet av dylika

elitgymnaster, som för hela världen kunde vittna om det Lingska systemets förträfflighet.”

Internationell uppmärksamhet av det Lingska systemets storhet bör förstås tolkas som någonting

positivt ur gymnasternas perspektiv. Men Edgardh kontrasterade det sena 1800-talets

gymnastikrörelse mot Svenska Gymnastikförbundets ’samtida’ arbete.

”[I] hemlandet koncentrerade[s] gymanstikarbetet just på skapandet av dylika elitgymnaster, som för

hela världen kunde vittna om det Lingska systemets förträfflighet. Men man förleddes härigenom att

alltför mycket ägna tid och arbete åt att skapa ’gymnaster, att skapa elitgymnaster’, och man fick inte

48 Agne Holmström, ”Från 8. 000 – 110. 000 medlemmar på 15 år. En skildring av 15 års arbete inom frivillig

gymnastik, som skapat förutsättningar för dess utveckling till en folkrörelse för folkhälsans höjande, Riksföreningens

för Gymnastikens Främjande Årsbok 1934 (Göteborg, 1934), s. 18, 24–26.

21

så mycket tid övrig åt det, som nu är huvuduppgiften […] nämligen att utbreda gymnastiken till så

många som möjligt.”49

Edgardh betonade sedan (liksom Holmström) att målet sedan ”omläggningen av vår [Svenska

Gymnastikförbundets] verksamhet” hade varit ”Gymnastik åt alla”. Enligt Edgardh hade

gymnastikrörelsen en bit in på 1900-talets fått en folkligare, mer inkluderande inriktning som

därigenom skilde sig från det sena 1800-talets fokus på elitgymnasters utövande.50

Paradoxalt nog hade 30-talsgymnasternas kritik mot det sena 1800-talets elitgymnastik

bakgrund i den kritik som under det sena 1800-talet riktades mot frivilliggymnastiken av aktörer

på statsburna GCI. De privata, frivilliga initiativen till kroppsrörelse, som inbegriper både

frivilliggymnastiken och den allmänna idrotten, betraktades som hot mot linggymnastikens

hegemoni. Ljunggren skriver att ”kritiken handlade […] om att gymnastikuppvisningarna, och i

ännu högre grad sporten, prioriterade individuell tävling och eliter framför den stora massan”.

Dessutom kritiserades frivilliggymnastikens primära medium, gymnastikuppvisningen, för att

betona individen och det spektakulära ”istället för det nyttiga”.51 Ljunggren skriver att GCI-kritiken

mot frivilliggymnastiken fortsatte åtminstone fram till 1912, då ”[d]et gamla GCI-gardet trädde

tillbaka och yngre krafter tog vid”. Men analysen ovan visar att arvet efter detta garde dock verkar

ha levt kvar och absorberats av frivilliggymnasterna själva.52

De kritiska GCI-aktörernas kritik mot sport och frivilliggymnastik kan spåras till ett djupare,

ideologiskt plan. Ljunggren skriver att ”kampen på tävlingsbanan tycktes förstärka den moderna

civilisationens bördor och ytterligare stressa människor” då den moderna tiden uppfattades som

”allmänt nervös”. Denna uppfattning delades av tidens idrottskritiska läkaropinion och utmynnade

i antagandet att tävlingselementet i sig var skadligt för den enskilde individen och samhället i

stort.53Attribut som kopplades till sporten, så som ”[r]ekordjakten, specialiseringen och förkärleken

för kvantifierbara resultat, individuella prestationer, målrationella träningsmetoder osv.”, är också

utmärkande egenskaper för det moderna, industrialiserade samhället. Enligt Ljunggren projicerade

sekelskiftetsgymnasterna sin kritik mot det moderna samhället på frivilliggymnastiken och

49 Hans Edgardh, ”Andlig och kroppslig hälsa: Ett radiosamtal om fritidens användning” i Svensk idrott: svenska

gymnastik och idrottsföreningars riksförbunds officiella organ, Nr. 18, Årg. 8 (29/4, 1936), s. 184. 50 Edgardh (29/4, 1936), s. 184–185. 51 Ljunggren (1999), s. 186. 52 Ljunggren, (1999), s. 187. 53 Ljunggren, (1999), s. 187.

22

tävlingsidrotten.54 Edgardhs och Holmströms kritik mot ”elitgymnaster” visar att

frivilliggymnastiken under 1930-talet hade absorberat den kritik som tidigare riktats mot rörelsen

och nu själva använde den för att ge riktning åt den samtida inkluderande inriktningen.

Själva sportmotståndet verkar dock ha urholkats något över tid och var som Lindroth skriver

”måttfull men bitande”.55 Det finns exempel i Riksföreningens årsbok på författare som

argumenterade för att all kroppsrörelse var av godo, så länge den blev av.56 Men det finns exempel

på kvarvarande sportkritik som byggde vidare på vad Lindroth menar var en intressekonflikt mellan

sport och gymnastik, en oro för att sporten skulle konkurrera ut och hindra gymnastiken från att

inkludera allmänheten i sitt folkhälsoprojekt.57 Kritikens innehåll skildrades humoristiskt i en

seriebild i Stockholmstidningen (3/3, 1939) där läsaren förväntades skratta åt en spjutkastares

asymmetriska och specialiserade kroppstyp, medan en gymnasts symmetriska kroppsform

framställdes som ideal. (se. Bilaga 3.) Mer om det symmetriska kroppsidealet nedan. Justus

Elgeskog58 förklarade i Riksföreningens årsbok från 1935 att gymnastikens akuta problem i

samtiden var ”de stora massorna […] i de djupa folklagren – arbetare, bönder, kontorsfolk m. fl. –

stå […] i stort sätt fullständigt oberörda av den gymniska tanken”.59 Ordet ”gymniska” efter

substantivet ”gymn” lanserades i Gymniska Förbundets60 tidskrift Gymn 1928. Ordet ”Gymn”

innebar där en ”sund, harmonisk, livsduglig och handlingskraftig karaktärsfast, god och ädel

54 Ljunggren, (1999), s. 196. 55 Lindroth (1987), s. 136. 56 Exempelvis gjorde Josua Tillgren (marinläkare och medlem i IOGT) ingen värdemässig åtskillnad mellan

gymnastik och tävlingsidrott. Han menade att media exponerade ”[m]axprestationerna” av individer i ”reklamåldern”

(20–30-årsåldern), vilket både kunde inspirera till och avskräcka publiker från kroppskulturella aktiviteter. Men givet

åldrandets problem (alltså de sjukdomar som åldrandet medförde) fanns inte rum att aktivt göra värdemässig skillnad

mellan olika aktiviteter. Tillgren refererade till både base-ball, fotboll och tillochmed bilsport, som potentiella

aktiviteter att föredra framför overksamhet. Se. Josua Tillgren, ”Åldrandets problem”, Riksföreningens för

Gymnastikens Främjande årsbok 1936 (Göteborg, 1936), s. 50. 57 Sporten sågs som ett medel till fysisk fostran, inte ett mål, vilket ledde till oro för att individens idrottsutövande

skulle upphöra med tävlandet. Lindroth (1987), s. 82–83, särskilt 136–137, 140–141. Samt: Lindroth (2004), s. 33,

199–208, 237–242. 58 Justus Elgeskog (1884–1975) var folkhögskollärare och Riksledare för NTO 1914–1927. Se.

Nationalencyklopedin, Justus Elgeskog. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/justus-elgeskog [hämtad

2017-04-18]. 59 Justus Elgeskog, ”Rationell livsföring: Ett problem för dagen”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande

Årsbok 1936 (Göteborg, 1935), s. 285–286. 60 Gymniska Förbundet var en organisation som huvudsakligen existerade genom utgivandet av en tidskrift, Gymn,

vars syfte initialt var att sprida kroppskulturens positiva effekter till en bredare publik. Organisationen lades ned

1932 efter att under de sista åren ha utvecklats till att bli rasbiologiskt och nationalsocialistiskt anstruken och dess

företrädare startade 1934 Samfundet Manhem. Se. Lena Berggren, Blodets renhet: En historisk studie av svensk

antisemitism (Stockholm, 2014), s. 212–214.

23

människa (=gymn)”. Ordet beskrev alltså ett det människoideal som linggymnastiken ansågs

skapa.61

Elgeskog menade att de stora massorna drogs till sporter som boxning, fotboll och ”i bästa

fall” allmän idrott, istället för till gymnastiken.62 Anledningen till detta var att gymnastiken inte

tilltalade publikernas känslor på samma sätt som sporten. Till skillnad mot fotbollsmatchen som

”bjuder på dramatisk spänning” var gymnastiken ”en smula skolmästaraktig, d. v. s. tråkig”.63 Trots

detta framhöll Elgeskog gymnastikens betydelse för folkhälsan. I motsats till andra

kroppskulturella företeelser menade Elgeskog att gymnastiken handlade om ”rationell livsföring”,

alltså att den avsåg alla de faktorer som ansågs påverka hälsan (”mat, dryck, kläder, sol, luft,

vatten”).64 Han underströk visionen om och nödvändigheten av att gymnastiken skulle bli ett

”livsbehov och en vardagsvana för varje medborgare” och han framhöll gymnastikens

”folkhygieniska betydelse”.65

Startandet av Riksföreningen för gymnastikens främjande skall alltså ses mot bakgrund av

en inkluderande omläggning av frivilliggymnastikens mål under Agne Holmströms ledning.

Omläggningen innebar att ”folket” lanserades som gymnastikens primära publik och att

”folkhälsans höjande” introducerades som gymnastikens primära målsättning. Men startandet av

Riksföreningen gick inte helt friktionsfritt då gymnastikens företrädare var oense om hur de nya

uppgifterna skulle lösas.

Konfidentiella förslag, bifall och protester

Det tidigaste material som jag har funnit rörande Riksföreningen är några brev till Svenska

Gymnastikförbundet där några av dess distriktsförbund står som avsändare. Av allt att döma var

dessa brev remissvar på ett cirkulär som Svenska Gymnastikförbundet tidigare sänt ut. Utifrån

remissvaren kan cirkulärets innehåll rekonstrueras och analyseras för att belysa de överväganden

som ledde fram till startandet av organisationen. Ett av dessa remissvar utgjordes av ett utdrag av

ett protokoll som förts vid Göteborgs Gymnastikförbunds sammanträde den 15 september 1933.

Där klargjordes att styrelsen:

61 Se. Carl-Ernfrid Carlberg, ”Under det gymniska tecknet”, Gymn 1928:1 (Stockholm, 1928), s. 4. 62 Elgeskog (1935), s. 285. 63 Elgeskog, (1935), s. 290. 64 Elgeskog, (1935), s. 287. 65 Elgeskog, 1935), s. 291.

24

[B]eslöt göra ett sympatiuttalande för det från Svenska Gymnastikförbundet ingivna, av dess

ombudsman utarbetade förslaget rörande ekonomisk stödorganisation för den frivilliga gymnastiken

samt giva detsamma sitt kraftiga stöd.66

Även Hallands Gymnastikförbund gav ett bifallande svar till förslaget om startandet av en

ekonomisk stödorganisation.67 Ett annat brev kom från Gotlands Gymnastikförbund och var

undertecknat i Visby den 19 oktober 1933. Av detta brev framgår att Gotlands Gymnastikförbund

tagit emot ”det konfidentiellt överlämnade förslaget till en ekonomisk stödorganisation”, tagit det

under prövning och bestämt sig för att ”medverka till realiserandet av tanken på bildandet av

Nationalföreningen för gymnastikens främjande.”68

Upplands Gymnastikförbunds styrelse skickades ett betydligt utförligare remissvar där

upplänningarna lämnade några synpunkter på vad som kan tolkas vara ett yttrande i förslaget om

en årsbok, knuten till den ekonomiska stödorganisationen. Upplands Gymnastikförbund skrev:

Denna vill man ju skall träffa icke blott fackgymnaster och aktiva gymnaster utan så stor och bred

publik som möjligt. Därföre är det nog önskvärt att den innehåller något för denna publik även mer

lättsmält och roligt – således icke uteslutande statistik och propagandaartiklar – gärna även lite

gymnastisk humor i ord och bild.69

Vad upplandsgymnasterna vidare efterfrågade var att årsboken vid sida om publikvänligare text-

och bildmaterial skulle innehålla ”djupare, värdefulla artiklar inom hela området för den fysiska

kulturen” och även behandla ”sammanhängande spörsmål inom vetenskap och konst. – något à la

en del artiklar i den numera avsomnade tidskriften ’Gymn’.”70 De underströk därefter att ”[p]å en

värdefull årsbok vilar nämligen till största delen hela stödorganisationen”.71 Flera av

lokalföreningarna ställde sig alltså positiva till ett förslag om startandet av en ekonomisk

stödorganisation för gymnastikrörelsen. För mina syften är det intressant att notera att

upplänningarna också gav förslag på möjliga tekniker för att nå en sådan publik, förslag som även

ger en fingervisning om gymnasternas föreställningar om den grupp som avses med ”bred publik”.

66 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, ”Brev från Göteborgs Gymnastikförbund till Svenska

Gymnastikförbundet” (15/9 1933). 67 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, ”Brev från Hallands Gymnastikförbund till Svenska

Gymnastikförbundet” (18/12 1933). 68 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, G. W. Törngren, ”Brev från Gotlands gymnastikförbund till

Svenska Gymnastikförbundet” (19/10 1933). 69 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, Hjalmar Ekstedt, ”Brev från Upplands Gymnastikförbund

till Svenska Gymnastikförbundet” (12/10 1933). 70 Även här återkommer referenserna till Gymn. 71 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, Hjalmar Ekstedt, ”Brev från Upplands Gymnastikförbund

till Svenska Gymnastikförbundet” (12/10 1933).

25

Idealt sett skulle årsboken vara upplysande, men samtidigt underhållande och rikta sig till båda

sidor av ett föreställt publikspektrum för att på så vis inkludera så många som möjligt. Men alla

lokala Gymnastikförbund var emellertid inte överens om att en ekonomisk stödförening var av

godo.

I svarsbrevet från Västerbottens Gymnastikförbund kan läsas att västerbottningarna ”väl

inser behovet av en ekonomisk stödorganisation” inför ”hotet om ytterligare beskärning av

statsmakternas anslag” men att de ändå ställde sig tveksamma till SGF förslag – just på grund av

propån om en årsbok. De skrev:

Styrelsen anser det föga lyckligt att till raden av årsböcker lägga ännu en med ett speciellt innehåll.

Då man måste räkna med i huvudsak samma köpare/medlemmar/ som Turistföreningen och

Skidfrämjandet, torde det erbjuda vissa svårigheter att placera så många årsböcker, att vinsten står i

rimlig proportion till arbetet. […] Styrelsen anser sig därför ej kunna yrka bifall till det föreliggande

förslaget om ekonomisk stödorganisation.72

Det största problemet med en årsbok vore enligt västerbottningarnas synsätt att tvingas konkurrera

med redan existerande årsböcker inom samma genre. Marknaden för årsböcker på området tänktes

redan varit mättad. I anslutning till detta problem yttrades ingen annan lösning, än att helt motsätta

sig Svenska Gymnastikförbundets förslag. Det är sant att både Svenska Turistföreningen73 och

Skidfrämjandet74 hade årsböcker, vilka hade utkommit årligen sedan 1885 respektive 1893. Ett

stickprov i både STF:s, Skidfrämjandets och Riksföreningen för Gymnastikens Främjandes

årsskrift/böcker för året 1934 visar att böckerna är mycket lika varandra, både till både form och

innehåll även om de givetvis behandlar delvis olika ämnen. Skillnaden är att Gymnastikfrämjandets

bok genomgående och explicit tematiserar kring ”hälsa”, vilket de andra böckerna inte gör.75

Örebro Läns Gymnastikförbund varken biföll eller motsatte sig det inkomna förslaget. Vid

pennan, eller i det här fallet – vid skrivmaskinen – satt Kapten Sam Adrian som tillsammans med

72 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, ”Brev från Västerbottens Gymnastikförbund till Svenska

Gymnastikförbundet” (1/10 1933). 73 Svenska Turistföreningen startades 1885. Sedan starten fram till 2013 utgav föreningen Svenska Turistföreningens

årsskrift. Se. Nationalencyklopedin, sökord ”Svenska Turistföreningen”,

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/svenska-turistföreningen (hämtad 2017-01-24). 74 Skidfrämjandet (ibland Föreningen för Skidlöpningens främjande) bildades 1892 i syfte att just främja skidsport.

Sedan även andra utomhusgrenar tagits upp av organisationen ändrades namnet 1938 till Skid- och

friluftsfrämjandet. Från 1975 har namnet ändrats till Friluftsfrämjandet. Årsboken som åsyftas i citatet ovan hette På

Skidor och utgavs mellan 1893–1975. Se. Nationalencyklopedin, sökord ”Friluftsfrämjandet”,

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/friluftsfr%C3% [hämtad 2017-01-24]. 75 Se. Svenska Turistföreningens årsskrift (Stockholm, 1934); På skidor (Stockholm, 1934); Riksföreningens för

Gymnastikens Främjande Årsbok (Stockholm, 1934).

26

sin hustru Greta Adrian (f. Borg) chefade över Arbetarnas Gymnastikförening i Örebro. AGF hade

startats 1917 av skofabriksarbetare och hade under makarna Adrians ledning utvecklat en särprägel

genom tydligt fokus på mer avancerade gymnastikövningar inte sällan med räck och barr – den

tyska Turnens signaturgymnastikredskap. Inte minst på grund av detta har jag anledning att

återkomma till AGF nedan, då makarna Adrian (särskilt Greta) motsatte sig Agne Holmströms

likriktningsprogram inför Lingiaden 1939.76 Men i fråga om förslaget om en ”ekonomisk

garantiförening”77 ställde sig örebroarna positiva. Här framkommer det i en mening att det

konfidentiella cirkulär som utgått, förutom förslaget om ett slags stödorganisation med tillhörande

årsbok även lämnade en rad ”riktlinjer för föreningens organisation och verksamhet.” 78 Citatet

nedan visar hur också Adrian och örebrogymnasterna förordade ett populärt anslag, där innehållet

anpassades efter de föreställda publikernas förväntningar på publikationen. Adrian skrev:

Styrelsen anser att föreningens fortsatta existens är helt beroende på beskaffenheten av den utgivna

årsboken. För den skull bör densamma redan från första framträdandet föreligga i sådant skick

beträffande utstyrsel och innehåll att den framgångsrikt kan upptaga tävlan mot andra dylika

publikationer. Styrelsen instämmer till fullo med vad som överst å sidan 8 anföres beträffande

fordringarna på bokens kvalitet, men anser att den därefter följande innehållsförteckningen är av den

art att den ingalunda kan anses uppfylla även blygsamma fordringar på kulturell standard och

allmänintresse. Styrelsen får därför bestämt tillstyrka en fullständig omläggning av bokens

innehåll.79

Sammanfattningsvis. Analysen av de diskussioner som föregick startandet av Riksföreningen för

gymnastikens främjande visar att aktörerna som stod bakom förslaget om en ekonomisk stöd- eller

garantiorganisation avsåg engagera de regionala gymnastikförbunden i frågan. Kunde de lokala

förbunden påverkas och engagera sina medlemmar till att sprida budskapet och i sin tur rekrytera

nya medlemmar skulle gymnastiken nå den bredare publik som ”folket” utgjorde. De lokala

förbund som ställde sig kritiska mot organisationsstartandet var inte i första hand kritiska mot

Riksföreningen per se, utan mot idén om och det planerade utförandet av dess årsbok. Det

halvhjärtade stödet handlade både om formen, alltså konkurrensen med andra årsböcker, och om

innehållet, det vill säga att årsboken (på idéstadiet) inte tyckte ha ett tillräckligt populärt tilltal.

76 Lindroth (2004), s. 173–177. 77 Detta ord förekommer endast i detta svarsbrev. 78 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, Sam, Adrian, ”Brev från Örebro Läns Gymnastikförbund

till Svenska Gymnastikförbundet” (24/9, 1933). 79 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, Sam, Adrian, ”Brev från Örebro Läns Gymnastikförbund

till Svenska Gymnastikförbundet” (24/9, 1933).

27

När Riksföreningen för gymnastikens främjande officiellt startades vid ett konstituerande

sammanträde den 25 november 1933 stod organisationen alltså inför problemet om bristande stöd

från de egna leden, ett stöd som behövdes för att organisationen skulle lyckas med de initiala

målsättningarna. Frågan är hur den nystartade Riksföreningen bemötte denna kritik? För att besvara

den frågan skall jag rikta uppmärksamheten mot en föreläsning som hölls under våren 1934. Denna

kan ses som ett svar på kritiken mot Riksföreningen och dess årsbok.

Riksföreningen slår tillbaka

Den 3 mars 1934 hölls ett föredrag i Malmö av företrädare från Riksföreningen för gymnastikens

främjande inför Malmö Gymnastikförbund.80

Föredragspunkterna inleddes med rubriken och talespunkten ”Riksföreningens tillkomst en

logisk följd av utvecklingen” varefter årtalen 1918, 1933 och 1930–33 nämndes. Dessa nedslag på

en kronologisk tidsaxel symboliserade en kvantitativ utvecklingskurva, utan tvivel Svenska

Gymnastikförbundets, där medlemsökningen skall ha gått från 8 000 (1918) till 110. 000 (1933).

Det sista ledet, 1930–1933, visade på en explosionsartad ökning från 59 000 till 110 000.

Inledningen avsåg tvivelsutan inge publiken med en känsla av stolthet och förundran för

gymnastikens samtida uträttande och tilltagande kraft. Därefter yttrades att ”[d]e tryckta tiderna

omöjliggöra så förhöjda anslag”. Innebörden i yttrandet var att rörelsens fortsatta tillväxt hotades

på ekonomiska grunder.81 ”Pengar”, hade det visat sig, spelade stor roll för ”utvecklingen” av

frivilliggymnastiken till ”en verklig folkrörelse”. Hur skulle den annars kunna anordna

gymnastikläger, säkra gymnastiksalar och utbilda gymnastikdirektörer?82

Frågor om de ekonomiska förutsättningarna för bedrivandet av gymnastiska verksamheterna

var onekligen centrala för föredraget i Malmö. I föredragspunkterna poängterades att ”Pengar

80 De källor som påträffats från detta föredrag är ett tre sidor långt maskinskrivet utkast innehållande några fetstilade

och understrukna talepunkter. Dessutom har jag påträffat ett 6 sidor långt maskinskrivet talutkast som passar väl

samman med talepunkterna, även om det inte går att fastställa hur de hänger ihop. Manuskriptet är inte rubriksatt,

och det är möjligt att det är fråga om ett tal som skulle hållas, inte bara i Malmö utan på flera platser runt om i landet.

Jag använder båda dokumenten i analysen, då de kompletterar varandra på ett bra sätt. Under talepunkterna står

skrivet en eller några meningar, vilka jag tolkar var tänkta som ett slags stödanteckningar för föreläsaren. I några fall

kan anteckningarna betraktas som ganska ofullständiga, särskilt som konjunktioner förkortats eller helt uteslutits.

Men tillsammans med manuskriptet kan jag ändå rekonstruera föreläsningens ansats, och göra analytiska poänger

beträffande de förväntningar som initialt artikulerades av Riksföreningen för Gymnastikens Främjandes företrädare. 81 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:2, ”Riksföreningen för Gymnastikens Främjande: Föredrag i

Malmö Gymnastikförbund den 3.3.1934” (Malmö, 3/3, 1934). 82 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3, ”Talmanuskript: Riksföreningen för Gymnastikens

Främjande” (okänt datum och årtal), s. 1–2.

28

måste skaffas” varefter den retoriska frågan ”Hur?” ställdes. Svaret på den frågan var att

gymnasterna skulle betrakta Turistföreningen (STF) som en ”vägvisare”, då denna sägs ha haft

”600. 000 i årlig inkomst”, bland annat genom försäljningen av dess årsbok. Det handlade således

om att försöka rida på den våg av allmänt intresse för kroppsrörelse och friluftsliv som gymnasterna

uppfattade i samtiden och således framställa den egna verksamheten så att den korresponderade

med STF:s förmodade framgångskoncept. Av föreläsningspunkterna framgår detta tydligt genom

att en parafraserad version av STF:s motto – ”Lär känna ditt land” – följdes satsen ”Gör dig själv

o. ditt folk friskare”. Att medvetet försöka förknippa gymnastikrörelsen med Turistföreningen var

ett sätt att bemöta den kritik som inkom i svarsbreven, där ju startandet av Riksföreningen

ifrågasattes på grund av dess påtagliga likhet med STF.

Som för att knyta an till dessa ifrågasättanden diskuterades under den efterföljande punkten,

”Kunskap om vårt arbete förutsättning för stöd”, Riksföreningens årsbok. Föreläsningspunkterna

nämner inte mycket om detta, men anger årsbokens uppgift: ”Årsboken visar vår rörelse, dess

arbete, dess resultat vad den vill uträtta.” 83 För vilka publiker skulle detta visas? Talmanuskriptet

är tydligare med de publika förväntningarna och skriver ”[v]i tro åtminstone själva, att det kan bli

av värde om vi varje år kunna i vår årsskrift, lämna allmänheten en skildring i ord och bild av det

arbete som våra trogna medarbetare ute i bygderna uträtta.” Yttrandet upprättar därmed explicit

”allmänheten” som årsbokens primära publik.84

Bortsett från det ovan, diskuterade varken föreläsningspunkterna eller talmanuskriptet

årsboken i vidare mening. En föreläsningspunkt syftade till att förklara ”[o]rsakerna till

gymnastikens sensationella utveckling”. Här menade föredragshållaren att ett ”decenniers

propaganda” i kombination med ett tilltagande ”idrottsintresse[t] har skapat väldiga

utvecklingsmöjligheter och att ”[t]idsanda och kulturutvecklings arbeta oss i händerna.” Detta

yttrande var ett försök att övertyga och entusiasmera åhörarna till deltagande i

propagandaprojektet. Det kan också tolkas som legitimerande, då det fastslår att

gymnastikpropagandan hade effekt på gymnastikrörelsens tillväxt samt, och det här är viktigt, att

rörelsen just för tillfället befann sig i en tid där de föreställda publikerna var särskilt

83 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:2, ”Riksföreningen för Gymnastikens Främjande: Föredrag i

Malmö Gymnastikförbund den 3.3.1934”. 84 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3,”Talmanuskript: Riksföreningen för Gymnastikens

Främjande” (okänt datum och årtal), s. 3–4.

29

påverkningsbara. Tiden liksom var öppen och mogen för den typ av propagandaverksamhet som

Riksföreningen avsåg utföra.85 Men samtidigt motsäger manuskriptet delvis denna beskrivning

genom att ta upp problemet om hur gymnastiken inte hade den ”dragningskraften på ungdomen

och den stora allmänheten som idrotten med sina tävlingar, sina rekord och sina sensationer inför

10. 000-tals åskådare”. Till skillnad mot tävlingsidrotten hade gymnastiken det uttalade ideologiska

målet om att ”uträtta en gärning av värde för land och folk”. Manuskriptet visar på föreställningen

att gymnastikens svårigheter att engagera de föreställda publikerna (folket, allmänheten) tänktes

bero på att publikerna inte var tillräckligt upplysta om ”resultat[en] av vårt praktiska

hälsovårdsarbete”. Riksföreningen menade att årsboken skulle göra dessa resultat kända hos ”den

stora allmänheten och vi tro och hoppas att sådant skall ytterligare kunna öka den stora sympati,

varmed hela vår rörelse f.n. bemötes av alla dem, som komma i kontakt med vårt arbete ute på

fältet”.86

I ett inledningsanförande vid SGF:s distriktssekreterare-möte sökte Holmström övertyga

åhörarna om Riksföreningens årsbok och poängterade att den vid sidan om det ekonomiska syftet

”skall bliva värdefull för oss även som ren propaganda”. Han menade att:

trots all kritik jag från visst håll fått från visst håll för den planerade uppläggningen av årsboken –

ansett det var så viktigt att den första årsboken skall ge en bild, en levande bild av vår nuvarande

verksamhet. Den skall vara ett visitkort till den stora allmänheten, se här, läs vad det är vi uträtta och

se om inte det arbetet, som här förrättas […] kan vara värt ert understöd av 5 kr. pr. år.87

Yttrandet visar att årsbokens uppgift i Riksföreningens ekonomiska verksamhet skulle uppfyllas

genom dess funktion som upplysnings- och propagandamedium. Förväntningen på årsboken var

att den skulle väcka ’folkets’ intresse och sympati för gymnasternas hälsoarbete och därför vilja

bidra ekonomiskt till detta. Propagandasyftet kan därmed beskrivas som samtidigt mål och medel

för främjandet av gymnastisk kroppskultur. Holmström fortsatte anförandet enligt följande:

85 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:2, ”Riksföreningen för Gymnastikens Främjande: Föredrag i

Malmö Gymnastikförbund den 3.3.1934”. 86 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3, ”Talmanuskript: Riksföreningen för Gymnastikens

Främjande” (okänt datum och årtal), s. 4. 87 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3, Agne, Holmström, ”Riksföreningens organisation och

arbetsuppgifter: Inledningsanförande vid Svenska Gymnastikförbundets 3:e distriktssekreterare-möte den 21.1.1934”

(Stockholm, 21/1, 1934), s. 7.

30

[nu] mer än någonsin är det nödvändigt, att vi verkligen gå in för den här saken [Riksföreningens

årsbok] som är en stor sak, en verklig nationell uppgift av allra största betydelse. Först då få vi den

riktiga entusiasmen, först då kunna vi tala för vår sak, att den vi talar med inte kan med att säga nej.88

Detta yttrande avsåg, precis som de som analyserades ovan, att entusiasmera och övertyga de egna

leden och legitimera startandet av Riksföreningen och dess årsbok mot bakgrund av den kritik som

inkommit genom svarsbreven. Jag menar att citatet effektivt framhävde att syftet med årsboken var

att ’övertyga’ de föreställda publikerna om gymnastikens nationella betydelse. Holmström

påpekade att de svenska gymnasterna hade att dra lärdom av hur gymnastiken i andra länder (”se

på Sokol i Tjeckoslovakiet, se på den tyska turnen) hade ”byggt på nationalkänslorna –

gymnastiken har blivit en nationell sak på ett helt annat sätt än här i Sverige”. Det han särskilt tog

fasta på var att dessa rörelser var endräktiga i det att ”varje medlem offra något litet […] till den

gemensamma organisationen”. Detta förklarar varför det var viktigt att först intressera

distriktsförbunden i frågan. Föreläsningspunkterna från föreläsningen i Malmö argumenterade för

att ”[v]arje spridd bok” var propaganda för resp. förenings verksamhet”, något som förmodat skulle

locka ombuden till försäljning.89 Att enrollera sig som ombud för försäljningen av gymnastikens

primära propagandamedium framställdes därmed som en plikt- och skyldighet mot hela

gymnastikrörelsen, och i förlängningen mot det svenska folket och nationen.

Holmström underströk vidare i anslutning till de internationella inspirationskällorna att

svenskarna hade något de andra länderna inte hade, nämligen ”vår svenska Lingska gymnastik,

som är deras betydligt överlägsen som ett medel för ett verkligt folkhygiensiskt

uppfostringsarbete”. Varför linggymnastiken ansågs överlägsen diskuteras i nästa analysdel, men

det är viktigt att notera hur Holmströms yttrande artikulerade föreställningen om att

88 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3, Agne, Holmström, ”Riksföreningens organisation och

arbetsuppgifter: Inledningsanförande vid Svenska Gymnastikförbundets 3:e distriktssekreterare-möte den 21.1.1934”

(Stockholm, 21/1, 1934), s. 11. 89 Föredragsutkastet avslutades uppmanande på följande sätt: ”Nu förvänta vi också, att Skånes gymnaster gå i

spetsen för det ekonomiska fälttåg, som vi nu startat, och där vi behöva all den entusiasm, all den initiativkraft, som

våra gymnaster var för sig och tillsammans besitta. Här kan varje gymnast dra sitt strå till stacken. Varje gymnast

bland bekanta o. bekantas bekanta en eller flera aspiranter. England expects every man to his duty. R.F. d: o. Kan

Turistföreningen skaffa 600. 000 så skola väl inte gymnastikens entusiaster vara sämre”. Se. RA, Svenska

Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:2, ”Riksföreningen för Gymnastikens Främjande: Föredrag i Malmö

Gymnastikförbund den 3.3.1934”.

31

Riksföreningens och den frivilliga gymnastikens propagandaarbete var del av ett mycket större,

nationellt anstruket projekt.90

Sammanfattningsvis. Denna genomgång av yttranden från Riksföreningens företrädare har

gett inblick i de interna kommunikationerna i ett inledande skede av Riksföreningen existens, när

det fortfarande var angeläget att övertala de egna leden om anledningarna till startandet av

föreningen. Yttrandena tog fasta på årsbokens funktion som upplysnings- och propagandaorgan för

frivilliggymnastiken och betonade betydelsen av att gymnasterna engagerade sig i

försäljningsarbetet och värvade betalande medlemmar till Riksföreningen.91 De analyserade

talepunkterna och talmanuskripten avsåg konstruera ett slags pliktmedvetande hos den enskilde

gymnasten gentemot den nystartade organisationen. Den retoriska konstruktionen av den enskildes

förpliktelser gentemot gymnastikrörelsen skulle övertrumfa den ambivalens och kritik mot

Riksföreningen som tidigare uttalats. Den enskilde gymnasten och de lokala Gymnastikförbunden

förväntades ha ett slags skyldighet mot den frivilliga gymnastikrörelsen, och i förlängningen mot

befolkningen och nationen självt.

Avslutningsvis. Riksföreningens startande kan förstås utifrån två saker. För det första utifrån

realiteten om en expanderade frivillig gymnastikrörelse som höll på att växa ur sin ekonomiska

rock. För det andra utifrån visionen om att göra frivilliggymnastiken till en ”folkrörelse för

folkhälsans höjande” som påverkade det jag kallat den inkluderande omläggning, där ’folket’

gjordes till gymnastikens primära publik. Riksföreningens initiala målsättning var att utgöra en

ekonomisk stödorganisation. Men detta mål gav i praktiken plats åt delsyftet om att utgöra ett

propagandaorgan som skulle popularisera gymnastiken och föra ut dess budskap till befolkningen.

Det finns inte några exempel på att organisationen utförde annat arbete än att sammanställa och

(fram till upphörandet 1950) publicera årsboken. Boken var ett slags antologi där olika författare

skildrade den frivilliga gymnastikrörelsens förehavanden under det gångna året. Dessa skildringar

innebar redogörelser för olika propagandaverksamheter som gymnastikuppvisningar,

gymnastikläger eller invigningar av sockenbastur (som finansierades med hjälp av SGF). Hur kan

90 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3, Agne, Holmström, ”Riksföreningens organisation och

arbetsuppgifter: Inledningsanförande vid Svenska Gymnastikförbundets 3:e distriktssekreterare-möte den 21.1.1934”

(Stockholm, 21/1, 1934), s. 17–18. 91 Det skall nämnas Jag har inte funnit några fullständiga medlemslistor, men i årsboken från 1935 finns en lista (se.

Bilaga 2. ) på de ständiga medlemmar som dittills anslutit sig till årsboken. Listan visar att Riksföreningens breda

anslag initialt inte kan bedömas som lyckat, i det att individernas titlar snaras kan föras till samhällets övre skikt.

32

detta förstås som propaganda? Propagandasyftet med årsboken verkställdes genom att upprepa och

därmed exponera redan genomförda propagandaaktioner. De faktiska publiker eller åskådare som

varit på plats vid olika propagandaaktioner, exempelvis gymnastikuppvisningen, hade redan nåtts

av budskapet. Detta budskap diskuteras i den tredje analysdelen. Men årsbokens exponering av

redan utförda propagandaaktioner innebar att de publiker som inte närvarade vid dessa aktioner

kunde i egenskap av läsare, trots att de inte delade tid och rum, kunde intresseras för gymnastik.

Dessutom förekom artiklar som kan karaktäriseras som upplysande och det är primärt i den här

typen av texter som det medborgarskapande projektet dyker upp. Det fanns alltså inget tydligt

sammanhållet program för det medborgarskapande projektet, men visionerna skildrades

fragmentariskt i upplysningsanstrukna texter och fotografier i årsboken. Frivilliggymnasternas och

Riksföreningens medborgarskapande visioner analyseras i följande analysdel.

33

II. Det moderna, medborgarens kropp och gymnastiken

För att förstå 1930-talets frivilliggymnastiska propaganda som del av ett större,

medborgarskapande projekt är det nödvändigt att först karaktärisera det gymnastiska kroppsidealet.

Eftersom det intimt hänger samman med frivilliggymnasternas vision om den ideala medborgaren.

Denna analysdel och de två efterföljande ska besvara följande frågor: Vad karaktäriserade

frivilliggymnastikens medborgerliga ideal under undersökningsperioden? Vilka uppgifter och

kapaciteter tillskrevs den ideale medborgaren?

Mens sana in coropre sano: Gymnastikens kroppsideal

Dikten ”Den nordiska Gymnos” av ovannämnde Justus Elgeskog publicerades i årsboken från 1938

och reflekterar den gymnastiska föreställningen om att gymnastiken stod för en direkt pånyttfödelse

av det antika, hellenska kroppsidealet. Dikten löd:

Du kommer, nordiska Gymnos, med ungdomens storm i ditt hår/och skänker åt kroppen och själen

förnyelsens eviga vår. Vi drager dig frejdigt till mötes på träningens tilja och fält, där hälsa och

skönhet och glädje sitt märke vid målet ställt. / Den sol som gick upp över Hellas, går upp över

björkarnas land, där ej blott ett fåtal men alla kan lyfta i frihet sin hand. Där – härdad av gymnastiska

lekar, i vatten och solljus och luft – vår ungdom skall finna sin metron i styrka och ädelt förnuft. /

Välkommen då, nordiska Gymnos, i folkens olympiska ring att sprida till jordens miljoner ditt arv

från Hellas till Ling. Gå ut med din gåva till alla, som tyngas av vardagens slit, och gör av din

växande fylking en armens och andens elit.92

Gymnasterna blickade tillbaka mot kroppsideal i det förflutna och fann det antika Greklands

konstnärliga framställningar av människokroppen som förebildliga. Gustaf Munthes93 artikel i

årsboken ”Kroppsidealet genom tiderna” visar på detta. Artikeln utgjordes av ett klichéartat

historiskt narrativ där antikens ideal kontrasterades mot senare tiders kroppskulturella förfall. Ett

exempel på antika förebilder var ”Diskuskastaren från Myron” vars kropp inte var ”specialtränad”

utan en ”sund, vacker, manlig kropp”.94 Munthes narrativ tog sin slutpunkt i Lings 1800-tal där

Johan T. Sergel och Gustaf Fogelberg exemplifierar konst där de antika idealen fått en ny renässans

och blandats samman med idéer om ”nordiska forntiden” och föreställningar om den starke,

92 Justus Elgeskog, ”Den nordiska Gymnos”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1937 (Göteborg,

1937), s. 17–18. 93 Gustaf Lorentz Munthe (1896–1962) var konsthistoriker och chefsintendent på Röhsska Konstmuseet i Göteborg.

Se. Sökord ”Gustaf L Munthe” i Svenskt Biografiskt Lexikon (Band 26)

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=8553 [hämtat den 13 april 2017]. 94 Gustaf Munthe, ”Kroppsidealet genom tiderna”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1935

(Göteborg, 1935), s. 43.

34

muskulöse vikingen. Fogelbergs gudastatyer var ”fyllda av ett slags urgermansk kraft” men var

”inga ideal ur kroppslig synpunkt”. Detta berodde på statyernas överdrivna muskulatur, vilket

påminde om beskrivningarna av ”den antika idrottens förfall”. Hur detta förfall såg ut visades med

ett fotografi av ”Boxaren från Pompeji” där ”kroppens mäktiga muskulatur har blivit självändamål,

[och] ansiktet vittnar bara om slöhet och ointelligens” (se. Bilaga 4.). 95 Munthes subjektiva

bedömning av boxarens karaktärsegenskaper med utgångspunkt i hans kroppsliga utseende kan ses

som ett uttryck för den gymnastiska sportkritik som diskuterades ovan. Men yttrandet visar också

på vad Ljunggren på ett ställe (utan att senare analysera det ytterligare) beskriver som ”ett

fysiognomiskt drag” hos linggymnastiken i synen på estetikens betydelse. Det fysiognomiska i det

här fallet innebär tanken på att ”en människas karaktär kan skådas i kroppens utseende och form”.

Munthes yttrande tyder på detta, och som jag skall visa i nästa avsnitt möjliggjorde det

fysiognomiska draget överkopplingar mot rasbiologin.96

Kopplingen mellan kropp och karaktär är central för, och ett genomgående drag hos

linggymnastiken. Det syns bland annat i (det slitna) uttrycket mens sana in corpore sano – en sund

själ i en sund kropp. Uttrycket understryker betydelsen av fysisk fostran som ett medel för att uppnå

kroppslig och därmed själslig hälsa. Den gymnastiska förståelsen av dualismen kropp – själ är för

övrigt grundläggande för formeringen av det specifika gymnastiska kroppsidealet. Att kropp – själ

utgör en dualism, att det finns ett motsättningsförhållande mellan dem, var från början ett

ideologiskt problem som Ling försökte lösa genom gymnastiken. Ljunggren spårar

linggymnastikens ideologiska rötter till F. W. J. Schellings naturfilosofi och till idealismen.

Naturfilosofin formulerades med utgångpunkt i det omkring sekelskiftet 1800 rådande målet om

att ”upphäva motsättningarna” mellan olika föreställda distinktioner och skapa ”enhetliga

system”.97 Det hela handlade om ett slags balanstänkande där olika dualiteter och binära motsatspar

ställdes emot varandra. Tänkandet beskrivs av Ljunggren som ”ett tvåpolsantagande där hela

världen rörde sig mellan en positiv och en negativ pol i konkreta dualismer som andligt –

kroppsligt, intelligens – natur, gott – ont, oändligt – ändligt osv.”98 För Ling var balans det samma

som hälsa och den tidiga gymnastiken bär starka avtryck från Galenos humoralpatologi.

95 Munthe, (1935), s. 70, 69, 49. 96 Ljunggren (1999), s. 109. 97 Ljunggren (1999), s. 90. 98 Ljunggren (1999), s. 95.

35

Gymnastikens samhälleliga roll motiverades, skriver Ljunggren, av ”dess förmåga att balansera

organismen” och därmed integrera människan i den ”tillvarons kosmiska ordning” som

kännetecknades av naturens harmoni.99 Det naturromantiska och den idealistiska ideologin

resulterade i det linggymnastiska kroppsidealet. Konsthistorikern Patrik Steorn beskriver det

linggymnastiska kroppsbegreppet som ”[e]n estetiskt symmetrisk kroppsform med stränga

hållningsideal” och Ljunggren poängterar betydelsen av ”den harmoniska liksidigheten”, alltså

kroppslig symmetri. I övrigt har forskningen inte ägnat sig åt att analysera skönhetsideal och det

estetiska i gymnastikens syn på kroppar. Balanstänkandet tog sig uttryck i praktiken genom att

rörelser utfördes med båda armarna eller benen och så vidare. Allt för att motverka ensidigheten

och specialiseringen, som hotade balansen mellan kroppens alla delar.100

Den naturromantiska och idealistiska föreställningsvärld som gymnastiken formerades inom

utgör en förklaringsgrund till det motstånd mot det moderna industrialiserade samhällslivet, som

bland annat tog sig uttryck i gymnasternas sportkritik, vilket diskuteras ovan. Föreställningen om

att det moderna livet måste balanseras med hjälp av gymnastik går att påträffa i yttranden i

Riksföreningens årsböcker. Holmström skrev 1934 där att ”vår tids kulturutveckling med sin

industrialism och sin alltmer specialiserade livsföring gör [gymnastik] mer och mer önskvärd och

behövlig för de stora massorna i vårt land.”101 Den frivilliga gymnastikrörelsen arrangerade en

mängd olika aktiviteter riktade specifikt mot industriarbetare, som tänktes drabbas hårdast, av det

moderna samhällets enformiga arbete. Exempel på detta är hur Gymnastikförbundet inrättade

gymnastikläger för industrins arbetare, först för kvinnor (1934) och sedan för män (1936). Idén var

att under midsommarveckan (industrisemestern) arrangera läger för att låta arbetarnas ledighet

komma till ”nytta”. Verksamheten innebar en kombination av gymnastik, bad, läger- och

friluftsliv.102 Med inrättandet av ett semesterläger för manliga arbetare knöts verksamheten

tydligare till fritidsproblemet. Fritidsproblemet handlade primärt om hur arbetarna på bästa sätt

skulle använda sin fria tid. Tistedt menar att den breda lanseringen av fritidsproblemet (via

Fritidsutställningen i Ystad, 1936) innebar att publiker tilltalades både som konsumenter och som

99 Ljunggren (1999), s. 95–96. 100 Patrik Steorn, Nakna Män: Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900–1915 (Göteborg, 2006), s. 79.

Samt. Ljunggren (2004), s. 108. 101 Agne Holmström (1934), s. 31. 102 G. Appelqvist ”Semesterläger för industriarbeterskor”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok

1935 (Göteborg, 1935), s. 71–84.

36

medborgare. Som konsumenter bemöttes de med reklam där de intresserades eller uppmanades till

olika form av aktivitet under sin lediga tid. Tilltalet av medborgerliga publiker, menar Tistedt,

skedde genom kommunikation som syftade till att ”fördjupa sig i ett aktuellt och angeläget

samhällsproblem”.103 I årsboken 1937 skrev Erik Westergren att den frivilliga gymnastiken spelade

en stor roll för att ”inrikta” arbetarna på ”kulturella och sociala problem” efter 8-timmarsdagens

införande (1919). Han skriver att ”den regelbundna, frivilliga gymnastiken” särskilt hade betydelse

som ”en direkt motvikt mot det oftast så enformiga – ehuru kroppsligt föga ansträngande – arbetet

i fabriken eller på verkstaden”.104 På dessa gymnastikläger handlade det inte om idrottsliga

prestationer. Målgruppen – industriarbetare – utförde dagligen ”tempoarbete under minutiös

tidsindelning” varför de nu var i behov av ”kroppslig och andlig avspänning”. Rekreation alltså,

men en aktiv sådan.105 På annat ställe i årsboken kallades den semesteraktive arbetaren för den

”intellektuelle arbetaren” för att påvisa hur fysisk aktivitet påverkade individens andeliv. Roland

Henzel106 som skriver att ”vila” som bot för ”inbillad trötthet” hade negativa effekter. Istället skulle

tröttheten (om det nu fanns något sådant) elimineras medelst fysisk ”uppryckning”. Hans skrev att

”[t]re veckors naturliv med arbete på stugan gjorde honom till en ny människa. Han kom tillbaka

brunbränd och uppryckt och högg i med det ordinarie arbetet igen med frisk aptit.” Kroppsrörelse

och gymnastik skulle användas för att korrigera de fel som det mekaniserade, moderna livet

medförde.107 Det finns också exempel i årsboken på försök att popularisera gymnastisk vetenskap

om kroppsställningar, hållning och så vidare. En artikel innebar en fiktiv dialog mellan två kvinnor,

Elsa och Stina. Den förra bor i staden och är gymnastikdirektör (och bor i ett nybyggt funkishus),

medan den senare är hemmafru på landsbygden. Meningen med dialogen är att Elsa skall övertyga

Stina om gymnastikens nyttor i vardagen. Elsa har i ett slags experiment själv provat industriarbete

för att ”erfara hur deras arbete inverkade på kroppsställningen, vilka muskelgrupper som

ansträngdes mest och var faran för felställningar var störst”. Kunskaperna skulle hon använda när

hon leder industriarbeterskor i gymnastik.108

103 Tistedt, s. 164–165. 104 Erik Westergren, ”Ett gymnastiskt initiativ: Semesterläger för industriens arbetare”, Riksföreningens för

Gymnastikens främjande Årsbok 1937 (Göteborg, 1937), s. 111–112. 105 Westergren (1937), s. 125–126. 106 Roland Henzel var redaktör för frisksporttidskriften Swing! (1920–1936) 107 Roland Henzel, ”Använder du semestern på rätt sätt?”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok

1938 (Göteborg, 1938), s. 74. 108 Karin, Karling, ”Gymnastiska synpunkter på hushållsarbetet”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande

Årsbok 1934 (Göteborg, 1934), s. 188, 190.

37

Sammanfattningsvis handlade motståndet mot det moderna samhällslivet således inte så

mycket om motstånd som en önskan om att balansera upp det enformiga arbetet med

kroppsövningar. Gymnastiken skulle fungera litet grann som den kudde årsbokskribenten Gunnar

Frostell menade skulle placeras vid korsryggen mellan kropp och säte vid bilkörning. Kudden

skulle inte förhindra individen från att ta aktiv del av bilismens positiva sidor, men ”motarbeta” de

nackdelar som den förde med sig. Precis så skulle gymnastiken användas som ett korrigerande

komplement till den moderna tidens stillasittande. Men det finns vissa undantag.109

Skribenten Hjalmar Ekstedt110 skriver att ”[m]ålet för den frivilliga gymnastiken är att skapa

ett friskt, sunt och livskraftigt släkte i vårt land” men att ”experter på befolkningsproblemet” menar

att den svenska folkstammen är ”[e]tt döende folk”. Utdöendet förstärktes av ”förbättrande av

materiella förmåner”, åtgärder som infördes för att öka de sviktande födelsetalen men istället ledde

till ”njutningslystnad, vällevnad och bekvämlighet” och ledde till frivillig barnbegränsning hos alla

samhällsklasser. Svensken sades vara besläktad med goterna som störtade romarriket och med

vikingarna, och var därför ett ”sunt, livskraftigt och ansvarskännande folk”. Men den historiska

exposén förklarar att ”det bästa nordiska blodet” genom krig hade försvagat svenskarna. Utdöendet

eller denna samtida ”självspillning”, som Ekstedt skriver, måste motarbetas för ”återuppväcka

gammal svenskmannaanada och svenskmannakraft”. Målet var att om- och återskapa svenskarna

till ”starka livskraftiga individer” i enighet med de historiska idealen. Och det var genom

gymnastisk kroppskultur detta skulle uppnås.111

Ekstedts idealiseringar av det fornnordiska har sin direkta motsvarighet i den tidiga

linggymnastiken. Forskningen visar att gymnastiken, förutom i det hellenska, hämtade inspiration

ur föreställningar om de fornnordiska göterna och vikingen. Idéhistorikern Hendrik Sandblad lyfter

fram Lings inblandning i Götiska Förbundet och särskilt Manhemsförbundet för att förklara de

idéer som låg till grund för hans gymnastik. Manhemsförbundet (1815–1823) beskrivs som ett

”vidsträckt medvetet pedagogiskt program för den nationella fostran” som syftade till att ”bedriva

en verksamhet utåt för att med kurser och övningar till det uppväxande släktet för att rätt tjäna

109 Gunnar, Frostell, ”Bilismens vådor ur hälsosynpunkt” i Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok

1938 (Göteborg, 1938), s. 117–118. 110 Ordförande i Upplands Gymnastikförbund. 111 Hjalmar, Ekstedt, ”Gymnastik i urgammal Sveabygd: Glimtar från Upplands Gymnastikförbund”,

Riksföreningens för Gymnastikens Främjande årsbok (Göteborg, 1938), s. 169–171.

38

fosterlandet”.112 Enligt Sandblad vad målbilden för dessa organisationer precis som för Lings

gymnastiksystem ”förnyelsen av den fornnordiska mannakraften”.113 ”För Lings syn”, skriver han,

”framstod i stigande glans bilden av en människostam, nyfödd, liksom i härdning, vighet och

vapenförighet, så framförallt i hälsa, styrka och skönhet”.114 Precis som Sandblad lyfter Ljunggren

fram drömmen om den götiska mannakraftens återvinning som ett grundläggande element i

linggymnastikens nationalistiska, manlighetsprojekt. Det huvudsakliga målet var att (om) skapa ett

nytt slags manlighet som lämpade sig för det nya tillstånd som 1809-års förlust av den östra

landhalvan hade inneburit och införandet av värnplikten. Lings manlighetsideal (”den sanna

krigaren”) karaktäriserades av egenskaper som gällde soldatidealet, ”handlingskraft, förmåga att

uthärda kroppsliga plågor, fysisk styrka och bestämdhet”.115

Jag menar att Ekstedts artikel i årsboken, förutom att gå tillbaka på den äldre gymnastikens

föreställningsvärld, även tangerade en senare idé som ger sportkritiken och motståndet mot det

moderna en mörkare underton: Degenerationstanken.

Motbilder och ideal i Riksföreningens årsbok

Förutnämnde Gunnar Frostell (medicine licentiat) var en av de skribenter knutna till

Riksföreningen som tydligast påtalade problemet med degenerationen. Frostell var av

”stamgymnerna”116 i den nationalsocialistiskt anstrukna föreningen Gymniska Förbundet (1928–

1932). Några biografiska uppgifter om Frostell har inte påträffats men i texten talar han om sig

själv som värnpliktsläkare, vilket förklarar den position han skrev utifrån.

Frostells artikel i årsboken från 1936 påminner om konstansen i gymnastikens ideologiskt

förankrade problemformulering om det moderna livets nedbrytande effekter på individ och

samhälle. Samtiden uppvisade tecken på att den svenska ”högvärdiga […] och ovanligt renodlade”

befolkningen höll på att försämras. I egenskap av värnpliktsläkare och inskrivningsförrättare kunde

Frostell ”vittna om samhällen, omgivna av en befolkning med degenererat material”.117 Särskilt

112 Hendrik Sandblad, Olympia och Valhalla: Idéhistoriska aspekter av den moderna idrottsrörelsens framväxt

(Göteborg, 1985), s. 39. 113 Sandblad (1985), s. 43. 114 Sandblad (1985), s. 43. 115 Ljunggren (1999), s. 86. 116 För lista på stamgymnerna i Gymniska Förbundet, se. Sebastian Hoas, Svett och blod: Modernitet, kroppskultur

och ras i Gymnastiska Förbundets tidskrift Gymn, 1928–1932 (Uppsala, 2015). 117 Gunnar Frostell, ”Gymnastikens betydelse för höjandet av svensk folkkraft”, Riksföreningens för Gymnastikens

Främjande Årsbok 1936 (Göteborg, 1936), s. 21.

39

förknippade Frostell degenerationen med vad han kallade ”ödemarksbefolkningen”, vilket han

menade hade att göra med ” föräldrarnas ekonomiska standard samt bostädernas storlek”. Det enda

som kunde ändra på detta var ”radikala sociala reformer”, men att ”gymnastiken förmår minska

missförhållandena genom att sänka procenten av genom sjukdom undermåliga individer”.118 Den

gymnastiska oron för hur det moderna samhällslivet påverkade individen återkommer även i synen

på den mer rurala befolkningen och ödebygdsbefolkningen. Frostell skriver:

I allmänhet är man benägen att betrakta det folk, som lever i kamp med naturen själv, såsom

ödemarksbefolkningen, som det livskraftigaste. Men såväl sjuklighets- som dödlighetsprocenten

bland denna befolkning är större än inom bättre lottade områden.119

Det är som att han menade att ödebygdsbefolkningen enligt all (historisk) logik egentligen borde

vara överlägsen de övriga befolkningslagren, men att det inte förhöll sig så berodde på att

bildnings- eller kultiveringsgraden i ödebygden släpat efter. Han skriver vidare, med stark emfas

på sin egen empiri som medicinare att:

Det sämsta värnpliktsmaterialet kommer från trakter, där odlingen står lågt. Ödemarksbefolkningen

med dåliga kommunikationer till civilisationen, med bristfällig uppfattning om hem och personlig

hygien, genom bristande upplysning stundom hemfallen till inavel, blir sämre än det folk, som bor i

ordnade samhällen.120

Såvida hans samtida läsare inte redan var övertygade om det betydelsefulla med att vidta ett

omfattande upplysnings- och propagandaarbete för att på så sätt kultivera (eller rehabilitera)

”ödebygdsbefolkningen” var troligen argumentet i ovan blockcitat tänkt att understryka dess akuta

angelägenhet. Zweiniger-Bargielowska har visat hur det inom den brittiska physical culture-

rörelsen fanns en liknande slags oro för den kroppsliga statusen hos framför allt unga män i

Storbritannien. Förvisso hade Storbritannien drabbats av krigets stora blodsutgjutelser, varför en

stor del av de män som kategoriserades som ”fully fit” (”A1”) inte längre fanns kvar i livet vid

krigets slut, medan de män som ansågs ”unfit for combat” (”C3”) gjorde det. Vad Zweiniger-

Bargielowska visar är att "[t]hese military categories became a recurrent metaphor in debates about

the fitness of the British population until the second war” och att det militära kom att konstituera

en viktig del av vad som räknades som god hälsa.121 Det militära intog alltså en central position för

vad som kunde kategoriseras som kroppslig ’fitness’ och ’hälsa’. Kopplingen mellan (god) hälsa

118 Frostell (1936), s. 10 119 Frostell (1936), s. 10 120 Frostell (1936), s. 10 121 Zweiniger-Bargielowska (2006), s. 609.

40

och det militära medförde (på grund av att det militära räknades som ett manligt område) att

hälsokategorin kom att läsas som en manlig egenskap. Hon menar att det hegemoniska idealet

under perioden ofta ”was defined in contrast with a ’negative stereotype’ or ’countertype’ which

represented failed or deviant masculinities”.122

Det här sättet att definiera kroppsliga ideal syns tydligt i Gunnar Frostells framställning i

årsboken, framförallt i de fotografier som var del av artikeln. Bilderna i artikeln är svartvita

fotografier av pojkar och män, vars syften är att synliggöra kontrasterna visuellt mellan positiva

och negativa kroppstyper. Pedagogiken bygger på fotografier där kropparna bedömdes som

deformerade, ställdes mot fotografier där kropparna antogs vara normativa eller tillochmed ideala.

Sammanlagt innehåller artikeln tolv fotografier, varav åtta av dessa återger deformerade kroppar.

Mängden deformerade kroppar kan ha viss betydelse, då det sammantaget ger sken av dessa

kroppar överträffar de normativa kropparna i antal. Denna retoriska teknik skänker ytterligare

tyngd till artikelns argumentation. Flera av fotografierna är försedda med en förklarande bildtext

vilket gör det möjligt att analysera Frostells syn på dem. Två av mottypsfotografierna är infogade

på samma sida och förseddes med bildtexten: ”Den jordbundna kroppshållningen är i alla sina

särdrag typisk för ett undermålighetstillståndstillstånd, som präglar stora delar av befolkningen”.

Fotografierna visar två nakna manskroppar i profil med framsidan av kroppen samt blicken vänd

åt vänster i bild. Gemensamt för båda är att de har kutrygg, framåtroterat axelparti och mörkt hår.

Fotografiet längst till vänster på sidan avbildar en yngre man, vars nacke och blick sluttar nedåt

mot golvet eller marken. Det högra fotografiet återger en något äldre man (yngre medelåldern) vars

blick ser ut att vara något rakare (även om den riktas rakt bakåt, beroende på profilen), dessutom

har han en ansenlig putmage (se. Bilaga 5.).123

Vidare finns också fotografier på barn och unga män. En sida innehåller tre helkropps

fotografier på en pojke tagna ur lika många synvinklar, så att betraktaren kan se honom både

bakifrån och framifrån (här både snett från vänster och höger). Han är endast iklädd en

penisstrumpa och på något sätt har hans ansikte bearbetats så att det mest liknar en platt gummiyta.

Inga anletsdrag går att urskilja. Bildtexten fortsätter spåret från värnpliktsmönstringarna där ”man

[får] objektiva belägg” för ”kroppslig efterblivenhet hos de värnpliktiga”. Pojkkroppen på

fotografiet är alltså tänkt att representera en fysiskt efterbliven värnpliktigs kropp. Den är i total

122 Zweiniger-Bargielowska (2010), s, 19. 123 Frostell (1936), s.12.

41

avsaknad av muskeldefinition, bröstet är insjunket, nacken och ryggen kutar något, den kraftiga

hyperextensionen i knäleden förstärker hans mycket dåliga hållning. Frostell ville med denna

bildserie visa på det ynkliga tillståndet bland landets värnpliktiga.

Frostell förklarar i texten att ”den jordbundna kroppshållningen” var ett resultat av vad han

beskriver som ett slags ”press hos nutidsmänniskan” vilket ”frambringar bestämda förändringar i

hennes gestalt” och främst handlar det om att ”muskulatur förslappas” till följd av ”den stora

förändring, vartill människans rörelseliv tvingas till i modern tid”.124 Han skriver:

[De] faktorer, som i nutiden nedbryta samhällsmedlemmen […] är just alla de, som framgått av den

från naturlivet avvikande form för tillvaron vari vi leva. […] Istället för en allsidig verksamhet med

omväxlande, stundom maximalt påfrestande kroppslig ansträngning för hela kroppens rörelseapparat

med dess nerv- och övriga organförbindelser, ägna sig nu flertalet människor åt ett, om icke

stillasittande liv så åtminstone i så gott som all yrkesverksamhet stillasittande liv. Man fyller sin

livsuppgift som kuggen i en maskin i stället för att vara ett självständigt andligt och kroppsligt helt.125

Faran med det moderna, mekaniserade och industrialiserade livet var enligt Frostell ”ett kaos inom

individen, där reaktionerna från organism och psyke blandas samman till misstolkning av oss

själva” vilket tänktes rubba ordningen i hela samhällsorganismen. Här är de olika prioriteterna

svåra att få grepp om, men jag tolkar Frostell så som att de kroppsliga defekterna både var ett

symptom på eller resultatet av problematiska aspekter av ’det moderna livet’, men också ett

problem i sig. Precis som gymnastikrörelsen i stort var Gunnar Frostell mycket lösningsorienterad

och menade att den svenska linggymnastiken (både sjuk- och friskgymnastik) kunde bota den

defekta kroppen och därmed eliminera de negativa effekterna av ’det moderna livet’. Det handlar

såldes om en rehabilitering av den, genom särskilda aspekter av moderniseringen, degenererade

svenska folkkroppen.

I bildtexten till ett fotografi på en naken, blond och skrattande pojke i fyra-årsåldern skriver

Frostell att det ”gäller att omhändertaga det växande släktet och genom sund fysisk fostran låta

goda arvsanlag utvecklas i rationell riktning”. På nästa sida finns ett fotografi som visar barn

”vilkas fysiska utveckling försummats så att följderna redan satt spår på de späda gestalterna”.

Bilden i fråga visar tre underkroppar i vänsterprofil med varierande drag av framåtroterande bäcken

(se. Bilaga 6. ). Den var tänkt att visa på ”svåra följder av skollivets stillasittande”, när det inte

kompletterades av gymnastisk träning. Att Frostell blandar in arvsanlagen i detta är intressant. Han

utgår ifrån att svenskarna i grunden hade goda arvsanlag, men att dessa krävde ett rationellt

124 Frostell (1936), s.11–12 125 Frostell (1936), s.11.

42

omhändertagande genom gymnastisk fostran för att låta dem komma till sin rätt och inte förspillas.

Bilden kan därmed ses som en varning, med syfte att uppväcka läsaren inför de konsekvenser som

kunde drabba befolkningens arvsanlag förutan gymnastikens fysiska fostran.

Fotografierna av defekta pojk- och manskroppar, dessa ”beklämmande bilder” som Frostell

skriver, kontrasterades särskilt mot ett fotografi av åtta mycket solbrända (tillochmed det svartvita

fotografiet misslyckas med att dölja deras bronsfärgade hud) nakna män som uppdelade i fyra par

hjälper varandra att gymnastisera på en strand (se. Bilaga 7. ). Bara könet är täckt av en liten

penisstrumpa. Gymnastiken är enkel och bygger på att den främre mannen i paret sträcker ut sin

hela kropp mot himlen genom att ställa sig på tå och sträcka upp sina armar och händer. I detta får

han får hjälp av den bakre mannen som stödjer hans sträckning genom att hålla hans handleder och

försiktigt dra honom uppåt och lätt bakåt. Mitt första intryck av fotografiet är den (implicita?)

homoerotiska laddningen. Det är inte bara männens nakenhet, deras handfasta stödjande av

träningskamraterna eller den fysiska närheten männen emellan. Det är deras blickar. De främre

männens ansiktsuttryck ger sken av en ett slags innerlighet som kommer av den koncentration som

krävs för att spänna kroppen i den nästan statiska rörelse de företar. De bakre männens

uppmärksamhet är riktad mot den främre kamraten, vilket syns tydligt i sättet på vilket deras blickar

är riktade mot kamratens masscentrum. Förutom att vara påtagligt brunbrända är kropparna

inoljade, slankt muskulösa, spänstiga snarare än ’muskliga’ (så som våra dagars body-builders).

Frostell kommenterar fotografiet i bildtexten genom att skriva ”[s]tår det inte ett skimmer av hälsa,

harmoni och sprudlande kraft över dessa brunbrända välgymnastiserade ynglingagestalter. Är det

inte sådan ungdom, som vi önska vårt framtida Sverige?”126

Rörelsen kamraterna på stranden utför är liksom en variant på den linggymnastiska rörelsen

ryggböjning bakåt. Men fotografiet är inte svenskt utan tyskt. Det är en reproduktion av ett fotografi

som publicerades 1925 i den beryktade Der Mensch und die Sonne av Hans Surén.127 Surén var en

framträdande figur i tysk nakenkultur (Nachtkultur). Enligt den amerikanske historikern Karl Eric

Toepfers utvecklade Surén någonting som han kallade “Deutsche Gymnastik”, hans egen

gymnastikmetod, ”which stressed the use of medicine balls, weights, and throw-thrust excercises”

övningar som skulle utföras naken (eller som det aktuella fotografiet, iförd endast en minimal

stringkalsong). Även om den sällan praktiserades naken (eller?) delade den svenska

126 Frostell (1936), s.15. 127 Hans Surén, Der Mensch und die Sonne (Dieck & Co Sportverlag: Stuttgart, 1925), s. 51.

43

linggymnastiken ett särdrag med nakengymnastiken i det att Surén ”separated nude gymnastics

from competitive sports” på grund av att det ”could have unhealthy consequences for the body.”

Varför var Suréns nakengymnastik representerad i Riksföreningens årsbok? Vem vet. Kanske

Frostell läst Der Mensch eller helt enkelt bara sett och fattat tycke för fotografiet. Klart är att de

visuella egenskaper som männens kroppar uppvisade föreställdes motsvara de svenska

gymnasternas kroppsliga ideal.128

Ålder var också en avgörande faktor för att skilja kroppar med hälsa från kroppar utan hälsa.

Skillnaden mellan åldrande kroppar illustrerades i Frostells artikel av två fotografier av medelålders

manskroppar som ställdes emot varandra (bokstavligen) i ett uppslag. Det vänstra fotografiet

avbildar en man i högerprofil. Han är fetlagd, päronformad och karaktäriseras av vad som skulle

kunna diagnostiseras som långt gången bukfetma. Fotografiet ser ut att vara taget i en fotostudio

eller liknande och profilen omgärdas av mörker. Frostell ber läsaren att jämföra ”denna bild med å

nästa sida av en man, som genom rationell gymnastik bibehållit den manliga gestaltens vackra

linjer under 50 år”. Bilden han refererade till är av en naken man i vänsterprofil stående med

händerna knäppta bakom ryggen, i gräs utomhus omgiven av buskar och träd. Trots att hans

muskulatur inte var lika definierad som männen på stranden han fortfarande karaktäriseras som

tränad och Frostell beskriver honom som ”välgymnastiserad” (se. Bilaga 5). Fotografiet och

mannens kropp tänktes vara ”en strålande propaganda för gymnastikens förmåga att hålla

ålderdomen och ålderssymptomen på avstånd”. Trots det grånande håret var mannens gestalt

”fortfarande formad som en ynglings”.129

Karaktärsideal i Riksföreningens årsbok

Degenerationen tog sig naturligtvis inte uttryck bara i det omedelbart kroppsliga. Som

årsboksskribenten Axel Haerberger130 uttryckte det: ”Vad vi göra med våra kroppar återverkar på

vår själ och tvärt om”, detta eftersom ”människan är en kroppslig-själslig enhet”.131 I avsnittet ovan

visade jag hur vissa kroppar bedömdes ha företräde framför andra, beroende på kropparnas fysiska

status. Jag vill här påminna om det fysiognomiska drag hos linggymnastiken som Ljunggren

128 Karl Eric Toepfer, Empire of Ecstasy: Nudity and Movement in German Body Culture, 1910-1935 (Berkley,

1997), s. 32-34. 129 Frostell (1936), s.23. 130 Axel Haerberger var precis som Frostell också en av stamgymnerna i Gymniska Förbundet. 131 Axel Haerberger, ”Karaktärsdaning och gymnastik”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1935

(Göteborg, 1935), s. 172.

44

påtalat, att en individs karaktär kan skådas i hennes utseende. En av anledningarna till att

gymnastikkroppen idealiserades var att den tänktes representera inre, andliga egenskaper.

Egenskaper som kan hänföras till det medborgerliga.

Haerbergers artikel i årsboken från 1935 tar sin utgångpunkt i en version av dualismen kropp

– själ som beskrevs ovan, där kroppen och själen tänks vara inbegripna i en kamp med varandra

om herraväldet över den enskildes varande. För att inte kroppen skulle ”ställa sig hindrande i vägen

för själens liv” måste den ”tuktas och disciplineras, så att den kan bli ett lydigt verktyg för

själen”.132 Det själsliga livet kopplade Haerberger till begreppet ”karaktär”, som innebar ”den

egenart eller de egenskaper, som skilja den ena människan från den andra”. Den var delvis

medfödd, men kunde modifieras och förvärvas ”genom uppfostran, omvärldsinflytanden och egna

ansträngningar”.133 Den goda karaktärens mest grundläggande egenskaper var ”självbehärskning”

och ”självhängivelse” [min kursiv]. Självbehärskning handlade om att kontrollera sina drifter,

viljor och impulser, vilket innebar ”själens herravälde över kroppen, det andligas överlägsenhet

över det materiella”.134 Genom detta herravälde, menade Haerberger, ”skapas den inre enhet, som

är den mogna människans adelsmärke, hennes personlighet”. Självbehärskningen ledde till

förvärvandet av ”karaktärsstyrka”, dit egenskaper som ”mod och kraft, uthållighet och

målmedvetenhet” räknades.135

Den andra delen i den sedliga karaktären, självhängivelse, innebar en upplösning av den

”jagbundenhet” som självbehärskningen ledde till. Han sammanfattade balansen mellan de båda

som följer: ”Människan behärskar sig själv för att kunna ge ut sig själv, hängiver sig själv för att

återvinna sig själv i gemenskapen med andra”. På så sätt placerades karaktär in i ett socialt

sammanhang. Förvärvande av karaktär (genom gymnastik) åsyftade att individen skulle kunna

delta i samhällsgemenskapen på önskat sätt. Om detta återkommer jag nedan.136

För Haerberger var den enda vägen till självbehärskningen genom gymnastiken. Varje

människa tänktes ha ett (särskilt i ungdomsåren) ”biologiskt betingat” rörelsebehov. Att inte bejaka

rörelsebehovet kunde leda till den så kallade ”muskellättjan, d.v.s. musklerna reagera trögt och

under stark olustton för viljans impulser”. Att viljan sattes ur funktion innebar att kroppen segrade

132 Haerberger (1935), s. 172. 133 Haerberger (1935), s. 169. 134 Haerberger (1935), s. 170. 135 Haerberger, (1935), s. 170. 136 Haerberger (1935), s. 171.

45

i kampen mot själslivet, vilket i sin tur innebar att ”det lägre själslivet blir det härskande” istället

för det högre (förnuftet?).137 Att inte bejaka rörelsebehovet (och därför misslyckas med att tukta

och disciplinera kroppen) riskerade i förlängningen att leda till att den enskilde förvandlades till en

”njutningsmänniska”. Njutningsmänniskan är så nära en beskrivning Haerberger kommer en

motbild till den goda karaktären och denne förknippas med det moderna (arbets) livets

specialisering och enformighet.138 Haerberger skriver:

Normalt skulle rörelsebehovet finna utlösning i ett mångsidigt, ansträngande och lustbetonat arbete.

Men detta är icke längre fallet. Det moderna arbetslivet, sådant detta gestaltar sig för de flesta, kan

icke skänka en allsidig utlösning åt rörelsebehovet. Det tager endast ut den vitala energien [sic!] i

vissa riktningar och dämmer upp andra. Detta är något naturvidrigt. Icke nog med att den kroppsliga

utvecklingen blir ofullkomlig och bristfällig, utan den allmänna vitalkänslan blir olustbetonad.139

I och med att gymnastiken gav utflöde för rörelsebehovet och utbildade den enskilde i kontroll över

den egna kroppen (”självbehärskning”) genom tuktning och disciplin, menade Haerberger att den

”främjar […] den moraliska självbehärskningen och stärker den sedliga motståndskraften.”140

Artikeln behandlade inte det medborgerliga explicit, men några yttranden behandlar

gymnastikens effekter på den enskildes karaktär kopplat till samhällslivet. Haerberger menade att

gymnasten inte var någon ”isolerad individ”, utan var ”en del av en större helhet och enhet, sin

grupp eller trupp” och det var för denna ”gemenskaps skull […] han måste övervinna mycket hos

sig själv, som söker fresta honom att gå egna vägar och följa egna infall.” Vidare var ”ansvar” och

”solidaritet”, alltså en plikt- och skyldighetskänsla mot den större gemenskapen, egenskaper som

den enskilde utbildades i genom gymnastiken.141 Egenskaper som ”stridslystnad” ”hederskänsla”,

”djärvhet”, ”försiktighet”, ”samspelet” och ”[det goda] kamratskapet” och ”ära” samsades alla i

den sedliga karaktären.142 Gymnasten var självuppoffrande och sökte inte sin egen ära, hans

”lösen” måste vara ”Icke jag utan min grupp”. Även om inte Haerberger gör sådana kopplingar är

det möjligt att rent analytiskt betrakta den enskilde individens deltagande i gymnastiktruppen som

en symbolisk representation av den större samhälleliga gemenskapen. De karaktärsegenskaper som

krävdes av den enskilde gymnasten i ett gymnastiksammanhang var också eftersträvansvärda i en

137 Haerberger (1935), s. 173. 138 Haerberger (1935), s. 174. 139 Haerberger (1935), s. 174. 140 Haerberger (1935), s. 174. 141 Haerberger (1935), s. 177, 180. 142 Haerberger (1935), s. 174–177, 179.

46

samhällelig kontext.143 Tidigare underströk jag hur frivilliggymnasterna var nog med att skilja ut

sig från det militära, för att etablera en ’civilgymnastik’ i motsats till militärexercisen. Men de

karaktärsegenskaper som listades och talet om värdet att ingå i en grupp/trupp passar lika väl in i

det militära som i det civila. Det saknas tydliga motsättningar. Även om inte Haerberger artikulerar

detta, är det möjligt att förstå det militära karaktärsidealet som en förebild för gymnasternas

förståelse av de dygder som borde gälla också för den civile medborgaren.144

Utifrån Haerbergers artikel kan det konstateras att den gymnastiserade kroppen tänktes

förkroppsliga god karaktär. Men det kvarstår fortfarande att förklara hur fotografierna i

Riksföreningens årsbok var tänkta att fungera som gymnastikpropaganda. Fotografiernas

omedelbara syfte kan tolkas vara att informera om- och utbilda läsaren i att skilja mellan ideal och

motbilder, men jag menar att de också skulle verka övertygande och uppväckande om deltagande

i gymnastiken.

Sociologierna Melanie White och Alan Hall behandlar konstruktionen av det moderna

medborgarskapet utifrån Michelle Foucaults begrepp ”care of the self” som kan översättas till

’kultiveringen av självet’. Konceptet går ut på just detta, att subjekt uppmanas kultivera det egna

självet efter historiskt konstituerade kriterier för vad ’den goda medborgaren’ bör vara. ”Care of

the self” avser en form av maktutövning där individen, inte i första hand staten, är den som utövar

disciplin över det egna subjektet.145 De beskriver skiftet från en form av medborgerligt ideal till en

annan, från 1800-talets ”character” till 1900-talets ”personality”. Personality-diskursen handlade

om “the construction of a set of dispositions unique to each individual which has no necessary or

fixed content”, om att skapa en ‘egen’ identitet och att vara ‘sig själv’.146 Idéer om kultiveringen

av sådana individuella, personliga subjekt kan inte kopplas till gymnastikens medborgarskapande

projekt, som ju explicit handlade om att skapa karaktär. Men character-diskursen ”required that

citizens acquire a set of traits” för att kategoriseras som ’goda’ medborgare, och passar därmed väl

in på gymnasternas strävan efter fysiskt fulldugliga medborgerliga subjekt. Dessa egenskaper är

vid första anblicken inte direkt kroppsliga, utan beteenden och uppföranden kopplade till

143 Haerberger (1935), s. 180. 144 Skillnaden var att det gamla militära idealet föreställdes vara elitistiskt, medan det nya gymnastiska idealet

förstods som inkluderande och gällande för alla medborgare. Det kan nämnas att motsättningen upphävdes något i

och med värnplikten (1901) som var både en militär- och medborgerlig plikt. 145 Melanie White & Alan Hall, “Citizenship: Care of the Self, Character and Personality” i Citizenship studies, 4:2

(2002), passim. 146 White & Hall, s. 104.

47

individens andeliv. White och Hall ger exempel som “self-control, perseverance, honesty, loyalty,

bravery, diligence, application, and manners”..147 Däremot diskuterar de inte det kroppsligas

relation till kultiveringen av självet, förutom när de liksom i förbifarten nämner ”muscular

Christianity" som ett sätt karaktärsdiskursen tog sig uttryck. Muscular Christianity var en brittisk

idéströmning och (scouting) rörelse under den viktorianska tiden som syftade till att ”instil

manliness, self‐discipline, and physical fitness” hos arbetarklasspojkar, med den muskulöse kristne

mannen som förbild. Rörelsen kännetecknas av idén om att fysisk fostran och kultiveringen av

kroppen ledde till moralisk redbarhet och karaktär.148 Samma tänkande präglade, som uppsatsen

genomgående pekat på, i hög grad den svenska gymnastikens medborgarskapande projekt, enligt

den gymnastiska principen om mens sana in corpore sano. De kroppsliga egenskaperna tänktes

påverka andelivets beskaffenhet och för att själen skulle vara god måste först kroppen vara det.149

Vidare sätter White och Hall karaktärsbyggandets version av ”care of the self” i samband

med föreställningar om degeneration. De skriver att “[t]he imaginary of the ‘nation’ was viewed as

fragile, always in peril of succumbing to the quasi-organic process of decay that resulted from the

degeneration of the individuals who were the organic cells of the national body”.150 Placerat i en

kontext präglad av bilden av nationellt förfall förutsätter konceptet ”care of the self” att individen

har ett ansvar för att disciplinera och kultivera det egna självet på ett sätt som motverkade

’personlig’ degeneration och därmed nationellt förfall. Oron för att enskilda individers

personliga151 degeneration hotade nationen känns igen från analysen ovan. Jag menar att effekten

i framställningen av dylika narrativ i Riksföreningens årsbok, gjorde läsarsubjektet personligen

ansvarigt för att förhindra och vända det nationella förfallet genom att kultivera det egna självet på

ett sätt som motverkade fysisk degeneration. Det var individens skyldighet gentemot nationen.

Givet detta kan motbilds- och idealfotografierna förstås som medier vars uppgift var att påverka

individen till att ta sitt ansvar för kultiveringen av det egna självet. Bilderna uppmanade läsaren att

aktivera sig i, och förbättra sina fysiska egenskaper genom gymnastiken. Därigenom skulle de

bygga karaktär. Fotografierna kan därmed ses som underlag för uppväckande, genom den enskildes

självreflektion och eftertanke.

147 White & Hall, s. 102. 148 Hall & White, s. 104. 149 Se. Zweiniger-Bargielowska (2010), s. 79. 150 White & Hall, s. 103. 151 Degenerationen är således allt annat än personlig.

48

Gymnastiken och eugeniken

Analysen ovan har visat hur gymnastiken kopplades till föreställningar om nationell- och

befolkningsmässig degeneration och hur gymnastiken skulle användas som en lösning på

befolkningsproblemet, som verktyg för att motverka befolkningens fysiska urartning.

Gymnastiken framstår som en biopolitisk åtgärd, som ett sätt att kontrollera och säkerställa

befolkningens fysiska hälsa. Den biologiska retoriken och det explicita uttrycket för

degenerationstanken hos Frostell öppnar för frågor om hur Riksföreningen och gymnastiken kan

kopplas till det samtida pågående rasbiologiska projektet. Men det är viktigt att skilja mellan

biologisk retorik och rasbiologiska policyer. För att kunna göra analogi mellan gymnastikens och

rasbiologins sätt att betrakta befolkningens biologiska undermålighet krävs samstämmighet vad

gäller genetiken, och det finns inte i uppsatsens källmaterial.152 Rasbiologins grundläggande

element är att arvsanlagen, särskilt hos de lägre samhällsklasserna, gradvis försämras och urartar,

en utveckling som tänktes förstärkas med varje ny generation. Den negativa eugeniken åsyftade

därför att eliminera de dåliga arvsanlagen genom att kontrollera befolkningens fortplantning genom

åtgärder som steriliserings- och giftermålslagar. Den positiva eugeniken bemötte problem från

andra sidan, där goda arvsanlag skulle gynnas genom att befordra barnalstring hos genetiskt

välutrustade genom miljöförbättrande åtgärder.153 1930-talets frivilliggymnaster refererade varken

implicit eller explicit till kontroll av individers reproduktion, till genetiken eller anknöt på andra

sätt till rasretoriken (bortsett från kopplingarna till ovannämnda Gymniska Förbundet). Kroppslig

undermålighet kopplades inte till genetiken med begrepp som ras eller arv, istället framställdes

gymnastiken som miljöförbättrande faktor. Det enda stället arvsanlag påtalas hos Riksföreningen

är i ovan analyserade artikel av Frostell, när han skrev att det ”gäller att omhändertaga det växande

släktet och genom sund fysisk fostran låta goda arvsanlag utvecklas i rationell riktning” (se ovan).

På sätt och vis förstods gymnastiken som en förbättringsåtgärd riktad mot de arvsanlag som redan

fanns där, genom att den förädlade det befintliga folkmaterialets fysiska (och moraliska)

egenskaper. Men någon eugenik är det inte, och trots delvisa överkopplingar vidhåller jag att SGF:s

och Riksföreningens medborgarskapande projekt bör skiljas ut från det eugeniska.

Enligt Rose är referenser till genetiken centrala för att något skall kategoriseras som eugenik, detta tillsammans med

bedömningar av kroppar som särskilt önskvärda, samt handlingsalternativ åsyftande att förbättra dessa kroppar. Av

dessa tre egenskaper kan bara de två sistnämnda kopplas till den svenska frivilliggymnastiken. Rose (2007), s. 69. 153 Maria Björkman, Den anfrätta folkstammen: Nils Von Hofsten, eugeniken och steriliseringarna 1909–1963

(Uppsala, 2011), s. 130.

49

III. Gymnastikuppvisningens medborgarskapande effekter

Denna analysdel tar vid där den förra slutade men med skillnaden att jag här kommer att analysera

gymnastikuppvisningsmediets betydelse för frivilliggymnastikens medborgarskapande projekt. De

frågor analysen skall besvara är: Hur upprättade gymnasterna medborgerliga publiker? Hur

fungerade årsboken respektive gymnastikuppvisningen som propagandamedier? Det jag

analyserar är hur gymnastikuppvisningen upprättade medborgerliga publiker och vilka förväntade

effekter uppvisningen hade för gymnasternas medborgarskapande visioner, det vill säga hur den

förväntades bidra till att intressera publiker för deltagande i gymnastisk kroppskultur. För att

besvara frågan och begripliggöra gymnastikuppvisningsmediets effekter på det medborgerliga tar

jag hjälp av Marshall McLuhans begrepp ”hot medium” och ”cold medium”. Hot medium avser ett

medium som tilltalar ett eller ett fåtal sinnen och kräver litet deltagande från användaren, medan

cold medium kräver högt deltagande från användaren i form av att denne själv måste fylla i och

fullborda processen. McLuhan skriver:

[…] hot media do not leave so much to be filled in or completed by an audience. Hot media are

therefore, low in participation, and cool media are high in participation or completion by the

audience. Naturally, therefore, a hot medium like the radio has very different effects on the user from

a cold medium as the telephone.154

Principiellt sett menar McLuhan att skillnaden mellan varma och kalla medieformer är att det första

är exkluderande medan det senare är inkluderande. Det varma mediets publiker eller användare

fungerar som åskådare, vilket är en form av passivt deltagande, medan det kalla mediets publiker

interagerar med- och genom mediet, vilket karaktäriserar dem som aktiva deltagare. Min poäng är

inte att bestämma uppvisningsmediet som varmt eller kallt, utan snarare att visa hur det fungerade

som både och, på samma gång. Som jag visar nedan tilltalade uppvisningen, när den genomfördes,

publikerna som passiva åskådare. Men när uppvisningen överfördes till och skildrades i

årsboksmediet, förändrades dess tilltal till att gälla den föreställda medborgarpubliken med syfte

att omvandla dem till aktiva deltagare i gymnastisk kroppskultur. Detta inkluderande tilltal ger

uppvisningen kalla medieegenskaper, inte minst eftersom publikernas aktiva deltagande

föreställdes fullborda den mediala processen.155

154 Marshall McLuhan, Understanding Media (London, 1964), s. 24-25. 155 Enligt McLuhan är föreläsningen exempel på ett varmt medium eftersom deltagarna är passive åhörare, medan

seminariet är exempel på ett kallt medium där deltagarna interagerar med varandra inom medieformen. Se. McLuhan

(1964), s. 25.

50

Gymnastikuppvisningen som medium och dess publiker

I detta avsnitt skall jag diskutera den ideala gymnastikkroppen som propaganda i sig självt och hur

den kom att fungera i det (inter) nationella identitetsskapandet. Jag argumenterar för att

gymnastikuppvisningen var ett sätt att tilltala publiker och förmå dem att intressera sig för

gymnastik och därigenom omskapas i enlighet med de kroppsliga medborgerliga idealen.

Gymnastikuppvisningen utfördes sällan av den enskilde, utan oftare av ett kollektiv som kunde

bestå av alltifrån några få individer till en masstrupp om hundratals gymnaster. På en bestämd plats

under en bestämd tid genomfördes ett program bestående av ett visst antal rörelser inför en faktisk

publik. Att betrakta gymnastikuppvisningen som ett medium för gymnastiken och som propaganda

kan tyckas självklart, det var så gymnasterna själva resonerade kring det. Agne Holmström menade

att gymnastikuppvisningen hade fått ökat värde som ”propaganda för aktivt deltagande i

gymnastiken” efter att det vid sidan om elitgymnaster också börjat uppvisas motionsgymnaster.

Dessa skulle visa ”hur de i vardagslag driva sin gymnastik under genomgående av enkla

dagövningar, som vem som helst” kunde genomföra. Uppvisningar av ”relativt korpulenta herrar

med medelvikt på cirka 100 kg” illustrerade enligt Holmström ”på ett utomordentligt sätt” mottot

”Gymnastik åt alla”.156 Men när svenskarna reste utomlands på 30-talet för att visa upp

gymnastiken gällde inte samma amatörsideal. De svenska hemmapublikerna skulle intresseras och

inspireras till gymnastik av korpulenta män i gymnastikdräkt (nåväl, det fanns förstås andra sorters

uppvisningar med). Samtidigt skickade Gymnastikförbundet elitgymnasterna utomlands där de i

spektakulära shownummer skulle underhålla de utländska publikerna och på samma gång uppvisa

och gestalta det gymnastiska kroppsidealet. Nedan skall jag analysera de egenskaper som tillskrevs

gymnastikuppvisningen som medium och undersöka de förväntningar och bedömningar som

gjordes i relation till tre gymnastikuppvisningar: Hermes tysklandsfärd (1935), KFUM:s

gymnastikresa genom 4 länder (1935) och de svenska gymnasternas uppvisningar på Berlin

Olympiaden (1936).

KFUM och Hermes hade tillsammans med Stockholms Gymnastikförening och Eskilstuna

gymnastikförening medverkat i en öppen tävling i huvudstadens konserthus där vinnaren skulle

åka till världsutställningen i Bryssel den 1 juli 1935 och göra en gymnastikuppvisning. Apropå

denna tävling, skrev KFUM:s Erik Westergren, att deras ”supporters i publiken hade givet oss mod

att hoppas” på seger, vilket de fick. Förstapriset var att åka till världsutställningen i Bryssel och

156 Holmström (1934), s. 33–34.

51

den 1 juli 1935 göra en gymnastikuppvisning. Det hela byggdes ut till en Turné där KFUM skulle

uppträda i Bryssel, Paris, Köln och Berlin.157 Som god tvåa hade även gymnastikklubben Hermes

(från Uppsala) belönats med en utrikesresa till Lübeck efter en inbjudan från Lübeckbaserade

Nordische Gesellschaft.158 Artiklarna som beskriver dessa gymnastikresor är regelrätta

reseskildringar som handlar mindre om gymnastikuppvisningarna i sig och mer om gymnasternas

intryck av utlandet och mottagandet i de olika ständerna. Där ryms emellertid bedömningar av

meningen med resorna och betydelsen av uppvisningen och det är de som jag kommer att analysera.

Westergrens artikel beskriver hur KFUM:s uppvisning i Bryssel bedömdes genom ett ”saxat”

referat av en åskådare, gymnastikdirektör Carl Brandt. Referatet löd:

Vältrimmade, handfasta ynglingar marscherade in med en ’pas suédois’ av härlig svikt och elegans.

Avtecknade mot den ljusa väggen fingo rörelserna en relief, som än mer framhävde deras stil och

pregnans. Det var en skönhetssyn! Med sällsynt precision, med väl avpassad rytm och roande

omväxling utfördes de olika rörelsevarven […] hoppen, som utfördes med en djärvhet och aldrig en

gång klickande säkerhet. Publikens aplåder [sic!] voro frenetiska, drottning Astrid såg helt rörd ut

[…] och Kung Leopold var idel beröm.159

I citatet framhålls gymnastikuppvisningens estetiska snarare än idrottsliga betydelse, och det skulle

lika gärna kunnat beskriva en balett eller ett annat konststycke. Beskrivningar av publikens reaktion

är återkommande i den här typen av skildringar, vilket visar på dess centrala betydelse. I Paris

”apploderades [sic!] det, t. o. m. inför så ’ofranska’ rörelser som armböjningar [armhävningar]”

men det var rörelser på bom och särskilt ”strömgrenhoppen”160 som publiken reagerade starkast

på. När den förste gymnasten lade sig över hästen istället för att hoppa över den ”gick en suck av

besvikelse genom åskådarna, som tycke det var synd, att han hade missat”, när den andre lade sig

över hans rygg ”sade man bara på franskt vis ’Oh la-la’”. När tredje och fjärde man gjorde likadant

”brast jublet löst riktigt på allvar”. Då förstod publiken ”finessen”, att gymnasterna var i färd med

att bygga en mänsklig hög på hästen.161 Detta visar att gymnastikuppvisningen var tänkt som ett

publikarrangemang som skulle verka medryckande och tala till publikens känslor. De franska

åskådarna slets mellan besvikelse, förvåning och hänförelse över truppens rörelser, vilket medför

157 Erik Westergren, ”En gymnastikfärd genom 4 länder”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok

1936 (Göteborg, 1936), s. 275–276. 158 Tage Ringqvist, ”Med Hermesgymnaster på Tysklandsfärd”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande

Årsbok 1936 (Göteborg, 1936), s.311–312. 159Westergren (1936), s. 280. 160 Strömgrenhopp innebar att gymnasterna uppställde i led framför gymnastikredskapet hästen och en i taget sprang

mot den och hoppade över den. 161 Westergren (1936), s. 284.

52

att Westergren i artikeln bedömer uppvisningen som lyckad. Både Bryssel- och Parisuppvisningen

genomfördes till skillnad mot uppvisningen i holländska Breda inför en större arenapublik, men i

Breda beskrivs publiken ”som en stor familj” och själva uppvisningen ”av det mera intima slaget”.

Det sägs inte om Kölnuppvisningen som genomfördes inför 4 000 ”förväntansfulla tyskar” i

Rhenlandshallen.

Vi kände så väl att vi här hade hela publiken med på noterna. Kraftigare bifall än det, som rullade

emot oss, hava vi icke varit med om sedan en minnesrik kväll i mars 1933, då 8 000 engelsmän i ’the

Royal Albert Hall’ i London […] skreko sig hesa i förtjusning över ’the Swedish drill’162

KFUM:s resa fortsatte till Berlin där de togs emot av Berlins Olympiska kommitté och Berliner

Turnerschaft. Också propagandaministeriet var inblandat i den korta Berlinvistelsen. Uppvisningen

hölls i vad som beskrivs som Berlins största gymnastiksal vid Prinzenstrasse ”inför en av Von

Tschammer und Osten speciellt inviterad publik”. Publiken bestod av representanter för den tyska

olympiska kommittén, tyska fackmän och ”en stor mängd berlinsvenskar”. Det hela bevakades av

”nervösa pressfotografer […] under ständigt flammande magnesiumblixtar”. Arrangemanget

beskrevs som följer:

Tyska fanor, svenska fanor, tyska turnare och svenska ling-gymnaster, Deutschland Deutschland

Über Alles och Du ganla, du fria, högtidstal och heil-rop och applåder – en värdigare och mer

imponerande avslutning på vårt gymnastiska vikingatåg genom 4 länder hade vi icke kunnat önska.163

Också Hermes for till Tyskland och mötte den nationalsocialistiska regimen. Då

gymnastikklubben efter att ha anlänt dit fick de direkt stifta bekantskap med både Hitler Jugend

och Bundes Deucher Mädel. På kvällen och natten fick de under Holstentor bevittna dels ett slags

festspel kallat ”Des Todes und des Lebensreigen” där det skrivs att ”[e]ffekten var så stark, att flera

personer måste bäras bort avsvimmade”. De bevittnade en hyllning till den tyske soldaten kallat

”Grosser Zapfenstreich” där facklor, marscherande soldater och trumvirvlar var viktiga element.

Det hela övervakades av både SS- och SA-trupper, ”det var nästan ljusan dag när man återvände

hem från detta fängslande skådespel”.164 Hermesgymnasterna hamnade således i centrum för en

nazistisk propagandamanifestation på anmodan av Nordische Gesellschaft, vilken de skulle delta i

som ett exempel på svensk kultur som skulle pågå i en vecka. Tyvärr och till allas besvikelse kunde

inte Rikskanslern närvara, men den tyske Reichsportsführern Hans von Tschammer und Osten och

162 Westergren (1936), s. 286. 163 Westergren (1936), s.287. 164 Ringqvist (1936), s. 316.

53

Alfred Rosenberg var på plats. Målet för Hermes var att ”här skulle slås ett större slag för den

svenska gymnastiken” och de bedömde att de lyckades ”ty aldrig förut hade klubben presterat något

liknande”. Det finns inga närmare beskrivningar i artikeln om exakt hur uppvisningen gick till mer

än att ”allt lyckades och lyckades perfekt”. Detta lyckande manifesterades i att Von Tschammer

und Osten under lunchen samma dag begärde att gymnasterna iklädda sina uppvisningsdräkter

skulle sitta ”mellan spetsarna av Tysklands ämbetsmannakår”.165 Några dagar senare reste Hermes

till Hamburg där de bevittnade en tysk flickgrupp som utförde ”synnerligen komplicerade rörelser”

vilket i texten ställs mot den svenska uppvisningens ”kraftiga och rätlinjiga” program.

Tysklandsresan avslutades därefter och de reste tillbaka till Sverige och ett nordiskt gymnastikläger

på Revinge Hed i Skåne där Hermes skulle ”hävda sitt nyvunna rykte som en av Sveriges bästa

elittrupper inför den väldiga samling gymnastikexperter” som var på plats. Trots att uppvisningen

inte gick lika bra som i Lübeck verkar den ändå ha bedömts som god nog ”för kritikerns blickar”.

Artikeln avslutades med att utlandsresan bedömdes ha varit givande i det att Hermes fått ”visa vår

härliga svenska gymnastik utanför landets gränser”.166

Det primära målet med både KFUM:s och Hermes utlandsresor var att uppvisa sina

gymnastiska färdigheter för utländska publiker, där de faktiska publikernas, eller åskådarnas,

känsloupplevelser uppfattades centralt för arrangemangets lyckande. Vid sidan om detta menar jag

att uppvisningarna bör ses som både gymnastik- och nationell propaganda. Det är påtagligt i båda

fallen, men kanske särskilt i fallet om Hermes i Lübeck där de inbjöds av Nordische Gesellschaft

för att explicit ge exempel på svensk kultur under en propagandavecka som skulle belysa relationen

mellan tysk och nordisk idrott. Andreas Åkerlund beskriver med begreppet ”Völkische Bewegung”

det ”spektrum av organisationer och privatpersoner, tidskrifter och förlag som arbetade för att

återföra det tyska folket till det man ansåg var dess förhistoriska rötter”. Inom denna rörelse fanns

en stark vurm för det nordiska, som sammansmälte med en civilisationskritisk och

nationalromantisk bild av det forntida Norden. För tyskarna symboliserade ”den orörda nordiska

naturen och människorna som levde i den” ett slags utopi eller en ”eskapistisk idyll”. Mot bakgrund

av denna tyska ”drömmen om Norden”, kan inbjudan av de svenska gymnasterna 1935 ses som ett

försök att upprätta en koppling mellan det nya Tyskland och det gamla, av industrialiseringen

165 Ringqvist (1936), s. 317. 166 Ringqvist (1936), s. 318, 330.

54

oförstörda, Sverige. Däremot finns inga antydningar i materialet om att de svenska gymnasterna

anspelade på eller aktivt försökte väga upp till de tyska idealiseringarna.167

Vidare finns inte några spår av övertygande eller uppväckande argumentation i artiklarna i

relation till uppvisningarna, men det kan tolkas som att uppvisningarna syftade till att informera

och upplysa åskådarna om svensk gymnastik genom att helt enkelt visa upp den. Utdragen och

citaten ur reseskildringarna visar att de svenska gymnasterna i första hand utförde uppvisningarna

för att, i avsaknad av ett bättre ord, underhålla den faktiska publiken (åskådarna). Detta syns tydligt

i citatens hänvisningar till åskådarnas reaktioner och känsloyttringar när de betraktade

uppvisningarna. Givet dessa beskrivningar kunde gymnastiken fungera som ett slags

nöjesverksamhet vars syfte är att underhålla åskådarna. Men vad viktigare är, och det är den

analytiska poängen, är att gymnastikuppvisningarna konstruerade ett särskilt ”emotional

community”, där enskilda individer inkluderades i en gemenskap som hölls samman av liknande

känslor och en delad upplevelse.168 Åskådarna delade inte bara tid och rum när de betraktade

uppvisningen, utan kom indirekt att dela känslor och därigenom blev de en del av samma

känslogemenskap. Vid dessa utrikes uppvisningar inför utländska åskådare, tilltalades dessa inte

som medborgare som vid uppvisningar som utfördes inför svenska publiker. Publikerna tilltalades

istället i egenskap av utlänningar, som skulle informeras om och övertygas om den svenska

gymnastikens, svenskarnas och Sveriges positiva egenskaper. Men framförallt tilltalades de i

egenskap av (nöjes) konsumenter som skulle konsumera den underhållning som producerades av

gymnasterna. Eftersom tävlingsmomentet (generellt sett) var uteslutet skulle publikerna inte

deltaga i någon form av supporterkultur och uppmanades inte heller att själva delta i uppvisningens

167 Andreas Åkerlund, Mellan akademi och kulturpolitik: Lektorat i svenska språket vid tyska universitet 1906–1945

(Uppsala, 2010), s. 46–48. Vidare, vad gäller internationella idrottsutbyten visar forskningen att det idrottsliga

utbytet mellan Sverige och Tyskland i sporten, var mer utbrett under mellankrigstiden än med de gamla

ententstaterna. Det tysk-svensk samarbetet ökade explosionsartat, åtminstone vad det gäller sporten. Enligt

Idrottshistorikern Per Olof Holmäng vilade samarbetet på rent idrottsliga grunder: De svenska och tyska atleterna var

relativt jämbördiga, vilket exemplifieras av i brottningen där Sverige, Tyskland och Finland ”regelmässigt” delade

pallplats vid Europamästerskapen under 30-talet. Detta gjorde landskamperna mer attraktiva ur ett

sportsmannamässigt perspektiv. Tyskland har av Holmäng beskrivits som ”Sveriges ’logiska’ motståndare.

Dessutom var det billigare för svenskar att resa till Tyskland än till Storbritannien och vidare. Se. Per Olof Holmäng,

Idrott och utrikespolitik: Den svenska idrottsrörelsens internationella förbindelser (Göteborg, 1988), s. 130–131. 168 Begreppet ”emotional community” eller känslogemenskap betecknar just detta, en gemenskap bestående av

enskilda individer som hålls samman genom liknande känslor och upplevelser. Idéhistorikern Thomas Karlsohn

beskriver det som ”systems of emotions that mark and demarcate groups and lend them coherence”. Se. Thomas

Karlsohn, ”The Academic Seminar as Emotional Community” i Nordic Journal of Studies in Educational Policy,

1(2) (2016), s. 2.

55

rörelser i något slags gruppträning. Det högre syftet var att de istället, med hjälp av det visuella

sinnet, skulle uppleva gymnastikuppvisningen och känna vissa bestämda, nöjesbetonade känslor

inför den och under själva uppvisningens utförande förenas i en åskådarpublikens

känslogemenskap.

Gymnastikuppvisningen är vid första anblicken ett varmt medium. Den är exkluderande

eftersom publikerna stängs ute från aktivt deltagande och tilltalar dem huvudsakligen genom det

visuella sinnet.169 Den exkluderande aspekten återfinns också i uppvisningens momentana eller

ögonblickliga utförande, i det att aktiviteten utförs i ett givet rum under en viss given tid. Det bör

framhållas att det momentana, ögonblickliga sker eftersom uppvisningens genomförande innebar

rörelse. Den bestod i ett visst antal sekvenser som är lika många som de antal rörelser som utfördes,

vilka i sig kan brytas ned till ytterligare momentära ögonblick. När programmet är slut så är

uppvisningen över - så vida den inte överförs till andra medier förstås.

När uppvisningen överfördes till årsboken skedde en nedkylning av uppvisningens varma

medieegenskaper, vilket förändrade dess budskap och mening. Överföringen av uppvisningen till

Riksföreningens årsbok skedde genom representationer i form av skildringar i fotografi och text,

vilket innebar att den fråntogs sin momentana, och samtidigt rörliga karaktäristik – alltså det som

primärt betecknar uppvisningen som en exkluderande medieform. Flera av fotografierna visar

utförandet av de gymnastiska rörelserna i rörelse (se exempelvis strömledshoppet, Bilaga 8.) men

fotografiet gör att tiden fryses och kyls ned. De varma rörelserna blir genom fotografiet kalla. I

kombination med skildringar i text, uppmanade fotografierna i årsboken läsaren till att studera och

kontemplera över innehållet för att förstå vad som händer i bilden. Denna ’nedkylning’ av

uppvisningsmediet möjliggjorde utvidgandet av det publika tilltalet, och öppnade upp för andra

publiker än de faktiska åskådarpublikerna att nås av uppvisningens budskap och inkluderas i

känslogemenskapen. I relation till det medborgerliga och det medborgarskapande är dessa

framställningar av vikt.

Fotografiska och textuella representationer av annars ’förlorade’ ögonblick har potentialen

att inkludera nya och fler publiker, utan att ta hänsyn till tidsliga och rumsliga gränser. Flera

fotografier är tagna ur åskådarnas perspektiv, vilket gör att betraktaren av ett sådant fotografi kan

’se’ detta frusna ögonblick ur åskådarens perspektiv och därmed bli del av en gemenskap, som de

169 Med undantaget av kvinnliga gymnastiktrupper som ofta gymnastiserade till musik, vilket gör dessa uppvisningar

mer audiovisuella.

56

tidsligt och rumsligt i själva verket har distans till (se. Bilaga 9. ). Som jag poängterade ovan fanns

beskrivningar av åskådarnas reaktioner (exempelvis ansiktsuttryck, applåder, hurrarop et cetera)

inrymt i fotografierna. Dessutom förstärker artikel- och bildtexternas beskrivningar fotografiernas

instruerande och undervisande effekter. Jag menar att sådana skildringar av förväntade

publikreaktioner hade en instruerade och undervisande effekt på årsbokens publiker.

Publikreaktionerna instruerade läsaren i vad hon själv skulle tänka och/eller känna när hon

betraktade bilderna, kort sagt; hur de svenska publikerna skulle agera på och själva aktivt deltaga i

uppvisningarna.

Uppvisningsskildringarnas representationer av de ursprungliga uppvisningarna riktade sig

inte primärt mot åskådarpublikerna, utan mot årsboksläsaren och en vidare svensk publik. I

årsbokssammanhanget initieras ett samtal med de svenska publikerna och jag menar att det är

överföringen av uppvisningen till årsboksmediet som gör budskapet konkret medborgarskapande.

Även om läsaren tilltalades som och upptogs till passivt deltagande i uppvisningens

känslogemenskap, gör uppvisningsskildringarna i årsboken något mer än bara inkluderande av nya

(om än sekundära) åskådarpubliker. Eftersom de uppvisningar jag diskuterade ovan genomfördes

i utlandet och de publikreaktioner som läsaren förväntades imitera framförallt var de utländska

åskådarnas, skedde inkluderingen av de svenska publikerna genom ögonen på de utländska

åskådarna. I det här fallet, vilket kommer bli tydligare i analyserna av Berlin-OS och Lingiaden

1939, skedde det medborgerliga tilltalet av de svenska publikerna i årsboken med hjälp av ett slags

’by proxy’ teknik. De utländska publikerna agerade som ombud för de svenska och via

överförandet till årsboken, förstärktes intrycket av den svenska gymnastikens betydelse i utlandet

– inte i Sverige. Detta förväntades förmodligen göra något med de svenska publikerna. Det kan

förmodas att samma självreflexiva idéer som analyserades ovan var aktiva också här. Om de

utländska publikerna uppskattar gymnastiken, borde inte också de svenska göra det också? Detta

uppväckande tilltal, alltså att skildringarna skulle väcka något slags reaktion hos läsaren är viktigt,

särskilt som reaktionen i kontexten kring årsbokens övriga gymnastikpropaganda var att publikerna

skulle bli positivt inställda till gymnastiken. Denna förväntade reaktion utifrån läsandet av

artiklarna om uppvisningarna kan förstås som en form av mer inkluderande och aktivt deltagande.

Svensk gymnastik på Berlin-OS 1936

Efter OS i Paris 1924 bestämde SGF att svenska gymnaster inte längre skulle tävla i gymnastik.

Den Lingska gymnastiken var ett ”pedagogiskt system för sund och allsidig kroppsutbildning [som]

57

icke är lämpat för tävlan, allra minst för olympisk tävlan mellan länder, vilkas utformning av det

Lingska gymnastiksystemet […] kommit att präglas av nationella särdrag.”170 Men eftersom OS,

då liksom nu, var en världshändelse där ”all världens nationer” skickade sina ”yppersta

representanter som exponenter för sitt lands fysiska fostran” borde inte Linggymnastiken också

representeras där? Det tyckte i vilket fall Agne Holmström som argumenterade för att det fanns

andra sätt än att genom tävlan ”demonstrera” hur den svenska gymnastiken ”växt sig starkare”

sedan den senast uppvisades inför en internationell världspublik. I Riksföreningens årsbok berättar

han om de underhandlingar som startades redan 1934 då Berlinolympiadens

organisationskommittés främste representanter, Theodor Lewald och Carl Diem, besökte

Stockholm. Målet var att visa upp den svenska gymnastiken som folkrörelse och därför var de 20–

24 man som utgjorde en olympisk tävlingstrupp alldeles för några. Tyskarna blev enligt Holmström

entusiastiska över förfrågan och de ”accepterade det svenska förslaget om att vid spelen giva en

manlig och en kvinnlig massuppvisning med två trupper på vardera 600 gymnaster”.171 En

”massuppvisning” skiljer sig inte nämnvärt från gymnastikuppvisningar som beskrivit ovan, mer

än det stora antalet deltagare. Men Holmström poängterade att just denna uppvisning hade

”osedvanliga förutsättningar för att bliva en verkligt effektiv propaganda inför en internationell

publik vid ett tillfälle, då hela världens blickar äro riktade mot det olympiska Stadion i Berlin.”

Uppvisningen lades in i programmet den 8 augusti, klockan 18.30 ”omedelbart i anslutning” till

friidrottstävlingarna, vilket gjorde det möjligt för svenskarna att förutsätta att ”Stadions 100,000

åskådarplatser äro fyllda till sista plats”.172

Vid sidan om massuppvisningarna på Olympiastadion skulle sex andra uppvisningar hållas i

anslutning till en världskongress för fysisk fostran som skulle hållas i anslutning till spelen. Dessa

uppvisningar skulle göras av en yngre-, (9–10 år), en något äldre-, (14–15 år) och en elittrupp

bestående av ’fullvuxna’. Dessa demonstrationer skulle inför fackmän ”belysa” den svenska

gymnastikens ”praktiska utformning för ungdomens fysiska fostran” i en tid som präglades av

”problemet om en sund, allsidig fysisk fostran åt ungdomen” som ”överallt tränger sig fram i

förgrunden bland vår tids aktuella problem”.173

170 Agne Holmström, ”De svenska gymnasternas färd till Olympiska Spelen i Berlin 1936”, Riksföreningens för

Gymnastikens Främjande Årsbok 1937 (Göteborg, 1937), s. 89 – 90. 171 Holmström (1937), s. 89 – 90. 172 Holmström (1937), s. 93. 173 Holmström (1937), s. 102.

58

Alla de uppvisningar som utfördes under Berlin-OS föregicks av en process där de enskilda

deltagarna valdes ut och Holmström skriver att det sändes ut en inbjudan till de lokala

gymnastikföreningarna där de ombads ”anmäla sina yppersta gymnaster till deltagande”. Resultatet

blev att över 2000 gymnaster aspirerade om de 1200 platserna. För att kunna medverka var

deltagarna tvungna att ha råd att betala dels en anmälningsavgift på 50 kronor och en reseavgift på

150 kronor. Urvalsprocessen avslutades med uttagningar i de 21 distriktsförbunden och det finns

skäl att anta att de ägde rum på liknande premisser som de som senare hölls inför Lingiaden 1939.

Där sände SGF ut listor på de övningar som skulle uppvisas i uppvisningsprogrammet, där ledarna

för de olika trupperna skulle fylla i hur väl de aspirerande deltagarna genomförde rörelserna. Det

var alltså bara de individer som bedömdes vara de allra bästa som hade chansen att väljas ut för

deltagande till Berlinuppvisningarna. Barntrupperna valdes emellertid ut genom utlottning på fyra

skolor i Göteborg, Stockholm och Örebro.174 Det finns inte några explicita instruktioner eller

antydningar om att gymnasterna skulle se ut på något speciellt sätt, men givet de fotografier som

finns att tillgå från uppvisningarna varierar deras utseendemässiga egenskaper inte avsevärt

mycket. Oavsett kön- och ålderskategori är de alla lika långa, har alla likande frisyrer och kropparna

ser ut att vara gjutna i samma ”välgymnastiserade” formar.

Den skildring som Holmström ger i årsboken visar att färden till förläggningen Berlin,

(Döberitz och Elsgrund) gick väl. De möttes den 30 juli vid tåget av de tyska lägercheferna och

”en paraderande musikkår” som följde dem till lägerplatsen där en ”vacker mottagningsceremoni”

under ”militär pomp och ståt” genomfördes innan ett hissande av den svenska fanan ”under tonerna

av Du gamla du fria”.175 Väl på plats genomfördes de första samövningarna, vilka genomfördes

under de följande dagarna 2–4 timmar om dagen. Den 3 augusti började de första uppvisningarna

på världskongressen för fysisk fostran på ”en idrottsplats […] där deltagarna i kongressen,

studenter och lärare från ett 30-tal länders högskolor för fysisk fostran, lågo förlagda.”176

De två pojktruppernas uppvisningar bedömdes med ord som ”sensation” och ”väl utförd”,

medan den manliga elittruppen fick en något utförligare beskrivning. Holmström skrev: ”Det var

kraft, precision, drärvhet och kultur i förening och erfarna svenska gymnastikexperter höllo denna

elittrupp för den bästa, som någonsin visat fram svensk gymnastik”.177 Uppvisningarna bevittnades

174 Holmström (1937), s. 64. 175 Holmström (1937), s. 74. 176 Holmström (1937), s. 76. 177 Holmström (1937), s. 77.

59

av ett 800-tal personer och deras reaktioner bedömdes enligt följande: ”När uppvisningarna

påbörjades, voro blott de två officiella filmkamerorna i aktion […] under slutet av uppvisningarna

kunde [man] räkna ända till 15 filmande experter”. Några dagar senare (den 5 augusti) skulle de

kvinnliga specialtrupperna genomföra sina uppvisningar. De yngsta flickornas uppvisning

bedömdes som ”en alldeles förtjusande demonstration av modern svensk barngymnastik”, medan

de något äldres beskrevs som en ”en utmärkt vacker uppvisning […] av en mycket god gymnastisk

färdighet”. Det hela möttes av ett, från åskådarnas sida, ”livligt intresse”. Någon bedömning av de

kvinnliga elitgymnasternas övningar bemödade sig inte Holmström om, utan konstaterade endast

”ledarnas förmåga” att på kort varsel få gymnasterna ”samtränade”. Detta innebär att gymnasternas

rörelser var synkroniserade och att de enskilda utövarnas rörelser genomfördes exakt samtidigt med

varandra. Detta var, som jag återkommer till nedan, ett viktigt inslag i gymnastikuppvisningen.178

Det fotografi som prydde förstasidan på Holmströms artikel om olympiad-uppvisningarna

och det minnesalbum som trycktes på uppdrag av organisationskommittén för Berlinfärden är en

bild av fem svenska kvinnor på rad som med sin högra arm håller upp varsin ring över huvudet.

Ringarna syns delvis inflätade i varandra och skall således symbolisera de fem olympiska ringarna.

Fotografiet är svartvitt och de står på en stenklippa med vad jag tolkar som en ljusblå himmel i

bakgrunden. De bär den ljusblå gymnastikdräkten för den kvinnliga masstruppen som kan liknas

vid mycket kort klänning (den skars av strax över ljumskvecken), så kort att underbyxorna skymtar

fram på kvinnan i mitten. Klänningen täckte inte heller överarmarna och midjan accentuerades av

ett smalt bälte. Vad deras kroppar beaktar hade de alla renrakade, kraftigt muskulösa ben, men

slanka och smala överkroppar och armar. Deras frisyrer var rullade och uppsatta, men eftersom

bilden är svartvit går det inte att avgöra hårfärgen. (se. Bilaga 10. Givet en artikel ur Deutsche

Allgemeine Zeitung som översatts och publicerats under rubriken ”Vad tyska pressen sade om de

svenska gymnasterna” förstördes ”[s]agan om den blonda svenskan” av kvinnornas entré på

Olympiastadion i det att ”flertalet […] på sin höjd” kunde ”göra anspråk på mycket, mycket mörk

blondhet”. Givet detta var de flesta av masstruppens kvinnor troligtvis brunhåriga eller

mörkblonda.179 Varken årsboken eller något annat gymnastiskt tryck innehåller några explicita

bedömningar eller beskrivningar av den ideala kvinnokroppen, som de jag ovan analyserat

angående den manliga kroppen. Det finns många fotografier av kvinnliga gymnaster i

178 Holmström (1937), s. 79. 179 ”Vad den tyska pressen sade om de svenska gymnasterna” i Agne, Holmström [red] Svenska gymnasternas

olympiafärd 1936 (Göteborg, 1936), utan sidnummer.

60

Riksföreningens årsböcker, men fotografiet av de fem deltagarna i olympiaduppvisningarna är

huvudkandidat till en bild som skulle kunna lyftas fram som representativ för idealiseringar av

kvinnokroppen. Kvinnorna är alla ”elitgymnaster” som rör sig inom spannet för ”reklamåldern”.

De kroppsliga (estetiska) egenskaper som kvinnorna på fotografiet uppvisade kan läsas inom

ramarna för de visuella representationer av hälsa som tidigare diskuterats. Underkroppens

muskulatur är till skillnad mot överkroppens klart definierad och midjan är smal. Detta intryck

förstärks av även av dräktens bälte. Det går inte att läsa kropparna som stereotypt ’kvinnlig’, i stil

med Mae West. Det handlar snarare om ett slankt, muskulöst och tränat kroppskulturellt ideal i

linje med de kvinnokroppar som porträtterades i inledningen till Leni Riefenstahls Olympia: Fest

der Völker, som estetiserat skildrade olympiaden i Berlin.180

Uppvisningen den 8 augusti på Olympiastadion bevittnades av den hundratusenhövdade

publik som Agne Holmström drömt om. En av åskådarna var journalisten Barbro Alving, mer känd

som Bang, som var på plats i Berlin för att rapportera för Dagens Nyheter. I sin OS-dagbok skriver

hon att en programändring (”världens mest lyckade”) gjorde att svenskarna uppvisning bevittnades

av både Hitler, Göring och (”lille”) Goebbels (”med en militärkikare stor som han själv”). Jag låter

Alving själv sammanfatta vad hon fick betrakta på olympiastadion:

Första applådåskan rullar mäktigt redan när de sexhundra flickorna marscherar fram i tadelfri takt i

sina korta, ljusblå kjolar, och den ökar flera grader i styrka när fanan sänks i ett vackert svep inför

den stående hedersläktaren. Inte hade jag en aning om att vi var så snygga och välväxta sedda i massa

och på håll. […] Hitlers händer slår ihop i ett sträck medan truppen bildar det ena utsökta mönstret

efter det andra. Ena minuten ser den ut som en av Kungsträdgårdens mest pedantiska rabatter, nästa

gång är den ett enda enormt knappnålsbrev av böjda huvuden, och när den till sist försvinner som en

svärm ljusblå skalbaggar över den gröna planen och bildar formation i maratontrappan, blir jublet

nästan som för en tysk seger. Så kommer pojkarna i sina vita långbyxor och vita tröjor. De

marscherar som ett tyskt kompani, det är menat som komplimang, och hälsningen med fanan är sanna

mina ord grandios. […] Om det är riktigt som jag hört att truppen bara gjort en samövning på planen,

så är det ganska otroligt vad den presterar, och inget under att den uppskattas i detta disciplinens

land. Jag har på känn att det kallas fristående, allt detta som de gör i spikraka led och som avbryts av

applåder ideligen. Värst blir det när de hoppar stående bock över varandra utan att falla ur ordningen

en decimeter.181

Bangs skildring av uppvisningen visar att gymnastikuppvisningen även i så här stor skala kunde

ses som ett underhållningsarrangemang. I det här fallet var det de synkroniserade, disciplinerade

och samtidiga kroppsrörelserna hos massan på planen som utgjorde det underhållande elementet.

Den faktiska publikens generella reaktion var applåder. Den stora skillnaden mellan

180 Leni Riefenstahl, Olympia: Fest der Völker (Berlin, 1938) [https://www.youtube.com/watch?v=qt51j9bmZAU]

(hämtat 2017-05-08), se särskilt Tidpunkt: 00. 08.50 - 00. 10.50. 181 Barbro Alving, Dagbok från Berlinolympiaden 1936 (2008), s. 91–93.

61

massuppvisningen och den mindre gymnastiktruppens uppvisningen framgår av Alvings referat.

Massuppvisningen handlade huvudsakligen om att med hjälp av kroppar skapa mönster och visa

på samma samordnade koordination som kunde förväntas av ett mindre gymnastiskt sällskap. Det

spelade ingen roll om det var tio eller 600 (eller 1200) armar som skulle sträckas samtidigt, det

måste ske samtidigt i ett givet ögonblick. Den enskilda utövarens, det vill säga individens, disciplin

och självkontroll var ett viktigt inslag hos massuppvisningen. Men individens vilja ställdes under

kollektivets, och hens uppgift var att underkasta sig gymnastikledarens kommandorop som

instruerade vilken rörelse som skulle utföras och när.

Holmström skrädde inte orden när han beskrev hur åskådarnas ögon fuktades inför den

”blåklintsfärgade nordiska ungdoms skönhet” på Stadion och han skriver att ”[d]et var stil och

kultur, det var propaganda i yppersta form för vår svenska gymnastik”. Vidare stämmer hans

beskrivningar av publikens reaktioner överens med Alvings där åskådarnas ”applådstormar” och

”förtjusta” rop ses som facit för uppvisningens framgång.182 I en annan artikel tillade Holmström

att applåderna ”växte sig starkare och mer ihållande än när världsrekorden mejades ned”. Precis

som Tillgren, menade Holmström att idrottsliga (elit) prestationer på exempelvis olympiska Spelen

verkade entusiasmerande och uppryckande på de som bevittnade dem. Holmström ställde sig

emellertid kritisk till att de som ”entusiasmeras” mest var ”de, som äga eller tro sig äga

förutsättningar för att nå upp till den olympiska standarden”. De stora massorna, de som verkligen

behövde entusiasmeras, behövde andra ”föregångsmän”, och föregångsmän (och kvinnor) var vad

de svenska gymnasterna skulle vara. Så varför applåderade åskådarna så kraftigt åt gymnasterna

på planen? Holmström menade att ”dessa åskådare kände igen sig, att vad de här såg var något för

dem; här var det något som kunde skänka varje åskådare något av hälsa och livsglädje, som varje

människa har behov av och längtar efter”.183 Jag menar att denna utvärdering av uppvisningens

resultat är helt central för att förstå gymnasternas föreställningar om gymnastikuppvisningens

påverkan på de tilltalade publikerna, att den skulle uppväcka dem till kroppsrörelse genom att

demonstrera rörelser som ”alla” kunde klara av att utföra. Att ’se’ gymnasternas rörelseserier skulle

ge åskådarna en känsla av ”hälsa, harmoni och livsglädje”, vilket de bedömdes behöva i ”nutidens

hetsiga livförning”. Holmström beskriver i artikeln inte som tidigare, bedömningar av publiker,

182 Holmström (1937), s.84. 183 Agne Holmström, ”Nya Signaler”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1937 (Göteborg, 1937),

s. 9–11.

62

utan de målsättningar som på förhand uppställts för det tilltalande som Berlinuppvisningarna

innebar (vilka han också uppfattade hade införlivats).184 Han skriver:

Och rörelsernas enkelhet gjorde klart för var enda åskådare, att deltagande i sådana övningar låg

inom möjligheternas gräns för var och en, som blott ville göra ett försök härmed för att bliva delaktiga

just av den entusiasm och livsglädje” som visades av de svenska gymnasterna.185

Citatet visar att uppvisningen arrangerats i syfte att inge åskådarna de känslor som uppvisningen

tänktes frambringa (”hälsa, harmoni och livsglädje”), vilket därigenom skulle inspirera dem till

egna kroppsövningar. Dessutom visar det att uppvisningen medvetet framställes på ett sådant sätt

att den skulle ha som effekt att publikerna själva skulle kunna utföra rörelserna. Som påpekades

ovan kan den vid första anblicken kategoriseras som ett varmt medium eftersom det krävde ganska

litet av åskådarna för att de skulle bli delaktiga. De skulle uppväckas känslomässigt och

underhållas. Ett enda sinne tilltalades och utsattes för intensivt stimuli, det visuella sinnet.186

Däremot, som citatet visar, arrangerades uppvisningen i syfte att inspirera åskådarna att själva

imitera och inspireras av gymnasternas rörelse, vilket därmed skulle göra dem till

gymanstikutövande aktörer. En sådan manöver begär betydligt mer aktivt deltagande från

åskådarna i det att de själva måste göra något, och efter det att den varma underhållningsdelen av

uppvisningsmediet slutat. På så sätt menar jag att gymnastikuppvisningen fortsatte mediera sitt

budskap och tänktes fortsätta påverka de tilltalade publikerna till aktivt deltagande i gymnastisk

kroppsrörelse även efter att uppvisningen i praktiken tagit slut. Detta innebär tilläggandet av ett

slags tidssträckning187 till uppvisningens medieegenskaper när uppvisningsmediets budskap

förväntades fortsätta och fullbordas inom åskådaren. Sådana förväntade effekter innebar att även

att uppvisningens åskådarpubliker tilltalades som potentiella gymnastikutövare.

Iscensättandet av den svenska hälsomedborgaren

Etnologen Jonas Frykman diskuterar gymnastikuppvisningen på Berlin-OS inom ramarna för en

diskussion om hur gymnastikuppvisningen producerade ett nationellt sammanhang, där det

184 Holmström (1937), s. 9–10. 185 Holmström (1937), s. 10–11. 186 McLuhan (1964), s. 24–25. 187 Med ”Tidssträckning” menar jag inte förlängd slutartid (som på kameror) även om det är en sådan förståelse som

jag är ute efter. Snarare avser begreppet förklara hur ett medium avses fortsätta påverka publiker efter det att mediet

rent faktiskt slutat utsända ett givet budskap, mediet ”sträcker” således ut tiden genom att aktivt fortsätta påverka

mottagaren.

63

nationalistiska blev prominent i betonandet av gymnastiken som en form av svenskhet. Han menar

att det handlade om att bli nationellt synlig.188 Detta syns även i mitt källmaterial och jag håller

med honom om hur det nationella blir till och synliggörs genom det internationella sammanhanget.

Jag vill emellertid bidra till Frykmans analys på en punkt. Han liknar gymnastikuppvisningen och

särskilt den utförd en masse vid en industriell maskin och använder ordet ”mekaniserade” för att

beskriva gymnastikrörelserna. Som jag ovan har påvisat bar gymnastiken på ett ideologiskt

motstånd mot det specialiserade, mot det mekaniserade eller industrialiserade samhället vilket

också genomsyrade Riksföreningens verksamhet på 1930-talet. Det kan därmed tyckas

motsägelsefullt att bedöma massuppvisningen som mekanisk. Däremot närmar sig Frykman en

viktigt analytisk poäng i sin redogörelse, när han reflekterar över massuppvisningens

underhållningsvärde och frågar vad tidens publiker såg med uppvisningen samt vad den utförde för

arbete. Frykmans tolkning är att massuppvisningen innebar ett iscensättande av visionen (eller

drömmen) om en kontrollerad (folk) massa.

Historikern Richard Butsch visar hur förståelsen av större kollektiv under perioden präglades

av en rad olika konceptuella förståelser som fångas i begreppen ”crowd”, ”public” och ”mass”

(folkhop, allmänhet och massa) Samtliga begrepp avser större kollektiv och grupper av människor,

men har olika innebörd och präglas av konceptuella motsättningar. För att förstå motsättningarna

mellan begreppen är ”the informed citizen”, det medborgerliga ideal som formulerades av John

Dewey på 30-talet en bra utgångpunkt.189 Definitionen av den informerade (demokratiska)

medborgaren liknar den förståelse av det medborgerliga som Tistedt utgår ifrån i sin avhandling.

Det innebär att medborgaren föreställs vara en självständigt tänkande individ som baserar sina

handlingar på förnuftiga överväganden i diskussion med andra medborgare. Det var diskussionen

mellan medborgare, primärt genom massmedia. Idealt skulle det offentliga samtalet mellan

informerade medborgare i olika politiska frågor leda fram till ett gemensamt, kollektivt beslut om

problemet. Den (via media) förda diskussionen medborgare emellan formerade en ”public” eller

en allmänhet, själva grunden i ett demokratiskt samhällssystem. Därmed hade allmänheten ett

positivt laddat värde.190 Det gemensamma problemet var det klister som formerade allmänheten,

188 Jonas Frykman, “Svenska hållningar och handgrepp” i Billy Ehn; Jonas Frykman; Orvar Löfgren [red.],

Försvenskningen av Sverige: Det nationellas förvandlingar (Stockholm,1993), s. 179–180. 189 Richard, Butsch, The Citizen Audience: Crowds, publics, and individuals (New York, 2009), s. 6, 14-15. 190 Butsch (2009), s. 11–15.

64

och utan formuleringen av ett gemensamt problem och en diskussion som syftade till att lösa det,

fanns heller ingen allmänhet, bara en massa (”mass”). Butsch beskriver hur begreppet massa

betecknade “the whole population of lower classes in their daily living”, en befolkning som ansågs

passiv och splittrad (”dispersed”).191 Men massan hade ett övervägande neutralt värde i det att

splittringen kunde motverkas och den kunde utvecklas till en informerad allmänhet. Med andra

ord, massan hade potentialen att genom rätt stimuli intresseras för samhällsfrågor och delta i det

offentliga samtalet. Det här arbetet var viktigt för företrädare för den (demokratiska) allmänheten,

eftersom massan också bar på potentialen att utvecklas (eller degenerera) till en folkhop (”the

crowd”). Där massan var splittrad och passiv, var folkhopen samlad och aktiv, men den form av

aktivitet som den tänktes stå för var irrationell, aggressiv och därför samhällsomstörtande. Butsch

beskriver folkhopen som ”gatherings of people physically together and sharing a common activity”

och samtidigt ”anthitetical to ideas of rational and independent citizenship” eftersom “”amidst a

crowd, people become caught up in the crowds emotions and act with one mind”. Den sågs som en

“fearful mob, an irrational and destructive beast, spurred by emotion and reckless in its actions”.

Butsch skriver utifrån en angloamerikansk kontext. Hur var det i Sverige? 192

Tistedt, som använder sig av Butsch, menar att mellankrigstidens sociala reformatörers

(särskilt paret Myrdals) förställningar om ”allmänheten” innebar att den tänktes präglas av

”okunnighet, obetänksamhet, ointresse, förlegade vanor och uppfattningar, eller ytliga åsikter som

bildats utan att utsättas för motargument”. Sådana drag ansågs inte lämpade för en demokratisk

offentlighet. När den medborgartyp som samhället behövde inte stod att finna måste den skapas.

Tistedt visar hur 1930-talets socialreformistiska diskussioner skapade en demokratisk svensk

offentlighetskultur genom engagerandet av vad han kallar ”visioner om medborgerliga publiker”.

Konceptet åsyftar hur socialreformister i olika medier (radio, press, utställningar) sökte engagera

en tänkt allmänhet genom att låta den ”informera sig, ta ställning, reflektera och diskutera” om och

kring varierande samhällsangelägenheter. Tistedt menar att denna deltagande-praktik konstituerade

dem som demokratiska medborgare, på grund av att de gavs tillfälle att delta aktivt i

samhällsdiskussionen och därmed i styrningen av sig själva.193 Vad gäller begreppet ”massa”, som

här är av särskilt intresse givet massuppvisningen, menar Tistedt att mellankrigstidens människor

gjorde åtskillnad mellan ”diktaturernas ledarstyrda massa och demokratins självorganiserade

191 Butsch, (2009), s. 9. 192 Butsch (2009), s. 9–11. 193 Tistedt (2009), s. 246, 248.

65

folkmassor”. Skillnaden skall, om jag tolkar Tistedt rätt, förstås i det att den demokratiska massan

bestod av individer som tillsammans utgjorde ett kollektiv med potential till att utvecklas till en

allmänhet. Detta snarare än diktaturens känslostyrda, irrationella, ansiktslösa, vrålande och

ohämmade miljoner, ett slags gigantisk folkhop. Vad har då gymnastikens massuppvisningar med

detta att göra?194

Massuppvisningen exponerade inte de enskilda individerna. Målet var att utföra fullkomligt

synkroniserade rörelser – de enskilda deltagarna saknade egen agens. De agerade inte

självständigt, utan kollektivt. Men de var varken splittrade eller utom kontroll. Givet den oro som

fanns och det problem som formulerades i relation till massan, som kunde urarta till en folkhop,

menar jag att gymnastikuppvisningen inte var något mindre än en iscensättning och en

dramatisering av Sveriges förmåga att styra och kontrollera massan och hindra den från urartning.

Gymnastikuppvisningen skulle, snarare än att försöka skapa en ”public” av informerade

medborgare, i praktiken upprätta och iscensätta visionen om en disciplinerad och kontrollerad

massa. Det är ett annat slags medborgerligt ideal som kommer i spel, där det medborgerliga står att

finna i att individens vilja underordnar sig kollektivets. Givet den internationella inramningen kan

gymnastikuppvisningarnas mening i form av ’vi har kontroll över massorna’ placeras in i ett

nationsskapande sammanhang, där gymnasterna på planen sågs som symboler för en hel

befolkning. Uppvisningsdeltagarna sågs som ideala representanter för den svenska befolkningen i

stort. Givet den nationella linjen kan massuppvisningens symboliska betvingande och

kontrollerande av (folk) massan förstås som ett iscensättande av nationen Sverige och dess kontroll

över den egna befolkningen. Uppvisningen var vid första anblicken riktad mot de internationella

publikerna, men dess effekter tänktes även påverka de svenska publikerna. Här återkommer ’by

proxy’ tilltalet av de svenska publikerna som påtalades ovan.

Holmström kommenterar över detta på några ställen i artikeln om Berlinuppvisningen med

meningar som: ”Det var underbart att då få sitta på läktaren och vara svensk”, ”här kom […]

Sverige fram i det olympiska rampljuset på ett fullt värdigt sätt” och ”då njöto vi svenska gymnaster

av den succé, som våra kvinnliga gymnaster här skapade för Sverige [min kursiv].” Yttrandet visar

på att de svenska reaktionerna på uppvisningen och förståelser av dess effektivitet ur

propagandasynpunkt byggde på den föreställda effekten på de utländska åskådarna. På ett ställe

talar Holmström också om den ”stolthet och tacksamhet” som ”fyllde de svenska åskådarnas bröst

194 Tistedt (2009), s. 256–257

66

under den manliga uppvisningen”. Givet detta kan gymnastikuppvisningarna, och särskilt de som

genomfördes i utlandet, tolkas omskapa nationalistiska kategorier som ”Sverige”, ”svensken” och

”svenskhet”. Föreställningar om gymnastikens betydelse för det nationella stärktes av det

internationella sammanhanget. Detta kommer att diskuteras mer ingående i nästa analysdel.195

Vad gör då gymnastikuppvisningarna i relation till det av mig stipulerade gymnastiska

medborgarskapande projektet? Analysdelens granskning av användningen av uppvisningsmediet i

utlandet har visat att de svenska reaktionerna byggde på föreställningar om uppvisningens effekter

på icke-svenska åskådare. Gymnastikuppvisningarna synliggjorde det typiskt svenska för

utländska publiker och överförandet till Riksföreningens årsbok exponerade gymnastikens

betydelse i utlandet för de svenska publikerna. Detta tänktes i sin tur förstärka betydelsen av

gymnastiken för denna publikkategori och förmå den att aktivt deltaga i gymnastiken och

därigenom omskapa sig själva i enighet med gymnastikens medborgerliga visioner.

Uppvisningarna skulle i första hand, snarare än att direkt uppfostra och undervisa föreställda

publiker, underhålla den faktiska publiken eller åskådarna på plats. Men beskrivningar av

publikreaktioner vid OS 1936 visade att det fanns föreställningar om att publikeffekterna även

skulle påverka de svenska publikerna till aktivt deltagande i gymnastiken. Överförandet till

årsboken skulle förmå den att reagera positivt inför gymnastiken och på sikt också engagera sig i

gymnastisk kroppskultur. Den föreställda effekten var att de skulle känna stolthet över den egna

nationen och sina landsmäns prestation, och genom detta blir uppvisningens medborgarskapande

projektets nationella och kroppskulturella aspekter prominenta. Denna nationella linje präglar

såklart alla utrikes uppvisningar, i det att gymnasterna implicit betraktades som någon form av

demonstratörer av den svenska kulturen, då linggymnastiken räknades som en svensk kulturyttring.

Det handlade, precis som Frykman poängterat, inte ’bara’ om gymnastikpropanda, utan i allra

högsta grad om nationell propaganda då publikerna uppmanades att se uppvisningen som ett

uttryck för det svenska. Det nationella temat accentuerades ytterligare när SGF bjöd in världens

nationer till Stadion i Stockholm för en vecka fylld av gymnastik, kroppskultur och nationella

symboler. I nästa analysdel besöker jag den första Lingiaden 1939.

195 Holmström (1937), s. 85.

67

IV. Lingiaden i Stockholm 1939

I föregående analysdel argumenterade jag för att gymnastikuppvisningen konstruerade en

känslogemenskap där publikerna tilltalades som medborgare och potentiella utövare av

gymnastiken. Jag visade också hur uppvisningsmediet kan knytas till föreställningar om det

nationella. Denna analysdel syftar till att analysera hur frivilliggymnastikens

propagandaverksamhet under 1930-talet kulminerade i Lingiaden i Stockholm 1939. Lingiaden var

ett internationellt jättearrangemang med mass- och specialuppvisningar, en kongress för fysisk

fostran och ett internationellt gymnastikläger som hölls i anslutning till högtidlighållandet av Per

Hendrik Lings död 1839. Lingiaden är stort och kunde mycket väl ha fungerat som ämne för en

egen studie. Här kommer jag att ta ett övergripande grepp och fokusera på hur Lingiaden fungerade

som medium för ytterligare exponering av gymnastikens kroppskulturella och medborgerliga ideal,

och på så vis var ett led i frivilliggymnasternas medborgarskapande projekt. Jag menar att

arrangemangets internationella inramning (37 nationer deltog) ytterligare förstärkte den svenska

gymnastikens nationella betydelse genom att låta andra nationers kroppskulturer, kontrasteras mot

’det svenska’ på Stockholm Stadion. De principiella slutsatser som kan dras kring

gymnastikuppvisningens medborgarskapande uppgift har redan gjorts i föregående analysdel,

varför jag istället fokuserar analysen på andra aspekter hos Lingiaden.

”Ling-kulten” och Lingiaden

De svenska 30-talsgymnasterna anslöt sig till och byggde vidare på vad Jens Ljunggren beskrivit

som ”Ling-kulten”, som avser ”traditionsskapandet” kring ”Linggestalten”.196 Att Ljunggren

skriver ”Linggestalten” är centralt för hans analys och också för min egen. Det handlade om

skapandet och upprätthållandet av en identitet och ideologi som förankrades i synen på och

föreställningarna om Ling. Historieskrivningen kring Ling talade om en ”’kulturuppgift’”, om

”’folksjälen’” och om hur Lings gymnastiksystem spridit sig utanför Sveriges gränser. Förutom

denna framgångshistoria skildrades, och det är viktigt, ”[b]rist på intresse från allmänheten,

motstånd, fördomar och otillräckliga resurser” vilka ”förklarade gymnastikens alltför långsamma

utbredning”. Skildringarna av motståndet, menar Ljunggren, användes för att ”ge gymnasterna en

uppgift, och försäkra dem om att de hade rätt och att de kämpade för en sak som snart skulle gå i

196 Ljunggren (1999), s. 189–192.

68

uppfyllelse”.197 Ljunggren skriver utifrån 1800-talet, men det påminner om den retorik som gick

igen i Gymnastikfrämjandets propaganda på 30-talet. Han beskriver hur det kring sekelskiftet 1900

utvecklades ”allt större och magnifikare” ritualer och ceremonier kring ”namnet Ling” som kan

kopplas till nationalromantiken och dess ”[f]laggor, festivaler, nationalsånger,

kungaframträdanden, högtider, utställningar, museer osv.”198 Mediehistorikern Patrik Lundells

forskning visar på ett liknande ’kultiskt’ drag vad gäller historieskrivningen kring Lars Johan

Hierta. Han beskriver hur svenska journalister, särskilt genom Publicistklubben, nästan kanoniserat

och helgonförklarat Lars Johan Hierta genom ritualer så som kransnedläggningar och

statyresanden. Lundell menar att den här typen av ritualer inte skall ses som ”bevis eller mått på

Hiertas ställning utan i fösta hand som ett medel för att uppnå denna ställning, som ett medium i

legitimitetssträvandena.” Jag menar att Lingiaden bör ses som ett uttryck för en liknande process,

där Ling fick fungera som symbol för frivilliggymnastikens ideologi och fylldes med ett innehåll

som verkade legitimerande för dess samtida verksamhet.199

Temat ”Per Hendrik Ling” hade i olika grad behandlats i olika artiklar i Riksföreningens

årsböcker.200 Men inte förrän 1939 gjordes ett historiskt- och biografiskt försök att skildra Lings

liv och leverne. Pennan hölls av Holmström och C. A. Westerblad201. Narrativet är sakligt

beskrivande, om än hyllande och upphöjande. Westerblad framhöll ’det moderna’ hos Ling genom

att skriva om hans vision om ”folkbeväpningen” (värnpliktstanken) och hur hans gymnastik tänktes

handla om ”arbetshygien”. Westerblad skrev: ”Han insåg de faror, som yrkesarbetet medförde för

individens fysiska välbefinnande, och han ville motarbeta dem. Ett stycke socialvård och

arbetsterapi!”. Dessutom underströk Westerblad (vilket går igen i Per Albin Hanssons tal, se nedan)

197 Ljunggren klassificerar de båda narrativen som ”framgångshistorien” och ”lidandets historia”. Dessa narrativ tog

fasta på Lings person. Den första framhöll hans geni och glorifierade skapandet av gymnastiksystemet. Den senare

handlade om hur Lings trots ekonomiska trångmål och sviktande personlig hälsa, mot alla odds, ändå lyckades skapa

gymnastiksystemet. Se. Ljunggren (1999), s. 189–190. 198 Ljunggren (1999), s. 191. 199 Patrik Lundell, Attentat mot Hiertas minne: Studier i den svenska pressens mediehistoria (Mölndal, 2013), s. 10–

11. 200 Endast två artiklar behandlar Ling-minnet explicit: Oswald Holmberg, ”Från den svenska gymnastikens första

halvsekel”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1936 (Göteborg, 1937), s. 63–78. Samt: J.

Håkansson, ”Lings födelsehem räddas från förgängelse” Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1937

(Göteborg, 1937), s. 131–136. 201 C. A. (Carl August) Westerblad omskrivs som “gymnastikhistoriker” av Ljunggren. Han var författare till flera

böcker om både P. H. Ling och sonen Hjalmar Ling. Exempelvis utgav han 1904 boken Pehr Hendrik Ling: En

lefnadsteckning och några synpunkter (Stockholm, 1904). Dessutom uppges Westerblad ligga bakom

efterforskningarna av hur Ling egentligen såg ut, vilket gav upphov till en staty finansierad av Svenska

Gymnastikläraresällskapet 1914 i Roskildeparken i Malmö. Se. Ljunggren (1999), s. 192.

69

hur gymnastiken, redan hos Ling, tänktes vara klassutjämnande genom ett slags ”amalgamering”

som skulle föra folket samman, oavsett klasshemvist.202 Agne Holmström skrev:

Lings stora tanke var att genom gymnastiken som hela svenska folkets egendom göra göternas

sentida ättlingar till ett föredöme bland folken. Genom sin gymnastik ville Ling bereda en och var

möjligheter att genom egna, enkla åtgärder stärka sin hälsa och arbetsförmåga till fosterlandets

fromma. Värdigare kunna vi därför icke högtidlighålla 100-årsminnet av Ling än att genom idogt

energiskt arbete söka bringa hans sekelgamla tankar till levande verklighet. I den andan önska vi

svenska gymnaster bringa den svenske gymnasiarken vår hyllning vid 100-årsminnet. Vördat vare

hans minne!203

Detta exemplifierar det nationalistiska och hagiografiska tema som kom att genomsyra Lingiaden

1939. Förhoppningen om de svenska gymnasternas hyllning av Ling var att de skulle förkroppsliga

idealet av den ”sentida” ättlingen till göterna och därigenom vara ett ”föredöme bland folken”.

Ordet ”folken” syftar utan tvekan på Lingiadens internationella karaktär. Som jag tolkar det, och

det kommer analyseras närmare nedan, hoppades Holmström att ’svenskarna’ skulle urskilja sig

mot deltagarna från andra nationer genom att i gymnastikuppvisningarna iscensätta en

representation och en reflektion av det götiska arvet.

Lingiadens idé

När Agne Holmström i efterhand förklarade Lingiadens idé i Boken om Lingiaden skrev han:

När inbjudan till Lingiaden 1939 sändes ut över hela världen, avsåg man ju i första hand att inbjuda

till deltagande i högtidlighållande av 100-årsminnet av den svenska gymnastikens skapare. […] Men

anslutningen till Lingiaden med representanter från 37 nationer ådagalade till fullo, att arrangörerna

inte syftat för högt, när de jorden runt sökte vinna anslutning till detta minnesfirande. P. H. Ling var

visserligen svensk men hans verk tillhör hela världen, det faktum tycks man efter Lingiaden lugnt

kunna fastslå.204

Vad studiet av Lingiaden visar, i relation till ovan beskrivningar av frivilliggymnastikens

utveckling under 30-talet, är en ökning av ambitionsnivåerna. Det finns ingen motsättning mellan

dessa internationella ambitioner och gymnastikens medborgarskapande projekt. Enligt Rose skall

ett medborgarskapande projekt vara nationellt till sin karaktär, och Lingiadens internationella

karaktär förstärkte och accentuerade det nationella medborgerliga tilltalet. Det medborgerliga

konstruerades i relief mot andra länder, som vid olympiaden. Holmström fortsatte:

202 C. A., Westerblad, ”P. H: Ling i sägen och verklighet”/”P. H. Ling in legend and in reality”, Lingiaden:

Gymnastikfrämjandets Årsbok 1939 (Göteborg, 1939), s. 20–26. 203 Agne Holmström, ”P. H. Ling”, Lingiaden: Gymnastikfrämjandets Årsbok 1939 (Göteborg, 1939). 204 Agne Holmström, ”Lingiadens idé”, Boken om Lingiaden: Gymnastikfrämjandets Årsbok (Göteborg, 1940), s. 7.

70

Lings gymnastik, den svenska gymnastiken [min kursiv], är en världskulturell tillgång, vars

internationella betydelse växer allt eftersom problemen om folkens fysiska fostran aktualiseras mer

och mer i det ena landet efter det andra. Den Lingska gymnastiken blir därigenom också en nationell

tillgång för Sverige i dubbel måtto, när dess betydelse för folkhälsan ökas i proportion till den för

varje år växande anslutningen till den frivilliga gymnastiken inom landet och dess landvinningar

utomlands bidraga till att hedra svenskt namn och svensk kultur ute i världen.205

Citatet visar hur Lingiaden sågs som ett nationellt prestigeprojekt. Den internationella inramningen

medverkade till att förstärka gymnastikens nationella betydelse inför de svenska publikerna.

Förutom i retoriken hos gymnastikens företrädare (så som Holmström) syns accentuerandet av

gymnastikens nationella betydelse i namnen (och titlarna) på de personer som på ett eller annat sätt

knöts till genomförandet av arrangemanget. På ett tidigt stadium knöts både Gustav V och

kronprins Gustav Adolf till arrangemanget som Lingiadens förste- respektive andre beskyddare.

Prins Gustav Adolf fick plats i Lingiadens Hederskommitté, som bestod av ”samtliga i Sverige

introducerade utländska ministrar och chargé d’affaires”. Det är oklart vilken roll dessa personer

spelade för det organisatoriska arbetet, men det står utan närmare analys klart att åtminstone de

kungliga tillförde legitimitet och överförde något av den symboliska (nationella) kraft som

kungamakten besatt under perioden. Diplomaterna tillförde internationell legitimitet för det

svenska projektet.206

I Gymnastikfrämjandets Årsbok207 från 1939 ägnades mer än hälften av boken åt ”Den

svenska gymnastikens segertåg över världen: En bildrevy från 44 länder jorden runt”.208 Bilden

som förmedlades var att gymnastiken var mer uppskattad och praktiserad i utlandet än i Sverige,

det egna hemlandet. Frostell gav i ovan analyserade artikel uttryck för denna upplevelse. Han

reciterade en strof av Ossiannilsson209: ”Han var svensk, han var född av det härliga stål, som

väntar på svenskarna än – som fraktas med utlandets smedjor som mål, och som köpes för dubbelt

igen”. Strofen illustrerade, och Frostell kommenterade med viss uppgivelse, hur saker och ting

”plägar först behöva utländsk hallstämpel för att godkännas här hemma”.210 Det är oklart hur

utbredd denna föreställning var inom frivilliggymnastiken. I vilket fall innebär upplysningarna om

205 Holmström (1940), s. 7. 206 Holmström (1940), s. 14–17. 207 Riksföreningens årsbok bytte namn till Gymnastikfrämjades Årsbok från och med 1939. 208 ”Den Lingska gymnastikens segertåg över världen”, Lingiaden: Gymnastikfrämjandets Årsbok 1939 (Göteborg,

1939), s. 149–337. 209 Karl Gustav Ossiannilsson (1875–1970) var en svensk författare och poet. Under 1930-talet var Ossiannilsson

medlem i Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU), en pronazistisk avknoppning från Högerpartiet. Hans profil

kan beskrivas som konservativt nationalistiskt. 210 Frostell (1936), s. 7.

71

gymnastikens ställning i utlandet en propagandateknik som syftar till att genom exponerandet av

detta faktum, få de svenska publikerna att uppväckas och få upp ögonen för gymnastik. Detta är

alltså samma drag som ovan behandlades i relation till skildringarna av gymnastikuppvisningar i

utlandet. Samtidigt handlade det förstås om nationell propaganda i vidaste bemärkelse. Den danske

idrottshistorikern Hans Bondes forskning visar på liknande, samtida fenomen i den danska

gymnastikrörelsen, där internationella gymnastikuppvisningar arrangerades som ett sätt att öka

medvetenheten om- och exponera den danska kulturen i utlandet. Bonde visar på ett nära och

explicit samarbete mellan Niels Bukh (en nazianstruken gymnastikledare) och

utrikesdepartementet, som finansierade och hjälpte de danska gymnasternas internationella

propagandafärder.211

Holmström var tydlig med att det var erfarenheterna från olympiska spelen, och särskilt från

Berlin-OS, som gav upphov till tanken på att organisera Lingiaden som en gymnastisk olympiad.

Jämförelsen mellan Lingiaden och olympiska spelen var utbredd och när Sven Jerring rapporterade

i Sveriges Radio från Lingiadens invigning, kommenterade han över att flera av de svenska

kvinnliga deltagarna också varit med i Berlin. Dessutom reflekterade han över den olympiska

miljön och sade att: ”Vår stadion i Stockholm är också en olympiastadion, det byggdes ju för

olympiaden 1912 och än en gång är det olympisk stämning på innerbanorna och på läktarna.”212

För Holmström handlade ’det olympiska’ om mer än bara miljö och stämning. Han skrev:

Gymnastiken har hittills så gott som saknat den form av stimulans, som de Olympiska Spelen […]

skänkt idrotten. De sporadiskt förekommande utlandsresor, som en och annan elittrupp fått deltaga

i, ha icke lämnat 100-talen av verkligt intresserade gymnaster i landet runt någon verklig chans till

kvalifikation, och dock finnes runt om i våra många gymnastikcentra mycket intensivt

gymnastikintresse, som skulle kunna draga nytta av en gymnastisk motsvarighet till idrottens

Olympiska spel.213

Lingiaden förväntades däremot ha delvis andra effekter än Olympiaden. Holmström upprepade hur

gymnastiken måste betraktas ”väsensskilt från idrotten; under det att idrotten lägger huvudvikten

på tävlingar och därigenom driver fram stjärnor av mindre eller klarare glans, lägger

gymnastikarbetet huvudarbetet på att få den stora massan med på aktivt deltagande i

211 Niels Bukh medverkade inte på Lingiaden. Hans Bonde Gymnastics and politics: Niels Bukh and Male Aesthetics

(Köpenhamn, 2006), s. 103. 212 Sven Jerring, ”100-årsfirandet av Hendrik Ling 1939”, Sveriges Radio (20/7, 1939)

[http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1602&grupp=2380&artikel=591207] (Hämtat 2017-05-08),

Tidpunkt: 01.25-01.56. 213 Holmström (1940), s. 9.

72

gymnastikarbetet.”214 Vad som var viktigt när det gällde att stimulera önskat gymnastikintresse

genom ett arrangemang av olympiska mått, var att förmå alla deltagare såväl utövare och åskådare

att bli del av samma känslogemenskap. Precis som jag argumenterade för ovan var det känslorna

och upplevelsen som skulle förmå publikerna att intressera sig för gymnastisk kroppskultur.

Holmström skriver, i relation till utövarens känsloupplevelser, att:

Det torde vara svårt för andra än dem, som upplevt samma sensation, att förstå de känslor, som

besjäla en ung idrottsman första gången han får det förtroendet att bära sitt lands olympiadräkt eller

får representera sitt land på främmande mark vid en landskamp. Han känner sig då ha uppnått något

av vad han kämpat för under den hårda träningens mödor, och han brinner av helig iver att nu

verkligen strida för sitt land och visa fram det allra yppersta av den förmåga, som han kanske genom

årslånga mödor och hårda försakelser kämpat sig till. En sådan kamp tillför utan tvivel idrottsmannen

höga etiska värden av stor betydelse för hans inre utveckling.215

Citatet visar hur Holmström tänkte sig att det var det förstärkta nationella i olympiadens

internationella inramning som hade störst positiva effekter på den enskilde idrottsmannen, något

han ville återskapa för gymnasterna genom Lingiaden.

Att gymnastiken som de svenska gymnasterna skulle uppvisa under Lingiaden skulle vara

svensk var viktigt. Det visar kontroverserna som fördes kring redskapen räck och barr i Lingiadens

organisationskommitté (OK, Se. Bilaga 11.) under våren 1939.216 Det vore en överdrift att påstå att

ärendet tog spin i media, men flera tidningar publicerade artiklar på temat och narrativet präglades

av ställningstagande för Greta Adrian och örebrobaserade Arbetarnas Elit, som specialiserat sig på

räck- och barr. Men Stockholmsbaserade Nya Dagligt Allehanda speglade även andra sidan av

schismen och både Holmström, Frostell och GCI:s chef fick uttala sig. Frostell yttrade att: ”Det

verkar för mig vanvettigt att räck och barr skulle få någon plats i en Lingiad avsedd utgöra en

hyllning till Lings minne […] Räck och barr utgöra de mest typiska redskapen i tysk gymnastik

214 Holmström (1940), s. 9. 215 Holmström (1940), s. 9. 216 OK hade i augusti 1938 beslutat att ”övningar i räck och barr icke skulle få framvisas av de för svensk

representation uttagna trupperna”. Beslutet gällde där masstrupperna. Men tidigare nämnda Greta Adrian, som satt

med i OK och var med att fatta beslutet, reagerade vid ett senare tillfälle att Lingiadens kongresskommitté (för

kongressen för fysisk fostran), där hon inte satt med, förbjudit uppvisningar i räck- och barrövningar på kongressen,

där endast specialtrupper skulle deltaga. Detta uteslöt deltagande från förutnämnda Arbetarnas Gymnastikförening

(Örebro), som specialiserat sig i redskapen. Adrian bad i brev att få beslutet verifierat och motiverat och fick sent

omsider svar av Edgardh som menade att hela måste diskuteras vid ett framtida plenersammanträde [sic!]” i OK,

vilket också senare gjordes. Se. RA, Gymnastikförbundets Arkiv del 1, F7:1, ”Protokoll fört vid sammanträde nr. 2

med Organisationskommittén för Lingiaden i Stockholm 1939 den 8.1.1938” (Stockholm, 8/1, 1938), s. 3. För

brevväxlingen mellan Adrian och Edgardh, se: RA, Gymnastikförbundets Arkiv del 1, F7:9, Greta, Adrian, ”Brev

från Greta Adrian till Hans Edgardh” (Örebro, 6/2, 1939). Samt: RA, Gymnastikförbundets Arkiv del 1, F7:9, Hans,

Edgardh, ”Brev från Hans Edgardh till Greta Adrian” (Stockholm, 3/3, 1939).

73

och har ingen som helst plats i vår svenska gymnastik”. Holmström höll med och sade att: ”[v]arför

Ling skulle hyllas genom att man i ett demonstrerande av hans system inlägger utländska övningar

är mig fullkomligt obegripligt.” GCI-chefen uttryckte också redskapens tyskhet och förklarade hur

övningarna till skillnad mot den svenska gymnastiken medförde ”överträning av vissa muskler på

andra musklers bekostnad. Vad vi eftersträva inom den svenska gymnastiken är ju först och främst

allsidig, harmonisk utbildning av kroppen. Räck och barr kräver ensidig träning och höra därför

mera till idrotten”.217

Poängen med ovan redogörelse är inte konflikten i sig, utan att understryka hur Lingiaden

1939 verkar ha försatt frivilliggymnastiken i en mer dogmatiskt lingiansk position, där det skildes

mellan mer rättrogen, eller ortodox, linggymnastik och avarter och motsatser till denna. Det mer

’förlåtande’ och ’inkluderande’ intryck som frivilliggymnastiken, inte minst genom

Riksföreningen, etablerat i relation till kroppskultur under 30-talet var inte närvarande på

Lingiaden, där det istället gällde att visa upp gymnastiken i sin rena, svenska och oblandade form.

Det var så Ling skulle firas.218

Invigningen av Lingiaden: Konstruktionen av ett (inter) nationellt sammanhang

Gymnastikfrämjandets Boken om Lingiaden fungerade som en minnesbok över gymnastikfesten.

Den skildrade i text och i bild Lingiaden i sin helhet, från organisationsarbetet till uppvisningarna

och kongressen för fysisk fostran, till gymnastiklägret på Malmahed. Volymen salufördes med

hänvisning till dess många fotografier – över 400 – och Gymnastikfrämjandet lanserade omkring

årsskiftet 1940 en pristävling med målet att sprida boken. Målet var enligt en reklamfolder att

sprida ”Denna bok i varje svenskt hem” och en annan reklamfolder talade om boken som ett

”kulturdokument” av intresse inte bara för gymnaster, utan för ”varje kulturintresserad svensk”. 219

217 ”Få inte framlägga sitt idéprogram vid sommarens Lingiad: Osvenska övningar menar Stockholmsstyrelsen”, Nya

Dagligt Allehanda (Stockholm, 7/3, 1939). 218 Exponeringen i pressen verkar ha förargat samtliga OK-medlemmar, men särskilt Holmström som menade att

”presskampanjen noga förberetts och att tillfället utnyttjats för att klandra förbundets styrelse”. Andra ledamöter

krävde att Adrian bad om ursäkt och ”avtogs sin avsägelse”, vilket hon menade sig villig att göra. I slutändan ledde

OK-diskussionerna till försoning mellan Adrian och övriga kommittéledamöter. Winroth hade också missuppfattat

förbudet mot räck- och barrövningar på Lingiaden som ogiltigt för kongressens specialtruppsuppvisningar. Se. RA,

Gymnastikförbundets Arkiv del 1, F7:1, ”Protokoll nr. 5. fört vid sammanträde med Organisationskommittén för

Lingiaden i Stockholm den 19 mars 1939” (Stockholm, 19/3, 1939), s. 3–4. 219 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:1, Reklamfolder ”Denna bok i varje svenskt hem” (1940).

Samt: RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:1, Reklamfolder ”Deltag i den intressanta pristävlingen i

spridning av boken av Lingiaden” (1940).

74

Detta tyder på den fortsatta betydelsen av Lingiaden för gymnasternas propagandaverksamhet.

Trots att den officiellt avslutats (den 4 augusti, 1939) fortsatte Lingiaden mediera sitt gymnastiska

budskap till de svenska publikerna genom överförandet till årsboksmediet.220 Dessutom filmades

stora delar av Lingiaden i samarbete med AB Svensk Filmindustri (SF). När Holmström

kommenterade över den ännu oklippta filmen bedömdes den som ett ”studie- och

propagandamaterial” med ”oerhörd betydelse för den gymnastiska utvecklingen” både i Sverige

och utomlands.221 Att Lingiaden skildrades och medierades i radio, film, böcker och press, gör att

arrangemanget kan betecknas som massmedialt, tillskillnad mot den övriga propaganda som

diskuterats i denna uppsats. Lingiadens massmediala funktion säkrade därmed att 30-

talsgymnasternas vision om att intressera, övertyga och uppväcka den svenska befolkningen och

omskapa dem till ideala medborgare fortsatte och fullföljdes även efter arrangemangets avslutande.

Invigningen av Lingiaden var en storslagen nationellt anstruken affär, som framförallt

handlade om de 37 deltagande nationernas gymnastiktruppers inmarsch och uppställning på

Stadion i Stockholm med start 18.30 den 20 juli 1939. När den tyska delegationen tågade in på

Stadion som första land hurrade publiken.222 Ett flertal besvarade tillochmed de tyska gymnasternas

Hilterhälsning.223 Efter Tyskland kom Belgien, Danmark och Estlands trupper. Därefter Finland,

Storbritannien och Ungern. Även Island var på plats och följdes tätt åt av de norska, polska och

rumänska gymnasterna. Efter alla länders intåg, trädde de svenska trupperna in som sista nation.

Männen var klädda helt i vitt, kvinnorna i ljusblått. Sedan ”ställde trupperna upp på innerplan i

snörräta rader, och snart var hela innerplanen fylld av all denna strålande ungdom” (se. Bilaga

12.).224 Pressen rapporterade idogt om Lingiaden och Aftonbladet bedömde i anslutning till

invigningen de svenska, danska och tyska masstruppernas inmarscher som de bästa. Helt enkelt på

grund av att de var störst. I relation till den svenska manliga truppen skrevs att ”[man] fick se hur

220 Enligt Riksföreningens verkställande utskott trycktes 20. 000 Lingiaden-böcker 1940. Se. RA, Svenska

Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:1, ”Protokoll fört vid sammanträde Verkställande Utskottet i Riksföreningen

för gymnastikens främjande den 2.1.1940” (Stockholm, 2/1, 1940). 221 För filmen, se. Gunnar Skoglund [kommentator], ”Filmen om Lingiaden”, AB Svensk Filmindustri (Stockholm,

1939). [http://www.filmarkivet.se/movies/den-forsta-lingiaden/] (hämtat 2017-05-12). För Holmströms kommentarer

se. Holmström (1940), s. 191. 222Inmarschen skedde i bokstavsordning. Att tyskarna gick först beror på att A, som i franska Allemagne, kommer

först i alfabetet. 223 Skoglund (1939), Tidpunkt: 05.28 – 05.32. 224 Holmström (1940), s. 93.

75

fulltränat folk går, det vill säga dansar fram på sin stråt”.225 Men det för analysen viktigaste att ta

fasta på i relation till invigningen rör inte inmarscherna eller masstruppernas uppställningar, även

om dessa bidrog till att skapa den högstämda atmosfär som högtidlighållandet av Ling krävde.

Förväntningarna och föreställningarna om vad Lingiadens betydelse för det medborgarskapande

framkommer tydligare i SGF:s ordförande Hans Edgardhs och statsministern Per Albin Hanssons

invigningstal. Dessa bedömer jag som centrala för att förstå Lingiadens betydelse i relation till

gymnastikens medborgarskapande projekt.

Första halvan av Edgardhs tal gick ut på att tacka de kungliga för deras närvaro, vilket gjordes

genom att fästa gymnastiska och idrottsliga dygder till deras personer. Kungen beskrevs som

resultatet av ”fysisk träning” och ”personlig disciplin”, medan Kronprinsen hyllades som”

gymnastikens främjare, vän och beskyddare”. Prins Carl välkomnades med att berömma hans

”resliga gestalt”, vilket påminde om att han var ”den världsomspännande humanitetens förkämpe”.

Dessutom riktades en särskild hälsning till Prins Eugen som representerade, inte det idrottsliga,

utan ”den skapande konstnären, åt vilken våra dagars gymnastik- och idrottsrörelse skänkt en ny

människotyp.” Detta visar hur kopplingen mellan konsten och kroppskulturen återkommer även på

Lingiaden. Det är också intressant att notera hur Edgardh här beskriver 30-talets idealiserade

kropps- och människotyp som ”ny” och inte ett återupplivande av det förflutnas kroppskulturella

ideal.226 När välkomsthälsningarna var avklarade adresserade Edgardh Lingiadens internationella

sammanhang och dess betydelse. Han menade att det internationella intresset för högtidlighållandet

av Ling tydde på gymnastiksystemets ”genialitet […] allmänmänsklighet, dess universalitet, något

oändligt mycket djupare […] än bara ett system för ändamålsenliga kroppsrörelser”. Edgardh

tilltalade de internationella gästerna med orden: ”Må Ni lära känna vårt land och vårt folk, vår

225 ”Svenskarna och tyskarna marscherade så att det sjöng”, Aftonbladet (21/7, 1939). Det skall nämnas att SGF:s

arkiv innehåller en stor samling pressklipp i tio volymer som behandlade Lingiaden. Detta tyder på att gymnasterna

själva intresserade sig för de mediala skildringarna. Omfattningen av de pressartiklar som behandlade arrangemanget

innebär förstås att gymnastiken fick en ökad spridning och vidare populärt anslag. Presskildringarnas mängd och

omfattning innebär givetvis att Lingiadens publika tilltal även kom omfatta de olika tidningarnas läsekretsar. Men då

denna uppsats inte behandlar massmedias framställning av- eller åsikter kring Lingiaden, utan de svenska

gymnasternas visioner om det medborgerliga, kommer jag inte att analysera de enskilda pressklippen. Konstaterandet

att Lingiadens medborgerliga tilltal fick ökad spridning genom pressen är en fullt tillräcklig slutsats. Se. RA,

Svenska Gymnastikförbundets Arkiv Del 1, ”Pressklipp”, Vol. F7:22-F7:33. 226 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, F7:10, Hans Edgardh, ”Tal vid invigningen av Lingiaden i

Stadion den 20/7 1939” (1939), s. 1. Se även: Jerring (20/7, 1939), Tidpunkt: 15.00-15.26.

76

kultur, våra sociala institutioner, så långt tiden och omständigheterna medgiva”. Edgardh

framställde alltså i tydliga ordalag Lingiaden som nationell propaganda.227 Vidare sade Edgardh:

Och må slutligen denna vår samvaro hjälpa både Er och oss att klarare fatta den stora vision, som

var Per Hendrik Lings. Vad Ling drömde var att skänka individerna och därmed släktet den högsta

fysisk moraliska formgestalt på grundval av inre och yttre viljetukt eller med andra ord: den sanna

gymnast- och idrottsanda som är identisk med en stramare livsföring och som betyder rent spel och

lojalitet samarbete i livets alla förhållanden. Ännu i dag, och nu mer än någonsin, väntar en värld på

människor, som kunna göra denna anda till en levande verklighet. Må denna Lingiad bliva den

värdiga manifestationen av en sådan anda och må den gå till eftervärlden som den stora

fredslingiaden i Stockholm.228

Yttrandet var riktat till både de internationella och de svenska publikerna, med möjlig emfas på de

sistnämnda. Det är frågan om samma propagandateknik som beskrevs ovan i relation till

gymnastikuppvisningar i utlandet där de svenska publikerna förväntades få upp ögonen för

gymnastik genom att synliggöra den i internationella sammanhang. Den svenska gymnastikens

excellens framstår i all sin glans i kontrast mot all världens gymnaster, särskilt när de samlats för

att hylla Ling. Detta förstärks av att Ling ges rollen att definiera all ’modern’ gymnastik, varför

alla, internationella som svenska, gymnaster betraktades som resultatet av en svensk uppfinning.

Emfasen på att linggymnastiken var en ’svensk’ kulturyttring och produkt bidrar till att effekten av

Lingiaden samtidigt blir internationalistisk och ultranationalistisk.

Efter Edgardhs yttrande och kungens korta invigningstal sjöngs ”Kantat till Lingminnet”, en

hyllningssång till Ling, av en kör. Förutom de strofer som sjöngs av ”Blandad kör” och ”solo”,

hade ”Sveriges ungdom”, ”Sveriges kvinnor” och ”Sveriges män” tilldelats egna verser som

skildrade vad Ling och gymnastiken betydde för dessa befolkningskategorier. Dessa verser kan

tolkas som direkta tilltal till de olika befolkningskategorierna i publiken som uppmanade dem till

att tänka kring- och uppfatta sig själva i relation till Ling och gymnastiken.

Sången framställde mannen som aktiv, arbetande och handlingskraftig. Det sammanfattades

i versraden, ”Här komma de mogna männen/från gärningens fält/Du gav oss styrka att mäkta ett

verk/där kallelsens bud oss ställt”. Ungdomen sjöng att ”Vi vilja bli vad Du kräver av oss/Vi vilja

fullborda Din dröm/Vi vilja vinna den smidiga kraft/som aldrig en möda spar:/den smidiga kraft,

227 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, F7:10, Hans Edgardh, ”Tal vid invigningen av Lingiaden i

Stadion den 20/7 1939” (1939), s. 2. Till det senare hör också att det vid sidan av Lingiaden hade anordnats ett antal

turistresor till olika signifikanta platser runt om i Sverige så som Götakanal, Visby, Malmgruvor i Mellansverige,

samt resor till Skåne och Norrland. Där skulle de utländska gästerna i praktiken skulle ’lära känna’ landet. Se. Reso:

Folkrörelsernas reseorganisation, ”Lingiaden i Stockholm 1939: Inkvartering och måltider” (1939), s. 12–23. 228 Gymnastikförbundets arkiv del 1, F7:10, Hans Edgardh, ”Tal vid invigningen av Lingiaden i Stadion den 20/7

1939” (1939), s. 2.

77

den levande svikt/som den spända bågen har”. Detta yttrande betonade kollektivets skyldighet

gentemot Lingminnet, att fullborda visionen om fysisk styrka och spänst. Kvinnornas vers

framställdes som ett yttrande från ”[…] Sveriges kvinnor, hustrur och mödrar”. Versraden ”Vi

tacka Dig, som lärde oss känna ett heligt ansvar för vår kropp” ringar in och exemplifierar det som

ovan diskuterades i termer av ”care of the self”, där gymnastiken förstods som ett utbildande och

uppfostrande i att ta ansvar för den egna kroppen och hälsan. Här knöts ansvaret tydligare än i

andra yttranden direkt till kön och anledningen till att kvinnorna skulle göra detta framställdes i

nästföljande versrad: ”/—för dess bestämmelse att föda starka, härdiga släkten ur sin hemlighet”.

Kantaten bestämde att kvinnornas primära samhällsuppgift var att föda barn, och deras deltagande

i gymnastiken skulle säkerställa en kvalitativ befolkningstillväxt.229

Precis som Edgardhs tal berörde statsminister Hansson genomgående relationen mellan den

internationella inramningen och gymnastikens nationella betydelse. Dessutom artikulerade hans tal

i explicita ordalag gymnastikens medborgerliga betydelse och kopplade Ling-minnet till samtidens

allt spändare läge mellan nationerna. Talet inleddes med hälsning till de kungliga och anlöpte

fortsättningsvis enligt min transkription (se. Massuppvisningarna på Lingiaden 1939).

Hansson framställde i talet samtiden och Lingiaden som kulmen av ett sekellångt

gymnastikarbete för nationellt medborgarskapande, vilket förstärkte arrangemangets betydelse

ytterligare. Den retoriska framställningen byggde på hur ’Lings tid’ (det tidiga 1800-talet) och

skapandet av gymnastiksystemet innebar början på en ’ny’ tid som från start präglades av

demokratiska tänkesätt och idéer om nationellt gemenskapsbyggande. Framställningen av Lings

genialiska skapande av gymnastiksystemet påminner delvis om Kari Palonens teoretiska förståelse

av ett ”momentum”, det vill säga ”an event which opens up of new and distinct chances that do not

remain – unlike the unique cairos – momentary, but which can be prolonged for a certain period –

or even reactivated later – even if the initial instance of rupture has past”. För att Ling-minnet skall

fungera som ett momentum krävs ett markerat brott i tiden, vilket Hansson åstadkommer i

yttranden om Lings genialiska skapande av gymnastiksystemet. Återkommande påståenden om hur

den egna samtiden innebar ett ”fullföljande” av de Lingska idéerna, kan tolkas som att 30-talet var

229 Eric Bengtsson (musik) & Bertil Malmberg (text), ”Kantat till Lingminnet”, Boken om Lingiaden:

Gymnastikfrämjandets Årsbok 1940 (Göteborg, 1940), s. 105–108. Vidare, se. ”100-årsminnet av Hendrik Ling

1939”, Jerrin (20/7, 1939)

[http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1602&grupp=2380&artikel=591207] (Hämtat 2017-04-29),

Tidpunkt: 23.50-36.49.

78

den logiska följden på en delvis determinerad utvecklingslinje. Lingiaden, som ritualiserat

högtidlighållande eller minnesceremoni över Ling, utgjorde således en höjdpunkt på denna

utvecklingslinje.230

Förutom den retoriska konstruktion av Lingiaden som en ’öppning’ i tiden utmärkte sig

Hanssons yttrande av det explicita talet om det medborgerliga. Framförallt syns detta i talet om

värnplikten och om gymnastikens betydelsefulla roll i skapandet av sunda och friska individer och

därigenom ett lika kraftfullt samhälle. Jag noterar också hur Lingiaden som arrangemang beskrevs

som en uppfostrande åtgärd i sig självt, som skapande av ”medborgaranda”. Alltså ett slags känsla

av medborgerlig samhörighet och kollektiv gemenskap. Vidare artikulerades en intressant

överkoppling mellan gymnastikens och Hansons medborgerliga visioner. Han sade:

Ett fritt folk i ett fritt Sverige, en ny fostran som stärkte både kroppen och själen, var vad han [Ling]

syftade till. En fostran som kunde bidraga till, att utjämna klasskillnaderna och samla individerna till

gemensamma ansträngningar för det gemensamma bästa.231

Statsministern ingöt det gymnastiska projektet med statligt sanktionerad legitimitet. Hans närvaro

kopplade det gymnastiska medborgarskapande projektet till Hanssons folkhemsbyggande och allt

vad det innebär, som ju är själva definitionen av ett nationellt medborgarskapande projekt. Men

istället för att se Hanssons tal som en strategisk ’appropriering’ av det gymnastiska, väljer jag att

förstå hans deltagande som resultatet av en relativt logisk sammanslagning mellan två liknande

medborgarskapande projekt. Innebörden var att det gymnastiska kopplades till folkhemstanken och

vice versa.

För Hansson omfattades också åskådarna, inte bara de gymnastiserande deltagarna, explicit

av det medborgerliga tilltalet, när han sade att ”de gymnastiska övningarna skulle kunna ha en

uppfostrande betydelse, icke blott för de som deltog i desamma, utan också för åskådarna.” Denna

explicita inkludering av åskådarna har inte påträffats någon annanstans i materialet, även om det

som jag påpekat ovan går att finna implicit via uppvisningens medieegenskaper.

Till sist vill jag ta fasta på Hanssons sätt att framställa relevansen av det internationella i

firandet av Ling. Mycket har redan sagts om detta, men jag kan inte nog understryka hur det

internationella sammanhanget prononcerade den nationella kontexten. Via gymnastikens

230 Kari Palonen, ”Political Time and the Rhetoric of Democratizaton” i Kari Palonen; Tuija Pulkkinen; José Maria

Rosales [red.], The Ashgate Research Companion to The Politics of Democratization in Europe: Concepts and

Histories (Farnham, 2008), s. 158-159. 231 Se. Bilaga 13.

79

internationella betydelse uppnåddes och förstärktes dess nationella signifikans. Talets

framställning av Ling-gestalten som en ”budbärare” mellan svenskarna och andra folk bör ses i

relation till den kontextuella inramningen och det akuta världspolitiska läget. Också Edgardh hade

talat om Lingiaden som fredsmäklande, och Hanssons tal om hur firandet skulle bidra till ”fred och

samarbete” förstärkte Lingiadens nationella funktion genom att ställa Sverige i centrum för de

fredsmäklande åtagandena.

Lingiaden: En ‘celebration of the body beautiful’

Det kan sägas mycket om Lingiaden 1939. Vad som de facto stod i centrum för

världsgymnastikfestens tilldragelser var masstruppsuppvisningarna på Stadion, som genomfördes

inför fullsatta läktare. Dessa ägde rum mellan den 21 och den 23 juli. Resterande deltagande

nationers mindre specialtrupper hänvisades till mindre uppvisningar i gymnastiksalar runt om i

Stockholm.232

Gymnastikuppvisningensmediet medborgarfostrande funktioner har beskrivits ovan, och

framställningen av de ideala gymnastikkropparna i Boken om Lingiaden skiljer sig inte principiellt

från de skildringar i årsboken som beskrivits ovan (se. Bilaga 14. ) Den svenska representationen

var noga utvald för att både representera ”den Lingska gymnastiken som ett pedagogiskt system,

utformat för olika åldrar, kön och ändamål”, men också för att belysa gymnastikens ”karaktär av

en verklig folkrörelse i Lings hemland”. Sammanlagt handlade det om två masstrupper (en kvinnlig

och en manlig) och 17 specialtrupper. Det var framförallt specialtrupperna som representerade de

skilda kategorier av utövare som gymnasterna ville inkludera i projektet. Det fanns alltså små barn,

232 Norge, Sverige, Danmark, Finland och Tyskland var de enda länder som deltog med masstrupper som utförde

uppvisningar på Stadion. De andra nationerna deltog med mindre specialtrupper. Stadion tog ungefär 10. 000

åskådare. Vid sida om uppvisningarna, som ju var centrala, konstruerades det kring Lingiaden ett jättelikt ramverk

som ytterligare bidrog till att skapa uppmärksamhet åt gymnastiken och dess medborgarskapande projekt. Att nämna

i relation till detta är den gigantiska organisationsapparat, där det gällde att logera och bespisa de tusentals

deltagarna. Skildringen av den organisatoriska apparaten ägnades stor uppmärksamhet i Boken om Lingiaden, som

för att understryka den svenska gymnastikens mobilisering och dådkraft. Ett annat exempel på spektakulära syns i

SF:s filmatisering, där de nattliga festligheter som Reichsportsführer Tschammer Und Osten inbjöd Lingiadens

deltagare till på Kraft durch Freudes (KdF) kryssningsfartyg Wilhelm Gustloff (efter nationalsocialistisk aktivist)

porträtterades. Lingiadens vetenskapliga inslag, den internationella kongressen för fysisk fostran med 1.500 deltagare

sågs som ”en bekräftelse på den betydelse, som man utomlands tillmäter den Lingska gymnastiken.” För firandet

med KdF, se. Skoglund (1939), Tidpunkt: 20.08-21.41. För kongressen, se. Agne Holmström [red.], Boken om

Lingiaden: Gymnastikfrämjandets Årsbok 1940 (Göteborg, 1940), s. 265.

80

både pojkar och flickor, ålderstigna män (men synbart inga ålderstigna kvinnor), elitutövare och

motionärer.233

Sammantaget, och det gäller både de internationella och svenska aktörerna, hade de alla

samma kroppskonstitution, alltså ’välgymnastiserade’ kroppar och av samma längd och vikt.

Vidare var alla deltagare av europeisk härkomst och ljushyade.234 Men, som kan väntas av det

internationella deltagandet, fanns vissa diversiteter beträffande både vad gäller klädedräkt och

kroppsövningar. Värderande bedömningar gällande kontraster mellan nationella kroppskulturer

och kroppstyper, tycks inte ha förekommit. Tolkat mot kontexten kring Lingiaden är det sannolikt

att avsaknaden av upprättandet av en dylik värdeskala berodde på att samtliga kroppar som

uppvisades där förstods som representationer av ’det svenska’ gymnastiska kroppsidealet, skapade

av ’svensk’ kroppskultur. Den existerande homogeniteten motverkade således exkluderande

värderingar. Kort sagt var Lingiaden ett firande av det kroppsliga ideal som förknippades med de

karaktärsegenskaper som gymnasterna kategoriserade som nödvändiga för den goda, dygdiga

medborgaren. Att svenskarnas massuppvisningar delvis ”spolierades” av regnoväder och att de

svenska gymnasterna förvandlades till ”lergubbar” spelade mindre roll. Det hela tolkades

demonstrera gymnastikens ”karaktärsdanande förmåga”.235

Här finns inte utrymme att i detalj beskriva genomförandet av Lingiaden i helhet, det arbetet

återstår ännu att göra. En pressartikel sammanfattade representativt hur massuppvisningarna kunde

bedömas av publikerna.

Gymnastikuppvisningarna under Lingiaden har blivit en oförglömlig skönhetsmättad hymn till hälsa,

rytm och skönhet. Det har varit fascinerande scener av så levande skönhet att publiken ömsöm jublat

i begeistrade applåder och ömsom suttit i andaktsfylld tystnad rörd till tårar av det säregna skådespel,

som en levande masstrupp av hälsostrålande ungdom utgör.236

Givet detta var Lingiaden verkligen en ”celebration of the body beautiful”, där sköna kroppar och

fysiska förmågor hyllades i egen rätt för sina skönhets- och hälsoegenskaper.

233 Boken om Lingiaden: Gymnastikfrämjandets Årsbok 1940 (Göteborg, 1940), s. 69–70. 234 I en tidningsartikel intervjuades en deltagare i kvinnliga masstruppen och uttryckte skämtsamt att hennes

deltagande byggde på att hon vidare höll sig i skuggan, för att hon var för solbränd. Solbrändhet var förmodligen ett

problem på grund av att gymnasterna förväntades se likadana ut. Se. ”För brun för Lingiaden”, Stockholmstidningen

(8/7, 1939). 235 Boken om Lingiaden: Gymnastikfrämjandets Årsbok 1940 (Göteborg, 1940), s. 186. 236 Hudiksvallstidningen (25/7, 1939), se. RA, Svenska Gymnastikförbundets Arkiv Del 1, ”Pressklipp”, Vol. F7:31.

81

V. Gymnastikens medborgarskapande projekt på 30-talet

Masteruppsatsen har syftat till att analysera frivilliggymnastikens medborgarskapande projekt

1934–1939. Jag har med utgångpunkt i Riksföreningen för Gymnastikens Främjandes propaganda

undersökt överkopplingar mellan kropp, medborgare, nation och demokrati i avsikt att

åskådliggöra gymnasternas medborgerliga visioner i 30-talets Sverige. Frågeställningarna delades

in i två olika, men interagerande, nivåer. På den första nivån frågade jag: Vilka var gymnasternas

samhälleliga ambitioner? Vilka överväganden låg till grund för Riksföreningens

propagandaverksamhet? Hur fungerade årsboken respektive gymnastikuppvisningen som

propagandamedier? På den andra nivån ställde frågorna: Hur upprättade gymnasterna

medborgerliga publiker? Vad karaktäriserade frivilliggymnastikens medborgerliga ideal under

undersökningsperioden? Vilka uppgifter och kapaciteter tillskrevs den ideale medborgaren?

Undersökningen har visat att Riksföreningens verksamhet startades för att bemöta problemet om

bristande ekonomiska resurser till frivilliggymnastiken. Organisationen fokuserades på ett tidigt

stadium till utgivningen av årsboken, och genom den spridandet av upplysningar och skildringar

av frivilliggymnastikens förehavanden och aktiviteter. Undersökningen visade att det

propagandistiska delsyftet med årsboken i praktiken kom att prioriteras framför det ekonomiska

huvudsyftet med Riksföreningen. Detta berodde på gymnasternas föreställning om att de

föreställda publikerna inte var nog upplysta om gymnastikens verksamhet, vilket angavs som skäl

till att fokusera på propagandaproduktionen. De svenska gymnasterna tog sitt motto – ”Gymnastik

åt alla” – på orden. De propagandaverksamheter som analyserades var uttryck för målet att

inkludera dessa föreställda ”alla” i frivilliggymnastiken, i kontrast till tidigare mer elitbetonade

aktiviteter. Analysen av Riksföreningen och dess årsbok visade att dess företrädare hade som vision

att årsboken skulle tilltala den föreställd publik som utgjordes av befolkningen. Detta publika tilltal

skulle åstadkommas genom populärt anstrukna artiklar och fotografier. Årsbokens mediering av

gymnastiskpropaganda hade ett mer vidlyftigt samhälleligt mål än att ’bara’ intressera enskilda

individer för gymnastiken.

Gymnasternas upprättande av den svenska befolkningen som sin primära publik är viktigt för

att deras verksamhet skall kunna förstås som ett medborgarskapande projekt. Men för att förstå

gymnastiken som ett medborgarskapande projekt räcker det inte att poängtera hur gymnasterna

upprättade ’folket’ som sin primära publik. Detta upprättande är däremot en förutsättning för vad

82

som möjliggör att kategorisera projektet som medborgarskapande, nämligen tilltalet av publiken

som ’medborgerlig’. Jag vill här påminna om Tistedts definition att ”den medborgerliga aspekten

står att finna i uppmaningarna att frivilligt, aktivt och tillsammans med okända andra delta i

allmänna, nationellt betydelsefulla angelägenheter”. I praktiken är det vad uppsatsen visat på.

Gymnasternas propagandaverksamhet – årsboken och gymnastikuppvisningarna – utgör exempel

på både explicita och implicita uppmaningar till deltagande i den frivilliga, aktiva, kollektiva och

definitivt nationellt betydelsefulla angelägenheten, att medelst gymnastik kultivera den egna

kroppen och därigenom erhålla, för en medborgare, önskvärda karaktärsegenskaper. De analytiska

poänger som gjordes kring hur gymnastikuppvisningen kunde förstås som ett iscensättande av- och

en idealiserad modell av en kontrollerad befolkning, visar även hur gymnastikpropagandan

fungerade som ett slags biopolitisk åtgärd som åsyftade främjandet inte bara av gymnastiken, utan

av den enskilde medborgarens skyldighet att aktivt kultivera en hälsosam kropp.

Gymnasterna definierade aldrig explicit vad de menade med varken hälsa, ohälsa eller

sjukdom, men uppsatsen visar hur denna oro för kvalitativ försämring var ideologiskt betingad och

kom ur en idealistisk syn på dualismen kropp – själ och ett specifikt balanstänkande. Enligt

gymnasterna tog sig det moderna, industrialiserade livet somatiska uttryck, som kunde skådas hos

enskilda individer genom hållningsfel, korpulens eller underutvecklad muskulatur. Dessa negativa

egenskaper föreställdes påverka individens karaktärsdrag. Den gymnastiska kroppskulturen

förstods som ett korrektivt verktyg som kunde motverka effekterna av det moderna livets

enformiga och specialiserade tillvaro. Den symmetriska, balanserade kroppsutveckling som

kultiverades genom gymnastiken betraktades som ideal och önskvärd, just på grund av att den sågs

som symbol för en rad andliga värden och beteenden som sammanfattades i den goda eller dygdiga

karaktären. Uppsatsen visar att de karaktärsdrag som framhölls som kännetecknande för den kropp

som hade kultiverats genom gymnastiken överensstämde med en rad medborgerliga dygder, där

solidaritet och plikten mot samhällsgemenskapen var de mest centrala. Det medborgerliga idealet

framstår därmed som intimt förknippad med det estetiserade kroppsidealet. De explicita

diskussionerna om gymnastikens medborgarskapande kapaciteter är få. Analysen visar däremot på

ett utbrett förgivettagande av att gymnastisk kroppskultur förbättrade enskilda individer

kroppsligen och andligen. Särskilt intressant är det att notera hur gymnastiken framställdes som en

social och kollektiv aktivitet, där individens aktiva deltagande tillsammans med andra antogs

befordra aktivt deltagande på samhällsplanet. Enrolleringen i och deltagande i gymnastikrörelsen

83

tänktes för den enskilde individen innebära träning i gemenskapsbyggande och en fostran av

pliktmedvetenhet gentemot kollektivet. Ett sätt att se på saken är att gymnastikens förbättrande av

den enskildes kropp och fysisk status var ett medel för att säkerställa det högre målet om

förbättrande av kollektivets kvalitet och biologiska sammansättning. Analysen av

gymnastikuppvisningens dramatiserade iscensättning av en kontrollerad och enhetlig, nationell

befolkning understryker visionen om det medborgerliga idealet som kollektivt snarare än

individuellt, och biologiskt snarare än socialt betingat. Hos gymnastiktruppen fanns inget utrymme

för individer, kollektivets uniformitet och homogenitet prioriterades framför avvikelse och

heterogenitet. Med gymnastiktruppen som idealiserad representation för befolkningen var dess

budskap tydligt. Den estetiskt tilltalande, hälsokroppen var visuellt kodad och likställdes med

önskvärda biologiska kvaliteter som borgade för önskvärda moraliska värden. Detta medförde att

individer som kategoriserades som fysiskt dugliga erhöll en högre medborgerlig status, än de

individer som inte vägde upp till den idealiserade fysiken. Dessa medborgarkroppar bedömdes som

oönskade just på grund av att de kategoriserades som fysisk-biologiskt undermåliga. Sammantaget

bidrog detta synsätt till att skapa en klyfta och en skiljelinje mellan samhällsmedlemmar baserat

på, inte på ras, klass eller könstillhörighet (även om dessa kategoriers inverkan förstås måste

undersökas), utan på utseende. Förståelsen av hälsa som något fysiskt-estetiskt betingat gör det

möjligt att tala om det gymnastiska medborgerliga idealet som ett hälsomedborgarskap.

Vidare uttrycktes aldrig någon explicit överkoppling mot befolkningsdiskussionen, men

uppsatsen visade att motivet till att gymnasternas lansering av det medborgarskapande projektet

står att finna i föreställningen om och oron för befolkningens minskande fysiskt-biologiska och

andliga kvaliteter. Därigenom menar jag att befolkningsdiskussionen kan ses som en förgivettagen

kontext kring formuleringen av gymnastikens medborgarskapande projekt. Befolkningens

minskande kvalitet, eller degeneration, kopplades till föreställningar om en negativ

samhällsutveckling där det moderna industrisamhällets tänktes ha effekter på människokroppen,

vilket ledde till ohälsa. Uppsatsen visar på delvisa överensstämmelser mellan gymnastikens- och

det samtida eugeniska projektet, i sättet på vilket befolkningens kvalitativa brister artikulerades

som biologisk degeneration. Precis som eugeniken, skulle gymnastiken påverka och förbättra

befolkningens biologiska sammansättning. Den stora och viktiga skillnaden var att gymnasternas

problemformuleringar betonade de fysiologiskt kroppsliga aspekterna av det biologiska problemet,

inte det genetiska. Avsaknaden av rasretorik i materialet omöjliggör att kategorisera

84

överkopplingarna som betydande. Talet om befolkningens undermålighet låg i tiden, och det är

därför inte konstigt att också gymnasterna anslöt sig till degenerationstankens föreställningsvärld.

Men faktum kvarstår att gymnasterna föraktade, dömde ut och exkluderade kroppar som inte

passade inom ramarna för deras medborgerliga- och samhälleliga ideal och visioner. Huruvida det

gymnastiska medborgaridealet var demokratiskt eller inte är fortfarande en öppen fråga.

Undersökningen visar att de rörde sig i en ideologiskt anpassningsbar gråzon. Medborgaridealet är

biologiskt, hälsobetingat och skulle potentiellt kunna användas i en diktatur likaväl som i ett

socialdemokratiskt folkhem. Detta tydliggörs genom kopplingarna till både det

nationalsocialistiska Gymniska Förbundet och Per Albin Hansson. Att gymnasternas

medborgerliga ideal var biologiskt, med emfas på kroppsligt fysiska egenskaper, skiljer det från

det socialt betingade medborgarskap som Tistedt beskrivit, som ju formerades i öppna, offentliga

samtal. Samtidigheten i att båda idealen var möjliga under 30-talet är värt att notera.

Den upplysningsverksamhet eller propaganda som diskuterats i uppsatsen var årsboken och

gymnastikuppvisningen. Årsbokens primära uppgift var att informera läsaren om

gymnastikarbetet, både för att väcka sympati för densamma och därigenom övertyga dem om att

bidra ekonomiskt och för att uppväckas till att inse behovet av att praktisera gymnastik. Analysen

av uppvisningens (både den som utfördes i praktiken och den som överfördes till årsboken)

medieegenskaper visade att den skulle framkalla positiva känslor och reaktioner hos publikerna,

som sedan skulle omsättas i konkret handling – ett uppväckande till handling i form av gymnastisk

kroppsrörelse.

Uppsatsen kan inte visa på någon direkt förändring över tid vad gäller gymnastikens

medborgerliga ideal. Däremot visar den på ett ökat betonande av det internationellas betydelse för

gymnasterna, framförallt genom massuppvisningarna på OS i Berlin 1936 och Lingiaden 1939. Det

internationella engagemanget överskuggade inte gymnastikens nationella betydelse, tvärt om. Båda

dessa händelser exemplifierar hur det typiskt svenska särdraget hos gymnastiken betonades, vilket

gjorde det nationella i gymnasternas medborgarskapande projekt mer prominent. Dessutom

riktades uppvisningarnas budskap både till de internationella åskådarpublikerna och de svenska

medborgerliga publikerna, vilket gör det möjligt att förstå den internationella linjen som

propaganda inom ramarna för det medborgarskapande projektet. Uppsatsen pekar vidare på en

accentuerad anslutning av frivilliggymnastikens medborgarskapande projekt till det statliga.

Särskilt mot slutet av undersökningsperioden, genom statsministers deltagande på Lingiaden.

85

Avslutningsvis, en utblick. Jag har visat att de historiska aktörerna framställde gymnastiken

som ett medel för att kultivera en estetiskt tilltalande fysisk, som förknippades med medborgerliga

dygder. I praktiken skapades därmed de kroppar som bedömdes representera den ideala

medborgaren i gymnastiksalarna eller på gymnastiklägren, genom kroppsträning.

Frivilliggymnastikens medborgarskapande-i-praktiken skulle kunna göras till studieobjekt i sig och

därigenom komplettera föreliggande undersökning. Vidare tyder min genomgång av källmaterial

rörande Riksföreningens och Svenska Gymnastikförbundets fortsatta verksamhet under 1940-talet

på att det medborgarskapande projektet förändrades men också accentuerades ytterligare, i förstärkt

nationalistisk skepnad, efter andra världskrigets utbrott knappt en månad efter Lingiadens

avslutande. Beredskapstiden medförde ett ökat behov av fysisk medborgarfostran, varför

frivilliggymnastiken snabbt lanserade upplysningskampanjer i syfte att förmå svenskarna att

förbereda sig fysiskt, i händelse av krig. En av dessa kampanjer gick under namnet

”Folkspänstpropagandan”, där bland annat tidskriften Friskt Folk lanserades, och det finns skäl att

anta vissa överkopplingar och samarbeten mellan gymnasterna och Statens Informationsstyrelse.

År 1949 hölls en ny Lingiad, mycket större och mer omfattande än den 1939, med en tillhörande

världssportsutställning. Den senare blev en ekonomisk katastrof för Gymnastikförbundet och tycks

ha bidragit till att Agne Holmströms valde att avsluta sitt eget liv. Det finns således stort utrymme

för framtida idéhistoriska studier att fortsätta forskningen om den svenska frivilliggymnastikens

medborgarskapande projekt som påbörjats i föreliggande uppsats.

86

Käll- och litteraturförteckning

Förkortningar

RA – Riksarkivet

Digitalt material

Nationalencyklopedin, sökord: ”Justus Elgeskog”

[http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/justus-elgeskog] (Hämtad 2017-04-18).

Nationalencyklopedin, sökord ”Svenska Turistföreningen”,

[http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/svenska-turistföreningen] (Hämtad 2017-01-

24).

Nationalencyklopedin, sökord ”Friluftsfrämjandet”,

[http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/friluftsfr%C3%] (Hämtad 2017-01-

24).

Svenskt Biografiskt Lexikon (Band 26), sökord ”Gustaf L Munthe”

[https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=8553] (Hämtat den 2017-04-03).

Riefenstahl, Leni, Olympia: Fest der Völker (Berlin, 1938)

[https://www.youtube.com/watch?v=qt51j9bmZAU] (Hämtat 2017-04-05).

Skoglund, Gunnar, ”Filmen om Lingiaden”, AB Svensk Filmindustri (Stockholm, 1939). Se,

[http://www.filmarkivet.se/movies/den-forsta-lingiaden/] (hämtat 2017-05-12).

Jerring, Sven, ”100-årsminnet av Hendrik Ling 1939”, Sveriges Radio (20/7, 1939)

[http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1602&grupp=2380&artikel=591207]

(Hämtat 2017-04-29).

Otryckt material

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, F5:1, ”P. M. för ledare av Svenska

Gymnastikförbundets gymnastikledarekurser för de kulturella folkrörelserna” (odaterat,

1931).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, F5:1, Agne, Holmström & Hans, Edgardh,

”Brevutkast från Holmström & Edgardh till gymnastikledare i de kulturella folkrörelserna”,

(Stockholm, 26/5, 1931 eller 1932).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, ”Brev från Göteborgs Gymnastikförbund

till Svenska Gymnastikförbundet” (15/9 1933).

87

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, ”Brev från Hallands Gymnastikförbund till

Svenska Gymnastikförbundet” (18/12 1933).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, G. W. Törngren, ”Brev från Gotlands

gymnastikförbund till Svenska Gymnastikförbundet” (19/10 1933).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, Hjalmar, Ekstedt, ”Brev från Upplands

Gymnastikförbund till Svenska Gymnastikförbundet” (12/10 1933).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, ”Brev från Västerbottens Gymnastikförbund

till Svenska Gymnastikförbundet” (1/10 1933).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3: 2, Sam, Adrian, ”Brev från Örebro Läns

Gymnastikförbund till Svenska Gymnastikförbundet” (24/9, 1933).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3, Torsten Nothin, Hans Edgardh & Agne

Holmström, ”[Utkast till] Upprop” (Stockholm, 1933).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:1, Agne, Holmström, ”Protokoll fört vid

konstituerande sammanträde lördagen den 25.11. 1933 å Grand Hotel, Stockholm” (25/11

1933).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3, Agne, Holmström, ”Riksföreningens

organisation och arbetsuppgifter: Inledningsanförande vid Svenska Gymnastikförbundets 3:e

distriktssekreterare-möte den 21.1.1934” (Stockholm, 21/1, 1934).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:2, ”Riksföreningen för gymnastikens

främjande: Föredrag i Malmö Gymnastikförbund den 3.3.1934” (Malmö, 3/3, 1934).

RA, Gymnastikförbundets Arkiv del 1, F7:1, ”Protokoll fört vid sammanträde nr. 2 med

Organisationskommittén för Lingiaden i Stockholm 1939 den 8.1.1938” (Stockholm, 8/1,

1938).

RA, Gymnastikförbundets Arkiv del 1, F7:9, Greta, Adrian, ”Brev från Greta Adrian till Hans

Edgardh” (Örebro, 6/2, 1939).

RA, Gymnastikförbundets Arkiv del 1, F7:9, Hans, Edgardh, ”Brev från Hans Edgardh till Greta

Adrian” (Stockholm, 3/3, 1939).

RA, Gymnastikförbundets Arkiv del 1, F7:1, ”Protokoll nr. 5. fört vid sammanträde med

Organisationskommittén för Lingiaden i Stockholm den 19 mars 1939” (Stockholm, den

19/3, 1939), s. 3–4.

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, F7:10, Hans Edgardh, ”Tal vid invigningen av

Lingiaden i Stadion den 20/7 1939” (1939).

88

RA, Svenska Gymnastikförbundets Arkiv Del 1, Vol. Ö3:3, Reklamfolder, ”Boken om Lingiaden

– om ungdom, skönhet och spänst, nu utkommen. Cirka 400 bilder” (Stockholm, 1940).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3, Reklamfolder, ”Denna bok i varje svenskt

hem” (1940).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3, Reklamfolder ”Deltag i den intressanta

pristävlingen i spridning av boken av Lingiaden” (1940).

RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:3, ”Protokoll fört vid sammanträde

Verkställande Utskottet i Riksföreningen för gymnastikens främjande den 2.1.1940”

(Stockholm, 2/1, 1940).

RA, Svenska Gymnastikförbundets Arkiv Del 1, ”Pressklipp”, Vol. F7:22-F7:33.

Tryckt material

Alving, Barbro, Dagbok från Berlinolympiaden 1936 (2008).

Appelqvist, G., ”Semesterläger för industriarbeterskor”, Riksföreningens för Gymnastikens

Främjande årsbok 1935 (Göteborg, 1935).

Berggren, Lena Blodets renhet: En historisk studie av svensk antisemitism (Stockholm, 2014).

Bernadotte, Wilhelm, ”Malma hed blommar”, Riksföreningen för Gymnastikens Främjande

Årsbok 1934 (Göteborg, 1934).

Bonde, Hans, Sport: En moderne kult (Hovedland, 1993).

Bonde, Hans, Gymnastics and politics: Niels Bukh and Male Aesthetics (Köpenhamn, 2006).

Björkman, Maria, Den anfrätta folkstammen: Nils Von Hofsten, eugeniken och steriliseringarna

1909–1963 (Uppsala, 2011).

Butsch, Richard, The Citizen Audience: Crowds, publics, and individuals (New York, 2009).

Carlberg, Carl-Ernfrid, ”Under det gymniska tecknet”, Gymn 1928:1 (Stockholm, 1928).

”Den Lingska gymnastikens segertåg över världen”, Lingiaden: Gymnastikfrämjandets Årsbok

1939 (Göteborg, 1939).

Edgardh, Hans, ”Andlig och kroppslig hälsa: Ett radiosamtal om fritidens användning” i Svensk

idrott: svenska gymnastik och idrottsföreningars riksförbunds officiella organ, Nr. 18, Årg.

8 (29/4, 1936).

89

Ekstedt, Hjalmar, ”Gymnastik i urgammal Sveabygd: Glimtar från Upplands Gymnastikförbund”,

Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok (Göteborg, 1938).

Elgeskog, Justus, ”Rationell livsföring: Ett problem för dagen”, Riksföreningens för Gymnastikens

Främjande Årsbok 1935 (Göteborg, 1935).

Elgeskog, Justus, ”Den nordiska Gymnos”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande årsbok

1937 (Göteborg, 1937).

Frostell, Gunnar, ”Gymnastikens betydelse för höjandet av svensk folkkraft”, Riksföreningens för

Gymnastikens Främjande Årsbok 1936 (Göteborg, 1936).

Frostell, Gunnar, ”Bilismens vådor ur hälsosynpunkt”, Riksföreningens för Gymnastikens

Främjande Årsbok 1938 (Göteborg, 1938).

Frykman, Jonas, “Svenska hållningar och handgrepp” i Billy Ehn; Jonas Frykman; Orvar Löfgren

[red], Försvenskningen av Sverige: Det nationellas förvandlingar (Stockholm, 1993).

”Få inte framlägga idéprogram vid sommarens Lingiad: Osvenska övningar menar

Stockholmsstyrelsen”, Nya Dagligt Allehanda (Stockholm, 7/3, 1939).

Habel, Ylva, Modern media, modern audiences: Mass media and social engineering in the 1930s

Swedish welfare state (Stockholm, 2002).

Haerberger, Axel, ”Karaktärsdaning och gymnastik” i Riksföreningens för Gymnastikens

Främjande årsbok 1935 (Göteborg, 1935).

Hall, Stuart, Evans Jessica & Nixon, Sean [red.], Representation: Cultural Representations and

Signifying Practices (London, 1997).

Henzel, Roland, ”Använder du semestern på rätt sätt?”, Riksföreningens för gymnastikens

främjande årsbok 1938 (Göteborg, 1938).

Hoas, Sebastian, Svett och blod: Modernitet, kroppskultur och ras i Gymnastiska Förbundets

tidskrift Gymn, 1928–1932 (Uppsala, 2015).

Holmström, Agne, ”Den frivilliga gymnastikens samarbete med de kulturella folkrörelserna:

Resultat och framtidsförhoppningar”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok

1934 (Göteborg 1934).

Holmström, Agne, ”Gymnastiken och J. U. F.” i J. U. F.-bladet Nr. 21, Årg. 11 (Stockholm, 1931).

90

Holmström, Agne, Lingförbundets minnesskrift vid Lingiaden i Göteborg 1927 till 150-årsminnet

av P. H. Ling och Lingförbundets 15-årsjubeleum (Göteborg, 1927).

Holmström, Agne, ”Från 8. 000 – 110. 000 medlemmar på 15 år. En skildring av 15 års arbete

inom frivillig gymnastik, som skapat förutsättningar för dess utveckling till en folkrörelse för

folkhälsans höjande, Riksföreningens för Gymnastikens Främjandes Årsbok 1934 (Göteborg,

1934).

Holmström, Agne, ”Nya Signaler”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1937

(Göteborg, 1937).

Holmström, Agne, ”De svenska gymnasternas färd till Olympiska Spelen i Berlin 1936”,

Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1937 (Göteborg, 1937).

Holmström, Agne, ”P. H. Ling”, Lingiaden: Gymnastikfrämjandets Årsbok 1939 (Göteborg, 1939).

Holmström, Agne, ”Lingiadens idé”, Boken om Lingiaden: Gymnastikfrämjandets Årsbok 1940

(Göteborg, 1940).

Holmström, Agne [red.], Boken om Lingiaden: Gymnastikfrämjandets Årsbok 1940 (Göteborg,

1940).

Holmäng, Per Olof, Idrott och utrikespolitik: Den svenska idrottsrörelsens internationella

förbindelser (Göteborg, 1988).

Johannisson, Karin, ”Folkhälsa: Det svenska projektet från 1900 till 2: a världskriget” i Lychnos:

Årsbok för idéhistoria och vetenskapshistoria [red. Karin Johannisson] (Uppsala, 1991).

Karling, Karin, ”Gymnastiska synpunkter på hushållsarbetet”, Riksföreningens för Gymnastikens

Främjande Årsbok 1934 (Göteborg, 1934).

Karling, Karin, ”Agne Holmström: Svensk gymnastiks banérförare i Sverige och utlandet” i Boken

om den andra Lingiaden 1950: Gymnastikfrämjandets årsbok 1950 (Göteborg, 1950).

Karlsohn, Thomas, ”The Academic Seminar as Emotional Community” i Nordic Journal of Studies

in Educational Policy, 1(2) (2016).

Karlsohn, Thomas, Teknik – retorik – kritik: Om IT-bubblan och datoriseringen av den svenska

skolan (Stockholm, 2009).

Lindroth, Jan, Idrott mellan krigen: Organisationer, ledare och idéer i den svenska idrottsrörelsen

1919–39 (Stockholm, 1987).

Lindroth, Jan, Ling – från storhet till upplösning: studier i svensk gymnastikhistoria 1800–1950

(Stockholm, 2004).

Ljunggren, Jens, Kroppens bildning: Linggymnastikens manlighetsprojekt 1790–1914 (Uppsala,

1999).

91

Lundell, Patrik, Attentat mot Hiertas minne: Studier i den svenska pressens mediehistoria

(Mölndal, 2013).

Lundgren, Frans, ”Mediating the Welfare State: Social museums, documentary films, and the

education of the public in the 1940s (Uppsala, 2012).

Lundquist Wanneberg, Pia, Kroppens medborgarfostran: Kropp, klass och genus i skolans fysiska

fostran 1919-1962 (Stockholm, 2004).

Marshall, T. H., ”Citizenship and Social class” i T. H. Marshall & Tom Bottomore, Citizenship

and Social class (Cambridge, 1950).

McLuhan, Marshall, Understanding Media (London,1964).

Munthe, Gustaf, ”Kroppsidealet genom tiderna”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande

Årsbok 1935 (Göteborg, 1935).

Ohlsson Al-Fakir, Ida, Nya rum för socialt medborgarskap: om vetenskap och politik i

”Zigenarundersökningen” – en socialmedicinsk studie av svenska romer 1962–1965

(Linköping, 2015).

Palonen, Kari, ”Political Time and the Rhetoric of Democratizaton” i Kari Palonen; Tuija

Pulkkinen; José Maria Rosales [red.], The Ashgate Research Companion to The Politics of

Democratization in Europe: Concepts and Histories (Farnham, 2008).

Parikka, Jussi, What is Media Archaeology? (Cambridge, 2012).

Reso: Folkrörelsernas reseorganisation, ”Lingiaden i Stockholm 1939: Inkvartering och måltider”

(1939).

Ringqvist, Tage, ”Med Hermesgymnaster på Tysklandsfärd”, Riksföreningens för Gymnastikens

Främjande Årsbok 1936 (Göteborg, 1936).

Rose, Nicholas, The Politics of Life Itself: Biomedicine, Power, and Subjectivity in the Twenty-

First Century (Woodstock, 2007).

Sandblad, Hendrik, Olympia och Valhalla: Idéhistoriska aspekter av den moderna idrottsrörelsens

framväxt (Göteborg, 1985).

”Spjutkastare och gymnast”, Stockholmstidningen (3/3, 1939).

Steorn, Patrik, Nakna Män: Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900–1915 (Göteborg,

2006).

Surén, Hans, Der mensch und die Sonne (Dieck & Co Sportverlag: Stuttgart, 1925).

”Svenskarna och tyskarna marscherade så att det sjöng”, Aftonbladet (21/7, 1939).

92

Tillgren, Josua, ”Åldrandets problem”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1936

(Göteborg, 1936)

Tistedt, Petter, Visioner om medborgerliga publiker: medier och socialreformism på 1930-talet

(Höör, 2009).

Toepfer, Karl Eric, Empire of Ecstasy: Nudity and Movement in German Body Culture, 1910-1935

(Berkley, 1997),

”Upprop”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1934 (Göteborg, 1934).

”Vad den tyska pressen sade om de svenska gymnasterna” i Agne, Holmström [red] Svenska

gymnasternas olympiafärd 1936 (Göteborg, 1936).

Westerblad, C. A., ”P. H: Ling i sägen och verklighet”/”P. H. Ling in legend and in reality”,

Lingiaden: Gymnastikfrämjandets Årsbok 1939 (Göteborg, 1939).

Westergren, Erik, ”En gymnastikfärd genom 4 länder”, Riksföreningens för Gymnastikens

Främjande Årsbok 1936 (Göteborg, 1936).

Westergren, Erik, ”Ett gymnastiskt initiativ: Semesterläger för industriens arbetare”,

Riksföreningens för Gymnastikens Främjande Årsbok 1937 (Göteborg, 1937).

White, Melanie & Hall, Alan, “Citizenship: Care of the Self, Character and Personality” i

Citizenship studies, 4:2 (2002).

Zweiniger-Bargielowska, Ina, “Building the British Superman: Physical Culture in Interwar

Britain” i Journal of Contemporary History, Vol. 41, Nr. 4 (2006).

Zweiniger-Bargielowska, Ina, Managing the body: Beauty, Health, and Fitness in Britain 1880-

1939 (New York, 2010).

93

Bilagor

Bilaga 1. Riksföreningen för Gymnastikens Främjandes styrelsemedlemmar, 1934237

Bärg, A. J. (Riksdagsman)

Edgardh, Hans (Kapten)

Elgeskog, Justus (Rektor)

Fischer, Ingrid (Gymnastikdirektör)

Gunnar, Hirdman, (Studierektor)

Hallström, Marrit (Gymnastikdirektör)

Holmdahl, O. generaldirektör

Holmström, A. (Gymnastikdirektör)

Karling, Karin (Gymnastikdirektör)

Liljegren, G. (Kapten)

Lundberg, Ch. (Förste provinsialläkare)

Lübeck, S. (Landshövding)

Thulin, J. G. (Major)

Tiselius, K. (Landshövding)

Unell, H. (Kamrer)

Wagnsson, R. (Riksdagsman)

Von Hofsten, E. (Kammarherre)

237 RA, Svenska Gymnastikförbundets arkiv del 1, Ö3:1, Agne, Holmström, ”Protokoll fört vid konstituerande

sammanträde lördagen den 25.11. 1933 å Grand Hotel, Stockholm”, 25/11 1933.

94

Bilaga 2. Ständiga ledamöter i Riksföreningen för gymnastikens främjande 1934238

A.B. Ernst Hellstedt & Co. (Eskilsstuna)

A.B. P. Herzog & Söner (Stockholm)

A.B. Östersund Ångbryggerier (Östersund)

Andersson, Per (Juvelerare)

Andrén, Waldemar (Disponent)

Aronsson, Sven (Advokat)

Arpi, Astrid (Gymnastikdirektör)

Backlund, Oscar (Direktör)

Backman, Nils Olof (Skorstensfejaremästare)

Berger, Edvard (Direktör)

Björkman, Anders (Studerande)

Björkman, Axel (Köpman)

Björkman, M. (Fru)

Björkman, Walborg (Fru)

Bonnier, K. O. (Bokförläggare)

Bratt, Adolf (Generalkonsul)

Bratt, G. A. (Ryttmästare)

Broms, U. (Kapten)

Carlborn, Gösta Stig (Studerande)

Carleson, C. (Kammarrättsråd)

Carlsson, Kjell Oscar (Studerande)

Dahlgren, Thorild (Fil. Dr.)

Dhuner, Gustaf (Direktör)

Dorch, Bäcksin & Co:s A.B. (Göteborg)

Edström, J. S. (Direktör)

Eggers, Axel (Direktör)

Ekblom, Axel (Källarmästare)

Ekman, Anna (Fru)

Ekstrand, E. E. (Minister)

Engberg, Gösta (Studerande)

Eriksson, Anna (Fröken)

Eriksson, J. (Orgelfabrikör)

Eriksson, John (Direktör)

Eriksson, John (Direktör)

Eriksson, Nils (Disponent)

Eriksson, Sven Erik (Studerande)

Fahlén, Johan (Direktör)

Finapappersbruken (Stockholm)

Flach, C. (Direktör)

Forsberg, Hj. (Direktör)

238 ”Ständiga ledamöter i Riksföreningen för gymnastikens främjande”, Riksföreningens för gymnastikens främjande

årsbok 1934 (Göteborg, 1934), s. 294–297.

95

Forsberg, Uno (Direktör)

Forsell, John (Gymnastikdirektör)

Forsman C. D. (Konsul)

Forssenius, John (Ingenjör)

Fraenekel, Bengt (Herr)

Fredholm, I. (Bankdirektör)

Friman, Anna (Fröken)

Föök, Erik (Direktör)

Gulle, Bror (Grosshandlare)

Gunning, Knut (Konditor)

Gustafsson, Ernst (Köpman)

Gyllenberg (Kapten, Svensk konsul, Tammerfors)

Göteborgs Gymnastikförbund (Göteborg)

Haglund, Patrik (Professor)

Hallberg, C. G. (Guldsmedsaktiebolag)

Hallencreutz, Fr. (Grosshandlare)

Hallin, Herman A. (Köpman)

Halmstad-Nässjö Järnvägar (Halmstad)

Hanssen, Charles (Direktör)

Hansson, Elof (Direktör)

Hedberg, Ingemar (Assuransdirektör)

Hede, A. (Civilingenjör)

Hedenmark, Per (Kronokassör)

Hellberg, Arvid (Assuransdirektör)

Hellman, Gösta (Direktör)

Hellquist, Gunnar (Studerande)

Hellström, Uno (Gymnastikdirektör)

Herlitz, Lars Erland (Studerande)

Holmgren, I. (Professor)

Hyllengren, Ejnar (Apotekare)

Hårlemann, C. (Kapten)

Högberg, Gottfrid (Rektor)

Jacobsson, Emil (Apotekare)

Jönsson, Sture (Kontorist)

Kanth, Robert (Direktör)

Lachman, Johan (Godsägare)

Lantz, Gösta (Direktör)

Lindberg, Arvid (Direktör)

Lindeberg, Albin (Rådman)

Lindgren, Gustaf (Boktryckare)

Lundgren & Co., James (Théfirma, Göteborg)

Lundgren, Edvin (Boktryckare)

Magnus, Göthilda (Fröken)

Magnusson, Albert (Köpman)

Malm, Anna (Gymnastikdirektör)

Malmborg (Prokurist)

Mannheimer, Carl (Doktor)

96

Mechelsen, Ture (Direktör)

Melander, Sven H. (Grosshandlare)

Mellander, Einar (Hovrättsnotarie)

Mjaelén, Sara (Fru)

Molander, Paul (Studerande)

Nilsson, Bror (Fabrikör)

Nilsson, Ernst (Direktör)

Nordzell, Olof (Löjtnant)

Norén, A. E. S. (Bankdirektör)

Norén, E. (Direktör)

Norstedt & Söner, P. A. (Aktiebolag, Stockholm)

Nya Sparbanken (Kristianstad)

Nyquist, Fritz (Direktör)

Nyström, Gunnar (Professor)

Olson, Erik (Direktör)

Olsson, Bertil (Studerande)

Otterström, S. (Herr)

Palm, Tage (Direktör)

Pedersen, Sophus (Direktör)

Philipsson, Nils (Assurensdirektör)

Prytz, B. G. (Överdirektör)

Prytz, C. R. (Grosshandlare)

Ramström, C. (Ingenjör)

Rosin, Adolf (Notarie)

Rothlin, Jan Vidare (Direktör)

Sala Stads Sparbank (Sala)

Sandell, Ruth Elisabeth (Fröken)

Selander, Gustaf (Studerande)

Sjöberg, Nils (Studerande)

Stenlund, Uno (Disponent)

Swedlund, Gustaf (Major)

Swenson, Hakon (Direktör)

Svensson, Lisbeth (Fröken)

Sveriges Storloge av I. O. G. T. (Stockholm)

Swärd, Carl-Erik (Herr)

Tengström, Emil (F. d. Guldsmed)

Torstensson, Torsten (Direktör)

Trygger, Ernst (Universitetslektor)

Turitz, H. G. (Direktör)

Undén, Harald (Disponent)

v. Möller, Gösta (Löjtnant)

Wehtje, Valter (Direktör)

Wennberg, Jacob (Konsul)

Wennström, Ida (Småskolelärarinna)

Werner, Gustaf (Direktör)

Vestvall, J. O. (Direktör)

Wetterdal, Per (Med. Dr.)

97

Vigner, Ivar (Adjunkt)

Wijk, Erik (Direktör)

Vikéen, Magnus (Direktör)

Wingren, Carl (Direktör)

Wretlind, Paul E. (Ingenjör)

Ågren, Axel H. (Aktiebolag)

Åkerman, J. (General)

Åkesson, Eric (Direktör)

Åslund, Tore (Studerande)

Örebro Sparbank (Örebro)

98

Bilaga 3. Karikatyr av ”Idrottsman och gymnast”239

239”Spjutkastare och gymnast”, Stockholmstidningen (3/3, 1939).

Karikatyr av ”Idrottsman och gymnast” visar på skillnadgörandet mellan

de kroppstyper som sport och gymnastik föreställs skapa.

99

Bilaga 4. Ideal och mottyper i konsten240

240 Gustaf, Munthe, ”Kroppskulturen genom tiderna”, Riksföreningen för Gymnastikens Främjande Årsbok

(Göteborg, 1936), s. 43, 49, 70.

“Diskuskastaren från Myron” (t.v.) visar på symmetriskt

kroppsideal i den antika kroppskulturen, medan ”Boxare

från Pompeji” (Mitten) problematiseras som allt för

muskulös och specialiserad. Fogelströms ”Tor” (t.h.)

representerar det antika idealets återkomst, men är

fortfarande för muskulös för den gymnastiska idealtypen.

100

Bilaga 5. Mottyper och ideal i Riksföreningens årsbok241

Gymnastisk motbild (t.v.) respektive idealtyp (t.h.), båda i medelåldern

241 Gunnar, Frostell, ”Gymnastikens betydelse för höjandet av svensk folkkraft” i Riksföreningen för Gymnastikens

Främjande Årsbok 1936 (Göteborg, 1936), s.22, 23.

101

Bilaga 6. Undermåliga kroppar i Riksföreningens årsbok242

242 Gunnar, Frostell, ”Gymnastikens betydelse för höjandet av svensk folkkraft”, Riksföreningens för Gymnastikens

Främjande Årsbok 1936 (Göteborg, 1936), s.22, 23.

Hållningsfel

hos skolbarn

(t.v.).

Hållningsfel

hos yngre

och äldre

män (t.h.).

Exempel på

undermåligt

värnplikts-

material.

(t.v.)

102

Bilaga 7. Manliga gymnaster på strand243

243 Gunnar, Frostell, ”Gymnastikens betydelse för höjandet av svensk folkkraft”, Riksföreningen för Gymnastikens

Främjande Årsbok 1936 (Göteborg, 1936), s. 15. Jmf. Hans Surén, Der Mensch und die Sonne (Dieck & Co

Sportverlag: Stuttgart, 1925), s. 51.

Manliga gymnaster på strand. (Okänd fotograf.)

103

Bilaga 8. Gymnastikuppvisningar i utlandet244

244 Erik, Westergren, ”En gymnastikfärd genom 4 länder”, Riksföreningen för Gymnastikens Främjande Årsbok

(Göteborg), s. 284.

KFUM:s

manliga

elittrupp

genomför

strömledshopp

under

uppvisningen

på världs-

utställningen i

Bryssel, 1935.

KFUM:s

manliga

elittrupp

uppställda

mittemot

BDM:s dito

under upp-

visningen i

Berlin,

1935.

104

Bilaga 9. Gymnastikuppvisningar i utlandet 245

245 Tage, Ringsqvist, ”Med Hermesgymnaster på Tysklandsfärd”, Riksföreningens för Gymnastikens Främjande

Årsbok (Göteborg), s. 317.

Hermes elitgymnaster på bommen, Lübeck, 1936.

105

Bilaga 10. Berlinolympiaden 1936246

246 Agne, Holmström [red] Svenska gymnasternas olympiafärd 1936 (Göteborg, 1936), omslagsbild (ovan t.v.),

övriga bilder, utan sidnummer.

Kvinnliga

elitgymnaster

poserar med de

olympiska

ringarna.

Berlin, 1936.

Den kvinnliga masstruppen marscherar in

på Olympia-stadion. Berlin, 1936.

Den kvinnliga

masstruppen

genomför

gymnastikupp-

visningen på

Olympiastadion.

Berlin, 1936.

106

Bilaga 10. Masstruppsuppvisningarna på Berlin olympiaden 1936247

247 Agne, Holmström [red] Svenska gymnasternas olympiafärd 1936 (Göteborg, 1936), utan sidnummer.

Den manliga masstruppen i ”hopp över levande stöd” (o.t.h) och armsträckning (n.t.h.)

Berlin, 1936

107

Bilaga 11. Lingiaden 1939:s organisationskommitté248

248 Boken om Lingiaden: Gymnastikfrämjandets årsbok 1940 (Göteborg, 1940), s. 18-19.

Ovan från vänster: Greta Adrian, G.

Almqvist, Sixten Andersson, A. Berg von

Linde, V. Carlén-Wendels, Lilly Dufberg,

Marrit Hallström och H. Unell.

Ovan från vänster: Hans Edgardh, Agne

Holmström, J. G. Thulin (i mitten), L. E.

Kjellén och G. Winroth.

108

Bilaga 12. Invigningen av Lingiaden 1939249

249 Boken om Lingiaden: Gymnastikfrämjandets årsbok 1940 (Göteborg, 1940), s. 87, 91, 114.

Fanborgen marscherar in på Stockholm Stadion kl.

18.30 den 20 juli 1939 (o.t.v.). Den tyska manstruppen

marcherade först in på innerbanorna och hälsade enligt

tyskt manér (o.t.h.). De svenska manliga- (n.t.v)

respektive kvinnliga masstrupperna marscherade in

sist.

109

Bilaga 13. Per Albin Hanssons tal på invigningen av Lingiaden 1939250

Den värdigaste hyllningen av den Sveriges store son, vars minne vi här samlats för att fira, blir

förvisso den rad av gymnastiska övningar och uppvisningar i Per Hendrik Lings anda, varpå

Lingiaden kommer bjuda. Vid sidan härav bli ord och tal endast som svaga ackompanjemang. Men

de höra dock till.

Den tid som framskapade de idéer, vilka ligga bakom den lingska gymnastiken har i mångt och

mycket likheter med vår egen. Början av 1800-talet då Per Hendrik Ling i Lund lade grunden till den

svenska gymnastiken, var en osäkerhetens tid för Europa, en tid då icke något land hur lite och

obetydligt det ens kunde synas levde helt i lugn vid tanken på morgondagen. De napoleonska härarna

hade gjort sitt segertåg över Europas slagfält och den franske kejsaren sökte med metoder som

mycket påminner om vår egen tid, skrämma folken till underkastelse under sitt system. Det var en

tid då de nationella känslorna började spira på många håll och då framsynta män insågo att de små

folken måste samlas kring sina omistliga nationella värden, måste fostras till enhet och kraft för att

icke helt förlora sitt existensberättigande. Bland dessa män var Per Hendrik Ling en, och han sökte

på många vägar nå det mål som för honom var en hjärtesak: Ett fritt folk i ett fritt Sverige, en ny

fostran som stärkte både kroppen och själen, var vad han syftade till. En fostran som kunde bidraga

till, att utjämna klasskillnaderna och samla individerna till gemensamma ansträngningar för det

gemensamma bästa. Folkbeväpningens idé hade vid denna tidpunkt börjat vinna anhängare även i

vårt land, det var det inte ett tvivel om att Ling själv ansåg att hans nya gymnastiksystem skulle

bidraga till att skapa det nationella folkliga försvar som tiden krävde. I detta avseende som i många

andra var Ling före sin tid. Det skulle komma att dröja länge innan den allmänna värnplikten slog

igenom i vårt land, men det kan utan tvekan sägas att Lings gymnastiksystem mäktigt bidragit till,

att i olika avseenden stärka den grund på vilken folkförsvaret måste byggas. Lings friskgymnastik

blev till en sjukgymnastik för hela vårt folk, tillkommen för att rätta till det som var ofärdigt och

krokigt, samt stärka svaga krafter och svaga sinnen. Den fest, som vi idag fira, kan också sägas var

ett fullföljande av tankar som hos Per Hendrik Ling ännu blott äro antydda, då gymnasiarken och

skalden på ett ställe i sina skrifter talar om, att gymnasten skall låta allt genomglödgas av den rena

oskyldiga glädje, som är den gudagnista av vilken i allt bör intränga. Han hade säkert i tankarna

möjligheten av, att de gymnastiska övningarna skulle kunna ha en uppfostrande betydelse, icke blott

för de som deltog i desamma, utan också för åskådarna. Folkliga idrottsfester, efter mönster från

antiken skulle enligt Ling kunna tjäna till fostran av en sann medborgaranda. Låtom oss hoppas att

dagens fest, även i detta avseende blir ett fullföljande av Lings intentioner. Ling var, om man får

använda en sådan term för den tiden: En sann demokrat, uppfylld av ett stort patos för de

folkfostrande uppgifter som hans system syftade till, och skulle komma att fylla. Gymnasiarken, var

heller icke blind för de rent socialvårdande möjligheterna i gymnastiken. Han såg bland annat det

ensidiga yrkesarbetets faror för individers fysiska utveckling och ville motarbeta dem. Det

förutseende som vi kunna så mycket mera uppskatta och beundra sedan vi sett det mångfaldigande

på detta område som följt med industrialismen. Det är bilden av en god medborgare som med stark

ansvarskänsla tog sig an omsorgen för den svenska ungdomens fostran och för att gjuta hälsa och

kraft i hela vårt folk, som står framför oss när vi idag firar minnet av Per Hendrik Ling. Han var en

man, som med alla medel, skaldekonsten, de historiska minnena och sin egen gymnastik sökte mana

fram en ny vår för sitt lands söner och döttrar. Men Ling har blivit mer än så för oss. Han har och

blivit svenskarnas budbärare till andra folk, och han har gjort det svenska namnet känt och hedrat i

världen. Otvivelaktigt tänkte han först och främst, på sitt eget folk och dess välfärd, var i sin syftning

det djupaste mening är nationellt. Men han gärning var ej präglad av den nationalism, som skapa

trånga vyer och reser konstlade murar, den var istället buren av den starka och sunda

fosterlandskänsla, som för ut över gränserna och ger impulser och hjälp även åt andra folk. Detta

känna vi på ett särskilt sätt idag. Lärdomarna från Ling utvecklade och tillämpade, i skilda länder

med olika folkkaraktärer och inriktning, har här fört samman ungdom från snart sagt hela världen.

Den är förenad i en gemensam hänförelse, för kroppens kraft och skönhet som den gamle

gymnasiarken hjälpte att frammana. Vi hoppas att de unga också äro drivna av något av den

250 Jerring (20/7, 1939), Tidpunkt: 37.58-47,18.

110

medborgaranda och den demokratiska livsinställning som var Lings egen och vilken för honom var

oupplösligen förknippad med hans nu världsberömda gymnastiksystem. En frisk själ i en frisk kropp

är förvisso ett stort personligt värde, men hur mycket större värde även för individen har inte friska

människors förening till friska folk, och friska folks samverkan för en sund mänsklighet. Vi svenskar,

äro stolta över att kunna kalla Per Hendrik Ling vår man, men det mångdubblar vår glädje, att här

kunna hylla honom så som en mänsklighetens välgörare, tillsammans med representanter från så

många andra folk, med vilka vi leva och önska att leva i fred och samarbete.

111

Bilaga 14. Massuppvisningarna på Lingiaden 1939251

251 Boken om Lingiaden: Gymnastikfrämjandets årsbok 1940 (Wald- Zachrissons Bokförlag AB: Göteborg, 1940), s,

184, 177, 156, 182.

Den manliga svenska masstruppens uppvisning utfördes på ett regnigt och lerigt Stadion (o.t.v.),

medan den kvinnliga masstruppen (o.t.h.) lyckades parera ovädret något. Den danska masstruppens

uppvisning satte ord på firandet av Ling (n.t.v). Den svenska manliga masstruppen låter illustrera

den symmetri som eftersträvades i uppvisningssammanhanget.